The Last Movie Star (2017)

The last movie star från 2017 fångade mitt öga då den distribuerats av det sällsamma bolaget A24. De har ju hand om så många superintressanta men ofta smala filmer. Denna film kändes som en typisk filmfestivalfilm, en liten film med några kända namn som hoppat in och gör "riktig film". 

Burt Reynolds spelar en eventuellt nästan självbiografisk roll som en gammal skådespelare som börjar se slutet på sin karriär. Efter att ha varit en av de största på sjuttiotalet bjuds han in till en filmfestival för att ta emot en "lifetime achievements award". Trots att han inte är sugen på resan blir han övertalad av en gammal vän att åka dit. Men inget blir som han hade förväntat sig.

Burt Reynolds är riktigt bra i denna film., de använder gamla klipp från hans filmografi på ett mycket kul sätt. En bit in i filmen utvecklas den till en road trip-film och en buddy-movie. Den äldre vresige skådespelaren tvingas umgås med den unga kvinnliga värdinnan från filmfestivalen. Alltid ett spännande grepp som ofta ger sköna och mysiga filmer, och samma sak här. Här matchas Burt av ungdomlige Ariel Winter som kanske är bäst känd från tv-serien "Modern family". 

Intressant nog dyker Chevy Chase upp i en försvinnande liten roll, men också Ellar Coltrane från "Boyhood" i en stor biroll.

Detta är en mysig liten film. Inga stora kanoner, utan den känns istället väldigt personlig, varm och tänkvärd. Jag brukar gilla denna genre och betyget blir som förväntat.

Betyg: 3/5

Love, Gilda (2018)

Vad är det man säger om att clowner gråter under sminket? Love, Gilda är en engagerande och smärtsam dokumentär om en av giganterna inom komedi, Gilda Radner. Visst känner du igen henne? När jag såg vem dokumentären handlade om blev jag genast intresserad. Vad gör hon nu för tiden undrade jag. Det kändes som att hon inte längre var kvar på SNL. Och nej, det är hon inte. Hon var dock med när allt startade 1975. Gilda var en av casten som omnämns som "Not Ready For Prime Time Players". Andra i den lilla gruppen var Jim Belushi, Dan Akroyd och Chevy Chase. Snart adderades både Steve Martin och Bill Murray till kärnan av SNL. Och det är där Gilda var en av centralfigurerna. Jag kände igen henne med lätthet, trots att vi inte hade någon kanal som visade SNL när jag växte upp...

Men nu är hon borta. Jag insåg detta under stigande förtvivlan när jag såg dokumentären. Hon drabbades av "the most unfunny thing in the world". Gilda dog i maj 1989 endast 42 år gammal. Det är så sorgligt att det knappt finns ord.

Hon verkar ha varit en otroligt charmig person, alla älskade henne, både publik och medarbetare. Samtidigt hade hon sina "ups and downs", ätstörningar och depressioner blandat med en hejdlöst framgångsrik men snabbt brinnande karriär. 1982 träffade hon Billy Wilder och de gifte sig inom några år. Hon verkade ha haft en kärleksfull relation med honom ända in till slutet. Det värmer mitt hjärta.

Dokumentären är snål, det är klart bättre med generösa dokumentärer om du frågar mig. Det klipps allt för fort. Dels då textrader ur hennes dagböcker visas i bild, jag hade hellre sett att man fick tid att läsa klart. Dels då det visas bilder eller klipp från tv-shower och annat. Vad är det bra för att dokumentären ska vara klippt som en MTV video? Förtvivlat.

Jag skulle vilja dröja mig kvar i bilderna längre, titta på hennes ansiktsuttryck, studera hennes rörelser, hennes tajming, identifiera vilka andra som är med i bild eller i sketcherna. Jag ville se mer av hennes begåvning som komiker. Se hennes hantverk. Jag älskar dokumentärer där man får se hur bra de bästa av de bästa är på sin sak. Gotta ner sig i "excellence". Nu klipps det som om det satt en besatt vid klippbordet. Det är inte gjort med den finess som materialet förtjänar.

Filmen inleds med att Amy Poehler, Bill Hader och Melissa McCarthey får titta i Gildas dagböcker. Att se den vördnad de ger Gilda får oss som åskådare att haja till och spetsa öronen. Detta är en viktig person. Humor är bland det viktigaste som finns. Amy Poehler lånar sedan ut sin röst till Gildas egna ord från dagböckerna. Det är ett mycket fint val av regissören Lisa Dapolito. Hon skulle lagt lika mycket omsorg i valet av klippare bara...

Ibland gör fyndiga dokumentärer tråkiga ämnen mer intressant på grund av sin stil, ta till exempel Exit through the gift shop. Men ibland blir dokumentären helt enkelt bra på grund av styrkan i ämnet den beskriver. Så är det med Love, Gilda. Som film är Love, Gilda otroligt bra helt enkelt.

Glöm ej näsdukar.

Betyg 4/5

Topp 100: L.A. Story (1991)

Topp 100
Placering: 18
Genre: comedy, romance, satire, magic realism

Harris: Ordinarily, I don't like to be around interesting people because it means I have to be interesting too.
Sara: Are you saying I'm interesting?
Harris: All I'm saying is that, when I'm around you, I find myself showing off, which is the idiot's version of being interesting.

Jag har varit omåttligt förtjust i L.A. Story ända sedan första gången jag såg den. Jag kommer inte ihåg vad som gjorde att jag valde att se den på hyrd-dvd den gången men jag misstänker att det helt enkelt berodde på att Steve Martin spelade huvudrollen. Det stod dock snart klart för mig att detta inte var en fånig Steve Martin-komedi. Detta är något så ovanligt som en romantisk komedi med satiriska inslag och en liten krydda av magisk realism. Steve Martin har skrivit det magnifika manuset.

Filmens två första akter är otroligt roliga på det bästa tänkbara sättet. Det är inte farsartad humor lyckligtvis, ja ni vet hur jag ogillar den sorten. Men det är inte heller endast karaktärsdriven humor. Istället får vi en fantastisk kärlekshyllning till Los Angeles och samtidigt en mycket träffande satir över staden, människorna och kulturen. Filmen blottlägger snobberiet, livsstilarna, mat- och restaurangkulturen, historielösheten och mycket annat från änglarnas stad under tidigt nittiotal. Som ledsagare får vi två alldeles underbart charmerande britter som referenser och observatörer.

Under filmens tredje akt smyger de in en fin liten kärlekshistoria som är helt bedårande. Vem skulle inte falla för Sara? Jag blir alltid förtjust i henne i alla fall.

Vid sidan av den briljanta och smarta humorn och den varma kärlekshistorien är filmen fylld av fantastiska skådespelarinsatser. Steve Martin och Victoria Tennant drar ett stort lass som huvudrollsinnehavare men vi ser också Richard E Grant, Marilu Henner och en ung Sarah Jessica Parker i centrala biroller. Både Grant och Henner stjäler alla scener de är med i. Parker gör sin SanDeE* livfull och sprallig på helt rätt sätt.

Dessutom har vi en hel del kul cameos i filmen från skådisar som Woody Harrelson, Rick Moranis, Patrick Stewart, Iman, Terry Jones och Chevy Chase.

Filmens styrkor
Otroligt humoristiska smarta och träffande betraktelser över livet
Mysig kärlekshistoria som tar hjälp av vädret
Delikata skådespelarinsatser

Jag var inte säker på att denna film skulle hålla men den överträffade mina förväntningar. Igen. Det var fascinerande att se att varenda scen långt in i filmen hade en kul betraktelse, en liten detalj som fick mig att sitta och le, skrocka eller till och med skratta högt. With a twist of lemon!

Filmen stärkte snarare sina chanser att till och med krypa upp några pinnhål i listan vid nästa uppdatering, kanske inte ända upp till topp 10, men runt topp 15 skulle jag tro.

Betyg: 5/5

Community - Season 4 (2013)

Jag gillade Community's tre första säsonger men den fjärde säsongen har varit ganska seg att ta sig igenom. Det är ju samma skådisar och samma karaktärer men något har känts "off". Därför blev jag mer eller mindre lättat när jag hörde att seriens grundare och kreativa man bakom produktionen Dan Harmon inte var med under säsong 4. Han hade tydligen sparkats av de visa tv-bolagscheferna. Det förklarade en hel del för mig.

Säsongen var helt enkelt inte speciellt rolig. Jag liknade detta med att det var som att någon försökte härma humorn i Community - men inte lyckats. Med tanke på att Harmon inte var med hade jag tydligen mer rätt med den liknelsen än vad jag kunde ana.

Dessutom la de ner en hel del tid och kraft på tråden om "Changnesia" där karaktären Ben Chang (Ken Jeong) fejkar att han har råkat ut för amnesi. Jag tycker att Chang är en av de tråkigare figurerna i Community och den tråden var dödfödd från första början. Konstigt nog rann den bara ut i sanden till slut. Som det verkar i alla fall.

Nu var givetvis inte alla avsnitt dåliga. Av de tretton finns några roliga episoder.

Episode 2 Paranormal Parentage, Halloween-avsnittet där gänget besöker Pierce's skumma hus, Annie är utklädd till tjejen från The Ring och Shirley hittar Pierce's lekrum (50 shades..) var kul.

Indiedrottningen Brie Larsen dök upp i en gästroll i episode 8 Herstory of Dance där Abed försöker sig på en dubbeldejt (samtidigt) och Britta hoppas att Sophie B Hawkins ska komma till hennes skoldans.

Lyckligtvis tar det sig mot slutet av säsongen. Två av de tre sista avsnitten var ganska roliga.

Elvan Basic Human Anatomy var kul där Abed och Troy bytte kropp som i Freaky friday och Annie blev het på The Dean (då hon trodde att han var Jeff). Speciellt var de avslutande outtakes kul.

Till sist kommer jag ihåg det tolfte avsnittet, Heroic Origins, som säsongens starkaste. Det är något av ett Origins-avsnitt där vi får se hur alla i gänget hamnar på Greendale. Lustigt nog visar det sig att de alla befann sig på The Yougurt Place samtidigt! Avsnittet har en skön dialog, något om jag saknat i många av avsnitten under säsongen. Brittas uttal av Kieslowskis trilogi; Bleu, Blanc, Rouge!

Vi får ju se alla i gänget hur de var innan de började på Greendale. Jeff som vass advokat, Shirley som lustfylld fru, Annie som ambitiös pillerknaprande student, Troy som the jock, Abed som jättearg på Star Wars-prequels och Britta som aktivist. Britta blir dock övergiven av sina aktivistvänner efter att en av tjejerna sagt:  "I'm done. I had hamburger the other day and suddenly I'm not cold all the time anymore." LOL. Mitt i prick.

Episoden avslutas med Don't you av Simple Minds, kanske en blinkning tillbaka till första episoden av första säsongen där de blinkade till The Breakfast Club i massor?

Jag ser fram emot de två sista säsongerna av Community nu när jag vet att Dan Harmon kom tillbaka till showen. Jag har förhoppningar om bättre än S4 även om det blir svårt att komma upp till samma nivå som de hade i S1.

Betyg: 2/5

Vacation (2015)

Vad är ett skratt värt? Vad har en film som gör så att du skrattar så att du tappar luften för värde? Det är svårt att jämföra komedier med andra filmer då de första kan vara fåniga men bra och de senare kan vara seriösa och bra. Det kanske är svårt att jämföra fler genrer med varandra men komedier är extra svårt.

Vacation eller Ett päron till farsa: Nästa generation är en otroligt rolig film. det var både en av de de filmer jag såg mest fram emot att se i Malmö, men också en av dem som jag hade lägst förväntningar på. Därmed blev jag mycket överraskad av att den var så bra. Jag ville ju egentligen se den mest på grund av nostalgiska skäl efter ha vuxit upp med och gillat Vacation-serien sedan 80-talet. Att den nu stod på egna ben och var bra ser jag bara som en bonus.

Detta kunde nämligen gått fel på så många sätt. Den kunde varit en blek kopia som bara försökte efterapa originalet. Den kunde ha gått överstyr med referenser och homage till de äldre filmerna. Den kunde tagit sig på för stort allvar, eller för litet. Den kunde ha fel sorts humor, eller ingen humor alls. Den kunde ha dåliga skådespelare och den kunde ha ruttet manus.

Lyckligtvis var alla dessa farhågor helt ogrundade skulle jag vilja säga. Humorn är balanserad mellan blinkningar till de gamla filmer och en fräck uppdatering av serien. Den driver med sig själv och är samtidigt skönt ärlig mot sina karaktärer. Den har hjärtat på rätt ställe, vilket är så viktigt, inte minst i komedier.

I filmen får vi följa Rusty Gringwald då han ta med sig sin familj på en ny road trip till Walley World i Kalifornien. Han vill återuppleva resan trettio år efter han åkte på resan med Clark och familjen. Rusty vill också ge sin egen familj liknande minnen. Om att han lyckas. Som Rusty ser vi Ed Helms. Han är solid, inte för crazy utan håller filmen på rätt köl. Som hans fru ser vi Christina Applegate som inte gör bort sig men jag kan kanske tycka att hon är lite tråkig som skådespelare. Sönerna var lustiga och dynamiken dem emellan var lite oväntad.

På vägen händer en uppsjö av dråpliga situationer. En av de roligaste är när Rust med familj besöker syrran hans och hennes läckre man (spelade av Leslie Mann och en generös Chris Hemsworth). Undvik för all del att titta på trailern då den spoilar några av de roligaste scenerna ur filmen...

... och av dem finns det en massa. Jag älskade också när filmmakarna driver med sig själva och det faktum att de gör en re-boot på Vacation. Metahumor när den är som bäst.

Självklart får vi träffa Clark och Ellen också, spoiler alert, men de är inte med så mycket vilket bara är bra då Chevy Chase inte är så rolig längre.

Jag är fantastiskt glad över att denna film var så rolig och jag längtar efter att se om den när den släpps på skiva. Jag tvekar heller inte en sekund att ge den fyra godnattpussar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läsa mera?
Fiffi

Community - Season 3 (2011-2012)

Community är en trevlig serie. Den är mysig, fylld av popkulturell metahumor och bitvis riktigt rolig. Med dess korta 22-minutersavsnitt vore det lätt att plöja igenom en säsong på en vecka men jag tycker det vore att "slösa" med avsnitten. För mig har det funkat bättre med att se ett avsnitt lite då och då. Har helt enkelt kollat på serien långsammare än ett avsnitt i veckan hur konstigt det än låter.

Under tredje säsongen har karaktärerna en så stabil bas att stå på att karaktärsdriven humor firar tirumfer mest hela tiden. Vi åskådare vet hur huvudpersonerna tänker och beter sig och då skapas en grund för humor när de går från sina vanor eller utsätts för konstiga situationer. Samtidigt har nyhetens behag med seriens alla popkulturella referenser lagt sig lite.

De flesta i studiegruppen har genomgått en utveckling så att de blivit mer och mer jämlika i hur roliga de är. Favoriten är fortfarande Annie (Allison brie) som oftast hamnar i dråpliga situationer. Svagaste kortet är Pierce (Chevy Chase) som är för extrem för att gå hem hos mig. Av birollerna älskar jag Dean Pelton (Jim Rash)  men jag tycker fortfarande att Chang (Ken Jeong) är riktigt trist. Tyvärr spenderas en hel del tid mot slutet på en lång tråd om hur Chang tar över Greendale. Det är synd då detta är en serie lik Seinfeld som inte handlar om något och som är bäst när den tillåts handla om just inget.

Säsongens, och hela seriens, bästa avsnitt är avsnitt 4 "Remedial chaos theory" där ett ödesdigert tärningskast skapar sex parallella tidslinjer. Gänget är på inflyttningsfest hos Abed och Troy. Jeff slår tärning om vem som ska gå ner och släppa in pizzaleveranskillen. Hela avsnittet är glimrande med alla variationer på samma tema och låten Roxanne från The Police används på ett förträffligt sätt. "Roooooxanne..."

Två andra avsnitts om jag fann lite extra roliga var avsnitt 10 "Regional holiday music", seriens julavsnitt där de driver med tv-seriekollegan "Glee" samt avsnitt 11 "Urban matrimony and the sandwich arts" där Shirley och Andre ska återgifta sig och Annie och Britta förbereder bröllopet.

Community är en skön serie. Den ligger i en övre del av listan på komediserier jag följt. Jag hastar långsamt vidare med säsong 4.

Betyg: 3/5

Community - Season 2 (2010-2011)

Några korta ord om andra säsongen av Community. Detta är en komediserie med så där härligt korta och distinkta 21-minutersavsnitt. Varje avsnitt avnjutes som små noveller. Serien blinkar ofta mot popkulturella företeelser, filmer eller andra serier. Ibland kan hela avsnitt gå i en stil som lånats från förebilderna. Det var väl under denna säsong ett helt avsnitt spelades med små dockor i stop motion (Ep11, Abed's uncontrollable Christmas). Kul idé men inte lika roligt som det kanske ser ut på pappret.

Karaktärernas roller i gruppen har nu förtydligats. Jeff Winger är seriens Jerry Seinfeld, Ted Mosby eller Leonard Hofstadter. Jeff funkar bra som gruppens "normale" kille, den centralfigur serien kretsar kring. Jag tycker Jeff spelad av Joel McHale har vuxit under säsong 2. Han är varken roligast eller konstigast, men en viktig bit i pusslet.

Seriens galne figur, dess Kramer, Sheldon Cooper eller Barney Stinson är såklart Abed Nadir (Danny Pudi). Och han är givetvis en av favoriterna, men min största favorit, den karaktär som ger utrymme för allra mest karaktärsdriven humor är de underbara Annie Edison, spelad av Alison Brie. Hon är säsongens vinnare om du frågar mig. Shirley står för en hel del roliga inslag. Chevy Chase är en udda figur i serien. Behövs han ens? Jag är inte säker på det. Han är inte speciellt rolig i de flesta avsnitten. Självklart gör Community en grej av det och under slutet av säsong 2 och inledningen av säsong 3 undrar gruppen detsamma - behövs Pierce? Britta, Troy och Ben Chang är kul ibland men inga stora favoriter. Bland birollerna älskar jag givetvis Dean Pelton (Jim Rash). Professor Duncan är också en kul prick.

Community växer och tillhör numera en av mina favoritkomediserier. Säsong 3 har redan påbörjats, om än i lagom takt.

Några av säsongens bästa avsnitt:
Ep6 Epidemiology. Den med ett Halloween-party där alla blir zombies

Ep10 Mixology certification. Den där Troy fyller 21, gänget går ut på bar och alla blir fulla. Annie superlustig som slutty storstadstjej!

Ep14 Advanced Dungeons and Dragons: Den med Fat Neil

Ep16 Intermediate documentary filmmaking: Den där den obligatoriska referensen till Firefly... "the unjust cancellation of Firefly..."

Ep21 Paradigms of Humam memory: den där gänget tänker tillbaka på tidigare episoder, varav vi knappt känner igen en enda scen! LOL. (nya scener, inte alls en standard-titta-tillbaka-på-bästa-klippen)

Ep23 A fistful of paintballs och Ep24 For a few paintballs more: Dubbelavsnittet som avslutar andra säsongen med ett gigantiskt paintballkrig där allt från klassiska westerns, Battle royale och Star Wars refereras till. Paintball-krig igen! Precis som avslutningen av säsong 1. Hahaha, galet bra.

Betyg: 4/5

Community - Season 1 (2009-2010)

Efter ivrigt påhejande från killarna i Har du inte sett den?-podden blev jag nyfiken att ge Community chansen. Med Johan i spetsen pratade de om serien som om den vore brons, silver och guld. Framför allt skulle serien vara överfull av popkulturella referenser.

Jag har nu sett första säsongen och jag kan meddela att det var till belåtenhet. Nej, det är inte den bästa serien jag har sett, men den är mycket, mycket bättre än många andra serier som rullar i tablåerna.

Egentligen var jag insåld på serien redan efter första avsnittet då det tungt refererade till favoritrullen The Breakfast Club. Och redan efter några få avsnitt kände jag att detta var karaktärer som man kan lära känna och trivas med.

Som navet i gruppen ser vi Jeff Winger. Han är ok men kanske inte favoriten. Han är mer som Ted i How I met your mother, han är navet i gruppen som driver handlingen framåt och förankrar galenskaperna i en lite tryggare grund. En av seriens lustigaste figurer, kanske denna series motsvarighet till Sheldon Cooper, är Abed Nadir. Hur kan man misslyckas med karaktären som är streetsmart, har autism och är snabb som vinden? Bland killarna är otroligt nog den gamle favoriten Chevy Chase den som sticker ut som svagaste kortet. Visst, han har sina ljusa stunder under säsongens gång, men det känns lite som att han är lika sorgligt malplacerad som hans karaktär Pierce är. Eller så är det ett tecken på briljant manus och skådespeleri från honom som gör att jag känner som jag gör...

Sen har vi the ladies... "Big boobs, medium boobs and black boobs". LOL, jag höll på att kissa på mig av skratt när Señor Chang efter ett helt läsår refererade till dem med den summeringen.

Medium boobs - Britta. Hipstertjejen med  höga ideal och medelmåttiga engagemang som Jeff blev betuttad i från första scenen. Jag gillar henne. Hon är ok och lite udda för en kvinnlig karaktär i en serie som denna vilket alltid piggar upp lite. De övriga två är kanske inte lika unika.

Black boobs - Shirley, frånskild proud mama med två små pojkar hemma. Hon har många av säsongens roligaste kommentarer och små instick. Hon är som ett IV dropp som matar serien med injektion efter injektion av humor. Också en bra balans till den lite buffliga och hysteriska humorn som Pierce levererar.

Till sist har vi big boobs - min favorit Annie. Hon är underbar! Kan tilläggas att hon har anatomiskt proportionerliga "big boobs". Alison Brie är snyggast, men framför allt otroligt rolig i drifterna med sin karaktärs oskuldsfullhet som före detta nördig plugghäst som krossats under sina egna och andras förväntningar. Hennes resa via psyket till att bli en "hottie" ger underlag för otal permutationer av komiska situationer. Speciellt scenerna mellan henne och Dean Pelton var extra vederkvickande. Ett av säsongens roligaste avsnitt är S01E11 "The politics of human sexuality". Med dess vassa och fyndiga dialog och tjejernas plot för att hjälpa Annie i hennes uppdrag att inför studenterna demonstrera hur man applicerar en kondom på en anatomiskt korrekt penisattrapp var det en höjdpunkt.

Community har inte svävat upp till toppen av humorserier (än), men den ligger på en hög höjd och svävar lite under toppskiktet. En extra skjuts uppåt fick serien i och med avsnittet S01E23 "Modern warfare", det med en paintballtävling på campus. Studiegruppen diskuterar Jeff och Brittas relation vilket tröttar ut Jeff och han går ut till sin bil för en liten lur. När han vaknar är hela campus ödelagt med tydliga tecken på en furiös kamp. Avsnittet övergår här till en blandning av alla action/överlevnadsfilmer man sett. Där finns Battle Royale, Die Hard, Pulp Fiction och så vidare, och så vidare, allt i en färgglad mash up. Otroligt kul avsnitt och den episoden jag har överst i minnet från säsong 1.

Jag kommer definitivt se vidare på denna serie.

Betyg: 4/5

Hot Tub Time Machine (2010)

"Which colour is Michael Jackson?"

Här kommer den utlovade revyn av John Cusacks nya 80-talskomedi "Hot tub time machine". Trots en vedervärdig filmtittarmiljö med konstanta flugattacker och dånande tvättmaskin mitt i örat kunde jag skönja en galen historia om ett gäng 40-åringar i livskris. De åker tillbaka till 1986 och få chansen till upprättelse. Detta är något av en nostalgitripp för alla oss 40-åringar i livskris!

Historien är den vanligaste, resan till insikt att du bör göra det du brinner för och älskar här i livet. Men också sentimentet som Thomas Crown lever efter:

"Regret is a waste of time".

I filmen får vi också en cameo (?) av en av 80-talets giganter. Det är skoj, men usch vad gammal han är nu. En annan liten trevlig detalj är att Elways "The drive" spelar en central roll i handlingen. Den observante åskådaren ser dock ett fel i presentationen av matchen. En triviatävling! Vad är fel med The Drive i denna film? Svaret är inte det som berör den lilla ekorren...

Det är svårt att veta om filmen växer vid en andra titt. Den är full av potentiellt roliga popkulturella referenser och många skämt under bältet. Men ack, filmen var nog inte speciellt bra. John Cusack är dock alltid John Cusack, och han får den obligatoriska extrapoängen. Filmen får två därmed guppande kvinnobröst av fem möjliga.

Betyg: 2/5


PS, Om man kollar på alla fyra trailers nedan har man nog sett det mesta och det bästa ur denna komedi... Mycket nöje.