Hitchcock (2012)

Hitch: Good evening.

Jag var inte speciellt sugen på den nya filmen Hitchcock. Men eftersom den hade valts för månadens filmspanarträff var det bara att vispa upp så mycket entusiasm som det gick, och gå och se den med öppet sinne och öppna ögon. Det lilla jag hade hört om filmen var inte så lovande. Men med tanke på det magra utbud av filmer som visades i originalspråk* på eftermiddagen i lördags så hade vi inte så många alternativ. Jag sänder en liten påsen med sympati till Sofia som var Master of the Ceremonies denna månad. Hon fick inte den lättaste av uppgifter. Från och med detta år kör vi med ett ambulerande ansvar att koordinera, och därmed slutgiltigen bestämma, vilken film Filmspanarna ska se på träffarna.

*="Everyone speaks English"

Hitchcock handlar om tiden runt inspelningen av makarna Hitchcock's klassiker Psycho. Sir Anthony Hopkins i en gigantisk fat suit spelar den gode Alfred och Helen Mirren spelar Hitch's livspartner och tillika musa - Alma Reville. Den ljuvliga Scarlett Johansson spelar Janet Leigh som numera är odödlig efter den ikoniska duschscenen från Psycho. Andra kända skådespelare som dyker upp i filmen är Toni Collette som Hitch's frejdiga assistent, Michael Stuhlbarg som hans sympatiske agent, den enligt majoriteten träiga Jessica Biel som den luttrade och desillusionerade aktrisen Vera Miles, James D'Arcy som mammas pojke Anthony Perkins samt den gamle godingen Ralph Macchio som en galen författare (i hela en enda scen).

Fördelen med låga förväntningar är givetvis att man kan bli positivt överraskad. Jag måste säga att filmen var ganska njutbar faktiskt. Jag hade i alla fall inte tråkigt under visningen och det är positivt. Filmen tar dock inga risker över huvud taget. Den puttrar på lite men känns aldrig brännande eller speciellt intressant. Hitch har prestationsångest. Alma och Hitch har svårt att uttrycka känslor för varandra. Alma känner sig osedd av Hitch och hon umgås med en manlig vän. Hitch känner avundsjuka och prestationsångest. Alma skäller på Hitch över hans mathållning. Hitch smyger upp mitt i natten och sätter i sig ett antal burkar med gåslever... Många spännande känslor och relationer visas upp men allt är ändå så förtvivlat ordinärt.

Hitchcock handlar om produktionen av Psycho. Enligt denna biografiska film hade paret Hitchcock svårt att få finansiering till projektet och de satsade då egna privata pengar. Det var ett mycket riskabelt drag som till slut gick bra i alla fall. I scenerna på inspelningsplatsen briljerar Scarlett Johansson i rollen som Janet Leigh med sin strålande karisma, vilken glöd, men filmen väljer aldrig väg, den duttar bara lite i kanten här och där.

Egentligen finns det tre historier som alla kunde stått på egna ben om de bara utvecklats mer. Den mest intressanta storyn hade varit att få dyka ner djupare i relationen mellan Alfred och Alma, hur de hjälpte och stjälpte varandra. Hur de konkurrerade men samtidigt var beroende av varandra. En annan aspekt som aldrig utvecklades var Hitch's besatthet av en galen mördare som han byggde karaktären Norman Bates på. Detta visas med ett antal hallucinationer som Hitch får vid mer eller mindre stressade ögonblick. Till sist kunde filmen valt att fokusera mer på själva inspelningen. Det hade kunnat vara intressant för dem som är intresserade av vad som hände bakom kulisserna i Hollywood anno 1960.

I slutändan blev resultatet en lättmjölksfilm. Hitchcock borde inte kunna förnärma någon, men inte heller kämpa sig till några dödshårda fans. Alla och ingen av skådespelarna sticker ut. Ja, förutom Alfreds mage då...

Jag ger Hitchcock två knivdirigeranden av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Nu kanske du undrar vad de övriga i den lustiga Filmspanar-klubben tycker om filmen? Kolla här:
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? podcast
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
The Velvet Café (in English)
Plox - Om film
Rebecca på Mode + Film
Filmparadiset

Total Recall (2012)

You're going to wish you had three hands.

Nu är det dags för mitt inlägg från denna månads träff med Filmspanarna. I lördags träffades Filmspanarna för film och samkväm. Valet av film brukar alltid generera en ivrig diskussion bland oss i den inre kärnan av Filmspanarna, en del föredrar kända storfilmer för att locka fler läsare att läsa våra recensioner, andra föredrar smalare filmer så att vi kan sprida budskapet om dem i våra läsekretsar. Denna gång föll valet på nyinspelningen av sci-fi filmen Total Recall.

Men, vilka är då Filmspanarna? Jo, vi är en grupp filmbloggare som möts en gång per månad för just film och samkväm. För tillfället har Fiffi stafettpinnen som samordnare. Fiffi finner ni på den utmärkta och personliga bloggen Fiffis Filmtajm. Andra goa vänner som allt som oftast dyker upp på träffarna är Jessica som har den utmärkta och perspektivgivande bloggen The Velvet Café, Sofia som har den utmärkta och ordrika bloggen Rörliga bilder och tryckta ord, Joel som har sin slumrande blogg Deny everything och som bossar över det gigantiska internationella bloggnätverket LAMB, Jojje som har den utmärkta och filmnördiga bloggen Jojjenito - om film, samt Markus, Erik och Johan som har den utmärkta och underhållande podcasten Har du inte sett den? Till detta har flera andra bloggare dykt upp en gång eller två. Denna gång träffade vi för första gången Dilan från Västerås som skriver bloggen DIMDB. Alla filmbloggare som är intresserad av att träffa likasinnade och prata film är välkomna. Kontakta Fiffi för mer information. Än så länge har vi bara haft träffar i Stockholm, men vem vet det kanske blir en road trip någon gång?

Träffarna brukar börja med att vi ser en film på tidig eftermiddag för att sedan myllra bort till en pub i Gamla Stan för en bit mat, något gott att dricka och till synes ändlösa diskussioner om stort och smått från filmvärlden. På de senaste träffarna har vi diskuterat fängelset i The Dark Knight rises, planetförvirring i Prometheus och Alien, The hunger games barntillåtenhet och The Avengers förträfflighet, bara för att ge några exempel. Under den senaste träffen blev jag lite fundersam över någon liten detalj från TDKR som ivrigt diskuterades runt bordet. Vad är det som är viktiga detaljer i en film? Vilka saker är viktiga för hur man uppfattar filmen? Det är en intressant och spännande fråga där svaret kan variera från gång till annan. Det är dock en fråga som vi ofta berör i våra sammankomster. Nördigt, ja, men också nödvändigt.

Nu kommer jag äntligen till filmen som vi filmspanare bloggar om idag - Total Recall. Detta är ju en nyinspelning av den gamla klassikern från 1990, den med Arnold i rollen som Doug och Sharon Stone som hans våldsamma fru, den som regisserades av auteuren Paul Veerhoven med hans satiriska syn på framtiden. Filmerna bygger på novellen We can remember it for you wholesale av science fiction författaren Philip K Dick. Regissör Len Wiseman tyckte uppenbarligen att han hade något nytt att tillföra verket. Som jag förstått det ska årets film vara något mer trogen ursprungstexten.

Normalt sett brukar jag fokusera på skådespelarprestationer, manus och magkänsla när jag bedömer en film. Är filmen en fantasy eller science fiction kommer ytterligare en faktor in i spelet då den värld som spänns upp måste vara väl beskriven, hänga ihop och den världens regler bör vara angivna och efterföljda. Det är inom detta område som Total Recall's absolut starkaste sida finns. Den dystopiska framtidsvisionen, en blandning av världarna i Blade runner och The fifth element, är fantasieggande i all sin detaljrikedom. Framför allt de ruffiga miljöerna i kolonin med dess ständiga regn och kinesiska skyltar överallt är magiskt bra. Filmen är inom detta område väldigt genomarbetad tycker jag. Den innehåller en massa detaljer som var kul, allt från framtidens mobiltelefoner till avancerade förklädnadstekniker.

Det andra området som årets Total Recall excellerar inom är actionscenerna. Det är fullt ös från start och vi får en häftig resa i biofåtöljerna. Speciellt en scen var speciellt hisnande. En scen där Doug (Colin Farrell) och Melina (Jessica Biel) faller i sin bil ner mot gatuplan och Doug slår på "magneten" precis innan de kraschar - awesome! Jag brukar inte få ståpäls av biljaktsscener, men den i denna film var bra.

Eftersom jag inte har samma förväntningar på en actionfilm som denna, som på en film inom relationsdrama-träsket nöjde jag mig med skådespelarinsatserna från Colin Farrell, Kate Beckingsdale och Jessica Biel. Hade det varit en Woody Allen-film hade jag kanske haft mer att säga om skådespelarvalet. Och manus var väl helt ok, fast jag kan hålla med The Velvet Café-Jessica att de intressanta filosofiska tankarna om vad är verkligt och vad är drömmar, tyvärr inte fick fullt utrymme bland alla actionscener. Wiseman skrapar lite på ytan av de universellt odödliga frågorna; Varför finns jag? Är detta allt livet ger? Verklighet eller dröm? Sant eller falskt? Han hade gärna fått försöka besvara frågorna också, inte bara ställa dem.

Som helhet var jag dock rimligt nöjd med filmen. Jag tyckte det var bra att de endast återanvände grundpremisserna som den gamla klassikern byggde på. I övrigt har de inte försökt återskapa Arnolds film. Nu står den på egna fötter, och som actionladdad science fiction är den i samma division som I, robot och The Island. Jag lät mig sköljas med av framtidsvärlden som visades upp och det kom man ganska långt med. Tydligen. Denna gång.

Jag ger Total Recall tre våldsamma skilsmässor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Nu ska det bli intressant att läsa och höra vad mina vänner bland Filmspanarna skriver och säger. Hoppa nu över och läs deras åsikter och lyssna på grabbarnas podcast. Du finner dem via länkarna som följer... Fiffi på Fiffis filmtajm, Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord, Dilan på DIMBD, Jojje på Jojjenito - om film, Jessica på The Velvet Café, och Markus, Johan och Erik på Har du inte sett den?

Valentine's Day (2010)

"There you have it, folks. Young love. Full of promise, full of hope, ignorant of reality. "

Jag hade ganska låga förväntningar inför denna film. Det var ju antagligen en tämligen generisk romantisk komedi tänkte jag. Men ändå, jag lockades av att "Pretty Woman"-regissören Garry Marshall hade samlat en imponerande mängd spännande skådespelare till denna film. Jag hade också hört att denna film är Hollywoods svar på den brittiska "Love actually" från några år tillbaka. Jag har inte sett den så jag visste inte vad det betydde, men kanske något bra?

Filmen blev en positiv överraskning och jag måste säga att en hel del av skådespelarna levererade gedigna prestationer. Jag skulle nog kalla denna film en romantisk komedi, men den är på gränsen till att vara ett romantiskt drama. Den är upplagd på samma sätt som Robert Altman's "Short cuts", dvs att vi får följa ett antal personer under en dag och där deras liv och öden sammanflätas och kbyter an varandra på ett finurligt sätt. Givetvis handlar det mesta om relationer, och om hur kärlek söks, uppstår, förloras och återuppstår.

Skådespelarinsatserna är överlag bra och de jag vill lyfta fram som speciellt intressanta är Topher Grace och Anne Hathaway. Speciellt Hathaway är mycket bra. Efter att startat sin karriär med ett antal dåliga film(val), tänker till exempel på "Get smart" vilket var ett otroligt korkat karriärval. Men hon har det.

Jag var också till min stora förvåning väldigt förtjust i Ashton Kutcher. Jag trodde att han var värsta tönten men här är han riktigt bra. Jag hade helt avskrivit honom efter "mästerverket" "Dude, where's my car?".

Filmens komiska stjärna var helt klart Taylor Swift, sångerskan som här gör en liten roll som blåst high-school-cheerleader-blondin. Hon är hysteriskt rolig, se speciellt intervjun på idrottsarenan med henne. "I can dance..."

Även Jessica Biel och Jamie Foxx gör bra insatser. Däremot var jag underraskad av Jennifer Garner. Efter att hon träffat helt rätt som Vanessa i "Juno" trodde jag att hon skulle passa in i denna film, men hon var inte alls bra. Trist.

Julia Roberts då? Jodå, hon är med i en liten, liten roll. Hon har en väldigt stor mun när hon skrattar. Missa inte bloopers under eftertexterna, en kul liten detalj med Julia mot slutet... För lite mer av Julia, se "America's sweethearts", "Pretty woman" eller "Erin Brockovich" istället.

"Valentine's day" var riktigt underhållande och jag kan rekommendera den till er som gillar och vill se en romantisk drama-komedi. Den får tre stora chokladaskar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The A-team (2010)

They are the best and they specialise in the ridiculous!

Jag och Danne var i Kista Centrum för middag och en film. Vi var sugna på en skoj sommarfilm och valet föll på "The A-team". Med rätt inställning till denna film har du en mycket kul stund i biomörkret att se fram emot. Detta är en häftig och vansinnig b-film. Action utan slut som mr. Magic brukar säga.

"The A-team" bygger givetvis på den kända tv-serien från 80-talet. Jag har nog inte sett en enda minut av sagda tv-serie, men inte vara orolig, det är ganska enkelt att hänga med i handlingen ändå. Teamet är en kvartett elitsoldater som under Irakkriget blir blåsta av en dum man och de kastas i fängelse. Nu blir uppdraget att fly från fängelse och söka reda på dummingen och rentvå sina namn. Teamet spelas av Liam Neeson - supertuff i sitt gråa hår, Bradley Cooper - med ett charmigt leende på läpparna mest hela tiden, och Sharlto Copley, "Wikus" från "District 9". Plus en väldigt stor svart man.

Filmen lider som många moderna actionfilmer av allt för snabba klipp, det är svårt att se vad som händer ibland. Actionscenerna är överdrivna och helt orealistiska. Underbara. Tänk James Bond uphöjt till tio. The A-teams grej är att ha en plan som är så avancerad att motståndarna går bort sig och väljer fel kopp. Det är en hel del kul dialog också. Den unga publiken pratade och skrattade mest hela filmen. Bredvid oss satt också ett äldre par där kvinnan uppenbarligen inte går på actionfilm speciellt ofta. Hon hoppade till i stolen och små kvidande stönanden hördes från grannen då och då. Mycket underhållande.

Filmen levererade en god underhållning för stunden, egentligen var den ganska kass, men den får nu tre flygande tanks av fem möjliga.

Betyg: 3/5