Cocaine Bear (2023)

Tusan också. När såg jag Cocaine Bear egentligen? Jag påmindes om den via Speccats MOTY podd. När Speccat-Tommy pratade om den gick det upp ett ljus för mig. Detta är en film som jag såg i april förra året, men som jag inte skrivit om på bloggen än! Jag brukar verkligen inte glömma att skriva om filmer på min blogg... Quelle tristess!

Nåväl, jag ska göra ett försök att sammanfatta mina tankar om filmen. Detta är en komedi i första hand, en komedi som blandar komedi med överdrivet våld för komisk effekt, kontrasterna gör det roligt helt enkelt. Andra filmer som jag tycker passar in i denna genremix är Tucker and Dale vs. Evil, The Hunt och The Cabin in the Woods kanske.

Cocaine Bear är regisserad av skådespelerskan Elizabeth Banks. Det är inte alltid sådana karriärbyten är lyckade men hon gör det bra. Banks har också regisserat några komedier före denna bland andra Pitch Perfect 2 och ett segment i antologin Movie 43.

Handlingen innehåller några ungdomar fast i skogen, en orolig mamma, skogsvårdare av olika slag, gangstrar på jakt efter sitt knark, poliser på jakt efter gangstrarna och en björn som ätit upp ett paket kokain. Det låter galet och det blir det.

Filmen är rolig på flera sätt, dels för överraskningar i hur långt Banks är villig att gå, dels för att det ändå är ganska kul med en björn som löper amok på grund av hög på kokain. Filmen skryter om att den bygger på verkliga händelser men det är att överdriva lika mycket som filmen självt. I det verkliga fallet dog björnen knallfall efter att den ätit kokainet. Men ändå, kul idé.

Vi ser Keri Russell, Ray Liotta, Brooklyn Prince, Kristofer Hivju, Margo Martindale, O'Shea Jackson Jr. med flera välkända ansikten som överraskas, skriker och springer...

Ok, ok, ok, filmen är inte bra med klassiska mått mätt, den lär inte vinna några Oscars direkt, men den är underhållande, ibland lite överraskande och förbaskat rolig och det kommer man långt med.

Betyg: 3/5

Heartbreakers (2001)

Heartbreakers är en romantisk komedi med stor potential som tyvärr misslyckas tämligen hårt. Filmen är något av en "Mess": Den vet inte riktigt vilken genre den ska tillhöra. Är det en hesit-komedi likt Rivierans Guldgossar (1988), eller ska det vara en mysig romantisk komedi där de två unga vackra tu får varandra. Eller ska den vara en crazykomedi med vansinniga biroller?

Filmen är lite av varje och förutom att den är alldeles för lång är den varken rolig, bitsk eller ens gullig. Förutom att både Jason Lee och Jennifer Love Hewitt är vackra och gulliga ihop. Love Hewitt är otroligt snygg och det kommer en skådespelerska långt med. I alla fall till en viss gräns, sedan måste hon ha glimten i ögat och en charm som förmedlas ut genom duken. Hon har det i massor. Samspelet med Jason Lee som alltid är charmig vad han än gör som det verkar är filmens behållning för mig. De delarna av filmen följer också den klassiska romantiska komedins regler.

Det måste ha varit en hit för produktionen att få Sigourney Weaver i huvudrollen som mamma Conners. Ni vet, mamma och dotter Conners är "conners", get it? Men tyvärr tycker jag inte att Sigourney passar i rollen. Hon har inte charmen alls och jag tycker inte att hon är speciellt bra som förförisk "man eater". Vet inte om det är för att jag ser Ellen Ripley för mycket. Hon var ju bra som antagonisten till Melanie Griffith i Working Girl men den rollen var mer en "entitled bitch". Hon är inte charmig, snarare hård, kall och något av en bad-ass... 

Sen måste man ju i alla fall nämna Gene Hackman denna gigant till skådespelare. Vad tusan gjorde han här? Inget intressant eller innovativt i alla fall och framför allt inget roligt. Hela partiet när mamma Conners skulle ragga upp Mr Chain Smoking var ofantligt tråkigt. Även mini-giganten Ray Liotta är med på några hörn och han är i alla fall rolig av och till (i andra halvan av filmen, inte så mycket i inledningen).

Trist på en hyfsat intressant idé till film. En svag tvåa. Jennifer och Jason räddar den från skämsbetyget!

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

No Sudden Move (2021)

En ny film av Steven Soderbergh! Skulle inte han lägga av med att göra film? Nåväl han har uppenbarligen gjort en film till i alla fall.

Soderbergh är en mångsidig regissör som hoppar mellan genrer. Jag älskar inte allt han gjort men han har ändå några filmer som är otroligt bra. Tänker speciellt på filmer från hans kreativa höjdpunkt åren 2000-2001; Erin Brockovich, Traffic och Ocean's eleven.  

Nu har vi thrillern No sudden move. Titeln flyger mig helt över huvudet men det är kanske symptomatiskt för detta var ingen höjdare mina vänner. Visst den är bra gjort inom de tekniska kategorierna, men en thriller som inte är det minsta spännande är ett fail. En film där man inte bryr sig om karaktärerna eller deras relationer leder till avsaknad av engagemang och därmed ingen spänning.

Filmen bygger enligt eftertexterna på verkliga händelser från den amerikanska fordonsindustrin på 50-talet. Historien är rörig så in i helvete att jag efter halva filmen inte fattar över huvud taget vem som lurar vem och varför. Allt handlar sedan om katalysatorn till bensinbilar. Wow, vilken särledes trist fråga att spendera en hel film på.

Jag gissar att Soderbergh hade tänkt sig avslöja fuffens i industrivärlden som gjort hans egen Erin Brockovich, eller i någon av de två som avslöjar "Big Tobacco"; Michael Manns The Insider och Jason Reitmans Thank you for smoking. Filmen funkar inte som satir (som Thank you for smoking) eller som drama (som The Insider) på grund av att man inte förstår vad det handlar om förrän i slutet av filmen. 

Istället inleds filmen som ett mysterium likt Tarantinos Reservoir dogs. Några skurkar som inte känner varandra sätts ihop i ett team för att utföra ett brott. Snart glider filmen över till att bli en thriller där olika maffiasnubbar ska lura varandra och filmen påminner tematiskt om bröderna Coens Miller's Crossing. Till slut påminner den om Manns The Insider. Vilken soppa. Alla de filmer denna påminner om är ljusår bättre.

Jag varnar alla: Håll er borta! Filmen är dock bra gjord och jag gillar Don Cheadles karaktär så det blir en svag tvåa.

Betyg: 2/5

Wild Hogs (2007)

Jag såg Wild hogs med min kompis Anders. Filmen är inspelad i New MExico där Anders med familj bor och vi såg filmen på den vackra och trevliga Filmstaden i Råsunda. Som jag minns filmen var den mycket lustig. En komedi och road trip om fyra medelålders kompisar som vill återvinna sin ungdoms glansdagar och åka på road trip på sina hojjar. John Travolta, Tim Allen, Martin Lawrence och William H Macy sörjer för stjärnglansen i rollbesättningen. Erfarna herrar med god tajming passar bra för denna komedi.

Tyvärr visade det sig att mina minnen från filmen var skeva. Jag gissar att filmupplevelsen sträktes av det trevliga sällskapet, kontexten med de natursköna scenerierna från New Mexico och den fina biografmiljön. Filmen var i alla fall inte riktigt lika bra vid denna omtitt.

Typ av humor?

Detta är en renodlad komedi som mestadels spelar med sansad och situationsdriven komedi men pyntar med lite crazykomedi som när Dudley krockar med sin hoj stup i kvarten. Filmen har inte så värst mycket annat att bjuda på förutom en gnutta antydan till romantik.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Både filmen och humorn är av "jaha"-kvalité. Det är "helt ok" men inte mer. Moderna komedier som också är av slaget road trips som We're the Millers (2013) och Vacation (2015) är mycket bättre. Till och med actionkomedin RED (2010) slår denna på fingrarna i både humor och filmkvalité.

Manus vs. skådespelare

Manus är det största problemet med denna film. Det är som att manusförfattaren råkade hamna bredvid Billy Crystal på någon hotellbar och därefter trodde sig kunna skriva en Billy Crystal-komedi. Nej det kunde du inte. Se på America's sweethearts istället för denna film!

Skådisarna gör ett tillräckligt bra jobb för att man i alla fall inte behöver jaga dem för att kräva lönen tillbaka. Men knappt mer. Tim Allen är givetvis den i kvartetten som har mest närvaro och hjärta. Istället roas jag lite mer av några biroller som spelas av Stephen Tobolowsky (sheriffen), John C. McGinley (highway patrolman), Marisa Tomei (skönheten) och såklart Kyle Gass (sångaren).

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

Vad kan sensmoralen i denna film vara? Kanske att man inte får sega till sig som medelålders och tappa sina gamla intressen. Man ska fortsätta att göra det man brinner för!

Två stereotyper: Vi har den tuffe killen som egentligen är en liten pojke som bara vill göra sin pappa glad. Den som alltid överskattade Ray Liotta spelar tuffingen Jack. Vem pappan är får förbli en hemlis.

Sen har vi förstås den skrikande frun som kör med sin man. Martin Lawrence's Bobby har en extremt jobbig fru som spelas av Tichina Arnold. Ja, givetvis inte lika jobbig som Will Smiths fru i Enemy of the state, ni vet hon, Carla King, som nästan på helt egen hand förstör den bra filmen?

Tre troper:

a. Den första är att tekniknörden Didley krockar och snubblar sig igenom filmen. Ok, jaja, vi förstår, tekniknördar är inte machomän.

b. "Losern" som huvudperson. Alla fyra är "loosers". Woody är bankrutt och hans fru till supermodell har lämnat honom, Bobby är misslyckad författare och tvingas arbeta som toalettrengörare, Dudley är en klumpig nörd och Doug är läkare, som i (tand)läkare...

c. Det finns alltid kaktusar i öknen. Eller?

Favoritkarakärer?

Highway patrolman i John C. McGinley är suverän. Klart underhållande som den avundsjuke bögen. Sheriffen Charlie i Stephen Tobolowskys skepnad är lika underhållande som han är hunsad av mc-gänget. Marisa Tomei är som alltid bedårande. Har dock inte så mycket att göra som Maggie, förutom dansa logdans med Dudley. Kyle Gass! Vilken dåre!

Trivia

Maggie's Diner was built in Madrid, New Mexico for the film, but the producers were asked to leave the building standing, when filming was complete. It is now a gift shop, that sells Wild Hog and Del Fuego souvenirs.


The characters are based on a criticism made by George Carlin in his HBO special George Carlin: You Are All Diseased (1999), when talking about Harley-Davidson themed restaurants.

Omtittningspotential?

Nja, kanske inte så mycket nu längre. En gång är ingen gång, två är jättemånga?

Slutomdöme

Är filmens roligaste scen när den homosexuelle motrocykelpolismannen flörtar med John Travolta i dammen?


Betyg: 2/5

Goodfellas (1990)

Mina förhoppningar inför "Goodfellas" gick upp avsevärt efter jag sett den fantastiska "The wolf of Wall Street". När dessutom någon snäll filmspanare (var det du Steffo?) sa att om du gillar "The Wolf" kommer du älska mästerverket "Goodfellas" peakade intresset...

Men den var ju såååååå tråkig.

Scorsese är en briljant regissör. Han filmer är riktiga film-filmer, fyllda av bra kameravinklar och byggt på regissörens gedigna kunnande om filmhistorien. Det är klanderfritt in i minsta detalj. Den sanna historien om en maffiasnubbes uppgång och fall kunde inte hamnat i mer kompetenta händer.

Men den var ju så erbarmligt tråkig.

Filmen kryllar av fina skådespelarinsatser. Robert De Niro kör sin vanliga sura min. Joe Pesci kör sin vanliga hysteriska stil. Ray Liotta brukar inte ha huvudrollen men här får han skina.

Men den var ju så vedervärdigt tråkig.

Jag såg Ridley Scott's "American gangster" häromåret. Också den är bra gjord, också den bygger på en sann historia och den följer också en knarkkungs uppgång och fall. Etta! Jag tyckte att den var så tråkig att jag nästan ville slita av mig huden på armarna. "Goodfellas" är ganska lik "American gangster". Kan man skönja några större skillnader? Den enda skillnaden är kanske att i "Goodfellas" har vi den vederkvickande kvinnliga skådespelerskan Lorraine Bracco. Hon påminde mig så om Debra Winger. Det fanns också en mycket rolig scen där maffiasnubbarnas fruar satt och tjattrade som fotbollsfruar i rad på någon frisersalong. Den scenen var rolig. Men i övrigt...

...var den ju så förbannat tråkig.

Det är inte Scorseses fel att jag inte gillar hans filmer. Det är mitt fel! "The Wolf" får bli undantaget som bekräftar regeln. Det är inte "Goodfellas" fel att jag inte finner den mer engagerande eller mer spännande! Det är mitt fel! Jag är ledsen men det är bara det att jag tycker att...

... den är så otroligt TRÅKIG.

Tja, jag antar att ni börjar fatta vad jag tycker om filmen. Filmen är inte ens kort, den håller ju på svinlänge. Den ville liksom aldrig ta slut. Jag tror att ni innerst inne håller med mig!
Allihopa i kör, ta i nu så att ni storknar:

Den är ju så jäklans tråkig!

Betyg: 1/5

The Place Beyond The Pines (2012)

Filmen dök upp på svenska biografer i april förra året och jag fick snabbt uppfattningen via bloggar och annat att det var en speciell film. Men av olika anledningar tog det lite tid för mig att komma till skott. På Imdb anges den som en film från 2012, men den hade biopremiär någonstans i världen först 2013 så jag räknar den som sådan.

Jag hade ganska höga förväntningar men inte orimligt höga. Det var därför inte på grund av dem jag blev besviken. De första 10-20 minuterna med en som vanligt tystlåten Ryan Gosling var helt klart intressanta men sedan blev det bara tråkigt. Precis när historien ska switcha från Goslings karaktär till Coopers började jag titta på klockan, skruva mig i fåtöljen och kolla min mobil.

Tre akter. Kan funka bra, men strukturen i sig gör inte filmen bättre. Någon idé med de tre akterna måste finnas. Annars blir det ju bara tre fristående kortfilmer efter varandra.

Jag fann denna film ganska välgjord och med flera stabila skådespelarinsatser. De försökte nog allt göra en fin arty-farty-film. Filmmakarna verkade vara väl medvetna om det sista i alla fall. Arty-farty, eller som en del skulle kalla det pretentiöst gojja. Vad har filmen i sin berättelse vid sidan om att den kan ses som tre kortfilmer? Vad i berättelsen motiverar de tre akterna? Kan det vara ett hemmasnickrat dravel om att brottslighet eller otur skickas vidare via generna? Viken dynga, hörni.

Jovisst kan brottslighet och klass överföras via föräldrar, tradition eller kulturell omgivning i dess bredaste mening. Men här går Lukes son i sin fars fotspår, ner till detaljen med motorcykeln, utan att han ens vet om sin far under uppväxten. Istället har han vuxit upp i en familj som framställs som stabil och med rimligt hyfsad moralkompass. Vilket budskap är det egentligen de säljer i denna film? Vilken koppling mellan Luke och hans ovetande son är det de vill påvisa? Nej, filmens struktur, med de tre akterna, funkar bara om man gör något vettigt med denna struktur och istället får vi en hemmasnickrad amatörspsykologisk analys av banden mellan far och son. Bläh.

Vad var då bra? Jag gillade Dane DeHaans insats. Han ser ut som en spinkigare och knarkad version av en ung Leo men han är bra. Gillade honom också i Lawless och Chronicle. Ray Liotta var bra som korrumperad snut, men det känns som att han spelat den rollen flera gånger tidigare och därmed är valet av honom för denna film ett tråkigt och riskfritt val.

Bradley Cooper försökte göra en annan roll än den vi brukar se honom i men det funkar inte fullt ut. Han må varit en rookie i inledningen av hans akt, men jag köpte inte hans roll. Det blev bättre i tredje akten, men då var jag sedan länge trött på filmen.

Jag ger The place beyond the pines två pretentiösa filmer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Killing Them Softly (2012)

Jackie: They cry, they plead, they beg, they piss themselves, they cry for their mothers. It gets embarrassing. I like to kill 'em softly. From a distance.

Lördagen avslutades med den förväntade storfilmen Killing them softly. Det blev den tjugotredje filmen (!!!) på festen för mig. Jag såg den ihop med Markus och Erik samt Johan och Marie R. Killing them softly är regissör Andrew Dominik's tredje film. Jag såg hans förra film med det anmärkningsvärda namnet The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford på filmfesten 2007. Jag gillade den filmen en hel del, men den var olidligt långsam. En western som var allt annat än actionfylld och som utsatte åskådaren för prövningar inom koncentration och fokus.

I Killing them softly spelar Brad Pitt Jackie, en maffiasnubbe som kallas in när några småskurkar rånat en av maffians illegal spelklubbar. Richard Jenkins spelar en kostymklädd maffiarådgivare, ungefär samma roll som Duvall hade i Gudfadern. James Gandolfini spelar den andra lönnmördaren som tas in som hjälp åt Jackie. Till sist ser vi en lysande Ray Liotta som den olycklige spelklubbsägaren.

Småskurkar

Filmen börjar starkt. Handlingen sätts upp bra och det inledande rånet är bra gjort. Filmen har märkbar fart framåt. Jag började hoppas på att regissören lämnat kvar sin dragning mot det långsamma dramat hemma denna gång. Allt eftersom fler karaktärer introduceras sänks dock tempot. I mitten av filmen får vi några bra scener i olika konstellationer med de fyra kända skådespelarna. Jag tyckte att Ray Liotta stod ut i denna film, men även en sorgsen Richard Jenkins och en sexmissbrukande och alkoholisrad Gandolfini var mycket bra. Brad Pitt då, undrar du kanske? Jo, han är ganska bra, men karln kan ju inte prata rent!

Allt eftersom filmen skred fram blev det mer och mer dialog och mer och mer mumlande, om det så var i bilar, på barer eller i hotellrum. Jag hörde helt enkelt inte var Pitt och de övriga sa. Det var säkert djupsinniga och tänkvärda ord, men om man inte hör vad de säger hjälper det ju inte. Jag hade just sett Knife fight där dialogen for fram som ur en kulspruta men där var det inga problem att hänga med för att ljudbilden i filmen gjorde att du kunde höra vad de sa. Men icke här.

Storskurk

Andra halvan av Killing them softly var långsammare och långsammare, som om det vore ett självändamål. Inte bra. Det är synd helt enkelt på en så lovande inledning. Tror Dominik att det endast kan bli djupt och "bra" om filmen går långsamt? Är han så pretentiös?

Filmen är inte överdrivet våldsam, men de våldsscener som finns var hårda. Är detta en ny trend? Att ha med ubervåld i filmer som till stor del inte är våldsamma i övrigt? Jag har nu tre "bevis" på denna spaning; Drive, Lawless och Killing them softly.

Jag har lite svårt att bedöma denna film rättvist, men idag får den tre misslyckade småskurkar av fem.

Betyg: 3/5

Crazy On The Outside (2010)

"We told grammy that you have been in France during your absence."

Tim Allen är en populär gubbe i Hollywood. I hans senate komedi har han samlat ett helt gäng sköna skådisar, JK Simmonds (Juno), Julie Bowen (tv Ed, Boston Legal), Sigourney Weaver (Alien 3), Kelsey Grammer (Frasier), Jeanne Triplehorn (Basic instinct) och Ray Liotta (Goodfellas).

Tim Allen spelar en godhjärtad ex-con som väl ute från finkan upptäcker att allt inte är som han trodde. Precis som filmens huvudperson är detta en godhjärtad romantisk komedi. Behållningen i filmen ligger i alla de lysande birollsskådespelarna. Jag har personligen varit väldigt förtjust i Julie Bowen ända sedan vi såg henne i den ypperliga tv-serien "Ed", en romantisk komedi som tyvärr inte kommit ut på dvd än. Här spelar hon en "bi-polar sex addict". Mycket intrikat!


Som Tommys syster ser vi Sigourney Weaver, känd från Alien-serien, och som hans svåger den nya favoriten J L Simmonds, Junos pappa i "Juno". Tyvärr är Tim själv lite för mesig. Han passar inte alls som kriminell. Jag och Frasse kom fram till alternativa skådisar i den rollen och mr. Clooney, George, är bästa kandidaten. Genial!

Trots Allens svaga insats som huvudperson är filmen full av bra skådespelarinsatser och den har en härlig stämning. Filmen får tre piratkopierade dvd-filmer av fem.

Betyg: 3/5

Observe And Report (2009)

I ain't going to lie to you Ronnie, there is nothing good about this at all.

Jag ska nu skriva lite om "Observe and report" från förra året. Detta är en extremt konstig film. Jag trodde att det skulle vara en komedi lik många andra filmer med Seth Rogen i huvudrollen, men detta är något helt annat. Om det är en komedi är det i så fall en mycket mörk komedi. Filmen är helt "crazy". Första halvan var rent ut sagt dålig, men sedan började jag gilla filmen mer och mer. Det var som att se någon åka tunna utför Niagarafallen, jag menar jag vill inte göra det själv (står kanske inte bakom alla filmens val...), men det finns ett slagt fascination över att se kraschen från håll.

Filmmakarna hade kunnat gjort en mycket mer komisk film typ "Pineapple Express", eller de kunde gjort ett helt seriöst drama av materialet typ "One hour photo", men nu blev det ett misch-mash. Filmen handlar om en mycket ensam, psykofarmaka-ätande manodepressiv ordningsvakt med storhetsvansinne. Det låter kul, men handlingen är faktiskt mer sorglig än kul.

Det finns till och med en scen i filmen som beskriver filmen perfekt. En man gömmer sig bakom en dörr för att höra hur vår hjälte ska bli förödmjukad och förlöjligad, men det är inte roligt, det är bara sorgligt och mannen bakom dörren kommer fram och säger exakt det...

Jag är förbryllad och en viss del av mig vill ge filmen ett bra betyg bara för dess konstighet, men jag nöjer mig med en tvåa.

Betyg 2/5