Top Gun (1986)

Wow, det var länge sedan jag såg denna film senast. Vilken nostalgi! 

Japp, nostalgin var den tydligaste känslan jag tog med mig från titten. Vissa scener kom jag ihåg som om det vore igår, medan vissa delar hade jag helt glömt.

Först och främst måste jag hylla regissören Tony Scott. För att stå i skuggan av sin bror gjorde han förbaskat bra filmer. Hans filmografi är i princip lika stark som brorsans hans. Sen vill jag också kasta ut en hyllning till castingen i filmen som har en massa härliga skådisar i mindre roller som Michael Ironside, Tom Skerritt med flera.

Det som tydligast står ut från filmen efter alla dessa år är flygscenerna där F-14 planen sladdar genom luften. Lika coolt nu som då. Det andra är konkurrensen mellan Maverick och Ice Man. Tom Cruise må vara vår sista superstjärna inom filmen värld, men i denna envig går Val Kilmer vinnande ur striden tycker jag.

”Top Gun” utspelar sig i en mansdominerad värld, helt klart. Därför är det kul att de två kvinnliga karaktärerna briljerar. Kelly McGillis är ju läcker! Jag har inga problem som helst att köpa att kvinnotjusaren Maverick faller för henne. Hon var också bra i ”Witness” som kom ut året före. Men det var ännu roligare att återse Meg Ryan i en mycket tidig roll som fru ”Goose”. Hon spelar en bonnig och glad småstadstjej. Vilket lättar upp bland alla stridspittar. Jag kommer fortfarande ihåg att jag la märke till henne när filmen var ny. Det var ungefär som när Sandra Bullock dök upp på kartan (för mig) via den underskattade ”Speed” från 1994.

Filmens svagaste del måste vara när ”Goose” dör och efterspelet. Det är svårt att inte jämföra med Richard Geres ”militärer tränar sig”-film ”An officer and a gentleman” från 1992. Där hanteras den behövliga svackan som tvingar huvudpersonen att ta ett svårt beslut mycket bättre. I alla fall mer dramatiskt.

Så ”Top Gun” inleds bra, och har en hel del bra scener utspridda under filmen. Tyvärr kände jag att den var lite seg i mitten. Men med nostalgin sprutande ur öronen på mig är det svårt att sätta ett betyg. Hur bedöma de olika känslorna, sortera nuet med det så älskade åttiotalet? Nja, den får nog en stark trea i alla fall.

Betyg: 3+/5

Crimson Tide (1995)

"Crimson tide" var en de numera ganska få filmerna av Tony Scott som jag inte hade sett. Han har en egen stil som jag gillar och rent generellt sett har han en hög lägstanivå, och man får ungefär vad man förväntar sig.

Denna film måste dock vara en av hans svagaste. Jag kan gilla spännande ubåtsfilmer men det är inte en favoritgenre direkt. Man tänker direkt på "Jakten på Röd Oktober" och då ligger denna film rejält i lä.

En av filmens spänningsmoment är fajten mot den ryska ubåten men den delen blir ganska enkelspårig och bjöd inte på något extra. Dessutom gillar jag inte Gene Hackman i denna film, men när gillar man honom över huvud taget egentligen? Hans stroppiga och paragrafridande ubåtskapten var allt för enkelspårig för att tvekampen mot Denzel Washingtons XO skulle bli speciellt intressant. Denzel var stabil som vanligt. Han och Tony Scott samarbetade ofta med bra resultat.

När den allmänna nivån var lite blek som här blev själv huvudproblemet med de ryska terroristerna som fått tag på atomvapen mera i fokus. Tyvärr blev den viktiga delen av filmen, därom hela spänningen vilade, inte speciellt bra. För det första var det inte så terrorbalansen mellan supermakterna fungerade. Om någon skulle bomba terroristernas bas med atomvapen skulle det vara ryssarna själva. Som ett liknande (men ej identiskt) problem hanteras i filmen "The Rock".

Hotet från USA var hela tiden att anfalla Moskva och andra storstäder om någon skjuter atomvapen från Ryssland mot USA. Inte att amerikanarna måste bomba del av Ryssland för att stoppa dem.

Den andra delen jag inte fick ihop var att det blev en minutkamp, om inte en sekundkamp, i slutet trots att det sades att terroristerna håller på att tanka raketerna som tar "en timme". Allt mellan cirka 50 till 70 minuter skulle rimligen beskrivas som "en timme", ändå blev det superexakt i slutet av filmen, allt för en konstgjord spänning. Dessutom etableras det aldrig i filmen hur lång flygtid de amerikanska raketerna hade från ubåten till målen. Ytterligare en sak där filmen sket i detaljerna för det som hela spänningen byggde på.

Nej, tyvärr blev detta ingen favorit från Tony Scott, snarare en av hans svagaste.

Betyg: 2/5

Beverly Hills Cop II (1987)

Nyligen listade vi våra favoriter från 1987. Då jag inte sett om någon av filmerna på topplistan på länge, länge blev min lista en nostalgilista. Jag blev sugen på att se om några av filmerna. Kanske lite inspirerad av Steffos Sommarklubben då sköna filmer ses om i den ljumna sommarnatten. Först ut blev actionkomedin Beverly Hills Cop II, kallad Snuten i Holllywood 2.

Frågan jag nyfiket kommer försöka besvara för alla dessa omsedda filmer är "Håller den än idag?". Och kan den behålla sin plats på listan?

Tre år efter första snuten i Hollywood-filmen var Axel Foley, Billy Rosewood och Taggart igång igen. Denna gång var det Tony Scott som stod bakom kameran. Axel drar till Beverly Hills för att utreda "the alphabet crimes". Gamle vännen Captain Bogomil har blivit skjuten av onda män och kvinna, "a six feet tall blonde bitch".

Tony Scott kan sina saker. Detta är en riktigt skön actionkomedi som fortfarande håller helt ok. Musiken är fantastisk, och då menar jag inte bara den uttjatade Axel Foley-slingan från första Snuten i Hollywood-filmen. Samspelet mellan Axel och Rosewood och Taggart är tip-top. Sly Stallones gamla flamma Bridgitte Nielsen spelar den långa blondinen och scenerna med henne, speciellt rånet mot juveleraren, är bland filmens bästa.

Tyvärr har dock filmen tappat en del. Speciellt Eddie Murphys manér och jobbigt garv överutnyttjas. Hur många gånger lurar han folk och låtsas vara en annan? Kul de första gångerna men sedan går det till överdrift. Lustigaste scenen är nog när han snor ett hus genom att låtsas komma från "Beverly Hills constructions inspection" samt när han levererar sprängämnen till skytteklubben. Just det, det är då han refererar till sina tvillingdöttrar Monique and Unique.

Men i det stora är Eddie Murphy filmens svagaste kort. Lustigt nog är det som var bra när jag såg filmen 1987 det som är mest daterat och tjatigt nu idag. Lyckligtvis har filmen en hel del charm i övrigt att bjuda på. Som tex Billys lägenhet med sköldpaddan och vapenarsenal. Samt när gubbarna visslar melodin till The dating game tillsammans. Gillar också scenen när Taggart tas som ex-presidenten Gerald Ford på strippklubben.

Detta var ett trevligt återbesök av en gammal kär film från guldåret 1987.

På min topplista från året hamnade denna film precis utanför topp 10. Nu efter att jag sett om den, var hamnar den nu då? Kommer den högre, lägre eller ligger den kvar? Jo men jag tror att dess placering var ganska bra. Har svårt att se att den skulle slå sig in på topp 10 men helt klart en bubblare av rang.

Jag ger Beverly Hills Copp II tre europeiska skurkar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Spy Game (2001)

Det är lite av en spionfilmsfestival här på bloggen nu. Idag Spy game, i torsdags Confessions of a dangerous mind och imorgon smäller det igen. Spy game är med i Decennier av flera skäl. Jag har tidigare sett delar av den på tv och tyckte då att den verkade "sådär". Men samtidigt är den gjord av Tony Scott som en av vår tids mest underskattade filmregissörer. Vi ser också den superstabile Robert Redford i huvudrollen och skönigen Brad Pitt i den andra. Sen är det så att jag gillar spionfilmer (duh, bondfantast som jag är!). Spionfilmer och likaså journalistfilmer och likaså politikerfilmer och serier är najsa. De behöver inte vara fyllda av action för att det ska bli bra. Ett bra manus med en tajt dialog och några schyssta skådisar räcker oftast.

Jaja, nu har jag sett Spy game ordentligt, från början till slut. Som en film ska ses. Och fasen vad positivt överraskad jag blev. Den är ju supernajs! Som den bästa sortens John Le Carré-boken fast på film. En dialogtung spionthriller i ordets rätta betydelse. Filmen är väldigt spännande. Allt utspelas under ett dygn där den snart pensionerade CIA-chefen Nathan Muir (Redford) förtvivlat försöker se till att en av hans agenter inte ska offras för att någon politiks vinst ska uppnås.

Muir väcks på morgonen till nyheterna att en av hans agenter har arresterats av kineserna och att agenten kommer avrättas om 24 timmar. Muir intervjuas av kostymnissar om agenten, Tom Bishop (Brad Pitt), och via flash backs får vi se hela historien rullas upp. Hur Muir rekryterar Bishop, deras arbete och bakgrunden till varför Bishop hamnat i ett kinesiskt fängelse. Muirs svåraste motståndare i spelet är ingen mindre än en ung Stannis Baratheon!

Filmens struktur där vi hoppar mellan tillbakablickar och de politiska spelet i Langleys korridorer är lysande. Det som taget ur ett av de bättre avsnitten av The West Wing. Händelseförloppet och spelarnas roller och motiv blottläggs långsamt. Spänningen byggs upp och slutet är olidligt rafflande.

Jag gillar denna film på skarpen. Den är glassigt välproducerad, men under ytan ruvar ett vemod över folket som spelar spionspelet. Under den så avgörande scenen när Muir rekryterar Bishop spelas Dire Straits Brothers in arms och jag tycker det var ett helt perfekt val av låt. Ståpäls på Henke.

Jag ger Spy Game fyra förlorade själar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Enemy Of The State (1998)

Because you made a phone call.

Efter tre romantiska komedier kommer nu tre svettiga thrillers från i somras. Den första revyn har jag redan skrivit, den om den underpresterande "The Firm" med Tompa Cruise. Redan när vi såg "The Firm" tänkte jag att en film som "Enemy of the state" är mycket bättre. Och som av en händelse gick just den filmen några dagar senare på en av Frasses många filmkanaler. Vi bänkade oss med spänning. Kom jag ihåg rätt? Var detta en bättre film?

Jodå, den är bra, helt ok. Är inte detta egentligen en typisk thriller från 90-talet? Gediget hantverk, lite polerad yta och ganska spännande. Allt det där stämmer för övrigt in på många filmer av regissören Tony Scott. Will Smith är bra i rollen som den jagade mannen. Jag känner verkligen för honom så de lyckas väl med karaktären.

Filmens höjdpunkt är alla scener med Gene Hackman. Det verkar vara allmänt vedertaget att Hackman här spelar en äldre version av karaktären Harry Caul från Francis Ford Coppolas film "The Conversation" från 1974. Harry har givetvis bytt identitet för att undgå avlyssning eller spårning av "the man". Hackman är i alla fall mycket underhållande i denna film.

Tyvärr finns det ett filmens lågvattenmärke också och det är skådespelerskan i rollen som Will Smiths fru. Hon är oerhört enerverande. Varför han inte slog sig samman med Hackmans karaktär och gick under jorden för att komma ifrån henne var för mig helt ofattbart. Vilken oändligt jobbig person, hon, frun. Den relationen, karaktären, drar ner betyget ett helt snäpp.

Jag ger trots allt "Enemy of the state" tre minneskort av fem möjliga.

Betyg: 3/5

What the hell is happening?
I blew up the building.
Why?

Man On Fire (2004)

A man can be an artist... in anything, food, whatever. It depends on how good he is at it. Creasey's art is death. He's about to paint his masterpiece.

Igår såg jag en film som pockat på min uppmärksamhet en längre tid - Tony Scott's "Man on fire" med Denzel Washington i huvudrollen. Tony Scott, brodern till Ridley Scott, är han som gav oss "True romance". I övrigt har Tony gjort en blandad kompott av Hollywood-filmer, mestadels inom action genren.

Jag har tidigare på bloggen beklagat det faktum att Denzel Washington ofta spelar samma typ, att hans karaktärer påminner om varandra. I denna film spelar han lyckligtvis en annorlunda karaktär. Här är han Creasy, en krigs- och livstrött före detta militär. Creasy är någon slags lönnmördare från CIA, specialiserad på att jaga terrorister eller nåt sånt. Denzel är bra i denna roll och han breddar därmed sitt spektrum något.

Creasy tar jobb som livvakt åt en familj i Mexico City. Hela filmen har en allvarlig ton och förtexterna förkunnar att det sker en kidnappning i timmen i latinamerika. Creasy är till en början bara intresserad av ett lågavlönat jobb och whiskey-flaskans sällskap på kvällarna. Efter ett tag börjar dock familjens lilla dotter Pita att charma Creasy. Precis när Creasy börjar se lite ljusare på livet blir Pita kidnappad och han själv svårt skottskadad (fast han fick fyra av förövarna innan han gick ner). Detta är en våldsam och blodig hämndfilm. Spännande också.

Tony Scott är rent tekniskt kompetent. I denna film har han dock använt snabba klipp och skakig kamera lite för mycket. Han försöker få en dokumentär känsla men det är mest störande. Tyvärr är han också lite för sentimental för min smak. Det mest positiva med filmen är den nioåriga Dakota Fannings insats som Pita. Hon är otroligt bra här. Hon är gjord av stjärnstoff! Jag vet inte riktigt vad hon gör, hon är väl helt enkelt en naturbegåvning. Man känner igen henne från "War of the worlds" där hon spelar Tom Cruise's dotter. I nutid spelar hon också en av vampyrerna i Twilight-serien. Nåväl, i "Man on fire" är hon riktigt, riktigt bra och helt klart filmens stora behållning.

Filmen är spännande och tonen är ganska hård. Den pendlar mellan en trea och en fyra. "Man on fire" är långt från en fulländad film, men med tanke på Dakota Fannings och Denzel Washingtons respektive insatser får den det högre betyget, fyra nallebjörnar av fem.

Betyg: 4/5

The Taking Of Pelham 1 2 3 (2009)

You're my goddamn hero.

Tony Scott's "The taking of Pelham 1 2 3" är en ganska intetsägande och generisk action-thriller. John Travolta och Denzel Washington spelar huvudrollerna i denna re-make av en film från 70-talet. Jag har inte sett den tidigare filmen men efter att ha sett denna undrar jag stilla vad det kan vara som filmmakarna tyckte de förbättrade. Filmen är svagt underhållande för stunden, men verkligen inget att hänga i julgranen så att säga. Travolta gör en överdriven galen brottsling med bitterhet mot allt och alla. Denzel gör sin vanliga "snäll och bra kille". Man har sett honom i den rollen tidigare. Denzel, ge mig mer "Training day"! Tony Scott kan också få en uppmaning... Ge mig mer "True romance".

"The taking of Pelham 1 2 3" får två skenande tunnelbanetåg av fem.

Betyg 2/5

True Romance (1993)

You're so cool!

Halloj! Här kommer min första "Retroperspektiv". En tidigare skriven recension av mig. Läs och njut... Nä. Läs, och sedan se filmen och njut...


Nu har äntligen den fantastiska och tillika kultförklarade filmen "True romance" från 1993 släppts som en "special edition". Vi har fått en utgåva fullmatad med extramaterial levererad på två diskar. "True romance" är en ursinningt våldsam och samtidigt underbart romantisk saga om två ungdomar från Detroit, Clarence och Alabama. Huvudpersonerna spelas alldeles förträffligt av Christian Slater och Patricia Arquette. Patricia Arquette bara ÄR Alabama! Historien är enkel och den har berättats förut. Våra två hjältar träffas, de blir hejdlöst förälskade i varandra men de råkar stjäla en hel resväska full med kokain av maffian. De flyr västerut till Clarences barndomsvän Dick Ritchie (suveränt spelad av Michael Rapaport) i drömmarnas stad Los Angeles. Clarence och Alabama vill ha hjälp av Dick med att sälja knarket för att sedan dra sig tillbaka till Cancun, Mexico, och tillbringa resten av sina liv med att spendera pengarna. Självklart fungerar inte deras plan helt smärtfritt, utan paret får kämpa sig igenom ett antal jobbiga situationer.

Manus till "True romance" är skrivet av Quentin Tarantino ("Pulp fiction", "Reservoir dogs"). Det är Quentins allra första manus och han finansierade sin första film "Reservoir dogs" med pengarna han fick för detta manus. Filmen blev till slut regisserad av Tony Scott som också gjort filmerna "Spy game", "The last boy scout", "Snuten i Hollywood II" och "Top gun". Jag tycker väl inte att Tony Scott är en av de allra främsta filmregissörerna, men här har han lyckats mycket bra. Filmen bär dock mycket tydliga spår av Tarantino då den liknar både "Reservoir dogs" och "Pulp fiction" till stil och innehåll. Alla tre filmerna lyfts upp av en massa otroliga karaktärer, de har en snabb och träffsäker dialog och de innehåller flera typiska "Quentin Tarantino-monologer". "Reservoir dogs" har "Like a virgin-monologen", "Pulp fiction" har "hamburgare i Holland-monologen" och "True romance" har bland annat Hoppers "Sicilians and the Moors-monologen", Gandolfinis "The first kill-monologen" och Samuel L Jackson "Eating pussy-monologen", som för övrigt finns med i sin helhet i "deleted scenes"-avsnittet. Ett annat särdrag i Quentins filmer är givetvis att han blandar svart humor med mycket våldsamma scener. I "True romance" har han dock kryddat anrättningen med en mycket gullig kärlekshistoria. Filmen är trots sitt våldsamma inslag en bra dejt-film. Quentin berättar på sitt kommentarsspår att många par har "True romance" som "deras film", på samma sätt som ett kärlekspar kan ha "sin sång".

Rolllistan i "True romance" är minst sagt imponerande. Man får väl anta att det är mycket tack vare allt snack i branschen om Quentins första film "Reservoir dogs" som hade haft premiär året innan. Här följer en liten lista på medverkande skådespelare; Christian Slater, Patricia Arquette, Dennis Hopper, Val Kilmer, Gary Oldman, Brad Pitt, Christopher Walken, Samuel L Jackson, Michael Rapaport, James Gandolfini, Chris Penn, Tom Sizemore, Saul Rubinek, Bronson Pinchot och Michael Beach. Man får väl anta att det både fanns en lockelse i manuset och en respekt för Tony Scott som gjorde att alla dessa skådespelare ville vara med. En liten detalj är att James Gandolfini (Sopranos) gjorde här sin första roll som maffiamedlem.

Tony Scott har förvaltat Quentin Tarantinos manus mycket väl. Quentin nämner i sitt kommentatorspår att Tony har följt manus mycket noga och i huvudsak endast ändrat på två större "saker". Dels hade Quentin tänkt spela in filmen mer likt "Reservoir dogs" där han hoppar fram och tillbaka i tiden. Tony Scott valde att berätta "True romance" i en rak tidslinje. Jag vet inte vilket som hade blivit bäst men Tonys version är nästan fulländad så jag är nöjd. Den andra stora ändringen är jag också mycket nöjd med och det är att Tony skrev om slutet! I extramaterialet finns det slut som Quentin skrivit med, och det är helt fantastiskt! Men jag håller faktiskt med Tony om att både filmen, och Clarence och Alabama för den delen, förtjänar det slut som han valde. Quentin spenderar en hel del tid att prata om detta val i sina kommentarer och han håller med en viss motvilja med om att Tonys slut är bättre än hans eget. Alternativa slut finns på en del DVD-utgåvor och jag tycker ofta att de ursprungliga sluten är mycket bättre än de mer kommersiellt gångbara slut som filmbolagen väljer. Två exempel där de alternativa, dvs. ursprungliga, sluten är överlägset bättre är i filmerna "Ett perfekt mord" och "Stigmata". "I ett perfekt mord" har de genom att byta ut slutet ändrat de scener som motiverar filmens titel! Detta var för mig helt ofattbart. Regissören förklarar att de ville ha en mjukare bild av Gwyneth Paltrows karaktär. Bullshit säger jag om ett sådant beslut. Vad Tony Scott kände efter att han filmat hela filmen var att filmens slut var fel, helt enkelt. Han hade gjort en sagofilm och då skulle filmen ha ett sagoslut helt enkelt. Ett sådant argument kan jag köpa helt och hållet.

Musiken i filmen är mycket väl vald. Speciellt det romantiska temat, ett stycke som spelas på en xylofon, är otroligt bra. Den musiken är för övrigt tagen direkt från filmen "Badlands" från 1973. Clarence är också en stor Elvis Presley-fan och det finns många referenser till Elvis i filmen. Bland annat spelar Val Kilmer Clarence:s mentor, en Elvisliknande figur som träffar Clarence på toaletten och ger honom råd, våldsamma sådana.

Extramaterialet på första skivan är tre mycket intressanta och underhållande kommentatorspår. Först lyssnade jag på Quentin Tarantinos spår. Han pratade om arbetet med sitt manus, sina andra filmer, och allmänt om hur det var att försöka slå sig fram i Hollywood som okänd ung filmskapare. Efter det lyssnade jag på regissören Tony Scotts spår. Han pratar lite om hur han kom i kontakt med filmen och Quentin och sedan drar han anekdoter och minnen från filminspelningen. Till sist har vi det underhållande spåret där Christian Slater och Patricia Arquette tillsammans tittar på filmen. En lustig detalj är att de verkligen ser på filmen tillsammans, precis som om de vore två vanliga åskådare. Det var ju faktiskt tio år sedan filmen spelades in. De lever sig med i actionscenerna, berörs av kärleksscenerna och uttrycker förtvivlan när Clifford tar sin sista cigarett.

Andra skivan är fullmatad med intressant material. Där finns cirka 30 minuters bortklippta eller förlängda scener, med eller utan regissörens kommentarer. Dessa scener tillför inte så speciellt mycket till filmen och de har blivit klippta för att hålla ner filmens längd eller för att hålla upp tempot. Som jag nämnt tidigare finns ett alternativs slut, med eller utan kommentarer av regissören Tony Scott eller Quentin Tarantino. Det alternativa, eller ursprungliga, slutet är som jag sagt helt otroligt bra och man kan nästa önska att filmen fått detta slut.
"You're so cool",
"You're so cool",
"You're so cool".
Men som sagt, andan i filmen krävde ett annat, lyckligare slut. Till detta finns fyra längre stycken från filmen med kommentarer från Dennis Hopper, Val Kilmer, Brad Pitt och Michael Rapaport. Dessa scener täcker in nästan en hel timme, dvs halva filmen. Man får se de avsnitt där ovanstående skådespelare deltar och höra deras respektive minnen och anekdoter vilket är mycket intressant, speciellt Hoppers och Rapaports. I övrigt finns det vanliga extrmaterialet som en featurette, fotografier, trailers, TV-spottar och filmlistor för skådespelare och andra från filminspelningen.

Sammanfattning
"True romance" är en helt fantastisk film och då menar jag inte actionfilm, utan film alla kategorier. Har du inte sett den, så måste du se den snarast. Den innehåller otroliga skådespelarprestationer, och en av filmhistoriens bästa scener, den mellan Dennis Hopper och Christopher Walken. Även scenen mellan James Gandolfini och Patricia Arquette ("You got a lot of heart, kid, you know that?") och den avslutande scenen med Tarantinos alltid
återkommande "Mexican standoff" är maffiga. Det var ett bra tag sedan jag såg filmen, och när jag nu skulle kolla in nyutgåvan blev jag överraskad av hur bra och framför allt romantisk den är. Trots att jag nu sett igenom filmen ett antal gånger med alla kommetarsspår och allt extramaterial är den otroligt fräsch. Man kan verkligen se den om och om igen. Detta är en film som kommer att klara minst tio år till innan den börjar kännas för gammal. Jag tror att det är den romantiska sagokänslan, förstärkt av musiken, som gör att jag faller pladask för denna pärla från Quentin Tarantino och Tony Scott.

Betyg 5/5