Heads of State (2025)

Hehe, att en "usel" actionkomedi kan ge en så mycket glädje. Det är konstig på ett sätt men känns helt självklart på ett annat. 

Efter en dags bilkörning från Tetonia, Idaho till Casper, Wyoming via indianreservatet Wind River var vi lite slitna på kvällen. Huset vi hyrt hade en schysste soffa och däri valde vi att relaxa framför denna film.

John Cena som presidenten och Idris Elba som premiärministern, vad kan gå fel? Cenas President Will Derringer, en galen karikatyr av den bistra verklighetens president, och Elbas Prime Sam Clarke som the straigh man som skämten bollas mot. Jag vågade knappast erkänna att jag hade det så kul under titten men resesällskapet konstaterade att jag skrattat högt flera gånger om. Avslöjad!

Nej, det är inte den bästa komedin. Inte den bästa actionrullen. Inte heller den bästa actionkomedin. Men den dög för stunden och uppfyllde sitt på pappret så enkla uppdrag - att underhålla. För trots all sin enkelhet är det specifika uppdraget inte alltid är så lätt att utföra för "the boys and girls of Hollywood"?

Jag gillar båda huvudrollsinnehavarna. Men roligast av alla var CIA agenten Jack Quaid, sonen till Dennis och Meg. Om det kommer en uppföljare, och det kan man alltid anta i dagens filmekonomi, är det honom jag är mest sugen på att se igen.

Andra kända ansikten är Stephen Root (Office Space), Carla Gugino (Women In trouble), Paddy Considine (In America) och Priyanka Chopra Jonas (Baywatch). Solid.

Jaha, betyget? "Helt ok" snurrar runt i mitt huvud... 

Men samtidigt, skrattat högt under titten... Inför "publik". Ja, då får det bli en trea.

Betyg: 3/5

Argylle (2024)

Jag hade en liten aning om att Argylle inte skulle vara så värst bra, men jag kunde aldrig tänka mig detta. Matthew Vaughns nya actionkomedi är något av det vansinnigaste jag någonsin sett. Filmens tonalitet är "all over the place". Filmen är fullt ös medvetslös som min gamle far uttryckte sig. Den är som Brasses kaka då han blandar in falukorv i smeten för att "korv är ju gott"...

Det är svårt att tro att filmen blev i närheten av vad de tänkte sig inledningsvis. Det känns som att den fått ett eget liv och utvecklats i oplanerade riktningar. Kanske likt det som hände med spänningsförfattaren Robert Ludlum? I en av hans böcker skriver han ett förord där han beskriver hur han tänkte skriva ytterligare en spänningsbok men att karaktärerna i boken nästan fick ett eget liv och helt plötsligt hade han skrivit en komedi. Jag minns att jag blev snopen och kände mig blåst men att jag tyckte att boken var fantastiskt underhållande när jag väl läste den.

Tyvärr kan jag inte säga samma sak om denna film. Det börjar dock bra med Henry Cavill och John Cena som författaren Elly Conways imaginära agenthjältar för att sedan handla om hennes eget liv, där hon snubblar in i agenternas värld. Bryce Dallas Howard och Sam Rockwell i huvudrollerna borde sörja för en bra film men detta är som sagt helt bonkers.

Filmen är fläckvis underhållande på det hysteriska viset, medan andra passager är helt uruselt. Är det så dåligt att det blir bra kanske? Jag vet inte, kanske.

Hur tusan fick Vaughn rättigheterna till den nya Beatles-låten och hur tusan tyckte han att det var passande att spela den om och om igen i filmen?

Jag fattar varken vad de ville göra, eller vad de gjort med filmen. Den är något av ett unikum, och vem vet, den kommer kanske bli en klassiker i en helt nyskapad kategori...

Några citat från kommentarerna på Letterboxd:

"Guy sitting next to me leaned over and told me this was the best movie he has ever seen. Say a prayer for him tonight."

"found a really really good parking spot at amc burbank 16"

"Scientists Create First Film With No Redeeming Qualities"

"That motherfucker is not real" (om katten?)

"this is certainly one of the movies of all time. of all the movies ever released and made, this is one of them."

"??? ... but for 139 minutes."

"thank god it’s over"

Ett så magnifikt spektakulärt misslyckande måste givetvis få minst en tvåa!

Betyg: 2/5

Barbie (2023)

Barbie är något av årets film 2023. Den är inte årets bästa film, långt därifrån, men tillsammans med Oppenheimer myntades begreppet "Barbenheimer", en gigant på den popkulturella himlen.

Jag insåg direkt att Oppenheimer skulle ses på en stor duk, men Barbie väntade jag med att se i hemmets lugna vrå. För- och nackdelen med att se filmen senare efter hysterin lagt sig var att jag kom in till filmen med förväntningar av olika slag. Jag blev både positivt överraskad - av dess politiska innehåll, och negativt överraskad - av att den inte var speciellt underhållande. Jag hade trott att det skulle bli tvärtom!

Jag fann filmens feminism och politiska mässande relevant och välfunnet. Det var en kul aspekt av filmen. Men när det kom till underhållningen överlag var jag besviken. Efter en stark inledning med den härliga trevstin på inledningsscenen av Kubricks 2001: A Space Odyssey blev filmen tråkig efter ett tag. Rent allmänt gillade jag såklart de mångtaliga filmreferenserna som 2001, The Matrix, Top Gun och The Wizard of Oz. 

Skämten om de rigida och själlösa Barbie och Ken är på en konceptuell nivå kul men tyvärr lever hela filmen på detta enda skämt om man hårdrar det hela. Det är i princip samma skämt under filmens inledning när Barbie styr sin värld och Ken är korkad, som under andra halvan när Ken styr Barbies värld och är korkad. Det känns som samma typ av problem som kan finnas när en filmmakare försöker göra en långfilm av en lyckad kortfilm men det blir då bara mer av samma...

Javisst, Barbie får en livskris och man anar en karaktär inne i dockan men det är väldigt lite och väldigt mycket för sent. Noterbart var att Barbie valde att "göra en Arwen" i slutet av filmen men jag tyckte att hela den sekvensen slarvades bort och den blev själlös den också. Om ni jämför med Pixars Toy Story-filmer så förstår ni kanske hur jag tänker?

Margot Robbie som Barbie och Ryan Gosling som Ken var mycket roliga... de första minuterna i alla fall. Sedan var det bara samma samma resten av filmen. Kate McKinnon, Michael Cera, John Cena och Will Ferrell gör också roliga saker, men mer på en nivå som passar sketcher på YouTube än för en hel långfilm.  Filmen är också en musikal och här blev jag gravt besviken. Musiknumren var extremt svaga och drog ner helhetsintrycket avsevärt.

Kul att ha sett årets snackis men den var inte så bra som jag hoppats. Den var ganska tråkig helt enkelt. Med andra ord når den inte upp till mer än "helt ok"...

Betyg: 2/5

Peacemaker - Season 1 (2022)

Joss Whedon är inte den enda regissören som jobbat för DC efter gjort fina filmer inom MCU. Whedons kompis James Gunn som gör Guardians of the Galaxy-filmerna har nu replikerat bedriften. Och med ett klart bättre resultat också! 

Förra året hoppade han över till DC och slängde ihop "The Suicide Squad" vilken erbjöd en stor portion välbehövlig "glimten i ögat" till DC. Där möter vi John Cena som Peacemaker, ett ganska korkat muskelberg som dödar alla han stöter på (som det verkar). Och nu har Gunn givit oss en hel serie om Peacemaker och hans vänner. 

Detta är en helfestlig serie. Fans av Amazon Primes "The Boys" lär enligt djungeltrummorna älska detta. Och jag är med på tåget ganska länge. Peacemaker visar sig vara en hjälte också. Han har ju haft en trist uppväxt med en pappa som är nazist, så man får väl förlåta honom för att han dödade lite fel folk i filmen. Nja, det håller inte, men skit samma. Då showen inte tar sig själv på så förtvivlat stort allvar behöver vi heller inte göra det.

Handlingen inte är det viktigaste, nej den är snarare hejdlös och totalt orimlig. Men det betyder inget då det showen ger oss är ett skönt häng med kul karaktärer. Det är som en blandning av "The Boys" och "Community", dvs superhjältar men med hjärtat på rätt ställe.

John Cena är hyfsad som Peacemaker. Framför allt gillar jag att han bjuder på sig själv. Han påminner lite om Drax i Guardians. Showens roligaste är dock utan tvekan Freddie Stroma som Vigilante. Sen går det inte att inte mysa med resten av gänget; Adebayo, Murn, Harcourt och Economos.

En av showens styrkor är den underbara kärleken till åttiotalets pudelrock. Vinjetten är underbar! Synd bara att vi aldrig fick höra Europes "obligatoriska" "The final countdown". 

Humorn är annars showens styrka men också dess svaga punkt då det blir lite väl repetitivt till slut. Kan man ha för mycket "glimten i ögat"? Ja, showen försöker nog allt! Jag vet inte riktigt vad de skulle gjort annorlunda, men mot slutet hade jag lärt mig typen av skämt och de började levereras utan överraskning vilket drog ner nöjet några snäpp. 

God underhållning i vilket fall.

Betyg: 3/5

F9 (2021)

Det går upp och ner med dessa "Fast & Furious"-filmer. Denna gång fick vi en otroligt svag del i serien. Då varken Dwayne Johnson, Jason Statham eller Paul Walker är med i filmen blir det extremt tråkigt i mina ögon. Istället får man dras med Vin Diesel, Michelle Rodriguez och Jordana Brewster. Till råga på allt blir det en rejäl portion med John Cena och där gick tydligen min gräns.

Filmerna i denna serie har gått över alla gränser för det otroliga och jag saknar alla former av förankring för att kunna stå ut med de sanslösa actionscenerna, sanslösa på det dåliga sättet alltså. Filmen antar dessutom en seriös ton med sitt mässande om familjen och Vin Diesels poserande som världens tuffaste kille. Jag lämnas lidande i händerna på Vin Diesels egotripp. En film som är så "over the top" måste antingen vara roligare eller kännas mer grundad i äkta känslor.

Vin Diesel är ganska värdo ändå och jag är innerligt trött på hans tjat om familjen. Dessutom skiter han och regissören Justin Lin helt i att förklara alla orimligheter och logiska luckor. F9 är som att Bobby Ewing kliver ut ur duschen om och om igen... Det är också beklämmande hur de bryter mot fysikens lagar om och om igen. Utan ironi eller något smart grepp, utan för att scenerna ska vara coola och tuffa.

Det är intressant att fundera på vad som gör att en Iron Man-, Thor- eller Captain America-film funkar bra men att denna nya typ av superhjältefilm inte alls funkar. Det jag kommer fram till är att hur engagerad jag som åskådare blir i karaktärerna eller deras relationer har en avgörande betydelse. Med en förankring i något vettigt blir överdrivna eller orimliga actionscener bara en rolig detalj, som en krydda. Men här finns inga karaktärer att riktigt gilla och med en tuff och allvarlig tonalitet blir filmen bara fånig i mina ögon. Japp... I said it.

Filmer FÅR vara fåniga, det är till och med välkomnat, men då MÅSTE det göras med en stor portion humor, glimten i ögat och med en rejäl dos självdistans.

Betyg: 1/5

Lyssna till Rapporter från apokalypsen, avsnitt nummer 25, där jag och Joel diskuterar filmen. Vi tycker olika.

The Suicide Squad (2021)

Spoilers nedan!

Detta är en rejält kul film, helt enkelt. Den har inte speciellt mycket kött på benen men rolig var den, speciellt under första halvan av filmen. Nu hade jag i och för sig mycket låga förväntningar då jag och DC inte går väl ihop. Men det var ändå en film av James Gunn så chansen fanns ju att det kunde bli bra och det blev det.

Gunn har tagit med sig flera kompisar från MCU-världen i denna produktion och faktum är att den känns mer som MCU än DC. Och då speciellt som en Deadpool-film med splatter och humor i en salig röra. Jag hade ingen koll på de tidigare Harley Quinn-filmerna och jag blev sannerligen lurad av den inledande sekvensen. Det var kul.

Tyvärr tappade filmen en hel del under andra halvan, framför allt då det stora monstret dök upp i Jotunheim. Det blev lite väl fånigt, även om blinkningarna till Alien var trevliga, med de små stjärnfiskarnas sätt att ta över människorna.

Det känns lite trist att Gunn fann sig nödgad att härma andra filmer så mycket när han nu gjorde sin DC-film. Detta med teamet som lätt dör vid attacken är som tagen från Deadpool 2, Nanaue är som Hulken, Harley Quinn skjuter "bad homres" med raka armar som IG-11 (Taika Waiti) i Mandalorian, den vidrige generalen spelade samma roll som han gjorde i Quantum of Solace och så vidare. Det saknas något med DC, damn, när det blir bra påminner det om en massa andra filmer. Var är originaliteten?

Under titten och direkt efter var jag mycket förtjust men filmen har tyvärr falnat snabbt. Den är dock mycket underhållande och ett bra val om man ville se lite av Nathan Fillion.

Bästa karaktärerna var polkamannen, Ratcatcher 2 och hennes pappa. Men inte polkamannens mamma, hmm, nej.

Det blir väl en stark trea tänker jag.

Betyg: 3+/5

Blockers (2018)

En kvinnlig American pie? Tre tonårstjejer som går i pakt om att förlora sin oskuld på "prom night". Hinder på vägen! Tja, detta kan ses som en variant på American pie, fast inte lika rolig och en lägre ambitionsnivå.

Blockers är ändock en komedi som bjuder på överraskande mycket hjärta. Alla filmer som handlar om tonåringar och deras eventuella sexliv riskerar att falla i diverse fällor. De kan vara för pryda och få en uppfostrande ton. Men de kan å andra sidan också bli för extrema åt andra hållet och gå över gränsen till dålig smak och rena fånerier vilket humorn inte heller hjälps av.

Jag tycker att denna film på ett bra sätt balanserar mellan fallgroparna med något enstaka undantag. Scenen med "butt chugging" var kanske filmens svagaste. För orealistisk och för uppenbart effektsökande. Den var inte upprörande, bara tråkig.

Resten var roligare. Vi fick en kul variant av den klassiska konflikten mellan mor dotter och huruvida dottern kommer förstöra sitt liv genom att ha sex en gång... Vi har pappan som är överbeskyddande och bufflar sig mot dotterns pojkvän. Och så till slut pappan som försöker vara cool och smälta in bland ungdomarna.

Leslie Mann spelar mamamn vars handlingar eskalerar och till sist går över styr. Hon är bra i denna typ av komedi, en sub-genre som hon nästa mutat in som sin egen. Hon bjuder på sig själv till hög grad vilket är en förutsättning för att det ska kännas som att filmen har hjärtat på rätt ställe. Scenen i slutet när hon försöker torka läppen från tårar med sin tunga är hysterisk.

På tal om skådespelare som verkligen bjuder på sig själv har vi John Cena. Ni vet han som var det roligaste med Trainwreck? Här juder han på sig själv hela filmen igenom, via flertalet gråtattacker och en ölenema.

Sen har vi Ike Barinholtz. Mycket lik Mark Wahlberg!

En positiv överraskning var att alla tre tonårskillarna var schyssta mot sina dejter. Går tvärt emot det man förväntar sig... vilket är absurt egentligen. I vilket fall var kanske filmens höjdpunkt Gary Cole och Gina Gershon som Austins sexgalna föräldrar?

De unga damerna spelas av Kathryn Newton, Geraldine Viswanathan och Gideon Adlon vars mamma Pamela Adlon spelade Marcy Runkle i Californication. Filmen är regisserad av Kay Cannon som skrivit manus för Pitch Perfect-filmerna. Detta är hennes regidebut. Seth Rogen är en av filmens producenter.

Popkulturella referenser. Julie vill ha en perfekt natt då hon ska förlora oskulden och hon jämför med den "romantiska komedin" American beauty. LOL. Austin svarar: "You watched the whole thing?" LOL again.

Leslie Mann och John Cenas scen när hon peppar honom inför inbrotten. "Bottom of the third. Not much left of the game." ??? Han börjar opponera sig. "FOCUS!" "YES coach! One Hail mary pass..." LOL.

(Tupp) Blockers är helt klart en ganska underhållande komedi som funkar bra. Extra kul att så många stör sig på filmen på imdb's "user comments". Trångsinta idioter.

Jag ger Blockers tre aubergine-emojis av fem möjliga.

Betyg: 3/5