Deadpool & Wolverine (2024)

Precis som förväntat är Deadpool & Wolverine mycket rolig. Om man gillar metahumor. Fick både skrocka förnöjt för mig själv och skratta högt när jag tittade på filmen hemma i filmrummet. Jag är inte ett stort fan av Wolverine/Hugh Jackman men här fungerade han perfekt som "the straight guy" i relation till Deadpool/Ryan Reynolds som driver humorn.

"Marvel Jesus!"

Sannerligen!

Filmens handling är en ren McGuffin, det är något om parallella universum och hotet är att alla dessa universum ska upphöra att existera. Allt i filmen är skämt, och dess handlin är också ett skämt i sig, de driver hejdlöst med MCU och Phase 4-6 med dess multiverse saga. Jag håller helt med och skrattar så att tårarna rinner ibland. Det lär inte vara en hemlis att jag tycker Feige och hans gäng gått helt fel med Phase 4-6. De som gillar tv-serien Loki kanske gillar att få återbesöka TVA.

I princip alla skämt är meta och Reynolds bryter den fjärde muren så ofta att det känns som att han helt nedmonterat den i denna film. Den slår rekord i sammanblandning av filmens värld och åskådarens värld. Det är som att Deadpool sitter bredvid mig i gästfåtöljen och förgyller titten med satiriska repliker om MCU filmen igenom.

Reynolds har också lyckats få med flera andra stjärnor. Extra roligt blir det när några Avengers från Phase 1-3 dyker upp, eller gör de det? Den som tittar får se. Det blir roligt i alla fall.

Jag gillar också att Deapool fiskar upp fallna Marvel-hjältar som inte fått vara med i MCU tidigare. Det blir både en introduktion av dem (flera karaktärer som är på väg in i MCU) men också en massa metahumor om dem. Som när Deadpool säger till de tre:

Deadpool: "Welcome to the MCU. You're joining at a bit of a low point."

Sannerligen!

Förutom skämten, metahumorn och alla referenser till andra filmer och popkulturella fenomen har filmen mycket litet innehåll. Denna tredje film har ännu tunnare handling än vad ettan eller tvåan hade och man har helt skippat de lite mer känslosamma scener som vi hade en del av i de två första filmerna. Men ett gott skratt förlänger ju livet, som det sägs, och då är denna film guld värd.

Betyg: 4/5

Fast Charlie (2023)

Fast Charlie är en gansgterthriller från den amerikanska södern, en "southern neo-noir" kanske. Den gamle silverräven Pierce Brosnan spelar Charlie Swift, en bister och hårdnackad gangster som är consigliere för den lokala maffiabossen Stans. När en ny ung hetsporre gör sitt move för att ta sig upp i hierarkin blir det bökigt.

Charlie är luttrad men han har den gamla skolans moral och etik samt hjärtat på rätt ställe. Hans mest framträdande egenskap är dock en total lojalitet till Stan.

Under det bökiga kommer Marcie, exfrun till ett av gangstrarnas fotfolk i skottgluggen. Kan hon känna till hemlisen som hennes ex tog med sig i graven? Fast Charlie måste samarbeta med Marcie innan allt går överstyr. Spänningen byggs upp under filmen.

Jag gillar att filmen håller sig hela filmen igenom och inte tappar fokus, stajl eller tempo mot slutet som är så vanligt med halvtaskiga filmer. Dessutom gillar jag skådespeleriet överlag. Pierce Brosnan har jag alltid gillat och här gör han ett bra jobb som den erfarne och lite lätt cyniske Charlie.

Marcie spelas förträffligt av Morena Baccarin som vi mest kommer ihåg från en okänd tv-serie som heter

Firefly. Marcie är en tuffing med skinn på näsan och hon backar inte för situationen. Lyckligtvis slipper vi "damsel in distress"-syndromet här. Hennes karaktär här i filmen påminner lite om hennes roll i Firefly och jag faller för henne. Igen.

Den gamle maffiabossen spelas av en rejält gammal James Caan i hans sista film. "Sonny Corleone" från Gudfadern slöt cirkeln på ett fint sätt med denna film.

Detta var en stor överraskning. Jag gillade stämningen i filmen, blev inte besviken mot slutet och gillade att hänga med karaktärerna.

Betyg: 3+/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Greenland (2020)

Det fanns bara en enda orsak att jag satsade på denna film och hon heter Morena Baccarin. Morena är en favorit, av orsaker som de som känner mig lätt inser. Och hon var bra i filmen! Hon stod för hjärtat och smärtan i filmen. När hon förlorade en del av sig själv i andra halvan av filmen var hon mycket övertygande. Bra jobbat.

Men annars var detta mestadels skit. Det visade sig att det är en katastroffilm. En planetmördare i form av en förlupen komet rusar mot Jorden och goda råd dyra. Köra, flyga, springa, smyga och stappla mot räddningen. 

Detta är som en mer seriös variant av äventyrskatastroffilmen 2012, den med John Cusack. Men 2012 hade i alla fall glimten i ögat och den verkade sannerligen inte tagit sig själv på så stort allvar. 

Greenland å sin sida tar sig själv på allvar, är mer nedtonad och realistisk och därmed långt från bombastisk då det gäller specialeffekter och städer som bryts itu. Det Greenland istället bjuder på är  bombastisk sentimentalitet och smetighet. 

Jag har inga problem att följa en utsatt familj som kämpar för att överleva, en mycket underskattad film i ämnet är till exempel No escape. Men jag blev bara trött när familjens lillgamla son som sprider visdomsord runt sig givetvis också har någon sjukdom och givetvis måste slarva bort sina mediciner. Jag fann filmen använda sig av för många klichéer och uttjatade troper helt enkelt. 

Gerard Butler är inte en favorit, känner intet för honom. Och synd att de inte fick med Sam Elliott som det var tänkt, nu fick de nöja sig med Scott Glenn a.k.a "Sam Elliott light" istället.

Filmen är egentligen värd en etta men Morena plussar ett betygssteg.

Betyg: 2/5

Done the Impossible: The Fans' Tale of 'Firefly' and 'Serenity' (2006)

Done the impossible är en dokumentär om fans till tv-serien Firefly gjord av fans till tv-serien Firefly. Den kom ut 2006 och täcker in perioden efter tv-seriens nedläggningsbeslut av kanalen FOX. Det är mycket ryggdunkande och självförhärligande av fansen till serien, men det är också överraskande mycket av filmen som består av intervjuer och deltagande från skapare, skådespelare och folk bakom kulisserna till serien och långfilmen Serenity (2005).

Både Joss Whedon och Tim Minear intervjuas. Tims delar känns mer seriösa. Joss däremot har de fått tag på på golvet på någon stor convention (kan det ha varit Comic Con?). Adam Baldwin (Jayne) är presentatör och värd för hela dokumentären. Dessutom återkommer flera klipp med intervjuer med Jewel Staite (Kaylee), Morena Baccarin (Inara), Alan Tyduk (Wash), Nathan Fillion (Mal), Ron Glass (Book) och Christina Hendricks (Saffron). Av folk bakom kulisserna som deltar i filmen syns seriens kompositör Greg Edmonson samt producenter till Serenity från Universal Mary Parent och Christopher Buchanan.

Andra random folk som dyker upp i kortare intervjuer är James Gunn (som senare gjort Guardinas of the Galaxy-filmerna), Rafael och Yan Feldman (Fanty och Mingo från filmen), Tracy Hickman och Margaret Weis som gjort Firefly the Role Playing Game och författaren Orson Scott Card (Ender's Game).

Men en stor del av filmen lämnas åt fans av alla de olika slag. Det är allt från folk som bara berättar om vad serien betytt för dem personligen, till fans som arbetat med "guerilla marketing" för att få serien att återuppstå efter nedläggningen, till folks om varit med och gjort fans films eller deltagit på conventions i olika roller.

Jag pendlade mellan att tycka att de var gulliga till att vilja ta fram skämskudden, lika mycket för att en del fans var helt hysteriskt känslosamma som en självmedvetenhet om att jag själv är en del av denna skara fans. Jag har ju podden, deltagit på en Firefly/Serenity convention i London 2006 och allt annat jag hållit på med.

Detta är en dokumentär som endast vänder sig till oss som gillar serien. Den berättar inget om seriens uppgång och fall och återuppståndelse från ett perspektiv som skulle vara intressant för den oinvigde. Detta är ren och skär introvert betraktelse om fansen och deras hjältar.

Jag gillar den!

Betyg: 3/5

Jag och Johan pratar om dokumentären i näst sista avsnittet av Fireflypodden.

Selfie!!

Deadpool 2 (2018)

Deadpool 2 är förbaskat rolig. Jag måste hylla Ryan Reynolds ännu en gång (precis som efter första Deadpool). Han är med och skriver manus, har en fantastisk talang för komedi med en oförstörbar tajming och han gör dessa filmer med glimten i ögat och utan att ta sig själv på för stort allvar.

Men trots denna inledning av min revy måste sägas att inledningen av filmen inte var den starkaste. Vi får ett montage som hastas igenom. Sekvensen känns som att teamet trott sig vara tvungna att övertrumfa inledningen av första filmen. En informationsdump framförd via "voice over" senare hamnar vi i lägenheten och en mycket fin scen mellan Reynolds och Morena Baccarin. En scen som slutar med att hjärtat skärs i bitar. Scenen är som tagen ur någon av Joss Whedons tv-serier, när huvudpersonerna blir för lyckliga måste någon dö. Det är sedan gammalt.

Vid detta laget bjuds vi på förtexter som med råge matchar de mycket lustiga förtexterna till första filmen. Här kommenteras det vi redan sett. Fyndigt och uppfriskande. Tyvärr dras upplevelsen ner betänkligt då de orimligt nog lagt in den svenska översättningen (texten) huller om buller överallt över filmytan. Stor fet text på samma format som originaltexten på engelska. Tala om att gå in och kladda i "konsten". Förbannat irriterande. Den svenska textningen låg ibland över, ibland under och med tanke på den snabba klippningen blev det omöjligt att snabbt hittat rätt till den engelska texten för att kunna följa skämten. Filmens sämsta del på grund av denna idioti.

Så även om upplevelsen av den inledande titelsekvensen blev lidande var annars förutsättningarna de bästa. Jag såg filmen med Johan och Markus efter en smarrig burgare ute på trappan till Konserthuset. Stämningen var på topp och vi såg filmen i en medelstor salong som var hyfsat välfylld. De flesta i publiken hade en mycket rolig stund. Speciellt en tjej lite längre bak som skrek av skratt åt alla popkulturella referenser som hon uppfattade. De första fem gångerna var det festligt men efter ett tag blev det lite väl mycket. Hon verkade mycket angelägen om att alla i salongen skulle veta att hon förstod skämten.

Filmen gick i vilket fall bara uppåt efter den något svaga inledningen. Jag hann för en sekund minnas katastrofen som heter Kick-Ass 2 men denna gång var det inget att oroa sig för. Deadpool 2 är i princip lika bra som ettan, om inte bättre. Den blir bara bättre och bättre under hela sin löptid. Jag gillade återbesöket av Julian Dennison, den lille tjocka killen från Hunt for the Wilderpeople. Filmens starkaste stjärna efter Reynolds och Baccarin är dock Zazie Beetz i rollen som Domino. Vilken tjej. Henne vill vi ha! Och jag gillade Dopinder. Och Yukio...

Deadpools nystartade superhjältegäng X-Force står för mycket av den fysiska humorn i filmen, med luftlandsättningen i för stark vind som en av filmens höjdpunkter. Annars ligger mycket av humorn i dialogen och alla popkulturella referenser. Det är en så stor mängd referenser att det var omöjligt att hinna med att koppla eller behandla alla. Det kommer bli mycket roligt att se om den på blu-ray och försöka hänga med igen. Jag uppfattade många, vissa kände jag bara på mig att jag borde förstå med lite betänketid och många gick mig säkert helt förbi. Jag gillade alla tasksparkarna och blinkningar åt DC och MCU i alla fall.



I slutet av filmen får vi dock en mycket fin scen som bröt av stämningen. Mitt i denna tornado av satir, humor och referenser kom helt plötsligt en scen som gav mig gåshud och tårfyllda ögon. Filmen bygger upp scenen med de korta snuttar vi ser i "rummet" där Morena Baccarin sitter på andra sidan av en osynlig vägg som Reynolds inte kan ta sig igenom. I slutet när han funnit sitt hjärta kommer han igenom. Den oändligt bra låten Take on me av A-ha spelas i en akustik version (så vacker!) och filmen kopierar den ikoniska scenen från originalvideon när tjejen från den tecknade filmen på tv'n tar Morten Harkets hand och drar honom in i filmen. På samma sätt tar Morena Ryans hand och drar honom in genom den osynliga väggen. Så vackert, helt på allvar!

Att en sådan scen kan få plats i en film som denna gör att jag blir än mer uppmärksammad på hur svag Solo: A Star Wars story är. Ni vet, förra veckans blockbuster om ni inte har hunnit glömma den filmen helt ännu. Här i Deadpool 2 har vi stakes på riktigt. Någon dör och hennes man lider sig igenom hela filmen av hjärtesorg. Riktiga känslor i en av årtiondets mest overkliga och oseriösa film. I Solo dör Becketts käresta Val i en explosion och filmen hanterar det med... att inte bry sig över huvud taget.



I slutet av Deadpool 2 känner jag varma känslor av förundran och kärlek, känslor som jag aldrig fick av Solo. På pappret skulle man kunnat gissa att det skulle varit tvärtom. Men denna typ av känslor beror på manus, skådisar och övriga i teamet bakom filmen, och där är skillnaden uppenbar mellan filmerna.

Deadpool 2 är en pangfilm. Ni kommer gråta av skratt och kanske på grund av andra känslor också! Gå och se den på bio!

Jag ger Deadpool 2 fyra cameos av fem möjliga! (Brad Pitt, Alan Tyduk, Matt Damon och Taylor Swifts katter)

Betyg: 4+/5

Deadpool (2016)

Love it or hate it?

Ja, det är just en sådan film. Detta är filmen som vi hamnade i när vi gick genom den dörr som Kick-Ass öppnade 2010. Deadpool är en ofantligt rolig, väldigt brutal och på sina platser överraskande mörk comic book movie. Jag lägger mig på knä och hyllar gänget bakom filmen då de uppenbarligen tagit stora risker med denna film.

Detta är en Marvel-film, men inte en del av Marvel's Cinematic Universe. Istället ingår den i X-Men serien och är producerad av FOX, detta enigmatiska filmbolag. Med denna film har FOX lyckats överraska mig mer än vad Marvel gjorde med till exempel Guardinas of the Galaxy med avseende på att utmana gränserna av vad en superhjältefilm kan vara.

Jag hade som brukligt undvikit att ta reda på något om filmen när jag satt mig ner för att se den. Men redan under "the titles sequence" hajjade jag till. Istället för namn på regissör och skådespelare fick vi ÄRLIGA omskrivningar om dem... Jag reste mig upp lite i fåtöljen och tittade nyfiket vidare. Sedan inleddes filmen med en frenetisk och totalt brutal actionscen som satte nivån på hela filmen.

Humorn i filmen är "right up my alley". Där finns självironi, popkulturella referenser, skämt under bältet och allt är framför med en stor "don't give a damn"-attityd som jag älskar. Ryan Reynolds överraskar med sin insats. Morena Bacarin är underbar som alltid. Hennes persona överraskar lite, den är som en blandning av Inara och Marisa Tomei's Cassidy i The Wrestler.

På tal om The Wrestler, såg inte Wade ut som Mickey Rourke's Randy i ansiktet när han blivit omvandlad till sin fräkniga variant? Det var kanske den svagaste detaljen med manus att Wades utseende inte var så groteskt att det motiverade att han inte kunde söka upp Vanessa (Baccarin) tidigare. Visst han blev ful men inte avskyvärd (i mina ögon). Men detta är en minor issue. För precis som det står i "the titles sequence" är manusförfattarna de riktiga hjältarna i denna film. Damn, det fanns fler skämt per minut än vad vi sett på länge. Och bra också.

Fjärde muren? Bruten många gånger om. Helt ok. Kul.

Scenerna med Ajax i den supersunkiga källaren? Fy fasen vad vidrigt det var. Jag mådde lite illa och kom att tänka på Jacobs mardrömmar i Jacob's ladder. Det är fascinerande att de valde att ändra stämningen så totalt i denna film. Ett tag var jag störd av filmens "wild mood swings", men jag svalde det till sist.

Detta var den klart bästa X-Men film jag sett i alla fall. Den är både underhållande till max och imponerande inkorrekt. Den inger hopp om framtiden. Inte att alla filmer ska vara exakt som denna, men att vi kommer få se fler filmer som bryter helt ny mark och inte bara re-makes och sequels...

I loved it!

Betyg: 4+/5

Roger Dodger (2002)

Kommer ni ihåg filmen Singles från 1992? Den sköna huvudpersonen Steve spelades av Campbell Scott. Vad blev det av honom egentligen? jodå, bland annat har han spelat huvudrollen i den lilla indyfilmen Roger Dodger. Jag hade hört denna film nämnas många gånger av Adam Kempenaar i podcasten Filmspotting. Nu var det dags att ge filmen en chans.

Det första jag slås av är hur väl jag känner igen Campbell Scotts röst. Han låter som en gammal vän. Det måste vara ett bevis för hur mycket Singles påverkade mig när jag såg den för länge sedan... Där uppe i Uppsala. Här spelar Scott en karaktär som påminner om Steve från Singles som nu är tio år äldre och bra mycket mer bitter.

Handlingen är enkel. Scott spelar Roger, en ungkarl som arbetar i reklambranschen i New York. Han har nyligen blivit dumpad av sin kvinnliga chef. de hade ett struligt förhållande. Plötsligt dyker hans sextonåriga systerson Nick upp. Ynglingen har frågor om "livet", dvs hur man skaffar sig brudar! Roger tar Nick med sig på ett dygns raggningsskola. Ungefär så.

Jag trodde först att Roger var filmens "hjälte", men det visar sig till slut att han snarare är en ganska sorglig och trasig figur. Han är mitt emellan karaktären Steve i Singles och Fassbenders Brandon i Shame. Roger är otroligt snackig. Och dryg. Han flörtar med kvinnor konstant. Ibland funkar det men ofta är han bara elak. Han säger "sanningar" som han ser det. Med reklammannens skarpa ögon "klär han av" alla i sin närhet genom hemmasnickrade psykologiska analyser.

Krocken mot Nicks naiva och i grunden schyssta high school kille från någon förort i Ohio är stor. Nick spelas förträffligt av den på den tiden helt okände Jesse Eisenberg. Jag tror att rollen som Nick kan ha varit hans biljett till att få spela Walt i The squid and the whale.

Ok, Roger är alltså en hal rackare. Han kallas inte för Dodger för intet. Han är dessutom lite labil vilket understöds av en mycket besynnerlig musik hela filmen igenom. Detta är en film som skulle kunnat haft ett grymt soundtrack. Den utspelas i nattklubbsmiljö och det är partaj i princip hela filmen igenom. Perfekt för ett schysste soundtrack. Istället har regissören, Dylan Kidd, valt en ryckig och stressande experimentell musik. Den är mer eller mindre sinnesstörd. Jag antar att musiken ska spegla huvudpersonens inre kaos, men den är helt oharmonisk i mina öron.

Av de kvinnliga skådespelarna i filmen gillade jag de flesta. Undantaget är Iaabella Rossellini som inte är speciellt bra. Är hon någonsin det förresten? Tror inte det. Jennifer Beals och Elizabeth Berkley är med i en längre sekvens i filmen som kanske är filmens starkaste del. Tidigt i filmen dyker allas vår favorit-companion Morena Baccarin upp i en liten roll. Hon är snygg som satan. God damn it.

Jesse Eisenberg är underbar i denna film. Mycket imponerande när han balanserar mellan att hans karaktär försöker spela tuff och hur den genomgoda "vanlige killen" ändå lyser igenom. Jag skrattade gott åt hans försök att undvika att falla i fördärvet under influenser från sin morbror.

Jag finner denna film mycket intressant. Det är annorlunda när huvudpersonen är så svår att sympatisera med. Visst han är underfundig i sina analyser, men egentligen är han ett "asshole". Han drar den ena lustiga parallellen till sportens värld efter den andra när han beskriver raggning, men det är inte lockande att försöka efterapa honom. Man vet att det är en indyfilm när det är så svårt att placera sina känslor för karaktären. Ena scenen rycks man med, andra kryper det under huden på en för att Roger beter sig så pinsamt. Men som film gillar jag detta. Känslan finns där. Dylan Kidd lyckas kanske inte ända fram men han spände bågen i alla fall och de respekterar jag.

Jag ger Roger Dodger fyra "lines that will blow you away" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Homeland - Season 3 (2013)

Första säsongen av Homeland var ruskigt bra, spännande, engagerande och lite annorlunda. Den påminde mig till och med om storfilmen Zero Dark Thirty i känsla och persongalleri. Andra säsongen av serien var ett klart steg ner. Den var fortfarande bra men den actionfyllda säsongen påminde mer om en medelbra "24"-säsong. Allt för mycket hände för snabbt och seriens styrkor från första säsongen vittrade.

Jag var därför mycket nyfiken inför Homeland säsong 3. Vilken riktnings kulle serien ta, skulle den fortsätta åt "24"-hållet eller skulle den överraska som tung spionthriller igen? Min kompis Daniel intygade att den var bättre än andra säsongen, men inte lika bra som första.

Det började dock inte så bra och hela första halvan var rejält svag. Utan att spoila allt för mycket valde seriemakarna att återvända till vissa teman som redan avhandlats i serien. Känslan av att serien gick bakåt istället för framåt var nedslående.

Under andra halvan blev det mycket bättre och framför allt mer spännande. Om första säsongen påminde om första delen av Zero Dark Thirty påminde slutet av säsong 3 med slutet av samma film. Jag tror aldrig att Homeland var tänkt att vara en speciellt munter serie, men mörkret i säsong 3 är mer eller mindre oöverträffat tycker jag.

Det är svårt att utse favoriter i denna serie, speciellt i säsong 3. Jag antar att det är Quinn som är den enda som inte ruttnat och brutit mot sin karaktärs samtliga värderingar. Carrie, Brody och till och med Saul har alla bytt fot så många gånger nu att jag har svårt att känna speciellt mycket för dem. Säsongens mest meningslösa tråd var dock den om Dana Brody, dottern. Extremt trist och på gränsen till irriterande så dåligt det var.

En annan sak som jag tycker att serien missat lite i är att den avstår att visa vissa viktiga möten och händelser. Flera gånger byggdes en spänning upp men vi fick inte se upplösningen i bild. Vi får bara höra om vad som hänt. Ett exempel är när de jagar en man som tjuvlyssnat på Saul. Vore det inte bättre om vi i publiken fått se scenen när mannen greps? I en serie som bygger på makt, allianser och politiskt spel är det just scenerna när makten, allianserna och det politiska spelet kommer till användning som jag som publik vill se.

Njae, detta var inte så bra som jag hoppats. Visst, jag såg sannerligen de sex avslutande avsnitten i rask följd och jag var tagen och tämligen mörk i sinnet just när jag sett klart sista avsnittet. Men vill jag att serien ska fortsätta? Nej, jag tycker att detta hade kunnat vara en bra avslutning. Vad skulle en uppföljande säsong ens kunna handla om? Nu tror jag att det kommer minst en säsong till. Vi får väl se vad de hittar på...

Betyg: 3/5

Serenity (2005)

Vilket är det ideala antalet gånger man ska se en film för att man ska kunna skriva den ultimata revyn? Man borde ju kunna skriva en lite bättre text efter andra eller tredje titten än efter endast en enda visning? Eller hur? Men var går den övre gränsen? När börjar det bli svårare att skriva sin tankar om en film?

Jag har sett Serenity fler än tjugo gånger! I kid you not! Detta är första gången jag ska skriva ner mina många tankar om denna film och jag tror att jag sedan länge passerat den ideala siffran för hur många tittningar man ska ha i bagaget för att få ur sig en bra text. Jämmer och elände. Jag kan inte skriva om denna film på en nivå som ger den rättvisa. Jag klarar inte av det. Pressen blir för stor. Jag går under.

Serenity sågs för femtielfte gången då Fiffi var på besök häromsistens. Hon hade vänligt nog hjälpt mig med inredningsdesign i min lägenhet. Som tack för hjälpen bjöd jag på lite käk och en film. Under matlagningen framkom att hon sett tv-serien Firefly, men hon hade inte sett Serenity än. Encroyable! Valet blev då givet. Jag skulle ännu en gång få visa filmen för "vänner och bekanta"...

Jag borde ju rimligen klara av att formulera mina känslor om filmen. Jag skulle kanske skriva om hur härligt det var att Universal gav Joss chansen att slutföra berättelsen om Mal och hans gäng efter att Fox så nesligt lagt ner serien mitt under dess första säsong. Eller så skulle ja kunna analysera hur briljant Joss var då han faktiskt lyckades göra en film som både funkade för dem som aldrig sett Firefly och för de inbitna fansen. Jag är själv ett bevis för att den funkade på oss fans. Jag såg filmen fem gånger på bio under vintern 2005. Först på en förhandsvisning tillsammans med Mr Magic och Plymschen, sedan en gång med folk från Buffyforum, och till sist tre olika gånger med vänner; Diana, Robert och Mattias A (tror jag att det var). Efter de första två-tre tittarna roades jag mest åt att "uppleva" publikens reaktioner i biosalongen. Deras skratt, deras suckar, deras stön, deras skrik och deras tårar (?). Jag har också visat filmen för flera vänner och bekanta som inte varit Firefly-fans och de har indikerat att filmen funkar på egen hand.

Men allt ovan kan jag alltså att inte skriva om. Istället återanvänder jag en gammal lapp med några hastigt nedkladdade anteckningar jag skrev som ett underlag till ett tackbrev jag tänkte skicka till Universal. Det är passande nog (för mig) något av en lista då jag nämner mina favoritögonblick med filmens tio huvudkaraktärer. Nu kommer denna lista bli överfull av svårartade spoilers, så jag ber er som inte sett filmen att sluta läsa här och återkomma när ni har sett denna fantastiskt underhållande sci-fi-actionfilm. Om du såg och gillade Joss Whedon's storfilm The Avengers skulle du nog kunna ha mycket nöje med Serenity också, oavsett om du sett tv-serien eller ej före. Men när vi ändå är inne på det ämnet. Jag kan starkt rekommendera dig att se tv-serien Firefly först (alla 14 avsnitten). Filmen blir så mycket starkare om du har sett serien.

Captain Malcom "Mal" Reynolds, Captain Tight pants!

Favoritscenen med Mal är redan i inledningen av filmen dår hela gänget har introducerats i den långa, långa tagningen genom hela Serenity. Kameran stannar på River och Joss Whedon's namn kommer upp under "Written and directed by". I detta läge kan ovana tittare tro att filmens huvudperson är River och för att åter sätta fokus på Mal slängde Joss in en liten scen efter den egentliga inspelningen var klar. Det är den scenen då Mal står och laddar sin pistol och River graciöst kliver ner bakom honom från några lådor. Mal frågar River: "Hello darling, do you know your role in all this?" Och River svarar och därmed lämnar över till Mal: "Do you?". Mals ansiktsuttryck är förvånat och bekymrat samtidigt.

En kul detalj är när Mal möter The Operative på The Training house. De för en ganska lång konversation före de börjar slåss. Varje gång The Operative cirkulerar runt Mal och Inara ställer sig Mal hela tiden mitt emellan Inara och hotet. Det är så typiskt Mal och så romantiskt i mina ögon. Sen är det kul att Joss fick med kaffebordet i slagsmålet. Han ville ha ett bord som INTE gick sönder när någon slängdes på det. Man ser hur ont Mal fick i ryggen när han kastas ner på bordet, just för att det inte gav vika.

Inara Serra, The Companion

Allra bästa scenen med Inara är en liten, i princip osynlig, vidgning av hennes ögon i det korta klipp vi ser då hon möter The Operative för första gången. Detta ögonblick har jag upptäckt efter många tittomer av filmen. Inara har först ett vänligt och välkomnande ansiktsuttryck inför främlingen som anländer upp för trappan, men helt plötsligt vidgas hennes ögon och hon ser i ett slag spänd ut. Som en tränad Companion är hon skolad i att snabbt bedöma personer hon möter och hon inser snabbt hur farlig The Operative är. Kan denna lilla detalj verkligen vara planerad från Joss och Morena Baccarin? Ja, visst är det så. Och i så fall är det makalöst fint hantverk av dem båda.

Hoban "Wash" Washburn

Det självklara valet är "I'm a leaf on the wind"-segmentet. Och det är givetvis otroligt bra. Det var en fröjd att sitta i biosalongen och se reaktionerna, jag tittade faktiskt åt sidan under fjärde eller femte visningen och såg folks chockade ansiktsuttryck. Men favoritscenen med Wash är nog när kameran snurrar runt runt först River och sedan Jayne när de står utanför byggnaderna nere i den stora staden på planeten Miranda. Efter att kameran virvlat klart och precis samtidigt som Jayne säger "... dead for no reason at all", stannar kameran rakt på Wash. I en sekund eller två är allt tyst och vi ser bara Wash. Olycksbådande. Indeed. Suverän klippning och dialog i den scenen.

Zoe Washburn

Favoritscenen med Zoe är när hon laddar sin hagelbrakare i väntan på The Reavers, hennes mans mördare. De ska göra en last stand och Kaylee upptäcker plötsligt att Wash inte är bland dem längre. Kaylee "Wait, wait, where is Wash?". Zoe: "He's not coming".

Fans spekulerar i att hon i slutet av filmen har ett klädesplagg eller smycke eller vad det är som indikerar att hon är gravid. Gör det än mer triste. 

En annan bra scen är den mellan Mal och Zoe precis innan de ska flyga iväg i sista scenen. Mal frågar Zoe om reparationerna av Serenity men egentligen frågan han hur hon mår. Mal: "You think she'll hold together?". Zoe svarar att Serenity kommer klara det, men egentligen säger hon att hon kommer ta sig igenom krisen (av att förlora Wash). Zoe: "She's torn up plenty, sir, but she'll fly true." 

Jayne Cobb: Sex. Muscles. Thuggery. Humor. Jayne

Jayne har sina bästa scener i tv-serien. I Serenity har han tyvärr inte en lika framträdande roll utan får mest bli comic releif. Den bästa scenen med Jayne som också visar hans obändliga tilltro till sig själv i kniviga situationer är när de är under attack från the Reavers och Zoe frågar: "Do you really think any of us is gonna get through this?". Jaynes svar är klockrent, även om hans röst blir väldigt liten. Jayne: "I might."
En kul detalj är Jaynes slagsmålsteknik genom filmen. Under det inledande rånet dunkar han en kille i golvet med huvudet nedåt (hela kroppen upp och ner efter att Jayne fällt honom).

Kaywinnet Lee "Kaylee" Frye

Två scener. Den första är Kaylees beslutsamma min då hon får reda på att Simon skulle vilja ha sex med henne. Mitt under anfallet får hon nyvunnet anledning att överleva.
Kaylee: "With me? You mean to say... as in sex?"
Simon: "I mean to say."
Kaylee: "To Hell with this. I'm gonna live." 
När hon sedan får tre pilar i halsen blir man ju väldigt skärrad.

Jag gillar också en liten detalj från en dramatisk scen på Serenity. Efter River fått spelet på baren är Mal riktigt arg på Simon och en mycket tense situation uppstår. Mal håller nästan på att slå ner Simon och stackars Kaylee som sitter vid middagsbordet på stolen närmast Mal hoppar till och byter stol av rena förskräckelsen. Mycket lustig liten detalj som också har Joss penseldrag över sig. Det är de små detaljerna i filmen som gör den så oändligt omtittningsbar.

Dr. Simon Tam

Simon är lite kul i inledningsscenerna när han är arg på Mal, men allra bästa scenen och en emotionell höjdpunkt i hela filmen är när han blir skjuten. Han spelar den scenen väl. Jag tror till och med att scenen de tog med i filmen var tagningen från repetitionen sent om kvällen före de egentligen skulle skjutit den scenen. Men alla gjorde den så bra att Joss valde att gå med repetitionsscenen. Det enda Simon tänker på trots att han själv blivit skjuten är att ge Kaylee medicin, svetten strömmar nerför ansiktet och River ser chockad ut. Hur bra är inte den lilla detaljen med svetten? I många filmer ser man folk bli skjutna men de svettas inte i ansiktet. Man borde nog se mycket risig ut om man blir skjuten i magen.

River Tam, prodigy

Rivers hero moment, hennes Buffy moment, är direkt efter Simon fått en i kistan. River: "You take care of me, Simon. You've always taken care of me. My turn." Den scenen är given eftersom detta är Joss's film, men den är en av filmens svagaste tycker jag. De scener jag gillar mest med River är hennes hallucinationer och röster som hörs efter hon blivit triggad på baren. När hon ligger med handbojjor. Scenen mellan henne och Simon är en av de finaste mellan de två i hela filmen och serien. 

River: Don't make me sleep again.

Simon: I won't. I won't

Rrver: Put abullet to me. Bullet in the brain pan. Squish.

Simon: Don't say that! Not ever. We'll get through this.

River: Things are going to get much, much worse.

Som alltid i denna film är River en sanningssägare. Allt hon säger är en spegling av vad som händer, hänt eller komma hända. När hon säger: Things are going to get much, much worse. Då blir det så, och det blev så. Fråga bara Wash. När hon senare säger "I'm fine" efter hon spytt betyder det inte bara att hon kräkits klart. Det betyder också att hemligheten som frätte sönder henne nu kommit ut. Och när hon i allra sista scenen säger: "The storm is getting worse" är det en föraning inför andra och tredje delen av den trilogi som diskuterades innan Serenity gjordes. Tyvärr sålde ju inte filmen så bra att man valde att inte gå vidare med en trilogi. Men vem vet, om Joss blir så stor via Avengers-filmerna att han kan välja projekt lite mer själv, kan han kanske återbesöka Serenity i framtiden? Hoppet är det sista som lämnar mig. 

Shepherd Derrial Book

Bästa scenen är när Mal och Book står och småpratar i natten. Book varnar Mal om The Operative och han berättar hur de arbetar. Mal undrar hur Book kan veta så mycket om The Alliance. 

Mal: It's of interest to me how much you seem to know about that world.

Book: I wasn't born a shepherd, Mal.

Mal: You have to tell me about that sometime.

Book: [pause] No, I don't.

Detta är en ren blinkning från Joss till fansen då det gick vilda spekulationer om Book's bakgrund. Senare, efter filmen kommit ut har det släppts ett seriealbum som berättar om hans historia. 

En not om Books dödsscen. den är som tagen ur en gammal film med ett långt tal som slutar mitt i en mening. Ett överdrivet dramatisk död. Första gången jag såg hans dödsscen blev jag brydd då den inte var så speciellt smart. Men den är givetvis på det sättet för att göra kontrasten till nästa dödsfall i filmen så mycket större. Det är en set-up av oss fans. Och efter det andra dödsfallet känns det ju som att ingen går säker. Mot slutet kan man tro ett tag att ingen ska klara sig...

Firefly-class transport ship Serenity

Den tionde och sista karaktären som jag listar här är Serenity själv. Den härligaste scenen är introduktionen till henne med den jättelånga kameraåkningen genom hela skeppet i en enda tagning (som egentligen är två tagningar. Ser ni var de har klippt?). Vi möter Serenity efter den ganska långa och stökiga inledningen. Segmenten delas av en svart skärm och helt tyst, sedan börjar den fantastiska musiken och vi ser Serenity för första gången i filmen, kort klipp från scenen. Den långa tagningen startas längst fram i skeppets styrrum och går genom hela skeppet. Vi får möta alla i besättningen (alla nio minus Inara och Book som vid detta tillfälle inte är ombord på skeppet). Hela den scenen är underbar oklippt som ger den hemtrevliga känslan extra stöd.

Filmens inledning är inte lika hemtrevlig men likväl briljant. Joss lyckas med konststycket att ge alla nykomlingar hela bakgrunden i historien och samtidigt ge oss Firefly-fans något ordentligt att suga på trots att vi redan vet att River var fången i The Academy där de gjorde hemska saker med henne och att hennes bror Simon smugglade ut henne därifrån. Hur gjorde Joss det då? Jo, han inleder med en intensiv och hetsigt klippt inledning där perspektiven skiftar konstant. Åskådaren måste vara fullt fokuserad för att ens kunna hänga med. Hur mänga perspektiv är där? (1) först ser vi rymdskepp lämna jorden och en berättarröst (voice over) berättar om att människan var tvungna att lämna, men sedan ser vi att det är en lärarinna (2) som talar till en klass tweenies. Hon har en historielektion och vi får veta lite mer om bakgrunden till filmen. Lärarinnan vänder sig till den klart yngre eleven River och det visar sig att allt bara var ett minne (3). River befinner sig på The Academy och de onda läkarna gör hemska experiment med henne. Efter att Simon och River flytt ser vi till slut att allt var en inspelning (4) av flykten som The Operative studerar för inför sin jakt på syskonen Tam. Som sagt en intensiv och briljant inledning.

Trots att jag inte riktigt kan sätta ord på allt jag tycker om Serenity så älskar jag filmen och det var härligt att få se sagans slut.

Jag ger Serenity fem försök att göra folk bättre av fem möjliga.

Betyg: 6/5


Missa inte att kolla på denna review av Jeremy Jahns. Han tar upp en del samma saker som jag skrivit om ovan.

Nu är vi väl alla väldigt nyfikna på hur Fiffi upplevde filmen. Jag hade lite svårt att tyda hennes reaktioner och hon ville inte avslöja något om vad hon tyckte. Blev hon stressad eller fann hon frid?