Är David Lynchs Inland Empire pretentiöst dravel? Frågan känns berättigad. Visst, frågan får en negativ konnotation när jag la till ordet "dravel". Pretentiös behöver dock inte vara en negativ sak. Det finns ju flera betydelser av ordet pretentiös, exempelvis att göra någon form av anspråk på artistisk höjd. Det kan också handla om att ställa höga krav på sin egen skicklighet. Båda dessa saker kan säkert tillskrivas David Lynch. Han verkar inte vilja välja den enkla vägen eller ducka för utmanande eller krävande projekt.
Här har vi en film som är tre timmar med Laura Dern som huvudperson som är med i princip alla scener i hela filmen. Laura Dern har i intervju sagt att hon själv inte förstår vad filmen handlar om! Det gör mig förvånad men också lite imponerad av Lynch. Han spänner bågen även om resultaten inte alltid blir perfekta. Men det kan också kännas skönt för oss i publiken som inte heller förstår vad tusan filmen handlar om.
Du ska tydligen inte, enligt kända filmbloggare, försöka förstå handlingen i denna film utan bara uppleva den känslomässigt som om att filmen skulle tala direkt till ditt psyke och undermedvetna. Om man ändå försöker bryta ner filmen kan det vara så att den berättar tre eller fyra eller kanske fler berättelser samtidigt och att de alla är lagda ovanpå varandra, vilket också antyder en vis galenskap eller kanske så höga ambitioner att man kan kalla det pretentiöst?
För pretentiöst kan ju också ha en negativ klang. Det kan betyda stroppighet, överlägsenhet, arrogans, övermod, högfärdighet och förmätenhet också. Alla dessa ord kan kanske passa när man beskriver hur Lynch behandlar sin publik. Det kan verka som att han vill att filmen inte ska ska förstås av publiken för att det skulle ju betyda att han är så mycket smartare än dem?
Jag fann denna film spännande i ambition och omfång men rent ut sagt tråkig att sitta igenom. Det handlar inte om den helt obegripliga handlingen eller de totalt oklara bevekelsegrunderna för karaktärernas handlingar, det handlar om hur engagerad och underhållen jag blir. Vilket är minimalt, i alla fallen.
Fotot var undermåligt, denna film ser ut som en mycket billig amatörfilm eller någon sunkigare tv-serie då det kommer till "production value". Han kör som vanligt med mycket närbilder för att göra åskådaren obekväm och desorienterad. Till detta skjuter han in med upprivande "jump scares". Jag finner inte skrämseltekniken speciellt elegant, det är simpla lösningar som används. Skrämmande scener som byggs upp i handlingen och som jag kan förstå utifrån karaktärers utveckling är bättre. Nu hoppar man till bara för att det dyker upp oväntade saker i bilden helt random.
Filmen verkar handla och spelats in i Östeuropa, vad det nu ska vara bra för? Filmen glider in i en sunkig värld så att den känns mycket mer som något från Lars von Trier än Lynch egen Mulholland Dr.
Enda peppen jag kan komma på att skriva om detta var användandet av Nina Simones Sinnerman, en suverän låt som användes till fulländning i The Thomas Crown affair, och här fungerar den också ok.
Jag kan gilla Lynch skummare filmer, det är inte det som är problemet, det är alltså inte mysteriet jag vänder mig mot. Filmer som Mulholland Dr. och Lost highway har också mycket att fundera på, filmer man måste "lista ut" för att förstå. Det som gjorde Inland Empire så mycket svagare var att jag aldrig kände att dess mystik dolde något spännande, eller att filmen innehöll något av värde.
Kan det vara så att Lynch var trött på att göra film och bara gjorde denna film för att få fansen att sluta tjata om fler filmer?
Tyvärr gav filmen mig mer tristess än mental exercis. Däremot var det som alltid kul att diskutera filmen med kända filmbloggare och jag tackar
Jojjenito och
Carl för deras bidrag i diskussionen (och till denna text).
Inland Empire, efter första och kanske enda titten... Fail.
Betyg: 2/5
