Burn After Reading (2008)

Här har vi en omtitt på en film som jag kommer ihåg som ett komiskt mästerverk. Inte nödvändigtvis att filmen var perfekt men att jag skrattade så att jag tappade andan under första titten. Denna gång föll den mig inte i smaken alls lika mycket. Det är sablans vad det svänger. Är det för att filmen åldrats dåligt? Eller är det för att jag åldrats dåligt snarare? Eller kan det vara så enkelt att det beror på dagshumör och state of minds?

Jag älskar fortfarande Brad Pitts och Frances McDormands korkade initiativtagare. Dessutom älskar jag J. K Simmonds som mellanchefen på CIA som försöker förstå vad som hänt.

Clooney är ju underhållande i sig men här spelar han en tråkig karaktär. Det enda roliga var sexstolen som han byggde ihop. Tyvärr föll jag inte för John Malkovich heller. Han är som vanligt lysande som skådespelare men hans karaktär var osannolikt enkelspårig där det enda roliga med honom var att han gick från noll till 100 km/h i ilska på två sekunder. Lite kul de första gångerna men snart uttjatat. Jag gillar honom mycket mer i det mesta annat han gjort, och mest lik denna karaktär minus ilskan är hans Marvin i RED.

Bröderna Coen roar sig i denna film med att snart när alla karaktärer i filmen ska råka ut för äktenskapliga problem och det blir också enahanda och vansinnigt tråkigt i längden. Jag har inget emot en saftigt skilsmässa om det stöder en intressant handling men här är det nästan huvudpoängen av handlingen och det är det inte tillräckligt intressant, smart eller kul för att vara.

Tyvärr fick jag inte alls samma upplevelse av filmen vid denna titt. Bröderna Coen har dock snidat ihop filmen på ett som vanligt professionellt sätt så för de som gillar denna historia kan mycket väl få en trevlig stund i fåtöljen. För mig blir det en stark tvåa, kan inte rekommendera direkt som det känns nu.

Betyg: 2+/5

Ni finner detta avsnitt av Shinypodden där poddar finns, eller här.

Hoppa också över och läs vad Sofia tänker om filmen. 

Ghostbusters: Afterlife (2021)

Man kan still undra varför. Klart de vill tjäna pengar, krama ut en skvätt till ur de av oss som vuxit upp med de gamla Ghostbuster-filmerna. Jag gillade dem men är inte ett super-fan. Därmed hoppades jag på en film som stod på egna ben och gav mer underhållning än bara fan service i form av blinkningar till förr.

Nja, filmen är helt ok. Den var underhållande under titten men egentligen står den sig tämligen slätt, den står inte ut på något specifikt sätt. Paul Rudd och Carrie Coon är inga Bill Murray, Dan Akroyd eller Sigourney Weaver om man säger så. Vi får en ny generation med Finn Wolfhard (veteran från Stranger things) och McKenna Grace. De är också ok. Damn it, allt är ok med denna film, men inget får mig exalterad.

Hmm, okey då, slutet kanske? Vad har vi på det? Jag gillade vad de gjorde, där och då i fåtöljen. Det kändes varmt i kroppen och jag log. Det är ett starkt kort att spela, att återbesöka de gamla hjältarna. Kul och det knöt ihop nuet med historiken. Bra gjort.

Men, men, jag hade ändå hoppats på något mer vederkvickande från regissör Jason Reitman (Thank you for smoking, Juno och Up in the air).

Lagom underhållande för de av er som är specialintresserade av Ghostbusters-filmerna.

Betyg: 2/5 

Justice League (2017)

Efter den positiva överraskningen med Batman v Superman var jag lite peppad inför Justice League, speciellt med tanke på att det verkade som att Gal Gadot hade fått en större roll.

Men ack, så snart korthuset föll ihop. Med en extremt dålig big bad, Steppenwolf, och en ganska trist grupp hämnare blev detta bara tråkigt. Gal Gadots Diana Prince är klart bäst i filmen. Clark Kent är helt ok, det var intressant att se hur de behandlade hans återuppståndelse. Inte lika djupt och intressant som de gjorde i Buffy men för att vara DC får det väl anses som bra, så är det i de låga förväntningarnas land.

Ben Affleck och hans Bruce Wayne var däremot inte alls lika bra i denna film. Jag vet inte vad det var, att han kanske redan tröttnat? Dessutom hade de inte alls lyckats med hans kläder, hans "Batman-kostym". Ofta såg den ut som en dräkt av skumplast köpt på Buttrix. Jag jämförde i huvudet mot Captain Americas dräkt i Avengers: Endgame och såg den tydliga skillnaden för mitt inre.

Ok, så detta var filmen som Joss Whedon fick ta över då Zack Snyder på grund av mycket tragiska privata problem var tvungen att hoppa av? Jag kände ingen större skillnad från Wonder woman eller Batman v Superman.

Tydligen ska Joss ha skrivit till en del scener och spelat in de nya. Hur stor andel och vilka scener kunde det vara? Hans största jobb var kanske att överse en ny klippning? Oklart. Jag såg den två timmar långa bioversionen och den var i alla fall lika jämntråkig hela tiden. Tyvärr, Joss, ingen "save" i sista minuten här som det verkar.

Alltid trevligt att får beskåda Gal Gadot "in action". Aquaman försöker och försöker, men jag känner det inte. Gadots Diana är den enda med glimten i ögat.

Betyg: svag 2/5

The Ladykillers (2004)

Bröderna Coen hade redan före True grit gjort en ren remake. Det är den gamla brittiska komedin The ladykillers från 1955 som bröderna av någon outgrundlig anledning valde att göra en remake på. Deras film kom ut 2004.

Jag och Carl har hängivit oss åt båda filmerna. Vi undrar varför det blev en remake och vilka skillnaderna dem emellan blev. Vi pratar om Tom Hanks bidrag till filmen, bra eller icke? Coens har förlagt sin film djup nere i den amerikanska södern och vad gör det med känslan i filmen?

Jag hatade denna film när jag såg den första gången. Den är som vanligt från Coens allt annat än realistisk. Bröderna gör ofta komedier om korkade personer och jag tänker mig att de sitter med ett ironiskt och antagligen hånfullt leende när vi åskådare försöker förstå vad de vill med sina komedier. Detta är typiskt en sådan film. Jag finner inte att deras mest sarkastiska humor är den bästa.

Jag finner inte heller deras kiss och bajs-humor speciellt rolig. Jag snarare avskyr den simpla och rent ut sagt tråkiga humorn om IBS. J K Simmons brukar vara bra men här blir han bara löjlig.

Vid denna titt gillade jag dock Tom Hanks överdrivna skådespeleri. Han har tagit sig an rollen på ett lustfyllt sätt och jag kan inte denna gång värja mig mot dess charm. Jag gissar att det inte var ironiskt nog för Coens för Hanks har väl aldrig sett mer i någon av deras filmer?



Även den gamla svarat damen som ska dödas var mycket lustig. Hennes stil och sävliga tempo uppskattades. Irma P Hall spelade Marva och hon gör det bra.

Jag blev förvirrad flera gånger då jag såg den korta killen mitt i kören, dirigenten. Jag tyckte mig känna igen honom. Kunde det vara en förklädd Eddie Murphy? Men nej, det var pastorn Ricky Grundy. Helt okänd för mig. Falsk alarm!

Ryan Hurst, han som spelade Gerry Bertier i Remember the Titans,spelar här den gravt korkade Lump Hudson. Jag brukar inte älska karaktärer som är korkade men han är charmig och hans relation till professorn slog an en känsla i mig.

The Ladykillers kommer aldrig gå till filmhistorien som en stor eller speciellt bra film, men denna gång fann jag den ganska roande ändå.

Jag ger den två hippity-hopp av fem möjliga.

Betyg: 2+/5

Besök shinypodden.se för show notes och fler avsnitt från denna och andra säsonger av podden.

Patriots Day (2016)

Det jag gillade mest med Patriots day var de brutala scenerna från bombdådet. Hela filmen är filmad på ett sätt som får den att kännas lite mer "dokumentärt", och speciellt scenerna från dådet var otroligt nervpirrande. Damn! Det kändes som att man som åskådare befann sig mitt bland poliserna och publiken som förtvivlat försökte få klarhet i vad som hänt. Om man hade studerat mig där i biomörkret hade man kunnat se mitt chockade ansiktsuttryck över brutaliteten i scenerna, sett mig med handen över munnen slitandes i skägget och kanske med ett pappersduk torkandes tårar.

Patriots Day återberättar händelserna runt bombningen av Boston maraton den 15:e april 2013 och den efterföljande jakten på terroristerna. Filmen inkluderar en hel del autentiska scener från tv-nyheter, polisens presskonferenser och ett tal av Obama. Blandningen av inspelade filmscener och det övriga materialet sker sömlöst. Generellt sett känns filmen mycket realistisk i de partier som jag är mest intresserad av, själva händelsen. Jag följde handlingen i realtid via massmedier och internet och såvitt jag kan bedöma återvisar filmen förloppet mycket bra.

Självklart finns det en hel del scener och dialoger som sker mellan de olika aktörerna, poliser, politikers, offer och anhöriga, som jag inte har en aning om hur autentiska de är. Filmen är gjord av Peter Berg som bland annat har gjort den fantastiska tv-serien Friday Night Lights. Styrkan med serien är beskrivningen av samhället och folket däri, Det "lilla" livet som pågår i bakgrunden. Mr Berg är alltså mycket bra på att beskriva det amerikanska samhället men han är också ganska sentimental och i slutet av Patriots Day får vi de förväntade och välkomnade raj-raj-scenerna där mer eller mindre alla huvudpersoner intygar att friheten att leva sitt eget liv inte får inskränkas av terrorism och att Boston som stad är starkt. Jag kan tänka mig att vissa åskådar som inte gillar sådana amerikanska uttryck skulle kunna störa sig på slutet men jag gillar det. I princip alla huvudkaraktärers riktiga personer dyker upp i slutet i korta intervjubitar. Detta sker före eftertexterna så det är mer än en liten extradetalj (som tex scenerna från draften är under eftertexterna till The blind side).

Huvudrollerna spelas av Mark Wahlberg, John Goodman, Michelle Monaghan, Kevin Bacon och J. K. Simmons. Alla funkar i sina roller men den klart bästa är Kevin Bacon. Han är fasen alltid riktigt bra. Underskattad! Filmens lilla fynd och den lustigaste karaktären är dock Dun Meng spelad av Jimmy O. Yang från tv-serien Silicon Valley.

Vissa av huvudpersonerna kan säkert, som så ofta är i denna typ av film som bygger på en stor och komplex händelse, vara en komposit av flera karaktärer. Jag har inte orkat ta reda på hur det ligger med den biten. Jag är inte så intresserad i om Mark Wahlbergs hjälte är hundra procent riktigt återberättad. För mig är hans karaktär (Tommy Saunders) ändå en sammanslagning av poliser på gatan. Jag är intresserad i vad som hände på en liten mer generell nivå.

Som historisk beskrivning av en notabel händelse funkar nog filmen bra. Och jag hoppas att den funkar som upprättelse och hjälp till läkning för alla dem som befann sig mitt i helvetet efter splitterbomberna smällt av. De som hatar amerikansk sentimentalitet bör kanske hålla sig borta, ni får gå hem och fylla på era tryckkokkärl med rakblad, kullager och skruvar istället.

Jag ger Patriots Day fyra amputerade ben av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Post scriptum: kollar "user reviews" på imdb och det finns en hel drös med betyg 1/10 där de flesta som hävdar att bombningen är en "hoax" skapad av "myndigheterna". Hahaha. Att de aldrig ger sig...

La La Land (2016)

Jag är inte ett jättefan av musikaler, så trots att La la land var allmänt hyllad hade jag ganska rimligt ställda förväntningar. Jag gillade dock idén om att Damien Chazelle gjort en helt ny originalmusikal och inte en re-make av en gammal film eller en adaption från en Broadway-show. Det visar att han har modet att utmana publik och studios och göra något han tror på, för jag tror knappast att en lallande musikal är en lika säker satsning som någon av alla uppföljare eller re-makes av action- eller superhjältefilmer vi ser idag.

Filmen är ganska mysig under stora delar. Musiken är helt ok tycker jag under sittningen. Det är en melankolisk klang i låtarna som jag gillar jättemycket. Efter titten har jag också lyssnat på soundtracket och alla låtar har vuxit mycket. Jag har nog lyssnat på cd'n minst 25 gånger de senaste två veckorna. Nu älskar jag i princip alla låtar och jag kan tänka mig att filmen kommer växa magiskt mycket när jag ser om den. Filmen hyllar också med rätta jazzen som musikstil och desto mer jazz desto bättre. Det är sedan gammalt.

Filmen är snygg att se på då Chazelle har arbetat mycket med färgsättningen för att skapa stämning och styra in åskådarens känslor i rätt riktning. Men det jag gillar mest med filmens set-up är att den handlar om drömmare med filmens två huvudkaraktärer Mia (Emma Stone) och Sebastian (Ryan Gosling) i fokus. En musikal som utspelas i drömfabriken om två drömmare. Klart att det är en bra bas att stå på. Filmer om drömmare är bra, det är också sedan gammalt.

Emma Stone är fantastisk som vanligt medan Ryan Gosling har helt klart passerat sin peak och jag blir närmast uttråkad av att se honom. Så fort de båda var i bild tittade jag bara på Stone. Det var som om min blinda fläck låg mitt över Goslings ansikte. Emma Stone är fabolous och Gosling är boring trots de fina musklerna under skjortan. Man får trots allt ge honom cred för hans dans, koordination och att han lärde sig spela piano, men jag känner ingen personkemi mellan de älskande. Tyvärr, för detta är trots allt en film vars nerv är det älskande parets öde. Jag hörde på en amerikansk podcast där en av värdarna beskrev energin mellan Gosling och Stone som om de vore syskon och jag förstår precis vad han menar. Och det är sannerligen inte Stones fel. Bästa scenen dem emellan är scenen med steppdans i månljuset när de letar efter sina bilar. Det var en fantastisk scen.

Musiken är, som nämnts ovan, bra och framför allt låten City of stars som används en så där tre eller fyra gånger under filmen. Den har fastnat i huvudet på mig så det är schysste att den är bra i alla fall. Jag tror att jag hade haft ännu större nöje av filmen om jag förberett mig med att lyssna på soundtracket några gånger före filmen också. Damn. Men nästa gång jag ser den, då jäklans... då ska jag steppa på soffbordet där hemma!

Filmen har ett fantastiskt slut tycker jag och slutet var för mig en total överraskning. Japp, min taktik att hålla mig borta från trailers, nyhetsflödet och revyer är framgångsrikt. Filmen har vuxit en hel del efter jag såg den vilket borgar för att det kommer bli en kul upplevelse att se om den. För jag tror att detta är en film som vinner på att man ser om den. Jag kan absolut förstå och till och med sympatisera med dem som älskar denna film med hull och hår. Den är gjord av kärlek och det syns i slutresultatet. Det är en bubblig och jublande livsbejakande film.

Jag gillar La la land. Den kryper in under huden på mig. Den ligger och marineras i bakgrunden av mitt medvetande. Den växer långsamt som bröddegen under duken. Stämningen och temat är underbara. Emma Stone är skitbra men tyvärr är Ryan Gosling trist. Goslings insats gör att filmen inte orkar med det sista klivet upp till toppen av stegen. Som helhet är jag ändå väldigt imponerad och nöjd. En film med en bullet...

Jag ger La la land fyra drömmare av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Denna film måste väl ha gått hem hos alla filmspanarna? Kolla för dig själv:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Absurd Cinema

The Accountant (2016)

The Accountant är en riktigt najs actionthriller med Ben Affleck och den suveräna Anna Kendrick i huvudrollerna. Att bara jämföra The Accountant med senare tiders kapabla actionthrillers som Jack Reacher eller John Wick är att undersälja filmen tycker jag. Jag får 90-talsvibbar av den istället. Det är som en gammal schysste Renny Harlin-film letat sin in i 10-talet. En annan relevanta jämförelse skulle kunna vara att blanda lika delar Dexter, Grosse pointe blank och Up in the air och krydda med en liten strimma Heat.

Ben Affleck spelar en överbegåvad matematiker med stora sociala utmaningar. Han har någon sorts diagnos, typ Aspergers. I vilket fall är han högpresterande, noggrann, ihärdig och extremt duktig på vapen och slagsmål. Hans militärfarsa tyckte att det var bäst att han fick lära sig att slåss då han alltid blev retad som liten. Anna Kendrick spelar kvinnan på ekonomiavdelningen på ett stort företag som upptäcker att någon stulit pengar från firman under många år. Men så blir det rörigt...

Handlingen är komplex men inte för mycket. Det är en story som håller mig intresserad hela filmen igenom. Filmens styrkor är stämningen och skådespeleriet. Jag gillar personkemin mellan Affleck och Kendrick, men vilken skådespelare har inte bra kemi med henne? Ben Affleck verkar ofta få kritik för sitt skådespeleri men här är han klart bra. Han spelar sin socialt vrånga geni på ett underhållande sätt.

Filmen är också en rackarns actionrökare i partier. Jag gillar allt som oftast när man får se filmkaraktärer som är extremt duktiga på vad de gör. Tänk Matt Damons figur i Bourne-filmerna, eller De Niros figur i Heat.

The Accountant var en positiv överraskning och jag ger den fyra sönderskjutna meloner av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Terminator: Genisys (2015)

Uppföljare är en speciell genre inom filmvärlden. Ofta blir uppföljarna sämre än originalet. Men likväl kommer publiken till biograferna ändå. Vi vill så gärna återigen "umgås" med karaktärer eller i miljöer vi älskade i originalet. Ibland höjer sig en uppföljare över mängden och blir lika bra eller till och med bättre än sin föregångare. Då har ofta något nytt införts i filmen som i lyckade 2:or som Aliens och The Road Warrior. Ibland har filmmakarna bara gjort en lika gedigen film, om inte bättre, som med Gudfadern 2 och Terminator 2: Judgement Day.

Idag ska vi prata om en annan uppföljare i Terminator-serien, Terminator: Genisys. Ettan och tvåan är klassikers. De är enkla men bra. Tidsresorna får inte ta speciellt stor plats och båda filmerna är egentligen simpla förföljelsefilmer. Men bra sådana. Trean var grumlig och rörig. Man vecklade in sig i kvantfysik och jag kan knappt komma ihåg vad de försökte få fram. Terminator Salvation var visuellt häftig med kriget från framtiden, men de gjorde våld på en massa "grundelement" i serien. Usch den var inte en bra Terminator-film.

Och här har vi till slut den femte filmen. Jag älskade den! Som film på helt egna ben är den ganska svag. Jag ser att den är rörig med alla tidslinjer och osäkra framtider. Men framför allt är vissa av skådespelarna svaga. Jag tänker då i första hand på Jai Courtney. Han är usel. Michael Biehn var kanske inte en karaktärsskådespelare på sin tid men hade något ljuvligt "likeable" över sig. Jag hejjade på honom. Mycket. Courtney, not so much. Inte för en sekund trodde jag på kärlekshistorien mellan honom och filmens kvinnliga huvudperson. Inte heller Jason Clarke i rollen som filmens bad guy var speciellt lyckad. Jag har dock gillat honom i andra filmer så det var kanske inte hans fel.

Nej, för mig är Arnold, The Mother of Dragons samt de kärleksfulla filmmakarna denna films hjältar. Jag stortrivdes med alla roliga skämt och blinkningar till de två första filmerna. Arnold är i sitt esse och gör sin Terminator "Pops" till en nygammal favorit. Emilia Clark är likaledes lysande. Trots att hon inte når högre än 157 cm över golvet är hon en av de största i filmen. Dessutom lite kul att hon så mycket påminner om Linda Hamilton, både avseende utseendet och hennes aura.

Är det Bill Paxton vi ser där i bakgrunden?

Filmen kunde blivit ett magplask, och jag kan tänka mig att de finns fans där ute som hatar vad de fick se, men jag älskar att de infört en andra time line för det som händer i ettan och tvåan. Vilken stake de visar genom att våga beträda den heliga marken från ettan och tvåan och dessutom med nya skådisar i rollerna som de ikoniska Sarah Conner och Kyle Reese. Jag bugar och kvittrar av förtjusning. Detta var banne mig otroligt underhållande. Men också fasansfullt svårt att betygsätta. Som en ren nostalgitripp och homage till de gamla filmerna är detta en fyra eller till och med femma, men som film i helhet är det nog inte mer än en trea (damn you casting agent!). Vilken känsla ska gälla när betyg sätts? Jag kommer med stor sannolikhet att vilja se om filmen.

Men jag sansar mig och ger Terminator: Genisys tre inlärda leenden av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Men, Women & Children (2014)

Jason Reitman har på kort tid blivit en favoritregissör för mig. "Thank you for smoking", "Juno" och "Up in the air" en en fantastisk inledning på en "direktörskarriär". Hans senaste film hade jag inte hört så mycket om. Gick den lite under radarn kanske? Det är filmen "Men, women and children" som handlar om män, kvinnor och barn. Specifikt i den uppkopplade och komplexa sociala medier-världen vi lever i idag.

Filmen handlar om hur vi nyttjar och uppslukas av fejjan, sms, internetporr, nätspelande och allt annat som finns ute på det farliga nätet. Dessa spörsmål tycker jag i alla fall är jättespännande. Det blev till och med samtalsämnet på fredagsfikat förra veckan. Hur ska föräldrar styra, kontrollera och skydda sina barn från ondskan på nätet? Eller ska vi det över huvud taget?

"Men, women and children" är begåvad med en hel drös skarpa skådisar. Här har vi Adam Sandler, Jennifer Garner, J K Simmons, Emma Thompson, Rosemarie DeWitt, Tori Black, Dennis Haysbert och en massa ungdomar som jag inte kände igen. Förutom stjärnskottet Kaitlyn Dever som vi såg som den trasiga tonåringen Jayden i "Short term 12". Här spelar hon Brandy en hårt kontrollerad dotter till Jennifer Garners Patricia. Mamman går varje vecka in och "tvättar" dotterns internet... Mamman skriver ut (!) alla sms och chattar. Garner är fullständigt vidrig i denna film. Nej, hennes karaktär. Jag antar att Garner själv faktiskt är riktigt bra. I alla fall på att spela vidrig. Var går gränsen? Hon påminner om den inskränkta och rädda figuren Kitty Farmer (Beth Grant) som vi träffade på i "Donnie Darko"...

På imdb definieras filmen som både komedi och drama, en dramakomedi alltså. Jag tycker nog att den är rolig i flera scener men den är i första han ett drama i mina ögon. Lite känslosam på sina håll och inte så lite tänkvärd. Jag gillar't. Den når inte upp till det bästa Reitman gjort men den är klart sevärd.

Jag ger "Men, women and children" tre starka kontrollbehov av fem möjliga (stark trea, nästan en fyra!).

Betyg: 3/5

Whiplash (2014)

De tre bästa trummisarna? Tja, vad sägs om Stewart Copeland från The Police, Ian Mosley från Marillion och vilken random jazztrummis som helst? Jag brukar inte lägga märke till trummisen så ofta, men ibland sticker de ut. Och jag brukar verkligen inte gå igång på långa trumsolon.

Miles Teller (The spectacular now) spelar den begåvade jazztrummisen Andrew som studerar på en musikskola i NYC för "the best of the best". Den underbara American Independent-skådisen J. K Simmons (Juno, Up in the air) spelar den psykopatiske och demoniske läraren Fletcher.

Filmen är enkel i all sin briljans. En mäktig viljekamp mellan Andrew och Fletcher. Dialogen är crisp och hejdlös. Konkurrensen om de olika platserna i Fletchers prestigefulla jazzband är knivskarp. Filmen bjuder inte på några överdrivna dramatiska utfall utan det mesta sker med små medel, en blick här ett talande kroppsspråk där. Detta gäller alla utan den spritt språngande galna Fletcher som inte skrädar med orden. Hans karaktär går inte över lik som Bloom i Nightcrawler men det finns fler likheter mellan karaktärerna än olikheter. Andrew å sin sida är nästan lika fanatisk i sin vilja att bli bäst på jazztrummor.

Filmen har en underbar feeling. Jag ser den som blå, mörkt blå med en metallisk ton. Även denna film har en färg! Jodå, nu är det kanske bara Fiffi bland alla mina läsare som ens förstår vad jag pratar om men så är det. Blå.

Filmen växer allt eftersom storyn utvecklas och mot slutet kommer en central scen som ställer det mesta på sitt huvud. Det är just den kullerbytta eller twist som jag så saknade i Nightcrawler. Därmed blev slutscenen helt otrolig i mina ögon. Både som musikalisk scen, som ett cresendo och upprättelse för Andrews kämpande och som knorr på twisten.

Kommer J. K. Simmons bli oscarsnominerad? Vad tror ni?

Filmspanarkompisen Markus var salig efter filmen. Högsta betyg ropade han när han hastade vidare med Tommy och Niklas mot nästa visning. Jag Jojje, Johan S och Christian hade lite mer tid att efterbehandla filmen. Jag och Johan * 2 var mycket imponerade och nöjda, Christian inte lika sprudlande glad. Sa han något om en medelfilm? Encroyable!

Jag tolkade slutet så här...

OBS, SPOILER ALERT!

Scenen på baren mellan Andrew och Fletcher var filmens viktigaste. Vi fick då en helt annan förståelse för hur Fletcher arbetade. Hans mål var att hitta den nya "Bird" och det gjorde han på sitt lite säregna sätt. Han knäckte skiten ur sina elever för att sedan se vilka som hade driv nog att ändå kämpa på. När han sedan bjuder in Andrew till tävlingen med bandet trodde jag att han mest gjorde det för att han behövde en ny trummis. Men i inledningen av sista scenen förstår vi att det hela var en setup och ett försök att få ut hämnd för att Andrew tjallat. Jag ser Fletcher som en så manisk och psykotisk personlighet att det inte alls känns orimligt att han satt sig själv och det övriga bandet lite i klistret för att kunna få Andrew i det stora klistert. Fletcher skiter i hur Andrew skulle hantera denna situation, antingen är han av det rätta virket eller ej.

Filmens manusförfattare och tillika regissör Damien Chazelle gör det bra för vi har redan börjat tro att Andrew verkligen har tappat glöden. Han plockar ner sitt trumset och han vill åter knyta kontakt med Nicole. Han har helt enkelt lämnat den delen av sig. När han sedan lämnar scenen och går ut till sin far i kulisserna får vi den filmiska höjdpunkten med hela vändningen då han "reser sig på 9" som Rocky hade gjort. Sedan är hela sista låten, Caravan, suverän med musiken, maktkampen mellan Andrew och Fletcher samt då Fletcher inser och accepterar att Andrew "har det". Suveränt slut.

Läste att Miles Teller spelar trummor och tränade en massa mer inför filmen, samt att regissören lät honom trumma så länge att han började blöda i händerna och att en del av blodet vi ser är Tellers! Quelle Spectaculaire!

Jag ger Whiplash fyra starka drömmar av fem.

Betyg: 4+/5

Contraband (2012)

Trust me, I know what I am doing.

Contraband är en amerikansk remake av den ilsändska thrillern Reykjavik - Rotterdam från 2008. Jag såg den isländska filmen på filmfesten och den var sådär, den stod inte ut speciellt mycket. Därför blev jag lite överraskad när den skulle få en remake. Som regissör till den nya versionen valdes huvudrollsinnehavaren i den isländska filmen, Baltasar Kormákur. Han var även producent till den äldre filmen så han var väl insatt i dess historia och själ.

Även om jag inte var så lyrisk över orginalfilmen tyckte jag att nyinspelningen kunde passa bra i Sommarklubben. Sagt och gjort, den togs med på resa norrut. Jag var på besök hos Danne och Maria i deras sommarstuga. När kvällen blivit mörk och myggtät drog vi oss in och det fick bli filmtajm.

Den amerikanska filmen har mycket högre "production value". Den är snyggare, har bättre (?) skådespelare och mer glassiga miljöer. Mark Whalberg spelar huvudpersonen Chris, en mästersmugglare som lämnat brottets bana, men som efter ett invecklat ekonomiskt trassel tvingas göra en sista smuggelresa mellan New Orleans och Panama tur och retur. Övriga skådespelare är Kate Beckinsdale som frun, Ben Foster som bäste polaren, Lucas Haas som en av medhjälparna och Giovanni Ribisi som skurken. Bästa skådespelare och karaktär är helt klart J K Simmonds (Junos pappa i Juno) som den vresige fartygskaptenen.

Filmen ska nog klassas som en thriller. Den har lite actionscener men den fokuserar mest på spänningsmomenten. Filmen är från samma genre som Michael Mann's filmer Heat och Collateral eller den ypperliga Enemy of the state som för övrigt gick på tvn igår. Delarna för en tät och spännande thriller finns här, men det är något som saknas mig. Även om skådespelarna gör överlag ett ok jobb tycker jag att det är slätstrukna karaktärer. Om det är mest fel på manus, regissör eller skådespelare vet jag inte. Jag dras i alla fall inte med i historien och jag känner inte sympati för karaktärerna speciellt mycket. När Chris fru och barn blir hotade tänker jag bara "jaha". Om filmen varit mer effektiv borde jag suttit som på nålar och bitit på naglarna.

Som en Sommarklubbsfilm en sensommarkväll dög dock Contraband helt ok, men den är inget att ringa i kyrkklockorna för. Jag ger Contraband två smarta smuggelknep av fem möjliga.

Betyg: 2/5