The Fantastic Four: First Steps (2025)

Semstern spenderades i det stora landet i väster. I början av augusti sammanstrålade jag och Carl i cirkusen Las Vegas inför vår road trip som skulle ta oss från Nevada via Utah, Idaho och Wyoming till slutmålet i Colorado. Vi besökte bland annat ett antal fantastiska nationalparker, Monument Valley och Jackson Hole med omnejd.

Dagen före vi drog iväg i den stekande ökenhettan tog vi chansen att ta in en biovisning av den nya MCU-filmen. Det var dags för de första stegen i Phase Six. Vi valde Brenden Theaters och en salong med JB-X som såldes in med: 

"An elevated cinematic experience with immersive sound and sharp digital projection. Coupled with a giant curved screen and reservable premium recliners, JB-X makes movie magic come to life." 

Det lät ju najs och det var det sannerligen. Vi bjöds på bio kändes det som med tanke på hur billigt det var. I vilket fall blev det en superb visning och vi stormtrivdes att fly solens brännande strålar och sjunka in i en fantastisk värld för några timmar.

Filmen var helt ok, speciellt i jämförelse med flertalet av MCU's svagaste skapslser från de senate åren. Men tyvärr verkar det som att magin är som bortflugen för mig. Den försvann kanske i det ögonblick Tony Stark offrade sig för mänskligheten?

Filmen lekte med en blandning av 50- och 60-talsestetik blandat med nutid. Detta var inte förvånande då regissören är Matt Shakman som har hoppat över till film efter WandaVision. Han återvinner gamla ideer, men det gjordes klart bättre i tv-serien, och nu känns det lite "been there, done that" över det hela.

Tyvärr kände jag mig aldrig speciellt engagerad av våra 4 hjältar. Jag är innerligt trött på Pedro Pascal och The Thing som hälften skådis och hälften cgi gav inget större avtryck. Lite trist för Ebon Moss-Bachrach dock. Jag gillade Vanessa Kirby och Joseph Quinn som syskonen Storm. De var relativt sett underhållande. Med svagare och svagare filmer i MCU är det endast "allt är relativt" kvar att hänga upp pluspoängen på.

Filmens main villain Galactus var ok-ish men han påminde för mycket om Dormammu, the main villain från den första Doctor Strange-filmen. Är det så att MCU redan börjar återvinna sina egna figurer och stories? Jag trodde de hade en ocean av stories att använda från sina comics...

Roligare biobesök än film, men så är det ibland.

Betyg: 2/5

The Last of Us - Season 1 (2023)

Jag har varit mer eller mindre besviken på de flesta stora omtalade tv-serier med stora budgetar de senaste åren. Det handlar om The Rings of Power och The House of the Dragon plus alla serier som kommer från MCU och Star Wars. Och den fruktansvärt usla The Wheel of Time hade grusat alla förhoppningar om en ny storserie att se fram emot. Däremot har jag gillat småskaliga serier som Ted Lasso, Only Murders in the Building och den brittiska Slow Horses.

Därför var jag lite skeptisk inför The Last of Us, men den hade fått bra betyg så jag gav den chansen. Döm om min glädje när den bevisade att det visst det går bra att göra bra stora serier. Bra jobbat av Sony Pictures och HBO. Serien inleds mycket starkt. Tyvärr svalnar den längs vägen men överlag är detta en mycket väl producerad serie. Världsbygget är extra starkt och manuset står upp bra under stora delar av säsongen.

Den starka starten av säsongen kulminerade redan i avsnitt tre med ett "stand alone"-avsnitt som verkligen stod ut. Top notch. Därefter tappade serien succesivt under resten av S1. Slutet hastades igenom. Det känns som att säsongen skulle varit ett avsnitt till alternativt tryckt ihop några av avsnitten i mitten. Rent generellt sett kändes det också som att showen "ropade på vargen" lite för mycket. Det antyddes och lovades hemskheter i nästa etapp mest hela tiden (väster om floden, vägen till Colorado etc) men oftast ledde det inte till några spännande scener. Detta borde ha styrts upp tycker jag. Vissa saker kom också plötsligt utan en ordentlig pay off, tex när Joel till slut hittade sin bror. Det hade pratats om hela säsongen men så blev det inget av det. Åter igen kändes det som att showen lovade mer mellan raderna än den levererade.

Skådespelarna var överlag bra. Av de två huvudkaraktärerna gillar jag Pedro Pascal en hel del. Jag är lite mer osäker på om Bella Ramsey egentligen är så bra. Hon var jättebra i rollen som en liten "kung" uppe i norr i Game of Thrones men här ställs hon inför mycket större skådespelarutmaningar och jag var aldrig helt övertygad om att hon var Ellie. Jag tyckte nog att hon som spelade Joels dotter var bättre! Av birollerna var Nick Offerman och Murray Bartlett båda suveräna i sitt avsnitt, medan Melanie Lynskey var en relativt sett stor besvikelse. Hon brukar vara stark men i rollen som en bitter hämndlysten ledare av den fria armén var hon oväntat svag.

Till sist är jag inte ense med mig själv ännu om jag verkligen gillar slutet. Det kändes i alla fall trist att Joel blev så konstig i slutet av slutet, att han ljög för Ellie och att känslan dem emellan blev "broken". 

Betyg: 3/5

The Unbearable Weight of Massive Talent (2022)

Detta är en kul film, en bagatell javisst, men den var underhållande och sådant gillar jag. Nicolas Cage spelar sig själv. Han är en skådespelare på dekis som letar efter en film som kan leda till hans stora comeback. Plötsligt får han ett jobberbjudande från Europa. Han flyger iväg till Mallorca och möter där Javi (Pedro Pascal) som är ett fan och som vill göra film med Nick. Med sig på resan har Nicolas sitt alter ego Nicky Cage, en elakare och mer synisk version av sig själv. Givetvis är inte allt som det verkar och Nicolas och Javi tas ut på dråpliga äventyr.

Detta är humor, meta och hjärtliga blinkningar till snart varenda hörn och vrå av Cages långa karriär. Desto fler av hans filmer du sett desto mer belönad kommer du bli. Jag satt och njöt mest hela tiden. Filmen lever på sin humor och kvickhet. Det är nostalgi från en resa genom Cages filmhistoria, men filmen lever lika mycket på personkemin mellan Cage och Pedro Pascal. De har en skön vajb dem emellan. Ibland blir de roligt så att jag skratta rakt ut men oftast sitter jag och ler njutningsfullt.

Jag såg filmen i filmrummet tillsammans med Måns och det adderade helt klart till myset. Detta är en film som man med fördel kan se med vänner. Det är kul att hjälpas åt att fånga referenser till Cages filmografi och det är sannerligen inte en film som man måste sitta helt tyst för att inte störa grannen. En skön film helt enkelt. 

Betyg: 3/5

Wonder Woman 1984 (2020)

 

Vad tusan hände här? Jag gillade den första Wonder Woman-filmen jättemycket och den har för närvarande plats 10 på min topplista över 2017 års filmer (en lista som borde uppdateras i och för sig). Jag såg filmen på bio med min 11-åriga systerdotter Greta och det var en höjdarupplevelse att delvis se filmen via hennes ögon.

Nu har vi Gal Gadot tillbaka i den efterlängtade uppföljaren och Patty Jenkins står för regin åter igen. Vad har ändrats? Jo hela teamet bakom story och manuskript har bytts ut. Nu är det Patty Jenkins själv som verkar styrt tillsammans med någon som heter Geoff Johns. Resultatet har blivit katastrofalt.

Första filmen utspelas under första världskriget. Jag älskade den nästan naiva tonen om fred på jorden och miljöbeskrivningarna var riktigt bra. Dianas "fish out of water" rutin var kul. Ja den var bra trots en horribelt tråkig sista fajt mellan två fajters som båda var OP.

I denna film går det överstyr med smöriga budskap om fred och sånt. Det naiva har bytts till absurt överdrivet, nästan som om det vore en grundskoleelev som skrivit manus. Slutet av filmen är obegripligt dålig. Fanns det ingen i hela produktionen som kunde stäckt upp handen och ifrågasatt vad tusan de höll på med?

Jag gillar flera saker i filmen. Första scenerna med Steve när han testade kläder och skulle lära sig om 80-talet var ganska kul även om motsvarande scener i fösta filmen var oändligt mycket bättre. 

Filmens enda riktigt bra scen för mig var när Diana tog farväl till Steve. Den smärtan kände jag i hjärtat.

Men i övrigt var det mesta uselt. Vi fick inte bara en dålig Main Villain utan två där Kirsten Wiigs kreatur kan ta priset som sämsta skurken i mannaminne. Pedro Pascal går från lysande porträtt av Mando till en vedervärdig och totalt ointressant figur i denna film. 

Dessutom var i princip all action dålig, utdragen, ointressant, sövande. Ridå.

Filmen inleds med en flash back till Dianas barndom. Den var också ganska dålig och ledde enkom till en övertydligt levererad lektion om vad som är viktigt i livet. Ytterligare en halvdan idé med uselt genomförande. 

En liten not, var det inte Gal Gadot som stod bredvid den lilla Diana i startledet inför racet?

Denna film var så dålig under andra halvan att jag knappt kunde tro vad jag såg. Helt orimligt dålig. Finns bara ett betyg att ge ut här.

Betyg: 1/5

The Mandalorian - Season 2 (2020)

 

Varning för spoilers! You have been warned!

Mando och Baby Yoda tillbaka. Vad härligt! Den andra säsongen känns också som ett stort steg framåt. Första säsongen var underhållande men kanske mer mysig än jättebra. Den var lite ojämn och jag fann den övergripande story arcen om Baby Yoda den mest intressanta.

Säsong 2 är tajtare och mer fokuserad. Även om man inte inser det direkt, har nästan alla avsnitt moment som leder upp till hur säsongen avslutas. Mando skaffar bundsförvanter och verktyg som behövs i det sista avsnittet. På minussidan kan man kanske sätta upp att serien känns lite som ett tv-spel där man utför ett antal utmaningar för att samla på sig styrka och prylar för att klara sista "banan".

Ett stort plus för mig var att jag fick en större känsla av ett litet team då flera karaktärer deltog och samarbetade med Mando. Så kändes det för mig i alla fall. Karaktärer och relationer över action och explosioner. Det var också det bästa i första säsongen, de avslutande avsnitten när Mando samarbetade med Cara Dune, Greef Karga, Kuiil och IG-11.

Jag gillar jag hela teamet vi får följa i denna säsong; Mando, Cara Dune, Mayfeld, Boba Fett, Fennec Shand, Bo-Katan Kryze och Koska Reeves. Det är dock tre figurer vilka alla kan använda kraften som står för säsongens höjdpunkter. 

De bästa avsnitten är Chapter 13: The Jedi när vi i ett samurajavsnitt får möte Ashoka Tano, Chapter 14: The Tragedy när vi får möta Boba Fett och där Baby Yoda gör en "ET phone home", samt såklart sista avsnittet Chapter 16: The Rescue när vi får möta The jedi, Luke Skywalker himself.

Jag såg avsnitten när de kom ut, en gång i veckan, och det gav en tid att vänta på vilken jedi som skulle besvara Baby Yodas signal. Under stora delar av sista avsnittet funderade jag förväntansfullt på om Jon Favreau skulle ha the balls att ha med Luke. Sen när man ser Baby Yoda börja vifta med öronen och titta sig omkring förstod man att nu var det nära. Vem är det som kommer?

Sista sekvensen av avsnittet är helt enkelt magnifik. Mystiken, klippningen, musiken, the build up, Grogu som känner att han närmar sig, en ensam X-Wing, bilderna på övervakningskskärmen i svart-vitt, sen i bländande färg en grön lightsaber, handsken...

Luke stiger ut ur dimman som en annan Darth Vader och lyfter på sin huva. Jag jublade inombords. Där står en ung Luke Skywalker som tagen från Jedi. Borde inte kännas så stort, men när The Skywalker theme startar ryser jag över hela kroppen och ögonen tåras. Star Wars är ändå en fantastisk grej. Och jag rörs av att showen behandlar karaktären på ett så kärleksfullt och respektfullt sätt. För att det känns rätt, helt enkelt, och för alla fansens skull. Luke kommer till oss i sina bästa år, som en räddande ängel, till en värld som lidit nog nu...

I efterhand känns det som det bara kunde vara Luke, alla andra alternativ hade känts fel tror jag. Och personligen hade jag inga problem alls med cgi'n och de-aging.

Actionsekvenserna har ofta varit bra i serien med en tidig höjdpunkt när vi fick se Ashoka in action. Men scenerna när Luke besegrar mördarrobotarna var ännu bättre. Helt fantastiska till och med, tycker jag. Snabbt men tydligt, effektivt och brutalt. Det var vackert, nästan som en dans, precis som det skulle vara. Showen hade tidigare i avsnittet etablerat hur svåra dessa robotar är då Mando hade stora problem att besegra en enda. Nu får vi se vad en jedi med full styrka klarar av. Jag kunde inte undvika att längta efter WoT en liten skvätt. Till. Samma typ av stegring av "power" kommer visas där.

Jag tycker denna säsong snäppade upp nivån rejält, dels hade den en intressantare röd tråd och framför allt bättre toppar. Hela säsongen kryllar av easter eggs och referenser till Star Wars lore. Men också en hel del andra referenser. Var det någon mer än jag som tänkte på Private Vasquez och Private Drake i Aliens när Cara Dune tog täten med sitt bad ass vapen när den lilla gruppen av kvinnor fajtade sig fram till kommandobryggan?

Ni missade väl inte post-credit scenen, stingern för The Book of Boba Fett. Mycket snyggt gjort.

Jäkligt bra detta. Det känns som att Jon Favreau och Dave Filoni har något bra på g. De kan förhoppningsvis trycka bort idioterna uppe på management level som så gravt misshanterade den tredje trilogin. Jag tror det vore bra om Favreau och Filoni får värna, vårda och vidareutveckla Star Wars-universat. De förstår bevisligen denna värld och de tar rätt beslut helt enkelt. 

Nu ser jag fram emot säsong 3, oavsett om den kommer handla om en bok eller om hur de nu ska lösa frågan med the dark saber och vidare äventyr med att återerövra Mandalore... Maclunkey!

Betyg: 4/5

The Mandalorian - Season 1 (2019)

"The Mandalorian" blev mycket snabbt en mycket omtalad serie och Baby Yoda översvämmade sociala medier på ett nästan magiskt sätt. Det finns få popkulturella fenomen med samma dragningskraft som "Star Wars". Detta är den första "Star Wars"-serien med riktiga skådespelare och jag måste erkänna att jag var extremt nyfiken på den.

Serien har åtta korta avsnitt på mellan 30 och 40 minuter per avsnitt. Den sändes ett avsnitt i veckan och jag såg alla avsnitten så snart de kommit ut, och det var mycket spännande att vänta in nästa avsnitt och fundera på vad som komma skulle. Vissa bolag väljer att släppa tv-serier i en klump, alla avsnitt på samma dag, och det kan vara bra ibland om man vill "binge titta" serien i all hast, men det blir inte riktigt samma sak som att släppa dem ett per vecka. Reaktioner på sociala medier, podcasts om avsnitten och den allmänna gemenskapen mellan fansen vinner på att ett avsnitt per vecka. Jag hoppas verkligen att Amazon kommer välja det formatet för den kommande "Wheel of Time".

Hur var "The Mandalorian" då? Jo men miljön var riktigt najs. Detta är mycket likt så som originaltrilogin kändes. De använder praktiska specialeffekter och de har skapat en skitig värld som känns verklig. Mando är en bra huvudperson och jag får lite lätta vibbar av Firefly med en något motsträvig huvudperson med hjärtat på rätt ställe som beskyddar ett barn (Baby Yoda / River Tam). Men detta är tyvärr långt ifrån lika bra som den referensen är.

Jag gillar humorn i "The Mandalorian" och blir inte överraskad då det är Jon Favreau från MCU som står som "show runner", samt att Taika Waiti är involverad både som skådespelare och regissör. Werner Herzog som säsongens skurk "The Client" var såklart bra.

Tyvärr känns det som att säsongen är lite fragmenterad då den består av ett gäng fillers-avsnitt under mitten av säsongen som inte hör ihop med säsongens röda tråd. De första avsnitten och de två sista som berör The Client och Baby Yoda är säsongens starkaste.

Säsongen kändes också bättre när den pågick, allt var då fortfarande möjligt. Jag har svalnat lite över dess förträfflighet under de veckor gått sedan jag såg den. Men jag gillar världsbyggandet och jag är trots allt fortfarande nyfiken på hur det ska gå med Mando, Baby Yoda, Cara Dune, Greet Karga, the Armorer och den nya "big bad" Moff Gideon.

Säsong 1 känns lite ofullständig, som en inledning, en bra start men trots allt bara en inledning på en längre story. Man kan hoppas att fortsättningen blir än bättre.

Betyg: 3+/5

If Beale Street Could Talk (2018)

2018 var året då diversitet slog igenom i filmens värld. I alla fall om man tänker på svarta regissörer, skådespelare och historier som beskriver upplevelser som svarta har i det amerikanska samhället. En av de bättre i denna subgenre är dagens film, If Beale Street could talk. Den är gjord av Barry Jenkins som 2016 gjorde den trippla oscarsvinnaren Moonlight. Jag gillade Moonlight skarpt. Beale Street har lite av samma känsla som Moonlight men den har mer inslag av realism istället för den lyriska och poetiska känslan Moonlight hade.

Beale Street berättad med bruten tidslinje där vi får veta mer och mer om historien via flash backs. Filmen visar på de svårigheter svarta kan ställas inför just på grund av sin hudfärg vilket är ledsamt att se. Men också starkt.

Filmen bygger på James Baldwins bok med samma namn och utspelas i början av sjuttiotalet. Man hoppas och tror att situationen för den svarta befolkningen är förbättrad på många sätt. Samtidigt är polisbrutalitet mot svarta en mycket aktuell fråga. Det är en fråga som Colin Kapernick protesterat mot med stor massmedial uppmärksamhet som följd. Kapernick har därefter blivit "black balled" av lagen in NFL, så frågan är långt från utagerad än idag.

If Beale Street could talk fokuserar på Tish och det är bra, vi får se mer och mer om vad som hänt hennes fästman desto längre filmen fortgår. Hon spelas av nykomlingen Kiki Layne. Mamman Sharon spelas med inlevelse av Regina King. Hon är en av karaktärerna man tar med sig från filmen. Scenerna i inledningen när Tish och Sharons familj bjuder in pojkvännen Fonnys familj är kanske filmens bästa. Jag gillade mamman mycket i de scenerna. En annan scen jag minns är den när Tish och Fonny tittar på lägenhet som visas av en judisk ung man. Den satt sig kvar i minnet.

Mycket av filmen handlar inte så mycket handling utan en känsla, både tidskänsla men också känslan av vanmakt för vår huvudperson. Vi leds ju långsamt till det bittra slutet och, utan att veta hur andra kände när de såg filmen, så fann jag slutet extremt trovärdigt och också troligt inom filmens ramar och kontext. Jag tänkte till och med på att filmen kunde ha slutat före sista delen. Bara det faktum att den slutar som man känner på sig att den ska göra säger något om våra förväntningar om hur rättsväsendet fungerar. Den politiskt brännande frågan hade kunnat lysa upp ännu starkare om tittaren själv tvingats beakta sin egen förväntan. Men för att inte riskera att åskådarna går hem med illusionen att allt skulle gå bra, som om det handlade om en mer naiv låtsasvärld, gjorde Barry Jenkins såklart rätt som tog historien ända in i kaklet.

If Beale Street could talk är en riktig film film, snyggt filmad, betydelsefull och riktigt tung.

Betyg: 4/5 

If Beale Street har premiär på svenska biografer idag fredagen den 8/2.

Fler åsikter om filmen:
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Movies - Noir

The Equalizer 2 (2018)

Andra filmen om ex-militären Robert McCall avnjöts tillsammans med Joel på bio. Det blev en fin visning med efterföljande mat och filmsnack. Denzel är hård i rollen som McCall, men fortfarande inte lika hård som han är i Man on fire. Filmen spelar istället i samma liga som Jack Reacher där ensamma män som utan att söka alltid hittar elände i världen. De är tysta men rättvisa och helt utan nåd för de onda männen som är elaka. Vem skulle vinna i en kamp mellan Robert McCall och Jack Reacher? Eller McCall mot John Wick eller Jason Bourne? Skaran med ensamma män med lugnt yttre växer. Filmerna som dessa figurer figurerar i är kanske den nya actionfilmen personifierad? Genren har mindre inslag av humor än den hade på åttiotalet och är mer orienterad mot realism och verkliga problem från samtiden än vad actionfilmen på nittiotalet var.

Precis som i första filmen om McCall tar denna film god tid på sig mellan actionscenerna. Jag hade kanske hellre sett lite mer av McCalls "yrkesskicklighet" och med det menar jag att döda onda män. Filmens två inledande actionscener var filmens bästa, den på tåget i Turkiet och den när han "uppfostrar" de äckliga rikemanssönerna som misshandlat en ung kvinna. Lite senare tar filmen en lång paus från action och fokuserar på karaktärsuppbyggnad vilket borde vara nice and dandy om vi inte redan har ringat in karaktären ganska bra i första filmen.

Istället får vi en till synes grumlig CIA-thriller på halsen. Det är lite synd att de tog historien till den sfären då McCall är som bäst då han agerar mot lokala orättvisor. Slutscenen ute vid kusten i en ökande storm var dock ganska bra ändå. Joel var väldigt nöjd och pratade genast om fyran, men jag nöjer mig med betyget trea.

Betyg: 3/5