Dune: Part Two (2024)

Denis Villeneuve har gjort det igen. Han har till och med överträffat sin första Dune-film med denna magnifika uppföljare. Världsbygget är otroligt bra och det är en häftig upplevelse att få följa med till Arrakis på äventyr igen. Foto, production design, kostymer och framför allt ljuddesign är rent ut sagt makalöst. Detta är en typ av filmskapande som endast ett fåtal filmmakare lyckas med.

Om styrkan i filmen ligger i världsbygget gäller mina reservationer rollfigurerna och deras relationer. Båda filmerna är så otroligt snyggt gjorda att de får ett högt betyg per automatik, men jag saknar ett starkt engagemang för någon av rollfigurerna i filmen. Konstigt, ingen favorit!

Jag kände exakt samma sak i den första filmen. Då tänkte jag att det nog berodde på att den nästan uteslutande sysslade med att etablera världen och sagans handling. Men när jag nu såg om den häromveckan tyckte jag att den funkade mycket bättre. Jag gissar att på grund av att filmen var så massiv och gav så många intryck behövde jag se om den för att till fullo uppskatta den. Och jag tror att det blir exakt likadant med denna film. Jag ser fram emot att se om den.

Rollfigurerna är uppenbarligen lite mindre prioriterade än politiken i dessa filmer och det är absolut på minussidan. Man får väl ändå anta att Paul är huvudpersonen, men jag får trots det inte riktigt grepp på honom. Han är som bäst när han umgås med sina vänner i armén som Duncan och Gurney men det blir mycket svagare när denna film helt plötsligt ger en vajb av YA romance med Paul och Chani som två hormonstinna tonåringar ute i öknen. Jag förstår handlingen i filmens, men jag känner inte deras kärlek i magen. 

I slutet av filmen uppfattar jag det som att Paul blir mörkare, dystrare och framför allt farligare. Tyvärr tycker jag inte att Timothée Chalamet riktigt klarar av den biten av rollen. När han använder "the voice" mot Reverend Mother Mohaim känns det mer som att det är "the vocie" som är mäktigt än att det är Paul själv. Det är gimmicken, inte hans personlighet som är hotfull. Jag klurar lite på Jessica också, är hon ond, god eller mitt emellan? Det är lite oklart vad Bene Gesserit egentligen är ute efter, men jag antar att det visar sig i tredje filmen...

Filmens villains är däremot bra presenterade. Här står psykopaten Feyd-Rautha ut. Jag trodde först att han spelades av Bill Skarsgård men det var tydligen Austin Butler. Han gjorde det bra i vilket fall. Stellan är ungefär som han var i första filmen, tyvärr får vi inte se så mycket av honom. Javier Bardem som den religiösa fanatikern Stilgar var underhållande och stod för den lilla gnuttan humor som filmen bjuder på. 

Generellt sett skulle filmen mått bra av några långsamma och lugna scener där rollfigurerna bara hängde med varandra och på så sätt byggde relationerna från grunden. Denis skulle lagt in några "Joss"-scener helt enkelt.

Filmens actionscener var genomgående bra och barmhärtigt korta. Här visar Denis finess i att inte dra ut dem så förbannat mycket som tex i valfri superhjältefilm. Betyget blir högt och samma som jag gav Dune efter första titten, men jag tror som sagt att denna kan växa vid omtitt.

Betyg: 4/5

Spider-Man: No Way Home (2021)

Jag har nog alltid bara sett Peter Parker som en side-kick till Tony Stark, och före MCU var jag inte intresserad alls av Spider-Man. Nu när det verkar som att Feige sätter upp Peter Parker som något av den "nya" Tony Stark märker jag att jag inte tycker han är bra nog för att bära hela schabraket, om ens hans egna filmer.

Jag gillar dock Tom Hollands en hel del. Han har varit en kul krydda till de stora filmerna i phase 2-3, och jag gillade att återse honom, hans vänner och Aunt May. Men det finns något problematiskt med denna filmserie inom serien när jag blir ännu gladare av att se Happy Hogan och Dr Strange...

Däremot hade jag mycket lite känslomässig koppling till de två tidigare Spider-Man filmserierna. Jag hade inte ens sett det flesta av de tidigare filmerna. Hade tänkt se dem inför denna film men det blev aldrig av. För mycket tid som går åt till WoT och poddande just nu. Så jag passar sannerligen inte in på den publik som filmen vände sig till.

Jag gillar dock tanken med att filmserierna hälsar på varandra på detta sättet, men tyvärr blev det för platt i mina ögon. Ingen av de fiender som drogs med från de tidigare filmerna kändes intressanta eller speciellt bra. Skurkarna utvecklades inte mycket i denna film utan det antogs att alla åskådare hade bra koll på dem från tidigare filmer. Dessutom blev det enformigt att alla var goda men onda, och aunt Mays ömmande hjärta om att alla skurkarna kunde omvändas till att bli fina och goda skurkar kändes smörigt och krystat.

Hur mycket jag än gillar MCU (phase 1-3) är det sällan actionscenerna jag ser fram emot. Snarare tvärt om. I denna film var actioninnehållet helt meningslöst. Dålig koreografi. Det var rörigt och utan känsla för var alla befann sig eller vad som hände. Känslan av gravitation och att personer eller byggnadsställningar hade tyngd saknades. "Stakes" saknades också, vilket känns så udda i en film där någon till och med dör och någon annan bli allvarligt knivad. Jag kom att tänka på den usla avslutningsscenen i "Iron Man 3" som på samma sätt bara var tråkig.

Jag tror jag har kommit på varför det kändes som att det saknades "stakes" och det var på grund av hur korkat allt var. Jag kände mig till och med irriterad över Peter Parkers idioti som om och om igen ledde dem in i allt strul. Scenen när han fuckade upp trolleriformeln var svag och jag kunde knappt heja på filmens huvudperson under resten av filmen. Tror inte att det var det Feige och hans team hade tänkt sig...

Jag gillade dock samspelet med Tobey Maguire och Andrew Garfield och de sekvenserna före slutfajten var filmens höjdpunkt för mig. Jag gillade Tobey Maguires närvaro i scenerna så mycket att jag nästan blir lite sugen på att se om hans Spider-Man filmer. 

Jag börjar misströsta över phase 4. Det har inte startat bra alls. Den enda filmen jag är det minsta sugen på att se om är "Black Widow" och den utspelas till och med under phase 3-eran. Det känns som att "Black Widow" är en film som hör hemma i phase 1-3. De övriga nya filmerna har inte gjort mig nyfiken på fortsättningen alls. Jag sätter mina förhoppningar till nästa film med Dr Strange och Scarlet Witch.

Betyg: 2/5

Dune (2021)

Världsbygge är en mycket viktig komponent i sci-fi och fantasyfilmer. Dune som är något av en fantasy sci-fi har ett otroligt starkt världsbygge. I och med att det är Denis Villeneuve som gjort filmen blir ingen överraskad. Han är den för närvarande överlägset starkaste regissören av dem alla. 

Jag såg filmen på IMAX med den megastora duken och en öronbedövande ljudnivå i högtalarsystemet. Jag kände mig helt indragen i filmen på ett sätt som jag inte varit sedan Villeneuves Blade Runner 2049.

Filmen är magisk i sina ambitioner och den tar sig själv superseriöst. Var och varannan scen avslutas på ett mäktigt eller dramatiskt sätt och musiken understöder dessa känslor på ett närmast tortyrliknande sätt. Filmen har mig i sitt grepp som om min hjärna vore förlamad. Under visningen, som bara flög förbi, kunde jag inte om jag så velat ta mig ur världen som spelades upp framför mina ögon. Film när den är som mäktigast.

Tyvärr failar filmen också, och detta är sannerligen inte en fläckfri film. Filmen misslyckas med att på riktigt göra mig fullt investerad i dess karaktärer. Detta trots att det är en lång film.

Jag fattar inte varför det blivit så för de ger huvudkaraktärerna scener där vi ska lära känna dem närmare. Kan de scenerna varit för korta eller låg regissörens fokus så mycket på miljöerna att han glömde de ack så viktiga karaktärerna? I både Arrival och Blade runner 2049 var detta mycket bättre behandlat så det är inte som att regissören inte kan detta.

I Dune möter vi många coola och vackra karaktärer. Framför allt Oscar Isaac och Timothée Chalamet var coola som fan och oändligt vackra. Men var det för mycket? Också Jason Momoa, Josh Brolin och Zendaya var coola och snygga. Den enda karaktären på den "goda" sidan som var okarakteristiskt osnygg och ocool var Rebecca Fergusons Jessica, och ändock var det just hennes karaktär jag brydde mig mest om, eller på grund av kanske...

Skurkarna spelades av Stellan, Dave Bautista och David Dastmalchian (den lustige polka-dot killen i The suicide squad) och de var ganska bra alla tre. Man bjöds på lite underhållning, lite weirdness, lite rysningar och lite äckel, lite av allt men inte mycket av något... För lite säger magen.

I slutändan kan jag inte annat än ge filmen höga betyg, mest för världsbygget och dess set-up av en mycket spännande andra del som jag verkligen hoppas kommer få grönt ljus. 

Jag kan bara hoppas att kommande tv-serier i samma genre lyckas lika bra med världsbyggena. Jag tänker på den redan startade Foundation (på Apple+) och Amazon Primes Wheel o Time samt Lord of the Rings prequelen. Det finns fler serier i pipen också. 

Dune är en spännande episk historia med tunga religiösa undertoner, sökande efter messias, slutna sekter med kvinnliga magikers och hyllningar av naturfolk (med ont om vatten). Kopplingar till världsbygget i Wheel of Time kändes tydliga. Man undrar hur mycket Robert Jordan hade tagit intryck av Frank Herberts böcker när han skrev sin serie.

Betyg: 4/5

Spider-Man: Far from Home (2019)

Sådärja, DÅ var Phase 3 slut och med den har vi fått den sista installationen av Infinitysagan. Sista filmen är en liten avrundning och en touch av "vad hände sen". Och liten är också denna film, i alla fall om man jämför med Infinity War och Endgame.  Men det är ok och vad man förväntar sig.

Det finns en hel del bra saker i denna film, men också delar som inte funkar fullt ut i mina ögon. Men låt oss börja med det som är bra!

Jag älskar humorn i filmen. Den lever väldigt mycket på en varm och ibland nostalgisk humor. Ned och Bettys kärlekssaga var den mest lysande subplotten. Men allra bäst var hur filmen knöt ihop Infinitysagan och visade efterspelet. Vilken hjälte Tony Stark blivit! Stora leenden från mig. Såg ni alla målningar och planscher som hyllade honom? Inledningsscenen med skolelevernas hyllning till de fallna hjältarna var underbar, både rolig och känslofull. Jag gillade skarpt att de faktiskt adresserade "the blip"-problematiken. Det var ju något vi nördar funderat över några varv sedan Endgame. Sen gillade jag Happy och aunt May, roliga saker mest hela tiden.

Tom Holland är charmig som Peter Parker, jag gillar honom. Jon Favreau gör mig alltid glad. Marisa Tomei, Cobie Smulders och Samuel L. Jackson var härligt att återse. Jake Gyllenhaal var riktigt bra som Quentin Beck. De lyckades sälja in att han skulle kunnat bli den nye Tony Stark. Men så blev det nu inte riktigt. Det var också riktigt bra att de skalade ner hotet från Endgame till att "bara" bli en galen veetenskapsman. Ett tag var jag orolig att alla big bads skulle vara fantasymonster "over 9000".

Filmen är dock riktigt svag då det gäller actioninnehållet. Dessutom är hela Mysterio-grejen direkt svag. Illusionstricket är ungefär lika dåligt som Bonds osynliga bil i "Die another day". Det kändes inte det minsta rimligt, ens i den värld vi lärt känna i MCU-serien. Detta med att Spider-Man fajtas mot vattenmonster, eldmonster och till sist en stark vind, en bris(?) med sina små klibbiga trådar och sin vighet var smått skrattretande. De actionscenerna funkade inte alls på mig. Jag fick aldrig känslan att det fanns några riktiga stakes, inte ens på en liten eller personlig nivå.

Men karaktärsutvecklingen, relationerna, när Peter fick Tonys glasögon. Det var riktigt najs! Kul manick. Jag undrade länge hur Peter skulle lyckas återfå kontrollen över EDITH efter att han lämnat iväg den (kontrollen). Men det gick ju väldigt enkelt. Så kan det vara ibland.

Filmen har två extrascener, en mid credits och en post credits. Mid credits var en liten charmig scen med Peter och MJ som slutade i en ren cliff hanger inför tredje filmen, av tre får man väl anta? Post credits-scenen hade gärna fått vara en störtskön tease inför nästa Asguardians of the Galaxy, kanske med en staring contest mellan Peter Quill och Thor? Men nej, istället ryckte de undan mattan från under publiken och sköt sin egen film i sank med att vsia att Fury och Hill hela tiden varit några gröna marisaner. Dålig tease inför nästa Captain Marvel och extremt trist slut på denna film.

Som helhet är filmen en mindre "viktig" del av hela Infinitysagan om 23 filmer. Jag kommer se om den med glädje för humorn, nostalgin och karaktärerna, men som helhet var den inte tillräckligt bra för att komma på övre halvan av serien.

Jag ger filmen en stark trea.

Betyg: 3+/5