Man On Fire (2004)

A man can be an artist... in anything, food, whatever. It depends on how good he is at it. Creasey's art is death. He's about to paint his masterpiece.

Igår såg jag en film som pockat på min uppmärksamhet en längre tid - Tony Scott's "Man on fire" med Denzel Washington i huvudrollen. Tony Scott, brodern till Ridley Scott, är han som gav oss "True romance". I övrigt har Tony gjort en blandad kompott av Hollywood-filmer, mestadels inom action genren.

Jag har tidigare på bloggen beklagat det faktum att Denzel Washington ofta spelar samma typ, att hans karaktärer påminner om varandra. I denna film spelar han lyckligtvis en annorlunda karaktär. Här är han Creasy, en krigs- och livstrött före detta militär. Creasy är någon slags lönnmördare från CIA, specialiserad på att jaga terrorister eller nåt sånt. Denzel är bra i denna roll och han breddar därmed sitt spektrum något.

Creasy tar jobb som livvakt åt en familj i Mexico City. Hela filmen har en allvarlig ton och förtexterna förkunnar att det sker en kidnappning i timmen i latinamerika. Creasy är till en början bara intresserad av ett lågavlönat jobb och whiskey-flaskans sällskap på kvällarna. Efter ett tag börjar dock familjens lilla dotter Pita att charma Creasy. Precis när Creasy börjar se lite ljusare på livet blir Pita kidnappad och han själv svårt skottskadad (fast han fick fyra av förövarna innan han gick ner). Detta är en våldsam och blodig hämndfilm. Spännande också.

Tony Scott är rent tekniskt kompetent. I denna film har han dock använt snabba klipp och skakig kamera lite för mycket. Han försöker få en dokumentär känsla men det är mest störande. Tyvärr är han också lite för sentimental för min smak. Det mest positiva med filmen är den nioåriga Dakota Fannings insats som Pita. Hon är otroligt bra här. Hon är gjord av stjärnstoff! Jag vet inte riktigt vad hon gör, hon är väl helt enkelt en naturbegåvning. Man känner igen henne från "War of the worlds" där hon spelar Tom Cruise's dotter. I nutid spelar hon också en av vampyrerna i Twilight-serien. Nåväl, i "Man on fire" är hon riktigt, riktigt bra och helt klart filmens stora behållning.

Filmen är spännande och tonen är ganska hård. Den pendlar mellan en trea och en fyra. "Man on fire" är långt från en fulländad film, men med tanke på Dakota Fannings och Denzel Washingtons respektive insatser får den det högre betyget, fyra nallebjörnar av fem.

Betyg: 4/5

Lars And The Real Girl (2007)

"She is real."

Nu ska jag äntligen få skriva en revy om en riktigt, riktigt bra och varm film - "Lars and the real girl". Detta är American Independent av bästa sort, den sorten som ofta dyker upp på filmfestivaler, i detta fall Göteborgs Filmfestival 2009.

Filmen utspelar sig i de amerikanska svensktrakterna i en liten stad. Huvudpersonen Lars Lindstrom är en enstöring som bor i garaget till hans barndomshem. Hans äldre bror Gus (Gustav?) och dennes gravida fru Karin bor i huset. Lars har svårt med det sociala spelet. Men helt plötsligt en dag anländer hans flickvän, en exklusiv anatomiskt korrekt "love-doll" i silicon. Bianca har gjort entré i Lars och stadens invånares liv. Bianca är en rollstolsbunden f.d. missionär, halv-brasilianska och halv-danska som har växt upp i ett nunnekloster. Familjens läkare, Dr. Dagmar, råder Gus och Karin att "spela med" för den vanföreställning Lars lider av måste få verka ut. Ryktet sprider sig och staden invånare måste anpassa sig.

Detta kunde varit en crazy-komedi, men det är det inte. Istället är det en långsamt och lågmält berättad historia som har komiska inslag, många av dem också, men som i allra högsta grad är ett drama. Filmen är mycket bra gjord och den påminner om skandinavisk film. Man blir kanske lite lurad av senvinterns snötäcke, alla svenskklingande namn eller småstadsmiljön. Vi är långt ifrån Hollywood och Californication i alla fall.

Skådespeleriet! Det är givetvis av central betydelse i en film som denna och Ryan Gosling i rollen som Lars är fullkomligt lysande. Jag har hört hans namn några gånger. Han fick bra kritik för sin insats i "Half Nelson", en film jag tyvärr inte sett än. En annan tungviktare i filmen är filmfestivalveteranen Patricia Clarkson, hon är en riktig favorit hos mig. Här ser vi henne som familjens läkare. Gus och Karin spelas av Paul Schneider och Emily Mortimer. Jag tycker att skådespeleriet är mycket bra överlag i denna lilla film.

Jag vill inte avslöja vad som händer men man kan lugnt säga att Bianca väcker upp en del känslor och att människor som möter henne utvecklas och växer.

Detta är en skön film med ett fantastiskt manus som Oscarsnominerades, men det förlorade mot "Juno". Jag blir alldeles lycklig av denna typ av överraskande filmer. Ibland passar det bra med en "vanlig" actionfilm där det går tretton på dussinet, men oftast gillar jag de lite mer ovanliga filmerna med intressanta teman, filmgrepp, val av skådespelarna eller liknande.

Denna film rekommenderas varmt till alla er som inte gillar "Entourage".

Filmen får fyra välförtjänta bowlingklot av fem.

Betyg: 4/5

A Perfect Getaway (2009)

"Nothing bad ever happens in Hawaii, right?"

Nog med alla romantiska komedier. Nu blir det ett soligt och blodigt Hawaii i "A perfect getaway". Detta är en generisk actionfilm som ändå levererar både spänning och underhållning.

Filmen handlar om ett par på smekmånad på Hawaii. Cliff och Cydney Anderson spelas av Steve Zahn och Milla Jovovich. De ska vandra längs en led till en avlägsen "öde" strand. Under färden mot stranden får de veta att ett annat nygift par blivit brutalt mördade några dagar tidigare och att polisen letar efter mördaren. Snart upptäcker de att de är förföljda av ett par (Chris Hemsworth/Marley Shelton) samt att ett annat par befinner sig just framför dem på vandringen (Timothy Olyphant/Kiele Sanchez). En katt och råtta-lek startar mellan de sex.

Steve Zahn är mycket bra i huvudrollen och Milla J är bedårande, även om hon inte är lika bra som hon var som Leeloo i "The fifth element". Timothy Olyphant var ändock filmens behållning. Och svårdödad. Olyphant förresten var inte det någon slags elefant i Sagan om ringen?

Gina: "He's really hard to kill."

Filmen startar ganska långsamt och spänningen byggs upp för det våldsamma slutet. Detta är inte världens bästa action-film, på långa vägar, men den är helt ok om du bara har rätt, låga, förväntningar.

Jag ger den tre svaga kluvna händer av fem.

Betyg: 3/5

Valentine's Day (2010)

"There you have it, folks. Young love. Full of promise, full of hope, ignorant of reality. "

Jag hade ganska låga förväntningar inför denna film. Det var ju antagligen en tämligen generisk romantisk komedi tänkte jag. Men ändå, jag lockades av att "Pretty Woman"-regissören Garry Marshall hade samlat en imponerande mängd spännande skådespelare till denna film. Jag hade också hört att denna film är Hollywoods svar på den brittiska "Love actually" från några år tillbaka. Jag har inte sett den så jag visste inte vad det betydde, men kanske något bra?

Filmen blev en positiv överraskning och jag måste säga att en hel del av skådespelarna levererade gedigna prestationer. Jag skulle nog kalla denna film en romantisk komedi, men den är på gränsen till att vara ett romantiskt drama. Den är upplagd på samma sätt som Robert Altman's "Short cuts", dvs att vi får följa ett antal personer under en dag och där deras liv och öden sammanflätas och kbyter an varandra på ett finurligt sätt. Givetvis handlar det mesta om relationer, och om hur kärlek söks, uppstår, förloras och återuppstår.

Skådespelarinsatserna är överlag bra och de jag vill lyfta fram som speciellt intressanta är Topher Grace och Anne Hathaway. Speciellt Hathaway är mycket bra. Efter att startat sin karriär med ett antal dåliga film(val), tänker till exempel på "Get smart" vilket var ett otroligt korkat karriärval. Men hon har det.

Jag var också till min stora förvåning väldigt förtjust i Ashton Kutcher. Jag trodde att han var värsta tönten men här är han riktigt bra. Jag hade helt avskrivit honom efter "mästerverket" "Dude, where's my car?".

Filmens komiska stjärna var helt klart Taylor Swift, sångerskan som här gör en liten roll som blåst high-school-cheerleader-blondin. Hon är hysteriskt rolig, se speciellt intervjun på idrottsarenan med henne. "I can dance..."

Även Jessica Biel och Jamie Foxx gör bra insatser. Däremot var jag underraskad av Jennifer Garner. Efter att hon träffat helt rätt som Vanessa i "Juno" trodde jag att hon skulle passa in i denna film, men hon var inte alls bra. Trist.

Julia Roberts då? Jodå, hon är med i en liten, liten roll. Hon har en väldigt stor mun när hon skrattar. Missa inte bloopers under eftertexterna, en kul liten detalj med Julia mot slutet... För lite mer av Julia, se "America's sweethearts", "Pretty woman" eller "Erin Brockovich" istället.

"Valentine's day" var riktigt underhållande och jag kan rekommendera den till er som gillar och vill se en romantisk drama-komedi. Den får tre stora chokladaskar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

From Paris With Love (2010)

"This motherfucker hates Americans so much, even though we saved his country's ass in not only one world war but two, he still won't let me through with my cans! "

Vi skulle se den nya poliskomedin "Cop Out" med Bruce Willis men efter de första minutrarna stod vi inte ut längre och bytte till denna rulle. "From Paris with love" har producerats av Luc Besson som tidigare gjort några av mina absoluta favoritfilmer, "Subway" och "Femte elementet". Besson har tydligen mer eller mindre lämnat regisserandet till förmån för manusskrivande och producerande. Nu har han listat ut en actionfylld story och producerat den, en bizarre action-film.

I huvudrollen ser vi John Travolta i samma stil som han hade som "bad guy" i "The taking of Pelham 123". Travolta spelar en skicklig våt specialagent som får dig att tänka på både Jack Bauer och James Bond. Dessa två har givit tydliga influenser till denna film. Bond med filmtiteln och miljöerna, Bauer med frenesin i storyn och actionscenerna, där Besson också lånat lite från Bourne (fast inte lyckats fullt ut). Som Travoltas yngre och väldigt mycket oerfarne partner har vi Jonathan Rhys-Meyers. Jag gillade inte honom i Woody Allens "Match point" men här lyser han då han på ett kul sätt går från en lärd och intelligent men torr tjänsteman i tjänst hos USA's utrikesminister till en härdad hemlig agent.

Filmen erbjuder action utan slut och en lite udda blandning av humor och allvar. Jag hade ganska låga förväntningar på filmen men blev mycket positivt överraskad. Detta var underhållning spectaculaire. Till sist måste jag bedöma den för sitt underhållningsvärde och den får tre starka Rattle Snake-cans av fem.

Betyg: 3/5

Crazy On The Outside (2010)

"We told grammy that you have been in France during your absence."

Tim Allen är en populär gubbe i Hollywood. I hans senate komedi har han samlat ett helt gäng sköna skådisar, JK Simmonds (Juno), Julie Bowen (tv Ed, Boston Legal), Sigourney Weaver (Alien 3), Kelsey Grammer (Frasier), Jeanne Triplehorn (Basic instinct) och Ray Liotta (Goodfellas).

Tim Allen spelar en godhjärtad ex-con som väl ute från finkan upptäcker att allt inte är som han trodde. Precis som filmens huvudperson är detta en godhjärtad romantisk komedi. Behållningen i filmen ligger i alla de lysande birollsskådespelarna. Jag har personligen varit väldigt förtjust i Julie Bowen ända sedan vi såg henne i den ypperliga tv-serien "Ed", en romantisk komedi som tyvärr inte kommit ut på dvd än. Här spelar hon en "bi-polar sex addict". Mycket intrikat!


Som Tommys syster ser vi Sigourney Weaver, känd från Alien-serien, och som hans svåger den nya favoriten J L Simmonds, Junos pappa i "Juno". Tyvärr är Tim själv lite för mesig. Han passar inte alls som kriminell. Jag och Frasse kom fram till alternativa skådisar i den rollen och mr. Clooney, George, är bästa kandidaten. Genial!

Trots Allens svaga insats som huvudperson är filmen full av bra skådespelarinsatser och den har en härlig stämning. Filmen får tre piratkopierade dvd-filmer av fem.

Betyg: 3/5

Invictus (2009)

"Football is a gentleman's game played by hooligans,
and rugby is a hooligan's game played by gentlemen"

Clint Eastwood blir bara äldre och äldre med åren. Är han som ett fint vin, bättre för det? Jag vet inte, men han gör i alla fall en del bra filmer på gamla dagar. "Invictus" är den andra uppmärksammade filmen från 2009 som handlar om sport och som bygger på en sann historia. Den första är den förträfflige "The blind side". Båda filmerna blev Oscars-nominerade i skådespelarkategorierna bästa skådespelare. Invictus hade Morgan Freeman och "The blind side" hade Sandra Bullock. Sandra vann satyetten. Filmerna har en annan likhet och det är att de är nedtonade. Överdrivna manipulationer av publiken har utelämnats. Det är jag tacksam för, framför allt i Eastwoods film, det hade kunnat blivit hur sliskigt som helst.

"Invictus" handlar om hur Nelson Mandela byggde upp landet efter hans valseger 1994. Han utnyttjade det sydafrikanska rugbylandslaget "The Springboks" och dess lagkapten Francois Pienaar för att ena svarta och vita under hemma-VM 1995. Sydafrika blev världsmästare mot alla odds och det var en fantastisk bedrift. De som säger att sport och politik inte hör ihop har i alla fall i detta fall fel!

Morgan Freeman spelar Mandela med bravur. Han är alltid väldigt bra. Unge Pienaar spelas av Matt Damon, adekvat (också Oscars-nominerad, bästa bi-roll). Filmen är överraskande lågmäld men det är desto bättre som tidigare konstaterats. Sportsekvenserna är helt ok, inte mer. Filmen är väl värd att ses och jag ger den tre "tries" av fem.

Bety: 3/5

Invictus
Out of the night that covers me,
black as the pit from pole to pole,
I thanks whatever gods may be,
for my unconquerable soul.
In the fell clutch of circumstance,
I have not winced nor cried aloud.
Under the bludgeonings of fate,
my head is bloody, but unbowed.
Beyond this place of wrath and tears,
looms but the horror of the shade,
and yet, the menace of the years finds,
and shall find me, unafraid.
It matters not how strait the gate,
how charged with punishment the scroll,
I am the master of my fate - I am the captain of my soul.

Hot Tub Time Machine (2010)

"Which colour is Michael Jackson?"

Här kommer den utlovade revyn av John Cusacks nya 80-talskomedi "Hot tub time machine". Trots en vedervärdig filmtittarmiljö med konstanta flugattacker och dånande tvättmaskin mitt i örat kunde jag skönja en galen historia om ett gäng 40-åringar i livskris. De åker tillbaka till 1986 och få chansen till upprättelse. Detta är något av en nostalgitripp för alla oss 40-åringar i livskris!

Historien är den vanligaste, resan till insikt att du bör göra det du brinner för och älskar här i livet. Men också sentimentet som Thomas Crown lever efter:

"Regret is a waste of time".

I filmen får vi också en cameo (?) av en av 80-talets giganter. Det är skoj, men usch vad gammal han är nu. En annan liten trevlig detalj är att Elways "The drive" spelar en central roll i handlingen. Den observante åskådaren ser dock ett fel i presentationen av matchen. En triviatävling! Vad är fel med The Drive i denna film? Svaret är inte det som berör den lilla ekorren...

Det är svårt att veta om filmen växer vid en andra titt. Den är full av potentiellt roliga popkulturella referenser och många skämt under bältet. Men ack, filmen var nog inte speciellt bra. John Cusack är dock alltid John Cusack, och han får den obligatoriska extrapoängen. Filmen får två därmed guppande kvinnobröst av fem möjliga.

Betyg: 2/5


PS, Om man kollar på alla fyra trailers nedan har man nog sett det mesta och det bästa ur denna komedi... Mycket nöje.

The Book Of Eli (2010)

"I want to see the book"

Denzel Washington verkar ha fångats i ett fack. Med undantag av den förträfflige "Training day" har jag bara sett honom som en god och vis "uber-mench". Karaktären är tämligen orealistisk. I "The book of Eli" ser vi honom i samma roll igen. Detta är en intressant film som misslyckas katastrofalt mot slutet.

Man kan se filmen som en renodlad postapokalyptisk actionfilm och då är den lik "The Road Warrior", fast mycket sämre. Man kan också se den som ett inlägg i religionsdebatten. I en framtid då nästan alla biblar försvunnit, vill man då bevara de biblar som är kvar? Och vad ska man då använda dem till? Detta är den intressanta frågeställningen. Filmen var så intressant att den kunde diskuteras en hel kväll över en flaska rött. Tack Frasse för inspirerande synpunkter!

Jag kommer nedan erbjuda ett alternativt slut, så jag spoiler-varnar redan här. Om du inte vill veta vad som händer i denna film sluta läsa nu och gå och ta en kaffe istället. Genial!

Filmen utspelar sig 30 år efter the big flash (världskrig). Detta är en film med starkt religiöst tema. Efter kriget har de få överlevande bränt alla biblar som finns utom en. De ansåg att kriget startades pga religionen (rimligt antagande). Eli har i sin besittning den sista bibeln på jorden. Han har fått ett uppdrag av en inre röst (guden?) att föra den:
"West"

På sin väg möter han rövare, kannibaler och en ond man (Oldman) som vill nyttja bibeln för att dupera, styra och förtrycka människorna. Där borta i väster, på Alcatraz av alla ställen, finns de goda människorna som vill bevara det fina och sköna med Bibeln. Använda den för det goda (orimligt, jag vet).


Hela filmen kunde varit en allegori för kampen som utspelades då Bibeln skrevs. Skulle boken användas för styrning och förtryck? Män som hade makt tänkte nog så, eller skulle den användas för individens glädje och bästa? Vem vann?

Nej filmen går inte den rätta vägen. Den beskriver hur Eli lyckas föra boken till de goda (i någon mening i alla fall). Detta trots att han själv är blind. Han har "the faith" och han är "protected". När den onde mannen får tag på boken visar det sig att den är i blindskrift och han har ingen som kan översätta den. Filmen slutar med att läckerbiten Milan Kunis går ut i den farliga världen beväpnad till tänderna, med coola pilot-solbrillor och med perfekt frisyr.


Filmen hade varit mycket mer intressant om de onda också fått en version av boken och att framtiden varit oviss. Skulle då historien upprepa sig? Lär vi oss av våra misstag? Skulle de som ville använda den för att styra och betvinga vinna över de som ville använda den för goda ting?

Istället blir filmen en ganska tråkig och blödig historia om att rädda "de goda orden" och den får okristligt nog bara två blinda huvudpersoner av fem av mig.

Betyg: 2/5

The Bounty Hunter (2010)

Nicole: Life is making mistakes.
Milo: And death is wishing you had made more.

Detta är en romantisk action-komedi med Jennifer Aniston och Gerard Butler (från "300"). De spelar ett fd gift par. Butler är "the bounty hunter" och Jen spelar journalisten på jakt efter ett stort scoop. När hon råkar missa sin tid i rätten (en mindre trafikförseelse) blir hon efterlyst och Butler antar jobbet att hämta henne. Toikigheter och spralligheter uppstår.

Butler är oändligt dålig skådis, maken till torr charmör har man sällan skådat! Jen är mycket bättre men man kan se hur ointresserad hon är att ens försöka rädda eländet. Det funkar helt enkelt inte.

Allt är bortkastat, det kunde varit roligt. Filmen blinkar lekfullt både med polisfilmer från 70-talet om ruttna poliser som stjäl bevismaterial, och med 40-talets screwball-komedier, ni vet de där filmerna med Cary Grant eller Katherine Hepburn i huvudrollerna. Missed opportunities...

Detta kunde varit sååå mycket bättre. Filmen får en etta.

Betyg: 1/5

Four Christmases (2008)

"You can't spell families without lies"

På semestern i Frankrike levde vi som på stenåldern. Inget internet! Och därmed inga revyer. Första veckan hade vi inte ens tv. Incroyable! Andra veckan hade vi dock apparatus för filmtittande och under sena kvällar efter en dag i solen tittandes på cyklisterna på touren kollade vi på ett antal filmer, mestadels komedier eller andra "slötittarfilmer". Jag skrev korta revyer i min iPhone, som nu ska publiceras. Låt oss börja med den första redan nu...

"Four christmases" är en komedi med Reese Witherspoon och Vince Vaughn. De spelar ett lyckligt par, Brad och Kate, mitt i framgångsrika karriärer som gör allt för att slippa att tvingas besöka sina föräldrar på jul. De har båda skilda föräldrar och de fyra föräldrarna med deras respektive är mer eller mindre galna. Brad och Kate vill hellre åka på solsemester på sin ledighet över julen. Som Kate säger så sanningsenligt i filmen:

"We would rather have a vacation on our vacation"

Denna jul ligger dock dimma över flygplatsen och de tvingas spendera fyra jular på en dag. Detta är en ganska rolig och ganska jobbig komedi. Jag blandade varma skratt med pinsamma. Vissa scener grimscherade jag. På så sett kan den jämföras lite med "Meet the parents", även om den såklart är klart bättre och roligare.

Vince Vaughn spelar numera bara en och samma roll om och om igen. I varje fall i komedier som denna, och tidigare filmer som "Swingers", "Wedding crashers" och "The break up". Det är inte så innovativt. Reese Witherspoon är väldigt bra men hon hade inte så mycket att göra i denna flick. Frasse undrade varför Kate använde den elektriska tandborsten som en vanlig tandborste. Det behövs ju inte. Viktiga frågeställningar på semestern.

Roligaste scenerna var enligt min mening mötet med Brads "brothers from hell", spelade av Jon Faverau och Garth Brooks. Faverau är en gammal polare till Vaughn. Brooks känd sångare, gift med Faith Hill.

Filmen var milt underhållande och den får två bebiskräks av fem.

Betyg: 2/5

Dances With Wolves (1990)

Henkes filmrecensioner retroperspektiv #3.

Oändligt tröttsam och helt ointressant!

In 1864 a man went looking for America...
and found himself.
(lägg in egen ljudillustration: ahhh, åhhh, snyft)

Jag är inte speciellt förtjust i episka storfilmer med romantiska inslag från Hollywood. Jag såg inte ens "Dansar med vargar" när den gick på bio. Och nu ska jag recensera den förlängda specialversionen av filmen!? Hur ska det här gå? Några av er kommer säkert att hålla med mig, men många kommer nog att bli besvikna.

I ett litet tal före filmen berättar Kevin Costner att många av filmens beundrare har efterfrågat en uppföljare och att denna förlängda version på 227 minuter är till för dessa beundrare. Filmen handlar om en soldat under amerikanska inbördeskriget som efter en hjälteinsats väljer att bli förflyttad ut till gränslandet i nordvästra USA. Soldaten hamnar helt ensam på en postering en bit in i indianland. Där lär han känna den lokala siouxstammen och blir förälskad i en kvinna i stammen (en vit kvinna dock). När armén dyker upp och griper soldaten blir han räddad av sina indianvänner och ett antal soldater blir dödade på kuppen. Filmen avslutas med att soldaten flyr upp i bergen.

Nu är filmen inte en timme och trettiofem minuter, eller något sådant. Den är tre timmar och fyrtiosju minuter! Jag tillhör tyvärr inte skaran av beundrare till denna segdragna historia. Jag vet inte om den episka storfilmens tid är över, men denna rulle symboliserar allt som jag inte gillar med de mest kletiga storfilmerna från Hollywood. Först och främst är filmen ytterst politiskt korrekt. Den har en fullständigt förutsägbar kärlekshistoria, jag undrar stilla varför Dunbar inte blir kär i en indiankvinna, och de smäktande storslagna scenerna är bedövande tråkiga. Detta är en film som ligger så mycket i mittfåran av "mainstream"-filmer man kan komma. Filmen vill nog visa upp en "ny" sida av urinvånarna i Nordamerika, dvs indianerna. Indianer som inte är blodtörstiga vildar utan lever i harmoni med naturen och sin näste. För mig känns det som att de sparkar in öppnade dörrar. Vad är nyheten? Filmen bygger på en roman som sålts som pocket i kiosker etc. Det enda som saknas är en vitklädd stilig läkare.

Kevin Costner spelar huvudrollen och han har regisserat och producerat filmen. Efter framgångarna med filmen, den fick ju bland annat sju Oscarsstatyetter, var Kevin Costner en av de största i branschen. Därefter har han varit med om ett antal mindre lyckade projekt, som "Waterworld" och "The Postman". Här är han dock fortfarande på toppen. Hans skådespeleri, likväl som de övriga i filmen, är adekvat. Jag blev inte "blown away", men det är ok. Filmens verkliga huvudrollsinnehavare är de storslagna naturscenerna och den "fina" beskrivningen av indianerna. "Dansar med vargar" var också Costners första försök som regissör och han lyckades nog få fram den film han och de övriga producenterna hade en vision av. Betyder det att det är bra? Nej, inte nödvändigtvis. Jag tror att en bra film oftast innehåller flera intressanta konflikter som av filmmakarna behandlas på ett för oss åskådare intressant sätt. I "Dansar med vargar" har Costner missat chansen till flera oväntade och intressanta konflikter. Eller räcker det med vida vidder, galopperande bufflar, och en vit soldat som blir kär i en vit kvinna? Och förresten, att de onda vita männen dödar för många bufflar. Boring!

Utgåvan är en mycket fin trippel-dvd i digi-pack. Filmen ligger på två skivor och den tredje skivan innehåller en massa godsaker för filmens beundrare. Extramaterialets höjdpunkt är en nyinspelad dokumentär "Creation of an epic". Ett ödmjukt och sällsamt namn! Dokumentären innehåller uttalanden som; "I took it up and started reading, and I never put it down", "We were really going for the art, not for the money" samt "From day one I knew that Kevin was the right guy, that there was no question from day one he was the director, I mean not only the director, but a great director". Dokumentären är på 75 minuter och inte textad på svenska. Övrigt extramaterial är bland annat två kommentarspår till filmen, varav ett är med Kevin Costner, en orginaldokumentär på tjugo minuter, b-roll featurette, musikvideo med mera.

Filmmusiken av John Barry är sliskigt smörig, eller fantastiskt vacker.

Sammanfattning
Nja, detta är kanske inte en av mina favoritfilmer. Enligt mitt tycke är Costners bästa film fortfarande "No Way Out". "Dansar med vargar" är snyggt gjord och den innehåller många spektakulära scener. Filmens är en kärlekshistoria med ett naturalistiskt tema (både naturen och naturfolket). För de som gillar episka storfilmer är "Dansar med vargar" helt rätt. För oss andra är jag mer tveksam till detta epos.

Betyg: 1/5



Trailer för Dansar med vargar


PS, läs gärna min revy av Avatar!

Bonusmaterial

Pirates of the Caribbean: At World's End (2007)

Awk! Abandon ship! Abandon ship!

Mot bättre vetande satt jag mig ner och såg tredje delen av "Pirates of the Carribean" - "At Worlds End" igår. Det var spelledigt i fotbolls-VM, och tid fanns för en härligt underhållande film. Det visade sig att fotbolls-VM gjorde sig påmint ändå, mer om det nedan.

Jag har sett de tidigare två filmerna och ville nu se den senaste delen av sagan. Jag undrade stilla om den skulle var som den första delen, en riktigt bra matiné-film, en popcorn-dito som jag ger en trea i betyg, eller om den skulle vara som den andra delen, mycket dålig.

Filmen börjar ganska bra med ett äventyr i Singapore. Keira Knightley är fantastiskt vacker. Damerna i publiken får också sitt då Orlando Bloom är likaledes snygg och mumsig antar jag. Hela filmen är snyggt filmad, färgerna starka och actionscenerna schyssta. Tyvärr är handlingen helt obegriplig. Jag finner mig vandra iväg i tankarna och tappar totalt fokus på filmen. Vad handlar den om? Johnny Depp kör sin farsartade minspelskomik och jag blir än mer uttråkad. Filmens ton och inte minst musik låter antyda att filmmakarna ser den som storslagen och romantisk, men de missar helt att skapa intresse hos mig för karaktärerna. Det är som att filmen låtsas att det handlar om höga insatser, men när Will Turner blir genomdriven av ett svärd sitter jag bara och undrar hur de nu ska göra för att sätta upp storyn för en fjärde film. De lyckas med det också kan jag säga.

För tusan, det måste finns riktiga insatser för karaktärerna i en film. Annars faller allt sönder. Misär.

Humorn är inte på topp heller. Den ligger på buskis-nivå, tänk på någon slags blandning av Åsa-Nisse och "Stefan och Krister". De dubbla paren (!) av komiska "side-kicks", ett par bland piraterna och ett par bland soldaterna, är rent ut sagt urdåliga.

Åter till fotbollen. Jag fann en liknelse med filmen nämligen. Jag ser på filmen som en person som är helt okunnig och ointresserad av fotboll kanske ser på VM. Ett skådespel med en massa snygga personer som springer omkring och jagar efter en boll. Till synes helt utan mening, men där alla på plan och i tv'n tar det på stort, stort allvar. Filmen får ett dunkande hjärta av fem.

Betyg: 1/5