Joker (2019)

Jag såg DC-filmen "Joker" med ganska höga förväntningar ändå. Den hade beskrivits som om mästerregissören Martin Scorsese gjort en superhjältefilm, och paralleller med Scorseses "Taxi driver" och "The King of Comedy" gjordes mer eller mindre lättvindigt. Nu är jag inte ett stort fan av Scorseses stil, men blandningen av Batmans nemesis Joker och denna stil skulle ju kanske kunna vara spännande.

Och ja, jag ser varför och hur man gör liknelserna. De stämmer väl in med min bild. Filmen är samtidigt både gritty och snygg. Det är en superhjältefilm utan en superhjälte som dessutom inte är en superhjältefilm. Frågan är dock vad som blir kvar.

Jag var inne i filmen under hela dess två timmar långa speltid, men jag lämnades med en stor tomhetskänsla efter titten. Var det inte mer? Jovisst är Joaquin Phoenix otrolig i sin tolkning av Jokern, precis som han var otrolig i "The Master". Men lustigt nog kände jag väldigt lite för någondera av hans karaktärer. Jag upplever hans skådespeleri mer som en excentrisk form av performance art.

"Joker" är en snygg film som inte berörde mig speciellt mycket. Filmen var istället på gränsen till tråkig mest hela tiden. Varför bry sig om denna påhittade figur i en påhittad värld? För att man kan dra paralleller till vår egen tid? Jovisst, men man tar på sig ett svårt jobb att leka med genrer på detta sätt, något som en annan omtalad film från 2019 inte heller lyckades med i mina ögon. Sedelärande sagor, allegorier och fabler kan vara effektiva sätt att säga något om nutiden, men det blir inte automatiskt bra eller rätt för att man mixar genrer och berättar en allegori. Något mer än att allt är deprimerande hade behövts för att väcka mitt intresse.

Jag tyckte att filmen var bra gjord och den är duktig på att måla upp det miserabla liv Jokern levde före han blev Jokern. Men det var liksom inget mer. Filmen känns som ett komplement till en fullständig historia, eller som en inledning på något. Den har inget slut vilket mest känns som ett pretentiöst sätt för filmmakarna att slippa göra sina jobb.

Men filmen var alltså snygg i alla fall, men dyster som fan. Den hade en hel del svart humor men det var en humor som jag inte tyckte höjde filmen till en högre upplevelse, den var som en dåligt vald krydda som ströddes över anrättningen. Jag fick samma vibbar av gravallvar och pretention som många DC-filmer ger mig.

Betyg: 3/5

Road Trip (2000)

Are there any guys out there who are JUST NORMAL?

Man kan stilla undra varför jag valde att se om Road trip. Minnena var suddiga, jag hade för mig att den var ganska kul och jag ville se om den vuxit sedan sist. Well children, the answer is NO.

Detta är en hejdlöst sexistisk sex- och drogkomedi som inte alls passar in i dagens popkulturella klimat. Filmen driver med killars totala fokus på sex samtidigt som den gör åtlöje åt detsamma. Precis som i klassikern The princess bride ses hela historien genom ögonen på en berättare. I vår lilla saga är det Barry (Tom Green) som är ett högst osäkert sanningsvittne i sin berättelse om Josh, Beth, Tiffany, E.L., Rubin och Kyle öden.

Allt sexistiskt som kommer fram i filmen är egentligen Barrys sexistiska livssyn... kanske regissören Todd Phillips vill. Han spelar "foot guy" också för övrigt. Phillips bryter intressant nog den fjärde muren i en scen där två tjejer står i duschen och diskuterar hur äckliga alla killar är. Kameran fokuserar på det som den kåte kameramannen är intresserad av, tits and ass. När en mörk skönhet, förvillande lik Morena Baccrin, glider förbi helt naken följer kameran henne lustfyllt. Ganska kul men helt säkert totalt politiskt inkorrekt. För det helt nakna får man leta fram "the unr8d version".

Typ av humor?
Slaskigt, grovt och överdrivet. Underbältet-humor mest hela tiden. Filmen har en tunn story och består egentligen mest av en serie av roliga scener. Sketchartat och fragmentariskt alltså.



Filmkvalité vs. humorkvalité

Som film betraktat är detta svagt. Humorn är varierande med en del toppar, och fler dalar. Säga vad man vill om den låga humorn men det är ändock kul ibland. Jag skratta av lika delar förlägenhet över att jag skrattar och för att det är roligt. Filmen är dock så tunn att den på inget sätt berör mig egentligen.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En senmoral? I högtsa grad otydlig. Men en liten en då... filmens till synes svaga och o-coola Kyle står upp mot sin far. Sensmoral: stå på dig.

Två stereotyper: adorkable Kyle som tillika är oskuld (och förlorar den med en välväxt tjej), och den smarte men lakoniske killen som röker på mest hela tiden (Rubin).

Tre tropes: Filmens "Gillian cut" kommer efter att "Foot guy" försökt kyssa Beths nakna fötter och erbjudit henne en fotmassage och Beth utbrister: "Are there any guys out there who are JUST NORMAL?" Klippt till Barry med en mus instoppad i sin egen mun.

Sen har vi "the long-distance relationship" som aldrig funkar! Den tredje tropen är sexuella experiment i college... Barry och två snygga college girls i sängen. Say no more.



Manus vs. skådespelare
Manus? Nej inte så att jag applåderar högt. En viss del av E.L.'s dialog kan anses som kul, men man har ju sett Seann William Scott i den rollen några gånger redan. Detta är en ren kopia, en sämre kopia, på hans Steve Stifler från American pie från året före.

Istället är det några andra skådespelare som är mer kul att se. Tom Green är filmens höjdpunkt och klockren scene stealer. Han är inte med så mycket. Jag gillar Amy Smart. Var tog hon vägen? Sa hon nej till Harvey? DJ Qualls i rollen som Kyle var också ganska kul bitvis.

Favoritkarakärer?
Nej, inga som jag speciellt lägger på minnet.

Omtittningspotential?
Nej, nu får det vara nog.

Slutomdöme
En ganska usel film som ändå är roliga i vissa partier. Minnet var kanske grumligt av en anledning! Detta är en av alla sexorienterade tonårskomedier i svallvågorna efter American pie. Originalet är bra mycket bättre. Får se till att de kommer upp i Komiska Söndagar framgent...

Betyg: 2/5

 

War Dogs (2016)

War dogs är skriven och regisserad av Todd Phillips. Vad har vi på Todd Phillips? Han har gjort två riktigt roliga i Old school och re-maken av Starsky & Hutch. Han är också känd för Road trip och The hangover-trilogin där den första var kul men de efterföljande två - not so much.

Med War dogs har Phillips slagit in på en ny bana. Han har gjort en mini-"The wolf of Wall Street". Här har vi ett drama som bygger på en osannolik men sann historia om två tonåringar från Miami som blev stora players inom vapenhandeln som distributörer till Pentagon. Phillips är kanske ingen ny Martin Scorsese, men hans film har likt Scorseses "förlaga" en attityd och ett humoristiskt anslag som gör filmen till en fröjd att beskåda.

Jag gillar denna film mycket även om den har en bit kvar upp till The wolf of Wall Street. Men den höjer sig över mängden ändå. Miles Teller som vi lärde känna i Whiplash och The spectacular now spelar huvudrollen. Hans slajmiga kompis och affärspartner spelas av Jonah Hill. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Jonah Hill. Han verkar vara ett asshole privat och hans karaktärer på den vita duken brukar allt som oftast också vara sliskiga. Är det ett tecken på en briljant skådespelare som kan förställa sig, eller har han helt enkelt bara tagit med sin privata persona in i rollerna? Tills jag är överbevisad om motsatsen kommer jag anta det senare.

Men oavsett vad man tycker om Jonah Hill så får man ge honom cred för att han passar in mycket bra som den bufflige Efraim. Och jag älskar hans bisarra skratt.

Filmen är inte lika mycket "in your face" som "The wolf " är men den har ändå en frejdig "don't give a damn"-attityd och den beskriver en makalös historia. War dogs påminner mig också om den förträffliga Charlie Wilson's war (på grund av temat) samt The big short (på grund av det lätta anslaget i berättelsen). Phillips lyckas på ett bra sätt visa hur killarnas entreprenörsanda tar dem framåt och hur absurd vapenhandeln är. Jag vet dock inte hur effektiv den ironiska tonen är som opinionsbildare, och med lite otur kan denna film hamna i samma blåsväder som The wolf of wall Street där det blir otydligt om filmen hyllar brottslingarna eller ej. Men för mig är det en del av charmen med dem båda. Filmer som skriver oss i publiken allt för mycket på näsan är i alla fall ett sämre alternativ.

Jag ger War dogs tre till fyra vackra ögon av fem möjliga beroende på dagsformen.

Betyg: 3+/5

The Hangover Part III (2013)

Phil: What the fuck is wrong with those chickens?
Mr. Chow: They're angry. All I feed them is cocaine. And chicken.

Jag behövde en film en vardagskväll häromveckan. Jag var trött i huvudet och kände mig allmänt seg så något intellektuellt utmanande gick helt bort. Jag fann den perfekta filmen The hangover part III. Förväntningarna var extremt lågt satta.

Som med de tidigare två filmerna kommer de roliga scenerna tidigt i filmen. Egentligen är det bara första halvan av första filmen som är något att ha, sedan blir det bara sämre och sämre. I denna tredje, och förhoppningsvis sista, del finns två vagt roliga scener. Tyvärr är båda förstörda från trailern. Dels är det scenen med giraffen på motorvägen. Den används väl delvis för att påminna publiken om hur sjuk och vrickad filmerna är. I trailern tyckte jag att scenen hade potential. Djuret får en vild blick när det ser en bro. Det verkade kunna bli en kul scen. Men nej, inte speciellt kul. Bara absurt, men inte på det roliga sättet.

Den andra scenen som verkade kul var faktiskt riktigt rolig. Det är när Alan sjunger som en ängel. Den scenen är dock spoilad från trailern så det var lite synd. Resten av filmen händer bara framför ögonen på mig och jag skrattar inte en enda gång. Men det var skönt att inte tvingas tänka så mycket i alla fall.

Vad är då problemen med denna filmserie? Dels satsar de på att gå över det gränsen till det absurda och då är det mycket svårt att lyckas. Skillnaden mellan lyckade skämt och misslyckade är små när de är absurda. Titta bara på de så kraftigt överreklamerade Monty Python. Man kan kasta ut allt vad trovärdiga karaktärer heter för scenerna ska bara vara hejdlösa och absurda. På ytan kan man tro att humorn i denna film är karaktärsdriven, men då har man inte klart för sig vad det innebär. Med karaktärsdriven humor måste publiken kunna tro på karaktärerna, förstå dem och sedan skratta åt situationer karaktären hamnar i på grund av sina tillkortakommanden. När nyckelkaraktärer är helt orealistiska och allt annat än sympatiska faller mycket av grunden i bra humor av detta slag.

Det andra stora problemet är att två potentiellt sätt roliga birollsfigurer tillåts spela huvudrollerna i tvåan och framför allt denna tredje delen, dvs Alan och Mr. Chow. Det är ett mycket dåligt val tycker jag och ytterligare ett tecken på att regissör Todd Phillips helt tappat koncepten och eventuell fingertoppskänsla han kanske hade tidigare i sin karriär (han gjorde trots allt favoriten Old school med Frank the Tank!).

Nej, detta var helt värdelöst. Det är inte bra när en komedis roligaste del är dess poster som spoof:ar en annan film. Sorry, det blir digitale Henke. I tell it like I see it!

Jag ger The hangover part III en enda lång suck av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Någon som ser likheten?

Project X (2012)

Disco! Disco!

Och så var sommaren slut och bloggen vaknar långsamt till liv. Låt oss starta med buller och bång och med en film som jag valde att se efter jag sett den fantastiska Spring breakers.

Project X är en skön film. Det är en helt galen och bångstyrig partyfilm. Ska man göra en film i denna genre ska man släppa alla spärrar och göra den hejdlös. Och just det tycker jag att de har lyckats med i denna film. Den startade ganska svagt och jag tyckte nästan att den var tråkig i inledningen men desto längre in i natten vi kom desto roligare blev den. Suget efter att partajja stegrades gradvis under hela filmens gång. Det är en perfekt förfestfilm för fôlk i stugorna.

Här har vi en film som bryter mönstret och det gillar jag allt som oftast när filmer gör. Den har ingen speciell handling, även om den bygger löst på en fest som ballade ur för en kille i Australien för några år sedan. Han hade postat på webben att han hade fest och 500 personer dök upp med allmän kaos som resultat. Filmen har inga speciellt originella eller ens roliga karaktärer. Huvudpersonen är intetsägande och hans störiga kompis är mest... störig. Har den någon bra dialog då? Njae, den skrivna dialogen är inte speciellt unik på långa vägar.

Men vad Project X har är en hög energi, ett kaos som är så realistiskt att man kan tro att det var lite kaotiskt under inspelningen till och med. Filmen har attityden I don't give a fuck. Den är inspelad med några hundra statister som mer eller mindre improviserade sina scener och dialog som ses i bakgrunden. Det är lätt att tro att mer eller mindre alla statister var berusade under inspelningen. Det är den vibben jag får i alla fall.

Som komedi är den simpel men rolig. Check på det alltså. Som partyfilm är den suverän. Som ett inlägg i jämställdhetsdebatten? Glöm det. Gamla regler gäller här, boys will be boys, girls will be topless.

Filmen påminner mig lite om Tom Cruise's fina Risky business, men denna är grundare i handling och karaktär men kompenserar med mer hejdlöshet. Den påminner mig också om en fest jag hade för Mr Magic i mitten av 80-talet hemma hos mig. Det var hans 18-årsfest och ryktet om festen spreds tydligen. Skadegörelse och svineriet var inte i närheten av vad vi får i denna film såklart, men jag kan fortfarande komma ihåg paniken jag fick när jag gick ner från övervåningen där vi just firat Mr Magic med tårta i ansiktet (vi var unga och lättroade), då jag fann hela undervåningen full med folk jag aldrig sett förut. Lite saker gick sönder och vårt middagsbord fick en skada men inget i samma division som bränder eller bil i pool i alla fall. Jag hade kanske överseende föräldrar för jag kommer inte ihåg att det blev några drastiska konsekvenser för mig efter festen.

Project X är gjord av och för festsugna snubbar och jag blev mer och mer förtjust i den desto längre in i filmen jag kom. Den är en stark film inom sin genre. En kul film helt enkelt.

Jag ger Project X tre topplessbrudar i poolen av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Party

Tequila ska drickas med halssalt

Dvärgen som boxar alla i skrevet, tjejer också

Föräldrarna. Hunden överlevde!

Den obligatoriska snygga tjejen

Kvällens vaktteam

Hunden inne i hopptältet

Garden party!

The Hangover Part II (2011)

All I wanted was a bachelor brunch.

Den film jag hade allra lägst förväntningar på inför Sommarklubben var The hangover part II. Jag hade hört mycket elakt om denna film. Den första Hangover var sådär, en bra första hälft som senare ballade ur och fick orimligt höga betyg lite här och där. Regissören Todd Philips är jag dock lite svag för efter hans tidigare komedier Old school och Road trip. Killarna från den första Hangover är nu på svensexa i Thailand och jag tänkte att det kunde vara kul att se vilket spektakel de ställer till med i Bangkok...

Filmen är obegripligt dålig. Jag skrattade max en gång. Det var mot slutet men jag har redan glömt vad det var jag fnissade till om. Redan i början av filmen känns karaktären Alan, spelad av Zack Galifianakis, helt fel. Han är inte rolig och inte något annat heller. De borde antingen gjort honom mindre vrickad eller helt spritt språngande galen. Nu försöker de sig på en balansgång däremellan som inte funkar för fem öre.

Även en rundkindad Mr. Chow, spelad av Ken Jeong, är menlös och allt annat än rolig. Se hellre den underskattade komedin Role Models om du vill se något roligt med honom. I en mindre biroll har de med Frasses favoritskådis Paul Giamatti. Själv kan jag inte med karl och han gör mig inte mindre obekväm med honom i denna film.

Detta är en forcerad och högljudd komedi helt utan hjärta eller tanke. Manus är under all kritik och filmen är inte rolig. Sämre betyg kan inte en komedi få. Undvik!

Jag ger The hangover part II ett avskuret finger av fem möjliga.

Betyg: 1/5

The Hangover (2009)

Remember what happens in Vegas stays in Vegas. Except herpes. That shit'll come back with you.

Lika sågad som "The hangover part II" blev i år, lika hyllad var "The Hangover" när den kom ut 2009. Jag hade sett delar av första filmen, kanske på någon långflygning till Kina eller något sånt. Filmen är regisserat av Todd Phillips som också ligger bakom favoriter som "Road trip" och "Old school". Så när komedisuget nådde höga höjder en kväll i somras kände jag att det var dags att se "The hangover" "ordentligt".

Filmens första halva är mycket rolig. Bradley Cooper (gängets alfahanne, snygg och blond) och Ed Helms (lite nördig toffelhjälte och tandläkare) är väldigt bra i sina respektive roller. Det var i denna film jag första gången stiftade bekantskapen med den burduse renässansmannen  Zach Galifianakis. Här spelar han den lätt störde broderna till bruden. Filmens set-up är klockren. Gänget ska åka till Vegas för att fira av Doug som ska gifta sig. På resan är de tre gamla vännerna Phil, Stu och Doug plus brudens absurde bror Alan. Det hela spårar ur när Alan piffar upp välkomstdrinkarna med lite Rohypnol. Let the rumble begin!

Phil: Fuck, I keep forgetting the tiger.

Nej, jag glömmer inte tigern. Efter den lysande inledningen tappar filmen tempo och kvalité. Ungefär när tigern kommer med i handlingen blir det bara mer hysteriskt men inte mer roligt. Den ljuvliga Heather Graham är i och för sig med i andra halvan av filmen, men bara lite. Det finns roliga scener förstås, kanske allra mest med Mr Chow, spelad av Ken Jeong, som för övrigt spelade nästan samma kines i filmen "Role models" (eller tvärtom faktiskt).

Over-the-top absurd humor med mängder av under-bältet-skämt är svårt. Det måste göras med elegans och finess, det är en balansakt mellan simpelt tölpaktigt och mesigt familjevänligt. Todd Phillips klarade av det med bravur i "Old school" till exempel. Här börjar han bra men avslutar sämre, trenden var nedåtpekande. Det var kanske inte så konstigt att tvåan inte blev bra? Jag har inte sett tvåan än, men den ska kanske ses någon gång när den kommit ut på video.

På tal om video. Kommer ni ihåg den gamla åttiotalskomedin "Bachelor party" med Tom Hanks? Det var Tom Hanks före han blev Mr America. "The hangover" har väl i princip kopierat den filmen, eller hur?

Ok, sammanfattningsvis... "The hangover" ÄR rolig, men den har flaws. Den är lite lätt överreklamerad, men den passar bra i rätt sammanhang och stämning. Skulle tex passa perfekt som en förfestfilm.

Jag ger "The hangover" tre minnesförluster av fem möjliga.

Betyg: 3/5