The Fabelmans (2022)

Mitzi: Guilt is a wasted emotion.

The Fabelmans är en film om film och det är en genre jag verkligen gillar. Men i första hand är den förstås en biografi över Steven Spielberg. Vi får följa honom som tonåring när han gör sina första filmer med syskon och vänner. Det är den åldern då vi vanliga dödliga bildar oss vår filmsmak. För Steven Spielberg, även om han heter Sammy Fabelman i denna film, blev filmskapandet ett sätt att "överleva" high school och att föräldrarna skiljde sig.

Om jag gillar film om film så är det oftast tvärtom med biografier, men denna gången vinner den första genren. Det är underbart att låta sig översköljas av berättelsen och inse gång efter annan var olika saker i Spielbergs filmografi kommer från. Till slut känner jag än mer vördnad över allt han gjort för filmhistorien.

Men oavsett hur fin beskrivningen om hans uppväxt, hans filmande och hans familj rent generellt sett är så är det Michelle Williams porträtt av han mamma Leah som sticker ut. Hon kallas Mitzi i filmen. Michelle är extraordinärt bra i denna film. Hon är alltid bra i och för sig. Hon är också nominerad till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Jag hade kanske hellre sett henne nominerad som biroll som det kändes i filmen. Nu kommer hon antagligen besegras av Cate Blanchett dessutom.

Pappan Arnold som i filmen kallas Burt spelas av weirdon Paul Dano. Honom gillar vi icke. Jag upplever alltid en konstig energi från honom. Pappan presenteras som en kopia av George McFly när han är som töntigast. En toffel och hanrej.

Jag fattar inte alls varför Spielberg döpt om alla i filmen. Det blev kanske för personligt om karaktärerna hetat deras riktiga namn? Oklart. Diskutera i små grupper!

Filmen är kanske inte så spännande på pappret, men jag var fullt engagerad hela filmen igenom. Den är till bredden fylld av känslor, känslor som smyger sig på obemärkt och borrar sig djupt in i själen. Den är lyrisk över filmen som konst men också djupt sorglig under ytan. Leah som dansar i nattlinnet i strålkastarljuset, och Sammy som snabbt växer upp när kan klipper sin film från sommarens campingtur. Michelles Williams otroliga scen i garderoben. Hon är brutal.

När filmen tagit slut var jag varm i hela kroppen, och jag kände mig nostalgisk på det där sättet när man är både glad och ledsen samtidigt. Det var lite dammigt i rummet men tyst och stilla, inte skrik och hulkande.

Betyg: 4/5

Sammy: Unless I make a movie about it.

The Batman (2022)

På middagen före filmen frågade Markus hur peppade vi var. Jag svarade ärligt att jag hade ganska låga förväntningar och att jag mest så fram emot middag med kompisar och gå på bio ihop, sådant man gjorde "förr i tiden". Däremot var jag inte speciellt peppad på att se ytterligare en film om en dyster och "brooding" Bruce Wayne i ett mörkt och regnigt Gotham City.

Så man kan lugnt säga att jag inte tillhör den tilltänkta primära publiken. För en sådär 15 år sedan hade jag antagligen älskat denna film! Men nu kände jag mig tämligen oengagerad. Åren har gått och jag är inte lika sugen på filmer i superhjälte- och serietidningsgenrerna som är stiffa och allt för seriösa. Om de inte har glimten i ögat blir det lätt pompöst kan jag tycka. Det känns som att filmer i denna genre inte ska tas på så stort allvar av teamet bakom filmerna. 

Jag är heller inte specifikt intresserad av Bruce Wayne eller The Batman som figur. Som många av figurerna i DC tilltalar han mig inte. Men för dem av er som älskar Batman är denna film guld. Det är intressant att jämföra filmen med alla gamla versioner, där jämförelsen med Nolans trilogi från 2005-2012 känns mest relevant.

Denna gång är det Twilight-snubben Robert Pattison som iklär sig Läderlappens kläder och åker omkring med bilen och hojjen. Han gör det bra, men jag måste nog ändå tillstå att min favorit än så länge är Ben Affleck.

Vad som är intressant är att denna film nästan helt fokuserar på The Batman, inte Bruce Wayne. Det är som att han iklädd i sin dräkt är sig själv och som Bruce är han endast en spillra av vad han kan vara. För mig blir det en kittlande krydda men egentligen hade jag velat se mer av Bruce och mindre av en tystlåten Batman i mörkret och regnet. Några av de bästa partierna i Nolans filmer är just när vi får följa Bruce och hans göranden.

Övriga skådespelare står inte ut speciellt mycket. Zoë Kravitz spelar Catwoman och hon är ok men det saknas något för att jag skulle bli helt förtjust. Hon var inte lika intressant som Anne Hathaways version men givetvis bättre än Michelle Pfeiffers. Detta är en av många fantasivärldar där lojalitet är mer intressant än kärlek. Bruces "adoptivpappa" Alfred spelas lite absurt nog av Andy Serkis vilket inte var sådär jättelyckat. Han har inte en chans emot förebilden Michael Caine. Serkis dialekt är dock skönt brittisk. Även Jeffrey Wright i rollen som Lt Gordon lämnade mer att önska. Trots hans signatur-tick med att bita sig i underläppen bleknade han jämfört med Gary Oldmans Gordon. Här får man dock nämna att Wright inte fick mycket speltid i filmen.

Så kommer vi då till speltiden. Att denna film var tvungen att hålla på i 3 timmar finner jag lite överdrivet. Det var inga problem att se hela filmen och en av dess styrkor är ju världsbygget där NYC och Chicago blandats ihop till ett dystopiskt helvete. Men handlingen håller inte för speltiden. The Batman sysslar mest med att jaga seriemördaren The Riddler som lämnar efter sig ledtrådar och koder som polisen och Batman måste lösa. Det inleds bra men efter ett tag blir det så överdrivet då The Riddler kan förutspå allt för många steg i händelsekedjor. Manus blir slarvigt och allt eftersom filmen pågår blir det mindre och mindre intressant att följa jakten. Jag tycker att de antingen skulle gjort filmen mer realistisk, eller mindre dito och introducerat en glimten i ögat som passar in i seietidningsvärlden. 

Det finns en hel del bra scener, tänker speciellt på när The Batman möte The Riddler (Paul Dano) mot slutet av filmen. Det finns också en häftig scen när vi får möta The Batmobile för första gången, även om den efterföljande biljakten givetvis var ganska tråkig (som i princip alla biljakter är).

Som sammanfattning tror jag som sagt att man måste vara ett fan till Batman som figur för att till fullo uppskatta denna film. Jag som casual viewer kände mig mestadels ganska oengagerad. Jag saknade stakes som kändes i kroppen, man kan kanske sträcka sig till att kalla den "snygg men grund".

Betyget blir en stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Läs mer om filmen hos Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord

Prisoners (2013)

They only cried when I left them.

På filmfestivalen i vintras såg jag regissörens Denis Villeneuve's film Enemy med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Den filmen var en mycket stor överraskning och en av filmfestivalens "best finds". Duon gjorde ännu en film som hade premiär under 2013, en film som är mer omtalad än Enemy. Jag tänker givetvis på den becksvarta thrillern Prisoners.

Jake Gyllenhaal spelar den unge och arrogante Detective Loki som utreder försvinnandet av två små flickor i nioårsåldern. Pappan till en av flickorna Keller Dover spelas av en ursinnig Hugh Jackman. Det tredje hörnet i triangeln är den misstänkte Alex Jones som spelas av den utomordentligt osympatiske Paul Dano.

Prisoners är inte fullt lika överraskande för mig som Enemy var, då jag förväntade mig ungefär vad jag fick, en tät, spännande och komplex thriller. Och åtminstone de två första beskrivningarna stämmer väl in på filmen. Jag hade kanske hoppats på en något smartare story, nu var den ganska rättfram utan twists som jag på något sätt fått för mig att filmen skulle innehålla.

Men i vilket fall, Prisoners är en mycket bra thriller. Jag satt med andan uppe i halsen under stora delar under första halvan av filmen. Allt eftersom filmen flöt fram började man förstå vad den gick ut på och mot slutet var det kanske mer nyfikenhet än spänning som var ledorden.

Det vore nog lätt att jämföra denna film med Seven eller När lammen tystnar, så då gör jag det och Prisoners står sig ganska väl mot sina äldre kusiner. Men den når inte ända upp till den nivå som de filmerna befinner sig på.

Prisoners är mörk, men inte riktigt lika mörk som Seven. Jag hatade storstadens kalla natt och regnvåta asfalt mer när jag gick hem från Seven än efter jag såg denna film. Prisoners är spännande, men inte lika spännande som När lammen tystnar. Hannibal the Cannibal var mer skräckinjagande än någon i Prisoners och spänningen som Clarice utsatte oss för i slutscenerna i mörkret var klart mer nervpirrande än de i slutet av denna.

För mig hamnar Prisoners på ett högt och respektabelt betyg. Det är en film som är väl värd att ses av alla som gillar thrillers och polisfilmer. Men egentligen skulle jag hellre rekommendera tv-serien True detective med Matthew McConaughey och Woody Harrelson istället. För när det väl kommer till kritan, ger verkligen Prisoners något nytt till genren alls? Jag tror inte det. Villeneuve's Enemy var på alla sätt en mindre film, och helt klart en mindre pretentiös film, men den var samtidigt mer unik och det är kanske det man är ute efter mest nu för tiden...

Jag ger Prisoners tre röda visselpipor av fem.

Betyg: 3+/5

Ruby Sparks (2012)

Harry: Women are different up close. I love Susie... But she's a weirdo. Sometimes, she's mean as fuck for no reason... She's a person.

Den tionde filmen i planeringslistan var den intressanta amerikanska independent-filmen Ruby Sparks. Jag frågade efter filmen vad Vanessa tyckte om den och hon sa att den började bra men att den blev "bara gullig" i slutet. Hon har en poäng där. Den är väldigt bra i början och filmen tappar mot slutet. Jag vet däremot inte om jag kan sträcka mig till "bara gullig", jag tycker till och med att filmen är otroligt intressant under andra halvan, men det är något som gjorde att jag ändå inte hyllar den fullt ut.

Paul Dano spelar den 26-årige författaren Calvin. Han är något av en kändis då hans debutroman är älskad av otaliga fans, men han kämpar med den andra boken. Han har skrivkramp helt enkelt. Dessutom är han deprimerad över en flickvän som dumpat honom och han visar upp tydliga antisociala tendenser. Hans psykolog föreslår att han ska skriva om sin drömtjej. Sagt och gjort, Calvin skriver om Ruby. Och så finns hon helt plötsligt. Hon är dessutom hans sambo och precis så härligt sprallig som han hade fantiserat ihop. Calvin blir mycket skärrad när han upptäcker en främmande kvinna i sin lägenhet.

Zoe Kazan spelar denna den senaste versionen av en manic pixie dream girl - Ruby Sparks. Zoe har också skrivit manus till filmen. Hon är helt ok inom båda yrkena, bra men inte jättebra. Paul Dano känd från Little miss Sunshine och eposet There will be blood spelar den kärlekskranke Calvin. Jag ogillade honom redan innan jag förstod att jag ogillar honom. Här passar hans mesiga stil ganska bra in, men jag kan knappast säga att jag njuter av att se honom på den vita duken.

Filmen påminner givetvis rejält mycket om Marc Fortser's Stranger than fiction med Will Ferrell, Maggie Gyllenhaal och Emma Thompson. Det är dock en mycket bättre film. Båda filmerna handlar om en författare som skriver en karaktär som kommer till liv. Författaren styr karaktärens liv i verkligheten. Skillnaden mellan historierna är att Emma Thompsons författare inte vet om att hennes karaktär lever medan Calvin i Ruby Sparks vet om att hon finns, och styr henne efter behag med sin skrivmaskin. Skillnaden mellan filmerna är att både idén och kärlekshistorien i Stranger than fiction vida överglänser idén och kärlekshistorien i Ruby Sparks.

Det intressanta med filmen Ruby Sparks är det filosofiska, ja allmänt mänskliga, problem Calvin ställs inför. Vill jag leva med en person som älskar mig därför hon måste, hon kan inte inte älska mig? Vad är värdet av den fria viljan hos en partner? Dessa frågor berörs lite lätt i filmen. Tyvärr berörs de för lite och delvis som komisk effekt. Frågeställningen var värd så mycket mer.

Jag måste dock ge en extra stjärna åt flera av birollsinnehavarna. Annette Bening och Antonio Banderas är suveräna i rollerna som Calvins mor och styvfar. Mycket underhållande. Chris Messina som spelar Calvins bror Harry är också bra. Samt Steve Coogan, såklart.

Efter att jag låtit filmen sjunka in har jag kommit fram till ett betyg. Jag ger Ruby Sparks tre omöjliga förhållanden av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Calvin gömmer sig för sin oväntade sambo

Looper (2012)

Abe: This time travel crap, just fries your brain like a egg... 

Den tredje medlemsvisningen på kort tid blev Rian Johnsons Looper. Jag gick och såg den med min gamle gode filmfestivalvän Josqen, samt killarna från Har du inte sett den? Ända sedan Rian Johnson berättade om sitt nästa projekt på face 2 face efter The Brother Bloom på filmfesten 2008 har jag väntat på denna film. Rian Johnson som både skriver och regisserar sina filmer har tidigare gjort high school noiren Brick och den romantiska con man komedin The Brothers Bloom. Nu har han bytt genre igen och kommit ut med en mind fuck sci-fi thriller om tidsresenärer och lönnmördare.

Allas älskling Joseph Gordon-Levitt spelar Joe en så kallad Looper. I en inte allt för avlägsen framtid, år 2044, är tidresor möjliga men också strängt förbjudna. Maffian i en 30 år mer avlägsen framtid gör sig av med fiender och andra som fallit i onåd genom att skicka tillbaka dem till 2044 där en Looper, en bödel  väntar på dem. Det är nämligen lätt att undanröja liken år 2044 medan teknikens framsteg gjort det näst intill omöjligt att göra sig av med döda kroppar år 2074.

Jobbet som en Looper är väl betalt och utan stora risker förutom en liten negativ detalj. När framtidens maffiabossar bestämmer sig för att du blivit överflödig skickas ditt 30 år äldre jag tillbaka till dig som ditt nästa offer. Du har då "closed the loop" och du har exakt 30 år kvar att leva. Leva i materiellt överflöd men ändå på lånad tid så att säga. Problemen hopar sig i de fall som Loopern inte klarar av att skjuta den äldre versionen av sig själv.

Detta är en typ av film som jag älskar och den levererar på flera plan. Filmer om tisdsresor kan bli hur invecklade som helst. Sker allt i en oändlig cykel eller ändras framtiden av tidsresan och i vilken ordning i så fall. Vad händer först och vad kommer ändras i framtiden. Är universum verkligen oändligt? Vad finns då utanför Universum??  Kända filmer om tidsresor från de senaste 11 åren är Donnie Darko och Primer, två filmer jag sett på filmfesten för övrigt. Författaren till Primer har till och med hjälpt Rian Johnson med logiken i tidsresorna här.

Filmen är uppdelad i två delar. Den första delen som är lite mer än halva filmen är klart bäst. Då är filmen en renodlad sci-fi-thriller. Filmiskt påminner Looper ganska mycket om Johnsons första film Brick. Det är urvattnade färger i väldigt ordinära stadsmiljöer. Filmens andra del är tyvärr inte alls lika stark. När Joe träffar Emily Blunts karaktär Sarah ute i på hennes gård tappar filmen både tempo och fokus. Jag har dessutom aldrig varit en stor fan av Emily Blunt, hon är ganska ointressant som skådis tycker jag. Filmen får en mer flummig filosofisk ton och även om det kan vara bra, M Night Shyamalalalalan någon?, så funkar det inte lika bra här då det skapar en film av två separata delar.

En annan karaktär som jag normalt sätt har svårt med är Paul Dano. Här i Looper gör han en biroll som är nog så viktig. Han är för övrigt lika sliskig och vidrig som vanligt, men han gör den rollen perfekt! Tänk vad type castad han blivit... Hey, we want a creepy, slimy guy that the audience can feel a mix of pity and disgust for... Paul Dano!

Danos karaktär råkar ut för något av det mest brutala jag sett på bio på senare tid. Ett öde som är inte allt för långt från ett dito jag läste om i en bok för några år sedan. Mörkret i Looper var överraskande djupt. Rian Johnson har inte visat sådana sidor i sitt skapande tidigare.

Bruce Willis. Är han gammal eller? Han såg väldigt gammal ut i några scener. Han gör dock som alltid ett gediget jobb. Hans roll kräver en hel del nyans, även här finns ett mörker, och jag tycker han är filmens behållning. Joseph Gordon-Levitt sköter sig också bra. Han har inte den gravitas som Bruce har, men han gör ett bra och allt som oftast övertygande jobb. Här måste nämnas den absurda sminkningen av Gordon-Levitt för att få honom att se ut som en ung Bruce Willis, inklusive den böjda och sneda näsan. Det set inte bra ut, allt för överdrivet så att man som publik sitter och tänker på den istället för filmens handling. Dessutom ändrades hans sminkning under filmen. Jag undrar om det är så att han var osminkad före brottet i time and space continuum och hårt sminkad efter, för att skilja på de två versionerna av Joe?? Oklart.

Looper var väldigt bra. Den är dock lite åt det lättviktiga hållet. Den kan inte alls mäta sig med de tyngsta filmerna i denna genre, filmer som Blade runner eller Inception tex. Den kan kanske påminna lite om Twelve monkeys även om jag gillar den mer än Looper.

Det finns en scen i slutet av filmen som går i slow motion och som innehåller en hel del blod som redan nu är en het kandidat till årets coolaste scen.

Rian Johnson gjorde ett gott försök och nådde nästan ända fram, jag ger Looper tre kvinnor man gör allt för att rädda av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Om ni vill veta vad Markus, Erik och Johan tyckte om filmen kan ni lyssna på deras snack här.

Cowboys & Aliens (2011)

Demons took your gold.

Director Jon Favreau, Producer Ron Howard och Executive Producer Steven Spielberg. Wow. Now we're talking.

Jag visste inte mycket om denna film när jag la mig till rätta i sängen i stugan och slog på ännu en film i Sommarklubben. Tänk er Tompas War of the worlds fast den utspelas i vilda västern och med trästubbarna Daniel Craig och Harrison Ford i huvudrollerna. Vi får då en lagom spännande, lagom underhållande och lagom meningslös actionfilm med cowbojsare och  indianer, och aliens.

Alla de vanliga delarna i en klassisk western är med. Den trygge sheriffen som fångar in den efterlyste, fåordige hjälten. Den arge rika ranchägaren med den odugliga sonen som skapar oreda i staden. Den vackra frun och hennes mesige man, som senare visar sig kunna skjuta rakt i alla fall. Den lille pojken som inte har en far och ser upp till en ny fadersgestalt.

Och det mysiga och fina samarbetet mellan de vita och indianerna. Men vänta nu, det brukar man inte se i klassiska westerns...

Nej, precis. Detta är inte en vanlig western. Det är en ovanlig western. Om filmen tillför något vettigt till genren kan jag inte säga. Men om man gillar westerns och kan tänka sig att acceptera lite demons (aliens), då kan detta vara en film för dig.

Daniel Craig är tystlåten och butter, men han är sannerligen ingen John Wayne. Harrison Ford gör säkert sitt bästa, men när han är vresig och arg i filmens inledning har jag väldigt svårt att tro honom. Han är en snäll gammal gubbe, ju. Den olidligt äcklige Paul Dano spelar den odräglige sonen helt perfekt. Keith Carradine spelar den trygge sheriffen och favoriten Sam Rockwell spelar den lite mesige "Doc".

Sommarklubben fortsätter att överraska. Jag hade inte sett marknadsföringen på denna film, men bara av namnet trodde jag att jag skulle få se en actionkomedi mer lik Will Smith's Wild wild West. Men ingen komedi, ack nej. Snustorr. Ganska spännande ett tag.

Jag ger Cowboys & Aliens två guldtörstande demoner av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

There Will Be Blood (2007)

Get out of here, ghost!

Jag kan ha svårt för en viss typ av storfilmer från Hollywood. Sådana där filmer som "man ska" älska om man är en "filmälskare". En sådan film är Dansar med vargar. Jag hatar den. En annan var Titanic. Den stod jag emot länge, länge. Men när jag till sist såg den visade det sig att den var helt ok (men inte mer). Det kan vara en film som Gangs of New York, vilken jag fortfarande står emot. Eller Brokeback Mountain.

I min inventering av filmer från 2007 fann jag mig plötsligt med There will be blood i min hand. Det är ju faktiskt en av de två filmerna av Paul Thomas Anderson som jag inte sett (Sydney aka Hard eight är den andra). Jag hade instinktivt dragit mig från denna mastodontfilm. There will be blood. Men jag skulle inte längre låta mig skrämmas. Get out of here, ghost!

Inledningen av filmen är mäktig. Vi får se en hård arbetande guldgrävare som snart visar sig bytt fält till att bli oljeborrare. Lika snart ser man att det är den store Daniel Day-Lewis i egen hög person. Han spelar filmens huvudperson i ordets fulla betydelse - Daniel Plainview.

Filmen är en kronologisk berättelse om Daniel Plainviews uppgång från entreprenör till oljebaron och miljonär. Filmen bygger löst på en verklig person från oljeborrningsbranschen och den skulle mycket väl kunnat vara en biografi. Jag kan finna biografier väldigt tråkiga. Så var denna film också. Självklart ser jag att det är ett fantastisk arbete bakom filmen. Den är mustig och fyllig. Ett gott filmiskt hantverk. Men vad är kärnan i historien? Historien är vad den är. Långt från spännande, magisk, underhållande, fyndig, tankeväckande, humoristisk eller vad en historia nu kan vara för att jag ska gilla den. Historien är vad den är. Vilka är karaktärerna som visas upp då? Varför ska jag som åskådare vilja lära känna Daniel Plainview , Eli från kyrkan eller någon av de andra karaktärerna? Oklart.

Jag blev faktiskt lite överraskad av handlingen då jag inte hade väntat mig en kamp mellan Daniel och en kyrkans man, Eli and the Church from the third Revelation. Eli spelas av Paul Dano, en skådis som jag aldrig gillat. Han gör Eli till en läskigt lismande värsta typen av en ung och fanatisk predikant. Det enda jag hoppades på hände i slutet av filmen, men det var inte med jubel som jag stängde av tv'n ändå.

När jag läser om att Daniel Day-Lewis förställde sin röst för att låta som John Houston och att Paul Thomas Anderson endast åt stek med ren vodka till varje dag inför klippningen av filmen blir jag så oändligt trött. Jag tappar respekten för dem båda. Det blir som ett gyckelspel. "Titta vilken speciell film vi kan göra...". Olidligt pretentiöst. Till och med för mig.

Jag såg genom hela filmen, jag pausade nog bara två gånger. Under hela filmen trodde jag att det skulle bli fantastiskt bra lite senare i filmen, senare, i slutet, i sista scenen, under eftertexterna, efter eftertexterna... Men nej. Det bara malde på med prententiös och oljig smörja. Kan jag rekommendera denna film? Absolut! Det är en omtalad film som vunnit många priser. Det är också en film av en regissör som gjort flera bra filmer. Men tyckte jag att den var bra? Nej, verkligen inte.

Jag ger There will be blood två bowlingkäglor av fem möjliga.

Betyg: 2/5