Deadpool & Wolverine (2024)

Precis som förväntat är Deadpool & Wolverine mycket rolig. Om man gillar metahumor. Fick både skrocka förnöjt för mig själv och skratta högt när jag tittade på filmen hemma i filmrummet. Jag är inte ett stort fan av Wolverine/Hugh Jackman men här fungerade han perfekt som "the straight guy" i relation till Deadpool/Ryan Reynolds som driver humorn.

"Marvel Jesus!"

Sannerligen!

Filmens handling är en ren McGuffin, det är något om parallella universum och hotet är att alla dessa universum ska upphöra att existera. Allt i filmen är skämt, och dess handlin är också ett skämt i sig, de driver hejdlöst med MCU och Phase 4-6 med dess multiverse saga. Jag håller helt med och skrattar så att tårarna rinner ibland. Det lär inte vara en hemlis att jag tycker Feige och hans gäng gått helt fel med Phase 4-6. De som gillar tv-serien Loki kanske gillar att få återbesöka TVA.

I princip alla skämt är meta och Reynolds bryter den fjärde muren så ofta att det känns som att han helt nedmonterat den i denna film. Den slår rekord i sammanblandning av filmens värld och åskådarens värld. Det är som att Deadpool sitter bredvid mig i gästfåtöljen och förgyller titten med satiriska repliker om MCU filmen igenom.

Reynolds har också lyckats få med flera andra stjärnor. Extra roligt blir det när några Avengers från Phase 1-3 dyker upp, eller gör de det? Den som tittar får se. Det blir roligt i alla fall.

Jag gillar också att Deapool fiskar upp fallna Marvel-hjältar som inte fått vara med i MCU tidigare. Det blir både en introduktion av dem (flera karaktärer som är på väg in i MCU) men också en massa metahumor om dem. Som när Deadpool säger till de tre:

Deadpool: "Welcome to the MCU. You're joining at a bit of a low point."

Sannerligen!

Förutom skämten, metahumorn och alla referenser till andra filmer och popkulturella fenomen har filmen mycket litet innehåll. Denna tredje film har ännu tunnare handling än vad ettan eller tvåan hade och man har helt skippat de lite mer känslosamma scener som vi hade en del av i de två första filmerna. Men ett gott skratt förlänger ju livet, som det sägs, och då är denna film guld värd.

Betyg: 4/5

The Adam Project (2022)

The Adam Project är en actionkomeditidsresefilm med Ryan Reynolds i huvudrollen. Den har lite av många olika saker men inte tillräckligt mycket av något. Det är sci-fi, action, fajter, humor, kärlek, tidsresor, svek och drama. Allt på en gång lite lätt hysteriskt, och då känns det inte helt överraskande som att filmen inte riktigt vet vad den ska fokusera på.

Ryan Reynolds är som bäst när han får ta ut svängarna ordentligt. Denna film är alldeles för mycket barntillåten för att det ska funka fullt ut med Reynolds. Regissören Shawn Levy har tidigare gjort de mycket lyckade men också supersnälla Night at the Museum-filmerna. De är bra, de är mycket roliga. Men han gjorde också den halvlyckade Free Guy, som också hade Reynolds i huvudrollen. Både Free Guy och The Adam Project känns "överscriptade". En för stor mängd idéer och kul skämt intryckta i filmerna. Det blir lite som Episode IX, too much…

Det var ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer inte ihåg jättemycket förutom att den vuxne Adam under tidsresan träffar på sig själv som ung. Reynolds är cool och han är alltid rolig men resten av filmen lyfter inte riktigt. Mark Ruffalo är superstabil som Adams pappa men filmens damer är ganska slätstrukna och direkt svaga; Jennifer Garner, Catherine Keener och Zoe Zaldaña.

Betyg: 2/5

Men, Women & Children (2014)

Jason Reitman har på kort tid blivit en favoritregissör för mig. "Thank you for smoking", "Juno" och "Up in the air" en en fantastisk inledning på en "direktörskarriär". Hans senaste film hade jag inte hört så mycket om. Gick den lite under radarn kanske? Det är filmen "Men, women and children" som handlar om män, kvinnor och barn. Specifikt i den uppkopplade och komplexa sociala medier-världen vi lever i idag.

Filmen handlar om hur vi nyttjar och uppslukas av fejjan, sms, internetporr, nätspelande och allt annat som finns ute på det farliga nätet. Dessa spörsmål tycker jag i alla fall är jättespännande. Det blev till och med samtalsämnet på fredagsfikat förra veckan. Hur ska föräldrar styra, kontrollera och skydda sina barn från ondskan på nätet? Eller ska vi det över huvud taget?

"Men, women and children" är begåvad med en hel drös skarpa skådisar. Här har vi Adam Sandler, Jennifer Garner, J K Simmons, Emma Thompson, Rosemarie DeWitt, Tori Black, Dennis Haysbert och en massa ungdomar som jag inte kände igen. Förutom stjärnskottet Kaitlyn Dever som vi såg som den trasiga tonåringen Jayden i "Short term 12". Här spelar hon Brandy en hårt kontrollerad dotter till Jennifer Garners Patricia. Mamman går varje vecka in och "tvättar" dotterns internet... Mamman skriver ut (!) alla sms och chattar. Garner är fullständigt vidrig i denna film. Nej, hennes karaktär. Jag antar att Garner själv faktiskt är riktigt bra. I alla fall på att spela vidrig. Var går gränsen? Hon påminner om den inskränkta och rädda figuren Kitty Farmer (Beth Grant) som vi träffade på i "Donnie Darko"...

På imdb definieras filmen som både komedi och drama, en dramakomedi alltså. Jag tycker nog att den är rolig i flera scener men den är i första han ett drama i mina ögon. Lite känslosam på sina håll och inte så lite tänkvärd. Jag gillar't. Den når inte upp till det bästa Reitman gjort men den är klart sevärd.

Jag ger "Men, women and children" tre starka kontrollbehov av fem möjliga (stark trea, nästan en fyra!).

Betyg: 3/5

Draft Day (2014)

Ali: How is it that the ultimate prize in the most macho sport ever invented is a piece of jewelry?

En av säsongens största matcher spelas ikväll då Denver Broncos (6-1) möter New England Patriots (6-2) på bortaplan. Det är sextonde gången de legendariska quaterbackarna Peyton Manning och Tom Brady möts. Låt oss alla hålla tummarna för att de goda vinner. Vi är nu nästan exakt i mitten av grundserien av 2014 års NFL-säsong. NFL draften 2014 hölls på Radio City Music Hall i New York City i maj månad. Houston Texans hade första-picket och valde DE Jadeveon Clowney, Atlanta Falcons valde OT Jake Matthews med det sjätte picket och Tampa Bay Buccaneers valde WR Mike Evans med det sjunde picket.

Filmen Draft day utspelas under första dagen i NFL draften 2014, fast i en parallellvärld. Vi får följa Cleveland Browns General Manager Sonny Weaver Jr (Kevin Costner) som dealar och wealar, kämpar och våndas, tänker och känner efter vad han ska göra under den så kritiska draften.

NFL har uppenbarligen hjälpt till en massa i produktionen denna film och det är kul att se. Jag tycker att det förtar en hel del av känslan när filmer om NFL måste hitta på låtsaslag för att de inte får tillstånd av NFL att göra det på riktigt. Any given Sunday är en av de filmerna, den är bra men den hade kunnat vara  ännu bättre. Nu är till och med NFL Commissioner Roger Goodell med i Draft day. Dessutom ser vi en massa journalister och gamla spelare från det riktiga NFL. Resten av filmens handling är ren fiktion. Det blir en ganska skön mash-up mellan dagens profiler inom NFL och rent påhitt.

Filmen påminner givetvis en hel del om Moneyball. Denna känns dock lite mer lättviktig. Dessutom tror jag att Moneyball förutom vissa konstnärliga friheter var ganska trogen historien, vad som verkligen hände. I Draft day sker en del ganska sensationella saker, varav några är lite svårt att tro på. Både en och två av de inblandade GM:arna beter sig naivt och det förtar känslan lite. Browns head coach Penn (Denis Leary) beter sig också som en barnunge. Visst finns det kanske fall i historien där spektakulära saker har hänt runt verklighetens drafty day, Saints trade för att kunna plocka upp RB Ricky Williams kommer snart till minnet, men storyn i Draft day känns ändå krystad och mer amatörmässig än hur verkligheten egentligen är.

Oki, vad hände då, hur var historien om Ricky och da Saints? Head coach Mike Ditka tradade upp i draften 1999 och tog Ricky Williams med det femte picket. I utbyte för detta fick Washington Redskins alla Saints draft picks '99 plus första-picket och tredje-picket i draften året efter. En humungus trade och helt galen om du frågar mig. Omslaget på ESPN magazine kort därefter var mycket talande... Coach Ditka la alla sina ägg i en korg, for better or worse... Hur det gick? Nja, Williams var en helt ok RB men spelade bara tre säsonger i laget innan han blev tradad till Miami Dolphins för fyra draft picks inklusive två förstarundor... Ja, så det var kanske inte så himla illa pinkat av Ditka ändå...

Nåväl, ibland överträffar verkligheten fantasin, men inte riktigt i detta fallet. Draft day är en underdogstory med en mysfarbrorlig Kevin Costner i huvudrollen. Den är snyggt gjord och berättad i ett rappt tempo. De nästan två timmarna flög fram. Jag älskar ju NFL och för mig var filmen mycket intressant, men för er som inte har en aning om vad jag pratar om när jag säger dime defense, sacks, interceptions, naked bootlegs eller two points conversions kommer kanske denna film inte kännas riktigt lika intressant.

Jag ger Draft day tre picks av fem möjliga.

Betyg: 3/5

A piece of jewelry

10 notabla draft picks i Denver Broncos history:

Terrell Davis (30), RB, 1995, sixth round
Shannon Sharpe (84), TE, 1990, seventh round
Tom Nalen (66), C, 1994, seventh round
Al Wilson, LB (56), 1999, first round
Von Miller (58), OLB, 2011, first round
Ryan Clady (78), OT, 2008, first round
Demaryius Thomas (88), WR, 2010, first round
Steve Atwater (27), SS, 1989, first round
Karl Mecklenburg (77), LB, 1983, round twelve
Rulon Jones (75), DE, 1980, first round

Rod Smith (80), WR, 1994 - undrafted

Dallas Buyers Club (2013)

Ron Woodroof: Let me give y'all a little news flash. There ain't nothin' out there can kill fuckin' Ron Woodroof in 30 days.

Dallas Buyers Club var verkligen en av de filmerna jag ville se före jag sammanfattar filmåret 2013 med en topplista. Förhandstipsen inför oscarsgalan talade om mycket starka skådespelarinsatser från Matthew McConaughey och Jared Leto. Dessa förhandstips blev besannade när de båda vann varsin statyett, den förste för bästa manlige huvudroll och den andre för bästa manlige biroll. Jag såg filmen i samband med filmfestivalens medelmsvisning som hölls tidigare i veckan.

Gudars, vilka skådespelarinsatser! Om man skulle bedöma filmen efter Letos rolkning av transan Rayon skulle filmen vara en 5/5. Och om man skulle bedöma filmen efter Matthew McConaughey's engagemang och insats i filmen skulle det också bli 5/5. Han såg ut som ett benrangel, som en man som svultit i månader, som en man som lider av AIDS sedan länge.

Hollywood älskar denna typ av mänskliga transformationer som bevisar ett vanvettigt seriöst åtagande inför rollen. För den insatsen ska han med rätta få en hel del beröm och han är värd att nämnas i samma grupp som tidigare självplågare som Christian Bale i The Machinist eller Robert De Niro i Raging Bull. Ingen av de omformningarna av sina kroppar tycker jag gjorde skådespelarinsatserna speciellt mycket bättre. Bra mer spektakulära.

Men om man tittar lite närmare på Matthew McConaughey's skådespeleri i denna film, den insats som han alltså vann en oscar för, ser jag inte mycket av hans arsenal som skådis. Han har kanske använt 20-30% av sitt register. Allt i denna film är grunt och ytligt. Man kan jämför med hans insats i titelrollen i filmen Mud. Där händer något bakom ögonen på honom i varenda scen han är med i. Och om jag tittar på hans briljanta tolkning av den sanne detektiven Rust Cohle i tv-serien är det som natt mot dag jämför med Dallas Buyers Club. Jag kan helt förlora mig av förhäxning genom att bara studera hans ansikte i intervjuscenerna i True Detective. Markus saknar action i TD, men den finns i ögonen på Matthew McConaughey och i hans skådespeleri i de övriga scenerna. Tänker på scenen när han dyker upp berusad på middag hos kollegan. Den scenen är ensam bättre än alla scener i Dallas Buyer Club ihop.

Men visst, om man ska bedöma hur synd det var/är om dem som drabbas av HIV/AIDS borde filmen få 5/5. Men det är ju inte det jag bedömer när jag ser en film. Det är helt andra saker. För mig räcker det sällan att ämnet är "viktigt" eller "pk". Det räcker heller inte att gå ner 30 kg (eller vad det nu än var han gick ner, någon som vet?).

Jag tycker filmen var lika tråkig som den var bra gjord. Detta är ännu en av dessa oengagerande och andefattiga BOATS-filmerna som förföljer mig. Bort, försvinn, jag vill inte veta av er mer nu på ett tag!

Filmen är grund. Den handlar i princip om hur Ron Woodroof fixar och trixar för att få tag på alternativ medicin då han drabbas av HIV och sedan AIDS. Den täcker in några intressanta ämnen men inget fördjupas. Inte ens konflikterna, i Texas och i honom själv, mellan hetro och homo får speciellt djup.

Filmens bästa karaktär är inte Ron utan Ravon, han har i alla fall lite mer djup. Potentiellt intressanta områden som smugglingen eller Rons forskning om vad som funkar som behandling berörs knappt i narrativet. Annars är FDA's agerande filmens mest intressanta röda tråd och även den tråden hålls i dunkel och beskrivs lite med vänsterhanden. Det är upprörande hur myndigheterna behandlade Ron, Ravon och deras sjuka vänner, men det är kanske inte speciellt överraskande. Fan vad förbannad man kan bli på överdrivet nitiska myndighetspersoner.

Istället för att borra sig ner i något av de potentiellt intressanta aspekterna runt denna story får vi bara följa Ron när han fixar och trixar, men det blir varken speciellt gripande eller spännande, eller något annat. Jag började kolla på klockan runt en timme in i filmen när jag märkte att den inte hade så mycket att erbjuda.

Jennifer Garner hade en framträdande roll som en läkare på den goda sidan. Fasen vad blek och andefattig hon var. Riktigt risig insats. Blev hon oscarsnominerad? Nej, tänkte väl det. I första scenen jag såg henne i fann jag mig själv komma att tänka på, och längta till en gammal skådis från 80-talet, Andie MacDowell. Kommer ni ihåg henne som Dale Biberman?

Jag ger Dallas Buyers Club två extraordinära skådespelarinsatser av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

Johan har också sett filmen. Tog kan pillren som en snäll pojke eller spottade han ut dem?

Valentine's Day (2010)

"There you have it, folks. Young love. Full of promise, full of hope, ignorant of reality. "

Jag hade ganska låga förväntningar inför denna film. Det var ju antagligen en tämligen generisk romantisk komedi tänkte jag. Men ändå, jag lockades av att "Pretty Woman"-regissören Garry Marshall hade samlat en imponerande mängd spännande skådespelare till denna film. Jag hade också hört att denna film är Hollywoods svar på den brittiska "Love actually" från några år tillbaka. Jag har inte sett den så jag visste inte vad det betydde, men kanske något bra?

Filmen blev en positiv överraskning och jag måste säga att en hel del av skådespelarna levererade gedigna prestationer. Jag skulle nog kalla denna film en romantisk komedi, men den är på gränsen till att vara ett romantiskt drama. Den är upplagd på samma sätt som Robert Altman's "Short cuts", dvs att vi får följa ett antal personer under en dag och där deras liv och öden sammanflätas och kbyter an varandra på ett finurligt sätt. Givetvis handlar det mesta om relationer, och om hur kärlek söks, uppstår, förloras och återuppstår.

Skådespelarinsatserna är överlag bra och de jag vill lyfta fram som speciellt intressanta är Topher Grace och Anne Hathaway. Speciellt Hathaway är mycket bra. Efter att startat sin karriär med ett antal dåliga film(val), tänker till exempel på "Get smart" vilket var ett otroligt korkat karriärval. Men hon har det.

Jag var också till min stora förvåning väldigt förtjust i Ashton Kutcher. Jag trodde att han var värsta tönten men här är han riktigt bra. Jag hade helt avskrivit honom efter "mästerverket" "Dude, where's my car?".

Filmens komiska stjärna var helt klart Taylor Swift, sångerskan som här gör en liten roll som blåst high-school-cheerleader-blondin. Hon är hysteriskt rolig, se speciellt intervjun på idrottsarenan med henne. "I can dance..."

Även Jessica Biel och Jamie Foxx gör bra insatser. Däremot var jag underraskad av Jennifer Garner. Efter att hon träffat helt rätt som Vanessa i "Juno" trodde jag att hon skulle passa in i denna film, men hon var inte alls bra. Trist.

Julia Roberts då? Jodå, hon är med i en liten, liten roll. Hon har en väldigt stor mun när hon skrattar. Missa inte bloopers under eftertexterna, en kul liten detalj med Julia mot slutet... För lite mer av Julia, se "America's sweethearts", "Pretty woman" eller "Erin Brockovich" istället.

"Valentine's day" var riktigt underhållande och jag kan rekommendera den till er som gillar och vill se en romantisk drama-komedi. Den får tre stora chokladaskar av fem möjliga.

Betyg: 3/5