Ted Lasso - Season 3 (2023)

Tredje och sista säsongen av Ted Lasson är över och det blev ett ganska fint slut tycker jag ändå. Ted for hemåt och alla var ledsna men allt blev bra. Som det sig bör i sagornas värld.

Personligen tycker jag att serien har tappat en hel del sedan första säsongen och denna tredje var seriens svagaste. Från komedi med lite drama har serien blivit drama med lite komedi. Jag tänker att komedi med lite adderad drama ofta blir ännu bättre än dess ingående delar, mer än summan, men detta gäller inte lika ofta när det är drama med lite extra komedi. Det är en spaning jag har i alla fall.

Serien var som bäst när den skojade med kulturkrockar, det engelska samhället och "vanlig" fotboll sedd ur perspektivet från en jänkare van med amerikansk fotboll. Detta och att serien allt som oftast överraskade mig gjorde att den firade stora triumfer.

Denna säsong hade flera lite mer allvarliga sub-plottar som inte var så kul helt enkelt. Var och en för sig hade varit ok men nu blev det för lite fokus på Ted Lasso och de närmast runt honom. Det var ändå Ted som var mest kul i serien! Vid sidan av honom gillade jag Beard, Trent och Rebecca.

Alla turer kring Keeley var rent ut sagt trista. Hon passade mycket bättre som en krydda men när hon blev en huvudperson flög det inte riktigt. Också tjatigt om vem hon skulle bli ihop med i slutet, trist och redan gjort. Är inget större fan av Roy Kent eller Jamie Tartt heller. Då var det roligare att följa Sam, Van Damme och Oscar från laget. Hughes problem med att komma ut ur garderoben kändes adderat för att fylla i en checkbox, men det var säkert en fin sak de gjorde. 

Men tristast av alla plottar var den om Nathan Shelley. Mest orimliga tråden som hade funkat om de spelat den för komedi hela vägen, men nu när det blev till en såpa om hans problem med självförtroende och hans relation med Ted blev det bara tråkigt, och inte "bara", utan extremt tråkigt. Serien överraskande mig negativt med en tråd som inte alls överraskande mig.

Det var helt enkelt lite trist att serien blev så tillrättalagd och smörig mot slutet.

Jag önskar Ted all lycka med det nya laget och att Trents bok blir en succé.

Betyg: 2/5

Kodachrome (2017)

Här har vi ännu en liten American Independent-film från 2017, precis som "The last movie star" som jag skrev om häromsistens. Denna är ännu mer personlig och har ett snäpp bättre skådespelare. Jag rös ibland av igenkänning och ibland kände jag mig som en voyeur som tittade in i någon annans liv. Jag älskar denna typ av film som friskt blandar genrer, allt från humor till tunga frågor men som alltid fokuserar på väl skrivna karaktärer och deras relationer. Desto mer specifikt desto bättre då det allt som oftast också blir mer allmängiltigt, det specifika är en genväg till det allmängiltiga. Historier som blandar mellan saker jag känner igen med totalt nya intryck är ofta mycket spännande och givande.

Här spelar den numera gråhåriga Ed Harris en universellt hyllad fotograf i slutet av sitt liv som beter sig som ett asshole mot sin familj. Filmen inleds när den gamle mannens PA och tillika sjuksköterska kontaktar mannens son om att fadern önskar att sonen ska köra dem alla tre till en liten håla som kan framkalla en drös med gamla filmrullar. Enligt utsago det sista stället i USA som kan framkalla. Sonen och fadern har givetvis inte pratat med varandra på flera år, det finns ont blod dem emellan.

Ed Harris joinas av Elizabeth Olsen och allas vår egen Jason Sudeikis. Ed Harris är vass i denna film, han går sannerligen all in och spelar sin gamle patriark som ett riktigt svin. Det känns befriande att varken han eller regissören ryggade tillbaka för elakheterna. Elizabeth Olsen är som alltid jättebra men hon står ändock i skuggan av karlarna i denna film. Jason Sudeikis är inte "Ted Lasso" i denna film, långt därifrån. Här är han snarare en drömmare utan roder på livets hav. Hans personlighet skiner dock igenom, precis som den gör i "Ted Lasso", och det är svårt att inte känna sympatier för honom i alla lägen.

Jag gillar denna genre och detta är en film jag fann mycket varm och rörande. De, både genren och filmen, är kanske inte för alla, men för de av er som känner igen er får Kodachrome mina starkaste rekommendationer.

Betyg: 4/5

Tumbledown (2015)

Tumbledown är en romantisk dramakomedi med Jason Sudeikis som jag gav en chans när jag led av ett särdeles svårt Ted Lasso-sug. Detta var dock inte en romantisk komedi med tyngvikten mot komedi utan snarare ett romantiskt drama.

Sudeikis spelar en musikjournalist som besöker änkan till en avliden musiker. Änkan spelas av den lite aviga Rebecca Hall. Jag gillar henne, men det är något som skaver ändå.

Det går inte att komma ifrån att denna film påminner mig en hel del om Juliet, naked från 2018. Ni vet filmen som bygger på Nick Hornbys bok? Båda handlar om en motvillig kvinna som blir romantiskt involverad med en man i kontexten av en försvunnen/död musiker.

Juliet, naked är dock den överlägsna filmen med bättre manus, regi och skådespelare. Bättre slut också. 

Tumbledown är dock en varm och småputtrig film utspelad i mysig miljö. Tyvärr slår det inte gnistor om vårt kärlekspar. Sudeikis är stabil men jag gillar honom mer i komedier än romanser antar jag.

Betyg: 2/5

Ted Lasso - Season 2 (2021)

Första säsongen av Ted Lasso var något av en kontrarevolution. Ut med cynism, övervåld och sarkastiska serier i superhjältemiljöer och in med en serie om en genuint snäll person. Serien levde mycket på Jason Sudeikis charm och värme men det mesta i serien var "top notch". Det är ju så det är med de allra bästa filmerna och serierna, allt måste sitta.

Hur skulle de då kunna vidareutveckla denna serie inför säsong 2? Grundkonceptet byggde ju på några reklamfilmer med karaktären Ted Lasso när någon tv-kanal i USA skulle börjas visa Permier League. Sannerligen inte det mest djupgående grundmaterialet. Men stället för stagnation valde teamet bakom serien; Jason Sudeikis, Bill Lawrence och manusförfattarna att utveckla karaktärerna organiskt. Det är lite som att följa kaninen ner i hålet och se var man hamnar…

S2 är lite mer dramatisk än första säsongen, och därmed inte lika fjäderlätt i sitt anslag. Humorn kändes lite stel inledningsvis men snart uppdagades att serien tagit sig an riktiga frågor som prestationsångest, psykisk ohälsa inom sporten och pressen att inte duga.

Nu låter det säkert som att säsongen var tråkig men det var den inte, de fann snart rätt tonalitet på humorn och mixen blev bra. Jag fann den varm och ljuvlig, men av lite andra orsaker än den första säsongen. Nu blev det de personliga relationerna som stack ut, framför allt den mellan Ted och lagets kvinnliga psykolog. Under den första säsongen slogs jag av att dialogen var så överraskande och uppfriskande.

Denna typ av serier behöver inte ha en speciell övergripande handling, men här i säsong 2 fick vi en smygande utveckling av en ”main villain”. Det kom för mig tämligen överraskande men i slutet kändes det som ganska organiskt, ja vi lät kaninen ta oss på en tur och det var här vi hamnade, med en allt mer gråhårig storskurk.

Säsongen avslutades med en rejäl ”cliff hanger” (klipphängare?). Väntar på S3.

Betyg: 3/5

Ted Lasso - Season 1 (2020)

 

Ibland kommer en tv-serie som känns ny och fräsch och som på ett konstigt sätt passar perfekt in i samtiden. Nu när vi har en vidrigt polariserad värld där de politiska "sidorna" hatar varandra utan slut, och där sociala medier istället för att föra människor närmare varandra bidrar till starkare och starkare polarisering kommer den snällaste tv-serien jag sett på länge. Jag handhjärtar denna serie. I love it 3000. 

Ted Lasso är en coach från Texas inom deras typ av fotboll som får jobbet som huvudcoach för ett lag i Premier League, det påhittade laget AFC Richmond. På resan över "the pond" tar han med sig sin högra hand, Coach Beard, och en aldrig sinande positiv inställning till uppdraget.

Detta är en komediserie på pappret, men lyckligtvis är den inte lika ensidigt "tokrolig" som  reklamfilmerna om Ted Lasso. Amerikanska NBC började sända Premier League 2013 och deras reklamfilmer från det året ligger till grund för tv-serien. 

Istället blir, lyckligtvis, serien lite mer av en dramakomedi. Humorn hade inte fungerat lika bra om Ted Lasso varit som en texasvariant av Borat där allt är "over the rop" i form av kulturkrock blandat med elakheter som bygger på att folk ska bevisas vara så korkade som möjligt. 

Låtsaspersonen Ted är lyckligtvis bra på vad han gör men han kan väldigt lite om "vanlig" fotboll och i den krocken ligger mycket av humorn. Men jag välkomnar hjärtligt karaktärs- och situationsdriven humor om en person som är duktig på det han gör.  

Vid sidan av kulturkrocken inom sportens värld får vi en massa kul aspekter på vad som är amerikanskt respektive brittiskt. Humorn är som ett sammelsurium av det bästa från båda länderna. Att se denna "fish out of water" i det besynnerliga England innebär en stor portion igenkänningshumor för mig.

Jag gillar relationen mellan Ted Lasso (Jason Sudekis) och Coach Beard (Brendan Hunt). Jason Sudekis är mycket bra, han klarar både av fysik och högljudd humor och den mer lågstämda humorn för oss finsmakare. Sen gillar jag den rika ägarinnans assistent Higgins (Jeremy Swift), klubbens "equipment guy" Nate (Nick Mohammed) samt Keeley, spelad av den som alltid förträfflige Juno Temple.

Kan bara rekommendera serien å det varmaste! Apple TV+ för den nyfikne.

Betyg: 4/5

Booksmart (2019)

Fasen vilken bra film! Perfekta filmen för att visa upp vad vänskap är, kan vara eller borde vara. I detta fall vänskapen mellan två tjejer som just ska ta studenten.

Det första jag kom att tänka på när jag satt mig ner för att skriva några ord om ungdomskomedin Booksmart var hur mycket jag saknar John Hughes. Men denna film är kanske så nära man kan komma honom ändå. Som om John Hughes hade gjort en film 2019. Nu är det istället regidebutanten och tillika skådespelerskan Olivia Wilde som gjort Booksmart. Det är mycket kul.

Manus är skrivet av fyra veteraner från branschen. Båda delar är viktiga i en film som denna, en film som har hjärna, hjärta och så en hel del skämt under bältet. Det är inte en ren crazy-komedi, men heller inte tung som en indy-dramakomedi. Den känns besläktad med filmer som The Breakfast Club och Pretty in pink.

Filmer som denna lever också mycket på skådespelarna och denna film leds av duon Kaitlyn Dever och Beanie Feldstein. Kaitlyn sågs bland annat i Short term 12 och Beanie såg du i Lady bird. Båda två är väldigt bra, de känns helt äkta, en känsla som är så viktig i en film som denna. I filmen Lady bird som var så hyllad kände jag att just äktheten saknades. Booksmart är mycket bättre än Lady bird helt enkelt.

Birollerna är också besatta av riktigt passande och bra unga skådespelare. Jag tycker också att det var skönt att alla ungdomar var mer normala än vad de hade varit i en crazy-komedi. och då menar jag inte diversitet utan att de kändes mer troliga och naturliga i alla de former de kom i.

En av de mest slående sakerna med filmen var hur de har använt musiken. Det är modern hippety-hopp musik för nästan hela slanten och teamet bakom filmen har lyckats att lägga in låtar med texter som passar in extremt väl i handlingen. Men det är ändå när Lykke Li kommer på i slutet som jag skrek ut min förtjusning.

Allt som allt var detta en riktigt bra film. En stark fyra!

Betyg: 4+/5

We're The Millers (2013)

This is not a smidge of pot! You got me moving enough weed to kill Willie Nelson, man!

Nu ska vi prata lite simpel amerikansk komedi. Anti-pretto kan man kanske säga. Pretto så att det står upp över öronen blir det på onsdag istället. Jag såg We're the Millers med Jennifer Aniston, Jason Sudeikis och Emma Roberts häromveckan. Hemma i mitt fina filmrum, kan tilläggas. Det var tredje gången gillt jag skulle se den. Första gången var nere på Malmö filmdagar, filmbranschens egna lilla filmfestival som några av oss inom Filmspanarna blev inbjudna till. Jag tänkte se den som första film på onsdagen men det slutade med att jag tog sovmorgon istället. Den andra gången den kom upp var då min kompis Frans var på besök. Vi var sugna på en inte allt för komplex film och startade upp denna road trip-komedi. Det var klart från och med första scenen att detta inte var en film för Frans. Han gillar nog inte den humorn. Nej, om man ska underhålla den gamle schackmästaren måste det tydligen till en film som My fair lady istället!

Tredje gången gillt alltså. Ensam och "mogen" för en simpel komedi med sex- och knarkskämt så långt ögat når satt jag mig ner i fåtöljen. Jag gillade den!  Den var kul och underhållande. Gav den mig något existentiellt att tänka på, eller något moraliskt dilemma att brottas med? Nej, absolut inte! Bra det! Den var samtidigt lite småmysig med hjärtat på rätt ställe och lite vågad med en del roliga skämt, av sorten "under bältet". Den är ungefär lika bra som Last Vegas och har ungefär samma sorts humor fast med en touch av Ett päron till farsa. Alla dessa är mycket, mycket bättre än Hangover-filmerna om man tänker på andra och tredje delarna.

I komedier som denna är karaktärerna och skådespelarna av central betydelse. Till det är givetvis manus tämligen viktigt. Detta har lyckats bra i denna film, om man nu tar den för vad den är. En simpel komedi, that's it. Jag tycker Jennifer Aniston kan vara lite smålustig i komedier. Ok, hon är ingen Anna Kendrick eller Amy Adams. Hon spelar i en lägre division, men jag har inga problem med henne. Hon passade dock inte som strippa.

Jason Sudeikis är en kul kille. Inte lika skrikigt överspel som från en Steve Carrell eller Vince Vaughn, men kul på ett lite sansat sätt. Bäst var nog Emma Roberts och Will Poulter som spelade låtsasbarnen. Speciellt Poulter var kul och en helt ny bekantskap för mig. En hysterisk birollskaraktär spelades av Kathryn Hahn som vi såg som Rachel i filmfestivalens Afternoon delight. Hon är kul. Vi ser också Castle's rödhåriga dotter lite malplacerad i denna film. Ed Helms gör en liten roll, liksom för att ge filmen lite stjärnglans i skådespelarlistan. Men är han så himla rolig egentligen?

Nej, om du vill ha en lättsmält komedi som "bara" underhåller kan du mycket väl ge We're the Millers en chans. Jag ger den tre "knarksmugglare är inte samma sak som knarklangare" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Bounty Hunter (2010)

Nicole: Life is making mistakes.
Milo: And death is wishing you had made more.

Detta är en romantisk action-komedi med Jennifer Aniston och Gerard Butler (från "300"). De spelar ett fd gift par. Butler är "the bounty hunter" och Jen spelar journalisten på jakt efter ett stort scoop. När hon råkar missa sin tid i rätten (en mindre trafikförseelse) blir hon efterlyst och Butler antar jobbet att hämta henne. Toikigheter och spralligheter uppstår.

Butler är oändligt dålig skådis, maken till torr charmör har man sällan skådat! Jen är mycket bättre men man kan se hur ointresserad hon är att ens försöka rädda eländet. Det funkar helt enkelt inte.

Allt är bortkastat, det kunde varit roligt. Filmen blinkar lekfullt både med polisfilmer från 70-talet om ruttna poliser som stjäl bevismaterial, och med 40-talets screwball-komedier, ni vet de där filmerna med Cary Grant eller Katherine Hepburn i huvudrollerna. Missed opportunities...

Detta kunde varit sååå mycket bättre. Filmen får en etta.

Betyg: 1/5