DogMan (2023)

Luc Bessons senaste film är en mix av genrer och stilar där drama blandas med action och en hel del magisk realism på det. Jag kan tänka mig att filmen är en vattendelare men jag gillade den mycket.

Filmen inleds under natten när polisen stoppar en skåpbil. Chauffören är en vuxen vit man i drag med peruken på sné, läppstiftet smetat och klänningen i oordning. Han är också blodig lite här och där, som om det skvätt. När chauffören knappt svarar på tal och dessutom inte vill öppna bakluckan på skåpbilen blir polisen än mer misstänksamma. När de öppnar dörren hoppar 30-talet hundar ut ur bilen och springer iväg längs gatan. Vad är detta? frågar polisen sig, och vi åskådare frågar oss samma sak.

Chauffören, Douglas (Caleb Landry Jones) låses in i ett förhörsrum på polisstationen och polisen ringer in jourhavande psykolog Evelyn (Jojo T. Gibbs). Det är via Evelyns intervjuer med Douglas vi lär känna honom och hans livsöde. Samt hur det kom sig att han kunde prata med hundarna.

My gosh, detta var något speciellt. En unik film. Jag gillar det mesta som Luc Besson regisserat, i alla fall hans sci-fi och actionfilmer. Detta var delvis nya marker men jag gillade det mycket. Jag kan älska sagor som befinner sig mellan det verkliga och fantasins värld. Besson bjuder också på en rejäl fajt mot slutet, action och pang pang.

Caleb Landry Jones spelar huvudpersonen Douglas och han är nog också den enda skådespelaren jag känner igen. Han är otrolig i denna film. Han bär hela filmen på sina axlar, ger den en gravitas som kändes överraskande. Hans hängivenhet till rollen är central och han ger sin Douglas en blandning av stoiskt lugn, beslutsamhet och sorgsenhet. Men hans Douglas saknar aldrig syfte med det han gör han och vi hejar på honom som man gör ibland. Filmen är allt annat än käck, ett stort vemod omfamnar den från första scenen.

Bra jobbat Luc!

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

Anna (2019)

Vad tycker vi egentligen om filmer som påminner så mycket om äldre filmer att de skulle kunna vara re-makes?

Ett omdebatterat fall är såklart "The Force Awakens". Många ogillade skarpt att handlingen på många sätt påminde om "A new hope". Personligen störde det mig inte då det bara var den övergripande ramhandlingen som var lik. Filmens värde ligger ändå i de nya karaktärerna, deras "story arcs", dialogen och den allmänna känslan i filmen.

Luc Bessons "Anna" påminner på samma sätt väldigt mycket om hans tidigare "La femme Nikita", och på samma sätt är det helt ok i mina ögon. Hade jag gillat det om han hittat på en ny övergripande ramhandling? Sure, det hade också varit najs, men det är inte det som är avgörande om filmen funkar eller ej. Nu har vi här ytterligare en film om en ung tjej som efter påtryckningar blir rekryterad till en hemlig organisation, i detta fall KGB, och efter utbildning drar ut på mördarstråt i Europa.

Dagens film är våldsam och spännande. Mycket av dragningskraften ligger i att hela historien berättas med bruten tidslinje. I princip alla viktiga skeenden visas två gånger. Först ser vi en scen som vi tolkar rakt upp och ner, senare återkommer scenen och då får vi "hela bilden" klar för oss. Filmen låter oss tittare likt en Jason Bourne upptäcka mer och mer av vad som händer allt eftersom filmen tuffar framåt.

Precis som i "Femte elementet" när Besson puttade fram modellen Milla Jojovich i rampljuset (i en av hennes första stora roller på film) låter han modellen Sasha Luss spela titelrollen Anna. Hon påminner mycket om Jojovich i utseende och till viss del utstrålning. Anna är en bad ass likt Jojovichs Leeloo. Man kan också jämföra Anna med Charlize Therons Lorraine i "Atomic blonde". Jag gillar Sasha Luss mycket i denna film.

Actionthrillers av detta slag lever ibland upp med sina biroller och i "Anna" är det dame Helen Mirren som firar stora triumfer som KGB-officeraren Olga. Hon är ljuvlig i denna roll. Hon spelar rollen med en perfekta dialekt och hela sitt kroppsspråk. Jag kommer att tänka på hur hon sitter lätt framåtböjd och krumpen i baksätet på de ryska KGB-bilarna. Delikat skådespeleri av Mirren.

Allt som allt var detta en positiv överraskning från Besson. En film som på grund av sexanklagelser mot honom har sopats under mattan. Det är trist, inte minst på grund av skådespeleriet från Luss och Mirren.

Betyg: 4/5

Valerian and the City of a Thousand Planets (2017)

Åh vad jag hade velat gilla Valerian and the city of Thousand Planets. Jag fullkomligt älskar Bessons The Fifth Element och det är i princip omöjligt att inte jämföra de två filmerna. Men tyvärr gör man Valerian en otjänst när man jämför med den gamla filmen. Valerian har inte en chans. Det största felet med Valerian är castingen. Ingen av de tre huvudkaraktärerna som spelas av Dane DeHaan, Cara Delevingne och Clive Owen är bra och om man jämför med Bruce Willis, Milla Jovovich och Gary Oldman blir det slakt likt Dothrakis mot Lannisters. Med en magnifik budget kan det inte vara pengar det handlar om... Väl?



Båda filmerna är "over the top" och då krävs otroligt starka personligheter för att sälja en dialog som annars faller platt. I The Fifth element funkar det full ut men i Valerian blir dialogen skrämmande dålig. Trots att Besson kämpade på och försökte finns det inte en enda scen mellan Valerian och Laureline som känns äkta. Allt de säger, speciellt Valerian, känns som försök till en "cool one-liner". Humorn i Valerian står inte upp på egna ben - ytterligare ett område där den slås på fingrarna jämfört med sin äldre kusin.

Det som funkar och är häftigt i Valerian är miljöerna. Damn, vilken sprittande fantasivärld som byggs upp. Allt från pärlfolkets Avatar-inspirerande värld till Alpha-stationen som tagen ur en Isaac Asimov-bok. Man skulle kanske ta och läsa om The caves of steel igen?



Den bästa sekvensen och häftigaste miljön var scenen på The Market en marknad ute i öknen med en miljon butiker i en virtuell värld. Det var också där vi såg svenske Ola Rapace i en liten men häftig roll. Han var solid, kanske filmens bästa insats! Några andra kända ansikten flimrade också förbi. Rutger Hauer har en cameo! Ethan Hawke spelar en Jack Sparrow-liknande hallick som jag inte kände igen förrän jag kände igen honom på rösten. Sen spelar Rhianna en kameleont som tvingas uppträda och annat mot betalning. Hon påminde mig om den blå divan men hon hade inte en chans mot sin föregångare, varken i performance eller känslan i magen när det går som det går.



Valerian är ett spektakel. Det är en osannolikt fantasieggande värld vi får möta, en rymdopera, en sci-fi-saga som tagen från femtiotalet filmad med dagens teknik och specialeffekter. Tyvärr gav filmen mig inte speciellt mycket och jag är inte sugen på att se om den. Det blir nog en omtitt på The Fifth Element istället.

Jag ger Valerian and the City of a Thousand Planets två "converters" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Min korta revy på The Fifth Element.

Filmen sågs på filmspanarträffen i helgen som gick. Hoppa nu över och läs de övrigas texter:
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
Movies-Noir
Har du inte sett den - Carl

Ola Rapace och Cara Delevingne

Lucy (2014)

Trots att Luc Bessons senaste långfilm är under 90 minuter lyckas han trycka in en massa influenser i sin film. Lucy är som en blandning av hans egen Nikita, science fictionfilmen Morgan, koreanska actionrullen The raid, Wachowski-syskonens The Matrix och Terrence  Maliks The tree of life.

Visst är Lucy är jädrans film, som blandar hejvilt med action, sci-fi och bilder från National Geographics, men den funkar! Jag gillar den skarpt. Och det för att den är bra punkt slut, inte för att den är så dålig att det blir bra.

Scarlett Johansson verkar ha hamnat i sci-fi-facket nu efter filmer som Her, Under the skin, Lucy och nya filmen Ghost in the shell. Det gillar jag henne för. Bästa genren och Scarlett passar i denna miljö. Jovisst, hon är bra i det mesta men extra kul när det är sci-fi.

Här i Lucy spelar hon en vanlig tjej som efter några missöden råkar få i sig stora mängder av en ny syntetisk drog som har den lilla sidoeffekten att hon får access till sin hjärnas kapacitet till mycket högre grad än vad vi normalt sett har. Lite samma som i den där filmen med Bradley Cooper, Limitless. Vid sidan av Scarlett har vi också Morgan Freeman som spelar en hjärnforskare och Min-sik Choi, ni vet han i Oldboy, spelar the big bad.

Jag blev sugen på att se Lucy efter Ghost in the shell, fick väl någon form av Scarlett Johansson craving, och den levererade ordentligt. Spännande, intressanta idéer, en massa action en en hel del naturbilder!

Jag ger Lucy fyra tidsenheter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Taken 3 (2014)

Franck Dotzler: The LAPD, the FBI, the CIA there all gonna come after you they'll find you and they'll stop you.
Bryan Mills: Good luck.

Jag tror det var Ronny Svensson som sa att Taken 3 borde heta Jagad 2 istället och det ligger mycket i det. Det är ingen som blir tagen i denna film. Däremot blir allas vår värsta bad ass, hårdingen Brian Mills (Liam "Biggus dickus" Neeson) exfru mördad och polisen får ett tips om att han är den skyldige. De jagar honom med allt de har. Den supersmarte polisen Dotzler (Forest Whitaker) är honom i hälarna under större delen av filmen. Hans lazy eye ger honom magiska krafter. Han vet allt.

Handlingen är ungefär så här. Jag kan knappt hålla isär filmerna, Taken, Jagad, Taken, Jagad? Mills kommer hem till lägenheten och hans bagels är varma. I sängen ligger Lenin (Famke Janssen). Hon har fått halsen avskuren men det finns inget blod. Mills blir bestört. Hans inre skriker ut sin ångest. Då möts han av en enarmad ryss i dörren. Ryssen har kanske en protes. Poliserna jagar Mills till en gammal truck och "I didn't do it." "I don't care, I just want to kill you." Mills kastar sig ner i vattnet. Borta! Sen pratar de med varandra och han måste komma in, ge upp sig. Mills lurar dock polisen som den bästa Jason Bourne och undgår avlyssningen. Bästa sättet att bli trodd är att hitta vem som mördade Lenin och dessutom vill Mills kräva hämnd. För då blir ju allt bra igen. Som när han gav dottern en panda i tre dagar före fördelsedagen-present. Dottern, som aldrig blir äldre än 12 år i hans ögon. Och våras, kanske.

När Luc ser sig själv i spegeln ser han en man som gjorde bra film förr i tiden. Mills smyger in på sjukhuset och letar efter proteser och enarmade män. Hans kompis forskar på mediciner och ser precis ut som General Georgi Koskov, men han är oärlig och neslig. Precis som Lenins nya äkta make Stuart förresten. Så fort jag såg att Lenin hade gift sig med Sean Ambrose från Mission: Impossible II förstod jag att något lurt var på gång. "My priorities is Kim." Mills ramlar ner i en hiss och utför ett stup men han överlever båda gångerna! Spoiler alert. I hissen måste han ha krupit genom ett maskhål och utför stupet var det bara att kasta sig ut genom dörren trots att man såg att dörren aldrig öppnades. Konstigt. Skit samma. De gamla vännerna hjälper till och de är också bad ass, men de är med för kort tid i filmen. Träligt. Och allt glas krossas men ryssen skär sig inte i fötterna som John gjorde. Ryssen blir skjuten men det blöder inte ur kroppen på honom. WTF hände där? Äh, skit samma.

Nej, så var inte handlingen. Jag skojjade bara.

Betyg: 2/5

Läs vad mina fellow filmspanare hade att säga om denna film. Blev de tagna av spänningen?

Har du inte sett den? (pod)

Jojjenito

The Nerd Bird

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis Filmtajm

3 Days To Kill (2014)

På tal om suget efter actionfilmer. Jag gav mig inte efter den kassa filmen om Jack Ryan. Den enda ljuspunkten i den filmen var ju Kevin Costner i en biroll och samme man spelar ju huvudrollen i en annan actionfilm. Jag tog steget ut över kanten igen. Låt det bära eller brista.

Gamle demonregissören Luc Besson har skrivit manus till denna film, 3 days to kill. Det är en ganska våldsam actionkomedi med en helt underbar Kevin Costner i huvudrollen som en gammal avdankad CIA-agent som samtidigt måste jaga efter en internationellt efterlyst terrorist, hantera en bångstyrig och besviken tonårsdotter samt försöka överleva en dödlig cancer.

Med låga förväntningar blev jag rikligt belönad. Jag njöt i fulla drag till denna film. Costner är som sagt lysande och flera av de största birollerna är också mycket bra, tex den olycklige chauffören Mitat spelad av den okände Marc Andréoni. Dottern Zooey spelas av Hailee Steinfeld som jag senast såg som den lilla tjejen i bröderna Coens True grit (2010).

Mannen med det konstiga namnet McG har regisserat. Han har tidgare gjort filmer som Terminator: salvation (2009) och We are Marshall (2006). Mest känd är han kanske för de moderna Charlies Angels-filmerna. Och det är kanske mest från de han hämtat inspiration till denna film. Den är roligt, mycket rolig i sina stunder. Costner som röjer runt som en annan Liam Neeson där borta i Paris blir i den ena mer opassande situationen efter den andra uppringd av dottern och smilbanden dras ut varje gång. Personkemin mellan Costner och Hailee är ljuvlig, men vem har inte bra personkemi med Costner? Var han borta ett tag eller är det bara jag som missat honom i folksamlingen?

Jo, Connie Nielsen har inte så värst bra personkemi med Costner. I varje fall inte i denna film. Hon spelar hans ex och där följer filmen alla tänkbara slitna klyschor. Hon såg sliten ut Connie.

Skurkarna i filmen var överlag mycket fina, med en sliskig "albino" med tycke för halshuggning i spetsen. Den enda karaktär som jag inte riktigt fattade var CIA-agenten Vivi som spelades av Amber Heard. Hon var galet konstig, men var det bra? Jag är osäker.

Jag kan nästan tycka att denna film visar att Luc Besson inte satt sina sista potatisar i landet som heter actionfilm. Är det lika bra som hans gamla alster som The fifth element (1997). Nej visst inte, men det är bra mycket bättre än mycket annat skräp därute. Jag väljer att fria hellre än fälla i detta fall.

Jag ger 3 days to kill fyra lila cyklar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmspanare extraordinaire Steffo har också skrivit om filmen även om han verkar ha vaknat på fel sida den dagen han såg denna film.

Colombiana (2011)

Cat: I want to be a killer. Can you help me?

Jag och Movies-Noir hade pratat länge om att se någon av våra gemensamma filmer för 50-talet ihop, och eftersom jag har ett filmrum hemma vad kunde passa bättre än att sammanstråla hemma hos mig och glo på film? Denna trevliga tillställning gick av stapeln i fredags. Men något hände på vägen. Under det inledande fikat satt vi och pratade film i massor och framför allt om actionfilm. Samtalet böljade som vågorna på Skagerrak en arg höstdag men vi hamnade allt som oftast i 80-talet och i actiongenren. Så när vi skulle kolla film var i alla fall jag rejält sugen på actionfilm istället för det tänkta dramat. Movies-Noir som är lyhörd och flexibel var snabbt med på noterna och vi hittade filmen Colombiana ståendes bland mina osedda blu-rayfilmer. Perfekt! En film som ingen av oss sett!

Jag hade köpt filmen efter ett tips från den store Frans i England. Jag hoppades stilla att hans tips skulle vara solitt och att filmen skulle vara bra.

Filmen har två manusförfattare varav en är ingen mindre än Luc Besson. Vad tusan hände med honom egentligen? Han var en mina absolut största favoritregissörer efter filmer som La dernier combat, Subway, Det stora blå, Nikita, Leon och The fifth element. Men sedan har han försvunnit ifrån min radar i alla fall, och nu för tiden verkar han mest låna ut sitt namn som filmers producent samt skriva en massa risiga manus. Va fan hände?

Colombiana är inte en bra film. Nej, den är knappt en "helt ok" actiondängare för stunden och den är glömd så snart man rest sig ur filmfåtöljen. Redan i inledningsscenerna när en nioårig flicka springer ifrån vuxna mördare på motorcykel (!) inser man att detta inte är en seriös eller verklighetstrogen actionfilm. Den försöker så mycket efterapa det realistiska våldet som har blivit så populärt i svallvågorna efter The Bourne-trilogin. Men samtidigt som den försöker ha äkta våld, väljer den att visa totalt oäkta serietidningvåld och resultatet blir kasst. Vi får bara ett antal lösryckta scener radade efter varandra utan inbördes sammankoppling och vi får nästan aldrig se hur Cat tar sig till hennes mål. Vi får inte se henne visa upp sina färdigheter eller skicklighet. Undantaget är scenen på polisstationen som i sig var filmens höjdpunkt men som också var en ganska ordinär och trist scen.

Zoe Saldana från den där värdelösa filmen med en massa blåa aliens spelar den av hämnd drivna Cat men hon är ganska menlös som huvudperson. Detta är inte en av mina nya favoritskådespelerskor om man säger så. Men jag antar att om man tycker att hon är härlig kan man kanske gilla filmen lite mer.

Nej, tyvärr blev vårt sena kontraval av film inte så lyckat men man får ta nya tag nästa gång.

Jag ger Colombiana två svaga livslånga hämnder av fem möjliga. Eller vänta nu, vad hör jag där borta, i fjärran? Är det Jojjenito som ropar något? Va? Ah, digitale... Jo, jag ändrar mig och ger Colomiana en hämnd av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Mitt filmsällskap Movies-Noir skriver också om filmen idag. Blev han mer förtjust i Zoe? Såg han briljansen i denna film? Kolla in hans text här.

Taken (2008)

Bryan: I don't know who you are. I don't know what you want. If you are looking for ransom, I can tell you I don't have money. But what I do have are a very particular set of skills; skills I have acquired over a very long career. Skills that make me a nightmare for people like you. If you let my daughter go now, that'll be the end of it. I will not look for you, I will not pursue you. But if you don't, I will look for you, I will find you, and I will kill you. 

Jag följer upp mitt inlägg "7 skådespelare" med en mycket "manlig" film. Filmen jag skriver om är Liam Neeson's Taken. Jag har sett den förut men denna gång föll andan på och jag flixade den (kan det vara ett nytt verb - att flixa en film?).

Taken är en stark "kamp mot klockan action-thriller". Liam Neeson är perfekt i rollen som Bryan Mills, en före detta CIA-agent vars dotter kidnappas av människohandlare när hon är på resa i Paris. Filmen är otroligt bra i vissa sekvenser, och samtidigt är den mycket svag i andra delar. En kluvenhet som är olycklig. Filmen är ändock helt klart bra, men den kunde varit starkare och mörkare.

Jag börjar med vad som är bra. Först och främst är det något primalt med själva upplägget. Man har inga problem att sympatisera med offren och Bryan. Att ens dotter tas av grymma människohandlare för ett liv i prostitution är inte speciellt trevligt. Scenen när dottern Kim (Maggie Grace) bli kidnappad är en av filmens starkaste scener. Bryan's telefonsamtal med kidnapparen, se citat ovan, är redan en klassiker. Man får nästan rysning, så coolt är det. I will not pursue you... Hela scenen när Bryan besöker albanernas högkvarter är filmens höjdpunkt då det gäller action. I den når filmen nästan upp till Bourne-nivå. Det finns fler bra scener. En av de grymmaste scenerna som setts på länge är tortyrscenen där Bryan håller sitt löfte, se citatet ovan. Själva scenen i sig är inte så grov, men jag har många gånger tänkt på mannen som lämnas i stolen med spikar i benen och... Äckligt.

Så, det finns en hel del bra i Taken, men tyvärr är det några, tre närmare bestämt, saker som gör att betyget dras ner. I stigande allvarlighetsordning:

1. De misslyckas med att etablera Bryan Mills. Han spelas som en mjukis, på gränsen till mesig tönt i inledningen av filmen. Jag förstår att man vill visa att han är komittad till sin dotter och man vill säkert också få till en kontrast mellan den nya Bryan och den gamle Bryan. Tyvärr blir det för orimligt. Man borde sett lite av den gamle CIA-agenten i Bryan, även när han hade pensionerat sig. Scenerna från det extrajobb Bryan gör i Los Angeles räcker inte för att etablera honom fullt ut.

2. Hur tusan beskrivs dottern Kim egentligen? Maggie Grace är 25 år, karaktären Kim ska vara 17 år, men Grace spelar Kim som om hon vore 12 år. Hennes beteende i inledningen av filmen är långt från en sjuttonårings. Hon beter sig barnsligt och hon till och med springer som ett litet barn på flygplatsen. Valet av skådespelerska och hennes ålder är väl en sak, men om manus säger 17 år borde hon då inte bete sig som en sådan? Ville regissören att dottern skulle verka yngre för att höja insatserna ännu mer?

3. Sista tredjedelen av filmen är mycket svagare än de första två tredjedelarna. Filmen var starkare så länge fienden var den diffusa albanska maffian. Hotet var tydligt och stort, mycket på grund av att hotet var okänt. Vi fattar ändå tillräckligt mycket om vad som väntar offren till människohandlarna. Vi behöver inte veta detaljerna och vi behöver inte få ansikten på förövarna. Scenen med de olyckliga tjejerna som tvingades arbeta som prostituerade på bygget var en mycket mörk och uppslitande scen. Filmen skulle fortsatt i den riktningen. Då hade Bryan's övervåld kommit till rätta och varit berättigat. Scenen hemma hos den franske underrättelsemannen var också överraskande mörk för att vara en "vanlig" actionfilm. Istället slutade filmen allt för mycket som just det, en vanlig actionfilm. Scenerna hos den rika mannen samt på lust-yachten var som från en annan film. Inte alls den mörka thrillern vi sett, bara en ordinär action. Visst ändrade filmen karaktär ganska ordentligt där mot slutet? Trist.

Som helhet är Taken en film som jag kan rekommendera om man är ute efter en thriller/action. Men den kunde blivit en klassiker med bara lite tajtare story mot slutet och några få justeringar av karaktärerna.

Jag önskar att det filmen handlar om inte skedde i verkligheten men tyvärr är det nog inte så. Nu ger jag Taken tre oharmoniska filmer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

From Paris With Love (2010)

"This motherfucker hates Americans so much, even though we saved his country's ass in not only one world war but two, he still won't let me through with my cans! "

Vi skulle se den nya poliskomedin "Cop Out" med Bruce Willis men efter de första minutrarna stod vi inte ut längre och bytte till denna rulle. "From Paris with love" har producerats av Luc Besson som tidigare gjort några av mina absoluta favoritfilmer, "Subway" och "Femte elementet". Besson har tydligen mer eller mindre lämnat regisserandet till förmån för manusskrivande och producerande. Nu har han listat ut en actionfylld story och producerat den, en bizarre action-film.

I huvudrollen ser vi John Travolta i samma stil som han hade som "bad guy" i "The taking of Pelham 123". Travolta spelar en skicklig våt specialagent som får dig att tänka på både Jack Bauer och James Bond. Dessa två har givit tydliga influenser till denna film. Bond med filmtiteln och miljöerna, Bauer med frenesin i storyn och actionscenerna, där Besson också lånat lite från Bourne (fast inte lyckats fullt ut). Som Travoltas yngre och väldigt mycket oerfarne partner har vi Jonathan Rhys-Meyers. Jag gillade inte honom i Woody Allens "Match point" men här lyser han då han på ett kul sätt går från en lärd och intelligent men torr tjänsteman i tjänst hos USA's utrikesminister till en härdad hemlig agent.

Filmen erbjuder action utan slut och en lite udda blandning av humor och allvar. Jag hade ganska låga förväntningar på filmen men blev mycket positivt överraskad. Detta var underhållning spectaculaire. Till sist måste jag bedöma den för sitt underhållningsvärde och den får tre starka Rattle Snake-cans av fem.

Betyg: 3/5