Blow Out (1981)

Blow out är en thriller i samma stil som klassiska konspirationsteorithrillers från sjuttiotalet. Tänk er filmer som The parallax view, The Conversation, Three days of Condor och Marathon man. Här spelar John Travolta en ljudtekniker i filmbranschen som råkar fånga en dödlig bilolycka på sin inspelning. Nancy Allen, som också var med i förra De Palma-filmen, spelar den unga kvinnan som hade något med olyckan att göra. Ytterligare en återkommande skådis från Dressed to kill, Dennis Franz spelar den sliskige lurendrejaren.

Filmen är en thriller och som sådan fungerar den hyfsat bra. Tyvärr är den lite tråkig, inte speciellt spännande och helt snustorr i meningen dödsallvarlig. Stämningen är kanske lämplig för genren, men då filmen inte är speciellt bra så hade jag gärna sett att något annat bjudits på som jag kunde intressera mig för.

Det bästa med filmen är den sista akten då skurken kommer med i spelet mer. Intensiteten gick upp, Travoltas svettiga Jack blev mer stressad och Nancy Allens Sally skrek det perfekta skriket. Sista scenen i filmen var riktigt mörk och den hängde kvar ett bra tag i mitt huvud. Damn det var ett mörkt slut! Men vägen fram till slutet är också en stor del av filmen och i detta fall lyckades slutet inte rädda upp hela filmen. Tror jag.

Betyg: 2/5   

Wild Hogs (2007)

Jag såg Wild hogs med min kompis Anders. Filmen är inspelad i New MExico där Anders med familj bor och vi såg filmen på den vackra och trevliga Filmstaden i Råsunda. Som jag minns filmen var den mycket lustig. En komedi och road trip om fyra medelålders kompisar som vill återvinna sin ungdoms glansdagar och åka på road trip på sina hojjar. John Travolta, Tim Allen, Martin Lawrence och William H Macy sörjer för stjärnglansen i rollbesättningen. Erfarna herrar med god tajming passar bra för denna komedi.

Tyvärr visade det sig att mina minnen från filmen var skeva. Jag gissar att filmupplevelsen sträktes av det trevliga sällskapet, kontexten med de natursköna scenerierna från New Mexico och den fina biografmiljön. Filmen var i alla fall inte riktigt lika bra vid denna omtitt.

Typ av humor?

Detta är en renodlad komedi som mestadels spelar med sansad och situationsdriven komedi men pyntar med lite crazykomedi som när Dudley krockar med sin hoj stup i kvarten. Filmen har inte så värst mycket annat att bjuda på förutom en gnutta antydan till romantik.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Både filmen och humorn är av "jaha"-kvalité. Det är "helt ok" men inte mer. Moderna komedier som också är av slaget road trips som We're the Millers (2013) och Vacation (2015) är mycket bättre. Till och med actionkomedin RED (2010) slår denna på fingrarna i både humor och filmkvalité.

Manus vs. skådespelare

Manus är det största problemet med denna film. Det är som att manusförfattaren råkade hamna bredvid Billy Crystal på någon hotellbar och därefter trodde sig kunna skriva en Billy Crystal-komedi. Nej det kunde du inte. Se på America's sweethearts istället för denna film!

Skådisarna gör ett tillräckligt bra jobb för att man i alla fall inte behöver jaga dem för att kräva lönen tillbaka. Men knappt mer. Tim Allen är givetvis den i kvartetten som har mest närvaro och hjärta. Istället roas jag lite mer av några biroller som spelas av Stephen Tobolowsky (sheriffen), John C. McGinley (highway patrolman), Marisa Tomei (skönheten) och såklart Kyle Gass (sångaren).

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

Vad kan sensmoralen i denna film vara? Kanske att man inte får sega till sig som medelålders och tappa sina gamla intressen. Man ska fortsätta att göra det man brinner för!

Två stereotyper: Vi har den tuffe killen som egentligen är en liten pojke som bara vill göra sin pappa glad. Den som alltid överskattade Ray Liotta spelar tuffingen Jack. Vem pappan är får förbli en hemlis.

Sen har vi förstås den skrikande frun som kör med sin man. Martin Lawrence's Bobby har en extremt jobbig fru som spelas av Tichina Arnold. Ja, givetvis inte lika jobbig som Will Smiths fru i Enemy of the state, ni vet hon, Carla King, som nästan på helt egen hand förstör den bra filmen?

Tre troper:

a. Den första är att tekniknörden Didley krockar och snubblar sig igenom filmen. Ok, jaja, vi förstår, tekniknördar är inte machomän.

b. "Losern" som huvudperson. Alla fyra är "loosers". Woody är bankrutt och hans fru till supermodell har lämnat honom, Bobby är misslyckad författare och tvingas arbeta som toalettrengörare, Dudley är en klumpig nörd och Doug är läkare, som i (tand)läkare...

c. Det finns alltid kaktusar i öknen. Eller?

Favoritkarakärer?

Highway patrolman i John C. McGinley är suverän. Klart underhållande som den avundsjuke bögen. Sheriffen Charlie i Stephen Tobolowskys skepnad är lika underhållande som han är hunsad av mc-gänget. Marisa Tomei är som alltid bedårande. Har dock inte så mycket att göra som Maggie, förutom dansa logdans med Dudley. Kyle Gass! Vilken dåre!

Trivia

Maggie's Diner was built in Madrid, New Mexico for the film, but the producers were asked to leave the building standing, when filming was complete. It is now a gift shop, that sells Wild Hog and Del Fuego souvenirs.


The characters are based on a criticism made by George Carlin in his HBO special George Carlin: You Are All Diseased (1999), when talking about Harley-Davidson themed restaurants.

Omtittningspotential?

Nja, kanske inte så mycket nu längre. En gång är ingen gång, två är jättemånga?

Slutomdöme

Är filmens roligaste scen när den homosexuelle motrocykelpolismannen flörtar med John Travolta i dammen?


Betyg: 2/5

Pulp Fiction (1994)

När vi sett klart Reservoir dogs var det kanske dags att gå och lägga sig, men Måns var eld och lågor och insisterade på att vi borde se Pulp fiction också. David hade ju inte sett den! Tja, pojkarna är tonåringar, nästan vuxna, och det var en lördagskväll så det är klart att mordbror var med på noterna. Sagt och gjort, fram med dvd och trycka på play.

Hur många gånger har man sett Pulp fiction egentligen? Färre än vad man kan tänka sig tror jag. Det är i alla fall en film som jag inte sett så ofta och förutom de mest ikoniska scenerna; Hunny Bunny, Mia och Vincents dans, adrenalinsprutan, Butch och svärdet, ”It’s Jed choppers, baby” och den olycklige Marvins bortgång kom jag inte ihåg så mycket. Eller jo, jag kom ihåg en hel del men bara fragment. Jag kom ihåg detaljer från många scener men inte hela scener eller i vilken ordning de kom. Allt är ju huller om buller i vilket fall.



Detta är en rackarns lång film också, typ 2,5 timmar. Men tiden flög fram trots den sena timmen. David spekulerade och frågade, Måns och jag log stilla och hyssjade lite då och då. Måns såg extra förtjust ut. Tror att detta är en film som kanske uppskattas allra mest när man ser om den. Vid första titten är det lätt att det blir ”overload” av intryck.

Denna gång kände jag att filmen är i princip lika bra som den är berömd. Det är ett mästerligt hantverk. Samtidigt är den ganska ojämn. Inte för att den blir dålig eller tråkig i de låga partierna men de saknar samma energi som de allra bästa scenerna har.

De bästa partierna är de med Butch och Fabienne, Butch och Marcellus samt de mellan Vincent och Mia. Samuel L Jacksons Jules är lite tradig i vissa partier även om dialogerna mellan honom och Vincent är superba. Tim Roth och Amanda Plummer levde dock inte upp till hypen jag hade i huvudet.



Pulp fiction har sin rättmätiga plats i filmhistorien som Tarantinos första fulländade film. Den har satt avtryck i populärkulturen som bara de största filmerna gör. Jag gillar den.

Av de tre filmerna vi såg under helgen med anknytning till Tarantino, dvs antingen manus eller regi är fortfarande True romance den klart bästa filmen. Pulp fiction är lika klart tvåa och Reservoir dogs tar tredjeplatsen trots att det är en jättebra.

Jag ger Pulp fiction fem stolta boxare av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Saturday Night Fever (1977)

Jag vet inte riktigt vilka förväntningar jag hade på Saturday night fever men jag kan helt klart säga att de inte uppfylldes i alla fall. Jag visste att det inte var en musikal, men att det skulle vara ett drama och en ganska tidstypisk sjuttiotalsfilm om ett gäng fattiga ungdomar i ett av de fattigare kvarteren i Brooklyn hade jag inte koll på. Denna film påminner lite om Rocky från året före. Men istället för boxning är det discodans som man tävlar i här.

Schysste form

John Travolta har ändå en skön stil och en av filmens styrkor är alla scener där han dansar. Jag är ingen sång- och danskille själv, men jag tycker han är otroligt cool på dansgolvet. Något som han såklart visade "redan" i Pulp fiction (som jag såg långt före denna). Musiken är också riktigt najs. När jag växte upp skydde jag dock Bee Gees. Det var The Cure, Simple Minds och Pink Floyd för mig istället, men nu är Bee Gees låtar inbäddade i nostalgi och deras illmariga falsettröster är underbara! You should be dancing!!

Men som vanligt är karaktärerna och deras relationer viktigast för filmen. Och dessa aspekter blir starkare och starkare desto längre in i filmen vi kommer. Efter en ganska blek inledning tar dramat till slut ut sin rätt. Tony (Travolta) hyser större ambitioner och drömmar i livet än hans kompisar Bobby C, Joey och Double J och det smärtar för dem alla. Men mest berörd blir jag av de två tjejernas historier och öden. Annette (Donna Pescow) är den korta tjejen som är kär i Tony och som trots alla försök inte kan få honom intresserad. Hennes arc är den mest tragiska i filmen och det är lite svårt att skaka av sig hennes öde. Sen har vi den stroppiga Stephanie (Karen Lynn Gorney) som Tony svansar efter. Först är hon en kall "bitch", men sedan lär vi oss om baksidan av myntet och så var hennes öde nog så tragiskt det också. Damn, denna film var mer sober än jag anat.

Favoritlåtar: Stayin' alive, Night fever, You should be dancin' och Disco inferno. Idel kända låtar, jag är inte mer komplex än så då det gäller discodans!

Jag ger Saturday night fever tre livsdrömmar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Stephanie

Annette

From Paris With Love (2010)

"This motherfucker hates Americans so much, even though we saved his country's ass in not only one world war but two, he still won't let me through with my cans! "

Vi skulle se den nya poliskomedin "Cop Out" med Bruce Willis men efter de första minutrarna stod vi inte ut längre och bytte till denna rulle. "From Paris with love" har producerats av Luc Besson som tidigare gjort några av mina absoluta favoritfilmer, "Subway" och "Femte elementet". Besson har tydligen mer eller mindre lämnat regisserandet till förmån för manusskrivande och producerande. Nu har han listat ut en actionfylld story och producerat den, en bizarre action-film.

I huvudrollen ser vi John Travolta i samma stil som han hade som "bad guy" i "The taking of Pelham 123". Travolta spelar en skicklig våt specialagent som får dig att tänka på både Jack Bauer och James Bond. Dessa två har givit tydliga influenser till denna film. Bond med filmtiteln och miljöerna, Bauer med frenesin i storyn och actionscenerna, där Besson också lånat lite från Bourne (fast inte lyckats fullt ut). Som Travoltas yngre och väldigt mycket oerfarne partner har vi Jonathan Rhys-Meyers. Jag gillade inte honom i Woody Allens "Match point" men här lyser han då han på ett kul sätt går från en lärd och intelligent men torr tjänsteman i tjänst hos USA's utrikesminister till en härdad hemlig agent.

Filmen erbjuder action utan slut och en lite udda blandning av humor och allvar. Jag hade ganska låga förväntningar på filmen men blev mycket positivt överraskad. Detta var underhållning spectaculaire. Till sist måste jag bedöma den för sitt underhållningsvärde och den får tre starka Rattle Snake-cans av fem.

Betyg: 3/5

The Taking Of Pelham 1 2 3 (2009)

You're my goddamn hero.

Tony Scott's "The taking of Pelham 1 2 3" är en ganska intetsägande och generisk action-thriller. John Travolta och Denzel Washington spelar huvudrollerna i denna re-make av en film från 70-talet. Jag har inte sett den tidigare filmen men efter att ha sett denna undrar jag stilla vad det kan vara som filmmakarna tyckte de förbättrade. Filmen är svagt underhållande för stunden, men verkligen inget att hänga i julgranen så att säga. Travolta gör en överdriven galen brottsling med bitterhet mot allt och alla. Denzel gör sin vanliga "snäll och bra kille". Man har sett honom i den rollen tidigare. Denzel, ge mig mer "Training day"! Tony Scott kan också få en uppmaning... Ge mig mer "True romance".

"The taking of Pelham 1 2 3" får två skenande tunnelbanetåg av fem.

Betyg 2/5