Big Trouble (2002)

Big Trouble är en underskattad genommysig komedi med ett galleri av härliga karaktärer framförda av en drös ännu härligare skådespelare. Filmen är regisserad av Barry Sonnenfeld som gav oss den likaledes underhållande Get Shorty från 1995.

Handlingen är medvetet rörig men den har inget med att göra om filmen funkar eller ej. Det handlar i alla fall om några vanliga halvhederliga medborgare som blir indragna i skurkarnas värld och ett atomvapen på drift.

Filmen har ett överflöd av sköna skådisar. Tim Allen är mysig och han spelar "the straight guy" som alla skämtare spelar mot. Sen har vi Rene Russo (alltid härlig), Zooey Deschanel och Ben Foster (unga!), Stanley Tucci, Sofia Vergara och Jason Lee (Jesus!). Skurkar i massor med Dennis Farina (lysande), Jack Kehler, Tom Sizemore och Johnny Knoxville. Poliserna spelas förträffligt av Janeane Garofalo och Patrick Warburton, och filmen bjuder på flera kul figurer.

Det är svårt att fingret på varför filmen funkar och är så mysig och underhållande. Dialogen och humorn sitter som en smäck och handlingen är vimsig och meningslös men den adderar till filmens feeling. Av moderna filmer är det kanske re-booten av Fletch som ligger närmast?

Jag ger i alla fall denna film en stark trea!

Betyg: 3+/5

Lyssna på oss snacka om filmen i Shinypoddens avsnitt Burn After Reading - där poddar finns, eller här.

Hoppa över och läs Sofias text om filmen! 

Re-Watch: Toy Story 4 (2019)

 

Det var en stor skillnad att se fyran med ettan, tvåan och trean i färskt minne. När jag såg filmen första gången var det en stark trea, men denna gång blev det ett mycket ståtligare betyg. Skillnaden måste ligga i hur färskt minnet är om karaktärernas inbördes relationer och gemensamma historik, men också att en viss mysighetsfaktor smugit sig in över hela anrättningen.

Filmen inleds med en mycket stark prolog som utspelas nio år tidigare. Vi får se hur Bo Peep förloras då hon och hennes får ges bort till någon annan. Woody är bestört och det är dammigt i rummet. Inte för sista gången under denna filmen kan jag lova.

Sen hoppar de fram till "nutid" och vi bjuds på det bästa äventyret av alla. Vid sidan av de äldsta favoriterna Woody, Buzz, Jessie, Rex, Slinky, Mr och Mrs Potato Head och Hamm har vi Bonnies leksaker Mr Pricklepants, Dolly, Trixie och Buttercup. Man älskar att återbesöka dem och deras värld.

Men filmen är så stark till stor del på grund av alla nya bekantskaper. Bonnie bygger en egen leksak, Forky, och han gör ju succé. Inte på samma nivå som Baby Yoda, men något liknande i en mer modest skala. 

Andra gången det blir dammigt är när Woody får syn på ljusmönstret från Bo Peeps lampa. Bitterljuva känslor stormar inombords. Tredje gången är när Woody med sitt orörliga ansikte träffar Bo Peep igen. Hon är också "död" då ett barn leker med dem. Känslorna som förmedlas trots att de båda är helt orörliga är starka. Det är en bra film detta!  

Det är efter mötet med Bo filmen verkligen tar fart. Vi träffar tjejerna Billy, Goat och Gruff och även den lilla Giggle McDimples. Senare ansluter Ducky och Gunny och Duke Caboom. Gängen är nu kompletta.

Inne i antikaffären möter vi Gabby Gabby och hennes hemska hejdukar som påminner om "The puppet show" för att inte tala om "The Gentlemen" från "Hush". Först känns det som att Gabby Gabby är en tredje antagonist i rad med liknande agenda, men hon visar sig ha "layers", likt Saffron, Bridgette och Yolanda. Att Woody till slut uppfyllde Gabby Gabbys önskan var nog lika överraskande vid denna titt som första gången. Fin scen med den lilla bortkomna flickan. Flickan är rädd och hon vill med en mycket mänsklig projektion trösta dockan. Rart tycker jag.

Jag bara älskar denna film. Manus är så genomtänkt och rent ut smart. De drar nytta av de tre föregående filmerna på ett fantastiskt sätt. Redan etablerade teman och utmaningar förvaltas. Lojalitet står högt i fokus fortfarande, men filmen handlar ännu mer om syftet med livet. Woody ställs inför en livskris då han inte har något syfte i livet längre. Dynamiken mellan Woody, Buzz och Bo Peep är mycket bra.

Jag kände otroligt mycket under filmens gång. Det är något konstigt som händer. Vet inte om det är åldern eller ett resultat av isoleringen under pandemin. Men jag kände mig som en våt trasa när jag såg filmen.

Men filmen är otroligt rolig också. Det är så många roliga saker att jag inte kan komma ihåg alla nu. Jag såg filmen utan att skriva anteckningar då det kan förta känslan av att vara mitt i filmen. Jag älskade hur Buzz följde sin "inner voice" hela tiden, Duke Caboom (Keanu Reeves), Ducky och Bunnys gnabbande (Keegan-Michael Key och Jordan Peele), The girls, "trash" och actionfiguren som först inte fick en "high 5"...

Sen har filmen en massa referenser och kopplingar till tidigare filmer i serien. Som vanligt i denna serie bjuder den på mer eller mindre djuplodande filosofi i massor. Men jag lämnar det till er att upptäcka och uppleva själva.

Jag avslutar som Forky istället:

Forky: I will explain everything.
Knife Toy: How am I alive?
Forky: I don't know.

Betyg: 5/5

Jojjenito ser filmen för första gången så var lite varsamma med honom. Här kan du läsa hans tankar om filmen.

Re-Watch: Toy Story 3 (2010)

ANDY: Now, Woody -- he’s been my pal as long as I can remember. He’s brave, like a cowboy should be. And kind, and smart. But the thing that makes Woody special? Is he’ll never give up on you -- ever. He’ll be there for you, no matter what. Y’think you can take care of him for me?

Damn you, that movie. Dammig i rummet värre.

"Toy Story 3" är bättre i alla perspektiv. Charmig, rolig, djup och rent ut sagt sorglig. 

Lojalitet, mod, vänskap. Bra saker.

Avsked. Många filmer visar avsked men denna är en av de som bäst förmedlar känslan av avsked.

Leksakernas syfte och mål i livet var att vara Andys leksaker och nu har han vuxit upp. Vad händer då? En fantastisk premiss som Pixar till fullo förvaltade. Detta är i princip en perfekt film.

Som vanligt med de bästa från Pixar är det en film som verkar på flera plan. Den kan uppskattas av de yngsta med roliga nya och gamla leksaker som kommer till liv och gör roliga saker på duken. Och den kan sannerligen uppskattas av vuxna då den behandlar otroligt allmängiltiga känslor och utmaningar människor ställs inför i sina liv. Saknaden efter en älskad, känslor av vrede och sorg av att blivit bortvald, känslor av att inte veta vad livet har för mening och så vidare. Men en av filmens styrkor är att allt detta kommer fram genom leksakernas problem, inte mänskliga problem som klistrats på leksakerna. Det är leksaksproblemen som behandlas, att hamna på vinden, att ges bort, att kastas i soporna, att brännas upp.

Ojoj, bra grejer detta. Filmen vinner också på att ha sett de två första i serien precis innan, men inte så mycket som jag trodde. Så länge man har en vag koll på bakgrunden står den sig väl som "stand alone". Det är nog så att fyran är mest beroende av att se de tidigare nära inpå.

Det som slår mig i denna titt av trean är hur mycket Woody har utvecklats. I första filmen var han fortfarande lite egocentrisk efter tiden som Andys favorit, men nu är han lojal mot både guden (Andy) och hans vänner. Buzz väljer tidigt sida med vännerna. Jag ser också hur mycket bättre Jessie är och hur kul Buzz är som spanjor och hur skönt hela det vanliga gänget fortfarande är. Jag gillar flera av de nya karaktärerna, där thespianen Mr. Pricklepants står ut lite av förklarliga själ, en livs levande 007:a! Jag gillar också den snyggt klädde Ken och den skrikande apan.

Det är också slående hur stor påverkan människorna haft i leksakernas liv. Woody som hela tiden kallats lojal och modig blir just det. Björnen Lotso som blivit glömd och ersatt blir en mean old guy osv.

Filmen har otroligt många filmiska referenser inte minst från diverse fängelsefilmer och filmer om flykt, plus de vanliga Star Wars, Indiana Jones osv. Den bästa för mig var ändå att få träffa Totoro även om den inte pratade.

Observera hur Bonnie rättar till Jessies hatt när hon får henne och hur Andy i samma anda rättar till Rexs arm när han plockar upp honom. Omtanken för leksakerna finns i dem båda. 

Scenen när Andy lämnar iväg Woody... Woodys ansikte, det är fullständigt orörligt men ger mig ändå en uppsjö av känslor. Fantastiskt filmskapande.

Filmen var en perfekt sista film i trilogin. Vad kan en fjärde film erbjuda nu egentligen? Muahahaha...

Betyg: 5/5

Jojjenito skriver också om filmen. Det är första gången han ser filmen. Kolla här hur det gick.

Re-Watch: Toy Story 2 (1999)

Ja men dessa Toy Story-filmer är ju förbaskat charmiga ändå! Jag gillar det lilla universat som byggs upp. Jag gillar de flesta karaktärerna och deras vänskap. Gillar Woodys lojalitet mot Andy och sina vänner. Gillar dynamiken i gruppen.

Men med det sagt tycker jag ändå att detta är ett steg ner från ettan. Är det till och med inte så att andra filmen i serier ofta är ett steg ner? Jo, det finns flera serier som exemplifierar detta. Se Bruces Die Hard, Tompas Mission Impossible, Harry Potter och till och med Marvel Cinematic Universe där tvåan är en av de klart sämsta i hela den serien. Notabla undantag till denna "regel" är Alien-serien och såklart Bond, James Bond, där tvåan kan vara bästa filmen i hela serien! Så det är en regel som endast är tillämpbar då den passar in. En perfekt regel således.

Vad är det då som är svagare i denna film jämfört med ettan? Jo, först och främst är den för mycket en jaga efter någon-film, för mycket fokus på action som tar tid från relationerna. Det andra felet är att några av de nya karaktärerna inte är bland mina favoriter. Jag tänker framför allt på Jessie med hennes skrikiga röst (den jobbiga Joan Cusack) och den tämligen ointressante Prospector (annrs den så stabile Kelsey Grammer).

Men alla nya karaktärer är inte lika svaga. Jag gillade både Mrs Potato Head och filmens skurk Al McWhiggin. Rösterna till dem ges av Seinfeld-veteranerna Estelle Harris (Georges mamma) och Wayne Knight (Jerrys granne Newman). Sen gillar jag ju självklart Wheezy som fått sin röst från Joe Ranft som var en av männen bakom Toy Story.  

Men överlag är filmen såklart bra Missförstå mig icke! Jag gillade framför allt hur de använder första filmens suveräna låt "You've got a friend in me" under några viktiga sekvenser i filmen. 

På tal om sånger fann jag den lilla filmen inom filmen om Jessies historia som spelas upp under sången "When She Loved Me" som en höjdpunkt. Den sekvensen är så tajt och bra berättad.

Av de gamla gardet var det bra överlag. Vid denna titt la jag märke till hur man kunde se hur Slinky Dog andas i vissa scener. Kul liten detalj.  

Overall ett litet snäpp ner men som vi alla vet kommer det bara gå uppåt härifrån.

Betyg: 3/5

Jojjenito 2? Yup, Jojjenito skriver också om filmen idag. Giddy-up.

Re-Watch: Toy Story (1995)

 

Toy story är en underbart mysig film om vänskap och att finna vad man ska göra med sitt liv. När jag såg filmen första gången var jag mindre engagerad i karaktärerna, men nu vid en omtitt svallade känslovågorna över.

Jag tycker den har en perfekt mix av humor och känslor. Är det sentimentalt? Javisst, men jag köper det med hull och hår. Det är också kul att ges tid att se mer av birollskaraktärerna och en massa detaljer som jag missade under första titten.

Filmens äventyr centreras runt krisen som Woody genomgår när Andy får en ny modernare och mer "kompetent" leksak, Buzz Lightyear. Woody kastas ut på osäkerhetens hav och historien tar flera vändor innan han kan känna fast mark under fötterna igen. "You've got a friend in me" sjungs av Randy Newman och sången har flera bottnar i denna film. Andy har en vän i Woody, och Woody får en vän i Buzz. Vissa av de övriga leksakerna kastar Woody allt för lätt under bussen för att jag ska tycka att det är helt ok. Saknar en viss nivå av lojalitet här, guys! Men, jaja, de är ju bara leksaker ändå.

Jag roas av flera av figurerna; Slinky Dog, Rex, Mr. Potato Head, a bucket of soldiers och Bo Peep. Men filmens högsta skratt fick jag kanske av scenen med the aliens och deras gud The Claw. Grannpojken Sid är hemsk och scenerna i hans rum är kanske filmens bästa på många sätt.

Lite kul att Joss Whedon var med som "script doctor" i denna banbrytande film.

Betyg: 4/5

Varför såg jag om filmen? Bloggkompisen Jojjenito kör just nu ett Pixar-tema där han ska se igenom alla deras långfilmer. Då tar jag chansen att se om vissa av filmerna och fyller några av de hål i filmografin jag har kvar att se. Toy story-filmerna hänger ihop mer än vad man kan tro. Men det gick snart ett decennium mellan tvåan och trean och ytterligare ett mellan trean till fyran. Och när jag såg dem önskade jag att jag hade haft bättre koll på de tidigare filmerna. Nu när tillfälle gavs via Jojje valde jag att ta chansen att se om dem i snabb följd. På detta sätt kan jag på ett tydligare sätt observera alla kopplingar bakåt i serien.

Surfa nu över till Jojjenito och läs vad han tyckte om den första Toy Story-filmen.

Toy Story 4 (2019)

Woody har arbetat hela sitt långa liv för barns bästa. Men hur blir det när "hans barn" hittar nya leksaker och går Woody förbi? Efter ett liv i barnens tjänst, vad återstår när barnet, "guden", kastat dig åt sidan?

Sällan har Toy Story-serien så tydligt signalerat konceptet att barnet är Gud och de levande leksakerna är Gudens tjänare, som när barnet Bonnie de facto skapar ett nytt liv i inledningen av Toy Story 4.

Man kunde kanske tro att serien var klar i och med trean, men så var icke fallet. Den fjärde filmen behandlar efterspelet på ett briljant sätt. Jag ångrar bara att jag inte såg om de tre första filmerna före jag såg denna då vi återbesöker en hel del karaktärer och teman som etablerats och behandlats i de tidigare filmerna.

I fyran förbyts ett religiöst blint troende på sitt barn mot något nytt, kan det vara kärlek, kan det vara vänskap, kan det vara ett eget liv som något annat än en slav?

Som vanligt med de bästa Pixar-filmerna har denna film flera lager. Vi får humor och kul karaktärer på flera nivåer. Filmen fortsätter att ge en intressanta saker att fundera på efter den är slut. Jag finner mig konsumera den långt efter själva titten är slut. Den lilla figuren Forky hänger sig kvar. Lustig figur det där.

Den roligaste nya karaktären är dock den kanadensiska Duke Kaboom som har så svårt att leva upp till sin egen reklamfilm. Han pratas av de senaste årens guldgosse Keanu Reeves. Yes We Canada!

En annan mycket kul detalj är skämten runt karaktärernas inre röster där Buzz löser frågan på ett förträffligt och mycket underhållande sätt.

Filmens "bad guy" är mycket bra, en komplex figur med en hustlers röst. Ja, hon pratas av Christina Hendricks känd som Saffron från Firefly. Hennes henchmen är nästan lika creepy som dockan i Buffy-avsnittet "The puppet show".

För övrigt gillar jag fåret Billy, Goat och Gruff. Det är roliga tjejer det.

Ett stort tips de de som inte sett så mycket Pixar-filmer, looking at you Jojjenito. Se alla fyra Toy Story-filmerna ihop, som den serie de är. Det blir filmerna bättre av totalt sett då alla uppföljare refererar till de tidigare hej vilt. Jag ser fram emot att se om alla fyra vid tillfälle och då låta blommorna i denna bukett öppna sig fullständigt.

Det blir en stark trea efter första titten, men jag kan tänka mig att filmen växer vid omtitt.

Betyg: 3/5

Wild Hogs (2007)

Jag såg Wild hogs med min kompis Anders. Filmen är inspelad i New MExico där Anders med familj bor och vi såg filmen på den vackra och trevliga Filmstaden i Råsunda. Som jag minns filmen var den mycket lustig. En komedi och road trip om fyra medelålders kompisar som vill återvinna sin ungdoms glansdagar och åka på road trip på sina hojjar. John Travolta, Tim Allen, Martin Lawrence och William H Macy sörjer för stjärnglansen i rollbesättningen. Erfarna herrar med god tajming passar bra för denna komedi.

Tyvärr visade det sig att mina minnen från filmen var skeva. Jag gissar att filmupplevelsen sträktes av det trevliga sällskapet, kontexten med de natursköna scenerierna från New Mexico och den fina biografmiljön. Filmen var i alla fall inte riktigt lika bra vid denna omtitt.

Typ av humor?

Detta är en renodlad komedi som mestadels spelar med sansad och situationsdriven komedi men pyntar med lite crazykomedi som när Dudley krockar med sin hoj stup i kvarten. Filmen har inte så värst mycket annat att bjuda på förutom en gnutta antydan till romantik.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Både filmen och humorn är av "jaha"-kvalité. Det är "helt ok" men inte mer. Moderna komedier som också är av slaget road trips som We're the Millers (2013) och Vacation (2015) är mycket bättre. Till och med actionkomedin RED (2010) slår denna på fingrarna i både humor och filmkvalité.

Manus vs. skådespelare

Manus är det största problemet med denna film. Det är som att manusförfattaren råkade hamna bredvid Billy Crystal på någon hotellbar och därefter trodde sig kunna skriva en Billy Crystal-komedi. Nej det kunde du inte. Se på America's sweethearts istället för denna film!

Skådisarna gör ett tillräckligt bra jobb för att man i alla fall inte behöver jaga dem för att kräva lönen tillbaka. Men knappt mer. Tim Allen är givetvis den i kvartetten som har mest närvaro och hjärta. Istället roas jag lite mer av några biroller som spelas av Stephen Tobolowsky (sheriffen), John C. McGinley (highway patrolman), Marisa Tomei (skönheten) och såklart Kyle Gass (sångaren).

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

Vad kan sensmoralen i denna film vara? Kanske att man inte får sega till sig som medelålders och tappa sina gamla intressen. Man ska fortsätta att göra det man brinner för!

Två stereotyper: Vi har den tuffe killen som egentligen är en liten pojke som bara vill göra sin pappa glad. Den som alltid överskattade Ray Liotta spelar tuffingen Jack. Vem pappan är får förbli en hemlis.

Sen har vi förstås den skrikande frun som kör med sin man. Martin Lawrence's Bobby har en extremt jobbig fru som spelas av Tichina Arnold. Ja, givetvis inte lika jobbig som Will Smiths fru i Enemy of the state, ni vet hon, Carla King, som nästan på helt egen hand förstör den bra filmen?

Tre troper:

a. Den första är att tekniknörden Didley krockar och snubblar sig igenom filmen. Ok, jaja, vi förstår, tekniknördar är inte machomän.

b. "Losern" som huvudperson. Alla fyra är "loosers". Woody är bankrutt och hans fru till supermodell har lämnat honom, Bobby är misslyckad författare och tvingas arbeta som toalettrengörare, Dudley är en klumpig nörd och Doug är läkare, som i (tand)läkare...

c. Det finns alltid kaktusar i öknen. Eller?

Favoritkarakärer?

Highway patrolman i John C. McGinley är suverän. Klart underhållande som den avundsjuke bögen. Sheriffen Charlie i Stephen Tobolowskys skepnad är lika underhållande som han är hunsad av mc-gänget. Marisa Tomei är som alltid bedårande. Har dock inte så mycket att göra som Maggie, förutom dansa logdans med Dudley. Kyle Gass! Vilken dåre!

Trivia

Maggie's Diner was built in Madrid, New Mexico for the film, but the producers were asked to leave the building standing, when filming was complete. It is now a gift shop, that sells Wild Hog and Del Fuego souvenirs.


The characters are based on a criticism made by George Carlin in his HBO special George Carlin: You Are All Diseased (1999), when talking about Harley-Davidson themed restaurants.

Omtittningspotential?

Nja, kanske inte så mycket nu längre. En gång är ingen gång, två är jättemånga?

Slutomdöme

Är filmens roligaste scen när den homosexuelle motrocykelpolismannen flörtar med John Travolta i dammen?


Betyg: 2/5

Chimpanzee (2012)

Gulligt. Den lilla chimpansen Oscar är så gullig att man dör!

Ytterligare en film jag såg på Malmö Filmdagar, Chimpanzee, hade premiär i helgen. Filmen heter Schimpansen på svenska. Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord såg denna film före mig och hennes korta beskrivning var att det var en "disneyfiering" av en klassisk naturfilm. Jag undrade lite förvånat vad hon menade med det när jag gick in till visningen. Det skulle snart visa sig. Jag såg filmen i slutet av tisdagen och det var femte filmen för dagen. Tänk er fem filmer i rad på en dag! Ett personligt rekord om vi pratar om antal filmer. Jag har dock sett mer filmmeter under en dag då jag Dani, Johan, Erik och Jonas brände av hela Lord of the rings-trilogin i extended editions, närmare 12 timmar konstant film.

Men åter till Chimpanzee. Detta är en renodlad familjefilm och som sådan tämligen lyckad. Om du söker en mer klassisk naturfilm, likt en BBC producerad naturdokumentär, kan du bli besviken. Först i slutet av filmen under eftertexterna får vi se klipp från inspelningen och vi fick då en aning om de strapatser filmarna haft för att kunna fånga dessa bilder. Jag hoppas att mer material av det slaget dyker upp på en framtida dvd-släpp.

Snårigt.

Filmen följer en chimpansfamilj med alfahannen, ett antal yngre hanar och en grupp honor med ungar. Speciellt en liten chimpansunge som döpts till Oscar av filmteamet följs. Vi får se hur en konkurrerande chimpansfamilj gör attacker mot våra vänner och hotar att ta över en lund med extra mycket mat. Under filmen hör vi Tim Allen's berättarröst förklara vad aporna gör, tänker och känner. Det är här disneyfieringen kommer in. Filmen klipps så att det ser ut som att aporna gör och känner saker som passar in i handlingen. När Tim Allen säger att Oscar blir förvånad får vi se en scen där den lilla apan ser förvånad ut. Lite oklart om apan var förvånad och ännu mer oklart hur mycket klipparbete som ligger bakom för att få ihop scenerna från djungeln till den saga som berättas.

Vilar ut i mammans trygga famn.

Det är klart att jag hellre hade sett en ren naturdokumentär. Filmen har ett antal otroligt vackra naturscener som lagts in som extra ögongodis. I ett montage med uppsnabbad film som visar hur en svamp sprider sig på en växt som är mycket vackert. Den häftigaste naturscenen var en sekvens där vi ser tunga regndroppar landa på röksvampar i slow motion. Svamparna skjuter upp plymer av rök vid extra välriktade om än stokastiska droppars landning.

De bilder filmarna fångat med chimpansfamiljen är intressanta i sig. Oscars mamma förolyckas nämligen och den lille krabaten är för ung för att klara sig på egen hand. Hans framtidsutsikter ser inte så ljusa ut. Detta tills det otroliga sker och han får hjälp från oväntat håll...

Aporna knäckte nötter med stenar. Ett jobb som kräver stor koncentration.

Som femte film under en dag var Chimpanzee mycket skön. Den är avkopplande och vacker. Inte speciellt upprörande eller svårsmält. Den är familjeanpassad men också rörande. Jag kan rekommendera filmen för familjer med barn som gillar djur på film. Som långfilm fann jag den lite väl tunn. Disneyfieringen drog snarare ner än höjde filmen. Men aporna med Oscar i spetsen är charmiga och filmmakarna har fånga många roliga sekvenser på bild. Ta med era småttingar till bion! Ingen av dem lär bli besvikna.

Jag ger Chimpanzee två räddare i nöden av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Vad tyckte då Sofia om denna? Filmen ligger helt inom hennes kompetensområde så det ska bli extra spännande att läsa hennes text.

Toy Story 3 (2010)

Where's your kid now, Sheriff?

1995 släppte ett okänt litet bolag vid namn Pixar sin första långfilm "Toy Story". Femton år senare har vi här den tredje och avslutande filmen om Woody, Buzz och gänget.

Detta är filmkonst på högsta nivå. Det gör inget att det är animerat, den formen av film har sedan länge kommit för att stanna. Pixar lägger ner så otroligt mycket på handling, karaktärer, detaljer, dialog och kulturella referenser. Allt det som behövs för en bra film. Manuset tog 2,5 år att skriva! Trötta filmmakare som James Cameron borde ta sig en funderare nästa gång de ska göra världens dyraste film. Det kanske kan vara värt att fundera lite, lite, lite, lite på handling och karaktärer också.

"Toy Story 3" är en mycket värdig avslutning på denna trilogi. Andy ska åka till college och alla leksakerna ska läggas i förvaring på vinden, kastas eller skänkas bort. Kris hos våra vänner. Filmen är spännande, rolig och rörande. Det blev till och med lite dammigt i vardagsrummet där ett tag. Klassiska värden ställs på prov som trofasthet, ärlighet och vänskap. Hela filmen är helt underbaaar.

"Toy Story 3" får fyra livslånga vänskapsband av fem.

Betyg: 4/5

So long... partner.