Delivery Man (2013)

Delivery man är en oförarglig komedi med Vince Vaugh och Christ Pratt om en man som donerat en herrans massa sperma och som via omständigheter utom hans kontroll "råkat" bli biologiske far till 533 barn.

Jag gillar ofta "vassa" komedier som vågar sticka ut lite från mittfållan. Filmer som struntar i alla lättkränkta typer. Denna film är dock knappast en sådan då den är supersnäll och har hjärtat på rätt ställe. Den är över gränsen till mesig men dess värme vinner i slutändan. Det är en mysig film helt enkelt.

Vince Vaugh är en skön skådespelare. Han spelar ofta samma typ men han gör det bra. Han är som en fattigmans Steve Martin. Här kommer mycket av humorn från hans samspel med Chris Pratt. Jag har länge haft lite svårt att ta Pratt på allvar men här måste vi konstatera att han har en viss karisma ändå. De är mycket roliga ihop och Pratt är något av en "scene stealer"...

Cobie Smulders spelar flickvännen och hon är allt som oftast bra men här får hon nästan ingen speltid och absolut inget att göra. Lite synd kan jag tycka.

Men överlag en varm och mysig komedi från New York City.

Betyg: 2/5

Wedding Crashers (2005)

"We lost a lot of really good men out there."

Wedding crasher är en personlig favorit och en film jag sett flera gånger redan. Det var hög tid för mig att skriva om filmen här på bloggen. Jag älskar denna film på samma sätt som jag har kommit att älska filmer som The Thomas Crown affair och America's sweethearts. Det är filmer som kanske inte allmänt sett hyllas som klassikers, men det är mina personliga favoriter som jag håller nära mitt hjärta.

Filmen har en suverän casting, både i huvudrollerna och birollerna. Manus är glimrande, ämnet traditionellt men behandlingen av detsamma mycket frejdigt och så sitter den komiska tajmingen perfekt i de flesta av filmens scener. En film som man kan se om och om igen. En film som man alltid fastnar framför om man råkar surfa förbi den på tv'n en sen kväll.

Typ av humor? 

Visst är detta en romantisk komedi, det handlar trots allt om hur den och den blir ihop och sånt, men den är till minst 80% en komedi i mina ögon. Den är långt från den bästa romantiska filmen jag vet men den är banne mig en av de allra bästa komedierna.

Filmkvalité vs. humorkvalité

HUmorn är det verkligen inget fel på och jag skrattade högt fler gånger jag kan komma ihåg. En stor anledning till att humorn funkar så bra är att hela filmen är riktigt bra gjord där framför allt redan nämnda manus samt rollbesättningen har varit nycklar till framgången. Foto, musik och scenografi kommer inte i första rummet som i en film från Nolan, Malick eller P T. Miljöerna är dock underbara. Jag gillar den härliga segelbåten även om man ser att den ligger stilla i vattnet under flera scener när de låtsas segla. Liten detalj.

Manus vs. skådespelare

Båda är i toppen och de hjälper varandra. Owen Wilson och Vince Vaughn är helt perfekta i rollerna som John och Jeremy. Wilson är min favorit, fasen vad han är bra.

Systrarna Claire och Gloria spelas lika förträffligt av Rachel McAdams och Isla Fisher. De bjuder på olika saker och kompletterar varandra bra. Fisher är helt hysterisk och mycket underhållande. McAdams har väl aldrig varit mer charmig och hon är helt otroligt snygg. I en film som handlar om kärlek och sexuella eskapader skadar det inte att ha snygga skådespelare. Fysisk attraktion ingår i filmen handling.



Bradley Cooper är helt suverän som Sack Lodge. Hela scenen när de spelar flag footboll från hans uppvärmning till hans våldsamma tacklingar är underbar. Filmen har helt klart en svacka en bit in i andra halvan, men filmen avslutas med ett fyrverkeri. Will Ferrell gör entré som den mytomspunne Chazz Reingold och han är en succé. Säga vad man vill om hans lite svagare komedier, men här är han i sitt esse.

Till sist vill jag nämna Jane Seymour och Christopher Walken som Mrs och Mr Cleary. Helt perfekta i rollerna. Det var extra roligt att se Seymour ta ut svängarna.

Av någon konstig anledning fann jag mig jämföra denna film med Meet the parents när jag satt och funderade på vad jag skulle skriva. Den stora skillnaden mellan dessa två komedier kan mycket väl vara att skådepslereriet på alla poster är starkare i Wedding crashers än i Meet the parents. Kärleksparen, föräldrarna (Walken utklassar DeNiro) och birollsfigurer kan ställas mot varandra. Den enda kategorin som är jämn är Owen Wilson i bbirollen i Meet the parent mot Bradley Cooper i Weding Crashers. Oavgjort. Resten är enkla matcher.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral är att Claire inte ska gifta sig med the asshole utan välja sin själsfrände istället. Att Gloria och Jeremy passar ihop undgår ingen.

Två stereotyper: Bradley Coopers alfahanne som bara ser sin tjej som en trofé och knullar runt med var och varannan kvinnlig bartender med stora bröst. Den stereotypiska skitstöveln. Han får vad han förtjänar!
Vad har vi mer? Den något överdrivne yngre brodern Todd. Självmordsbenägen, homosexuell konstnär i revolt mot sin rike och konservative fader. Han är en överdriven figur men rollen är så liten att den bara blir som en kul parentes som inte drar ner filmen.

Tre troper:
a. är det en underförstådd "hemlis" att Kathleen Cleary varit otrogen sin man flera gånger? Tre döttrar, en blond, en rödhårig, en brunett. LOL.

b. komisk effekt av ett missförstånd: Jeremy vill fria till Gloria men hon tror att den viktiga sak som han vill prata om är att föreslå en orgie med de brasilianska systrarna.

c. Mrs. Robinson! Kathleen Cleary får snabbt upp ögonen på John och vi får en scen som tagen ur Mandomsprovet.

Favoritkarakärer?

Jag älskar många karaktärer i denna film. Alla! John, Gloria, Jeremy, Claire, Sack, Chazz, Chazz's mother, Kathleen, Todd, The Secretary Cleary, prällen i celibat, den elaka farmodern, den sarkastiske betjänten...

Trivia

Alla 110 "Rules of Wedding Crashing by Chazz Reingold" finns med listade som extramaterial på dvd'n.

Omtittningspotential?

Jamenvisst filmen tål många fler tittningar än. Ska bli kul. När ska vi se den igen?

Slutomdöme

Precis som när Jeremy säger "Wow" när han inser att Gloria lurat honom minst lika mycket som han henne, säger jag "Wow"  när jag inser att detta är den bästa komedin i hela världen. Otroligt stark första halva, en liten svacka och sedan ett bra slut. Ett objektivt subjektivt betyg hade kanske blivit en stark fyra, men mitt subjektiva känslomässiga betyg med tanke på att McAdams är så djävulskt snygg blir en klockren femma! Där satt den!

Betyg: 5/5

True Detective - Season 2 (2015)

Fan vad jag saknar Rust Cohle!

Nic Pizzolatto blev snabbt befordrar upp till sin inkompetensnivå. Det känns i alla fall som att säsong 2 saknade någon form av hjälpande hand, a voice of reason. Lämnad åt sig själv klarade Nic inte av utmaningen att återupprepa succén från säsong 1. Detta var riktigt uselt. Eller var det det? Inte rakt igenom, men helheten var underkänd och avslutningen var horribel. Säsongen hade ändå några små kullar mellan de djupa dalarna.

Säsongen inleddes ju riktigt lovande. De första avsnitten var inte i klass med säsong 1. Vissa tyckte att man inte kunde jämföra säsong 1 med säsong 2. Hmm? Varför inte? Samma serie, samma personer bakom säsongerna. Ok, man kan inte jämföra True Detective S2 med någon helt annan serie, säg The big bang theory S7 till exempel. Men man kan sannerligen jämföra den med första säsongen av samma serie. Galenskaper.

Mina förväntningar inför uppföljaren till förra årets största överraskning på tv var ändock mixade. Jag var osäker på om de nya skådespelarna Colin Farrell, Vince Vaughn, Rachel McAdams och Taylor Kitsch skulle kunna återupprepa vad Matthew McConaughey och Woody Harrelson gjort. Samtidigt såg jag en teaser som var mycket stämningsfull och till bredden fylld av löften inför säsongen.

True detective, säsong 2, var det sämsta jag sett i tv-serievärlden på länge. Det största felet med säsongen ligger i skrivandet, dess manus. Det var inte spännande och jag brydde mig inget om karaktärerna. Tämligen oförlåtligt då det gäller en karaktärsdriven thrillerserie om du frågar mig.

Inledningen var mystisk med mordet på Ben Caspere i fokus. Precis som i S1 gick våra hjältar upp mot en konspiration, en sammanslutning av mäktiga och onda män. Men snart blev historien uppsvälld och obegriplig. Istället för en smart men ren berättelse om polisarbetets "ups and downs" blir denna säsong ett misch-mash av familjedrama och en allt för rörig och obegriplig konspiration. Pizzolatto är inte så solid på familjedrama även om han verkar gilla att skriva om dem. I en polisserie med så mycket mystik och snack om "de onda" vill i varje fall jag se mer polisarbete, se processen under dess gång. Som Rust och Marty som verkligen listade ut vem som var skurken (scenerna mot slutet i det hyrda kontoret...). Hey Nic, det är inte ett bra manus bara för att ingen fattar vad du skriver eller vad som händer! Det är bara poserande!

Skådespelarna i årets säsong var tyvärr klart sämre än förväntat. Visst de hade inte ett bra manus att arbeta med heller. Rachel Mcadams klarade sig bäst. Hennes karaktär Ani höll en stadig nivå och hon lyckades göra något intressant med sin trasiga polis. Jag var intresserad av vad som hände henne hela vägen in i mål och hennes "stora" avsnitt, det med sexpartyt, blev säsongens höjdpunkt för mig.

Vince Vaughn kom sig mot slutet. Han var alldeles för otydlig i inledningen och hans karaktär blev inte hjälpt av att han mest höll på att prata om adoption. I de sista avsnitten var han något mer intressant. Tyvärr blev hela sista avsnittet en uppvisning i pretentiöst konstruerat mörker, känslosamma scener som inte kändes en millimeter under huden och dystra collage över miljöerna (förvisso snygga, Carl).

Seriens huvudperson Ray hade en motsatt utveckling. Han var intressant i inledningen och Colin Farrell överraskade då lite positivt. Scenen då han spöade upp sin sons mobbares farsa var kanske Rays höjdpunkt i serien. Men mot slutet var han en parodi på sig själv och alla poliser som setts i tv-rutan. Varför körde han med sin Batman-röst hela avslutningen?

Till sist blev Taylor Kitsch figur Paul aldrig tydlig för mig. Han karaktär var suddig hela säsongen. Otroligt dålig hantverk av den gode skaparen av showen.

Nej usch. Detta var en besvikelse. Jag är inte ens säker på om det blir någon säsong 3... Och om det blir det får de inte hasta fram ett manus igen. HBO måste hjälpa Nic med kvalitetskontrollen denna gång.

Till sist undrar jag som alla andra... Vad var det som var så speciellt med den där djäkla Stan?

Betyg: 2/5

True Detective - Season 1

The Internship (2013)

Googliness!

Varje år genomför Sveriges Ingenjörer en undersökning om den mest attraktiva arbetsgivaren. I år fann de en överlägsen vinnare... Google. Varför är Google en så populär arbetsgivare? Kan vi kanske få svaret i komedin The internship?

En sådan skulle jag vila att de hade på mitt jobb också!

Billy McMahon och Nick Campbell är två sköna dudes. De är säljare av den gamla skolan. De åker runt till butiksägare, bjuder på middag och kör sitt säljsnack. Tills de en dag abrupt förlorar sina jobb. De har sålt exklusiva klockor till återförsäljare men ingen bär ju klocka längre! Jag gör det i alla fall inte. Det svettas och kliar under armbandet och tiden kan man ju ändå kolla på sin mobil...

Jag älskade Wedding crashers från 2005. Owen Wilson och Vince Vaughn, vilka hjältar! The internship känns som en uppföljare till The wedding crashers. Wilson, Vaughn och vapendragaren Will Ferrell spelar alla samma karaktärer som de gjorde i den förra filmen även om de har andra namn i denna film.

HQ

Jag älskade som sagt Wedding crashers, och jag älskar The internship. Simpel och gedigen varmhjärtat humor duger för mig. Humor och feel good movies i en salig blandning. Vince Vaughn spelar Billy, den snacksalige, och Owen Wilson spelar Nick, hans kärlekskranke wing man. Billy kommer upp med en plan. De ansöker om praktikplats på Google's huvudkontor utanför San Fransisco.

Olika scener i denna film fick mig att tänka på filmer som Office space, Spring breakers och Old school. Men först och främst fick den mig att tro att Google kan vara det bästa ställer att jobba på i hela världen. Filmen är delvis filmad på Google's huvudkontor i Mountain View. Kan den vara sponsrad av Google också? Kanske inte, men en av grundarna är med i en cameo i slutet så den hade uppenbarligen stöd hos de högsta cheferna.

Nattklubben med hela laget

Mycket av humorn bygger på de äldre gubbarnas oförståelse för ungdomars teknik och sociala medier. Jag gillade Quiddich-matchen, nattklubbsbesöket och scenerna från Google's högkvarter.

Billy: Put the photo on the line.
Lyle: Online?

Vaughn är sitt vanliga jag, en ledare av människor och inspiratör. Owen Wilson är den mjuke killen som blir involverad i romantiska ting med Rose Byrne's Dana. Billys och Nicks team fylls ut av några för mig okända ungdomar där Tiya Sircar i rollen som Neha sticker ut mest.

Lagbild inför quiddich-matchen

Humorn är lik den i flera av Vaughns tidigare komedier och jag har inte tröttnat på den än. Du som har det ska kanske hålla dig borta från denna film, men annars kan jag varmt rekommendera denna lilla parentes.

Jag ger The internship fyra utmaningar av fem omöjliga.

Betyg: 4/5

Nooglers

The Watch (2012)

Jamarcus: I have this one scenario in my mind. I kinda hope it plays out like this: young, sexy, Asian housewife, alone at night, frightened. A noise out by the trash cans. Best call the neighbourhood watch. I show up, look heroic, and then... get this - she sucks my balls. 

Börjar Ben Stiller och Vince Vaughn's fönster stänga sig? Är deras tid i rampljuset, komedifilms-rampljuset, snart över? Vet inte, vem kan veta sådant? De har i alla fall gjort ett försök till med filmen The watch. Med sig har de pojken med guldbyxorna Jonah Hill (ni vet Brad Pitt's kompis) och norsk-nigerianska brittiska nykomlingen Richard Ayoade. Ingen mindre än Seth Rogen var med och skrev manus.

I The watch spelar Ben Stiller en jobbig typ som sätter ihop en neighbourhood watch efter ett mystisk mordfall i villaförorten de bor i. Ben Stiller's Evan tänker inte tillåta fler mord i området, oavsett om mördaren är en människa eller utomjording. 

Vince Vaughn spelar sig själv som vanligt, en skön typ som gillar att festa. Jonah Hill är smalare än normalt, men han spelar just den rollen man kunde tänka sig - en misslyckad polis-wannabe. Richard Ayoade är filmens stora överraskning. Han spelar en brittisk invandrare som går med i gänget för att träffa folk (kvinnfolk).

Detta är en komedi med galet mycket grov dialog, allt som oftast under bältet. Det är så många sexskämt att det måste vara meningen att det ska bli för mycket. Flera av skämten är dock roliga, för stunden. Detta är en film som jag skrattade lite lätt med, men som snart glöms. Den är inte speciellt bra.

Richard Ayoade och Vince Vaughn är filmen behållning. Där finns också några roliga biroller. Ben Stiller, Ben Stiller - är Ben Stiller. Ganska bra men absolut inget nytt. Det är nästan så att man blir lite arg. Kunde han inte hitta på något roligare med sin karaktär? Filmen klart svagaste kort är Jonah Hill. Visst, han var bra i Moneyball, men här är han inte rolig. Det känns som att han bara är arg. Ingen glimt i ögat där inte. Vilken skillnad mot ett fullblodsproffs som Vince Vaughn. Hehe.

Kul komedi, men i slutändan ganska slätstruken och lättglömd.

Jag ger The watch två aliens av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Cell (2000)

Do you believe there is a part of yourself, deep inside in your mind, with things you don't want other people to see? During a session when I'm inside, I get to see those things.

Ja, vem är egentligen regissören Tarsem Singh? Jo, han är en indisk regissör skolad på filmskola i Los Angeles som gjort sig ett namn både via musikvideos, bland andra REM's Losing my religion, och inom reklamfilmsbranschen och som nu arbetar som långfilmsregissör. Jag såg nyligen Tarsems andra film The Fall och blev helt fascinerad av hans fantasirika filmvärld. Tarsem är en visuell mästare som lägger mycket möda på att hitta vackra och perfekta lokationer för sina scener. Fotot, kostymer och make up är viktiga ingredienser när Tarsem bygger upp sina fantastiska fantasivärldar.

Redan i min revy av The Fall nämnde jag att jag ville se Tarsems debutfilm, thrillern The Cell, och bland kommentarerna till min revy anmälde Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord att hon var sugen på att se och skriva om The Fall och The Cell. Sagt och gjort här bjuder vi nu på synkroniserade revyer av dessa filmer. Det blir ett litet mini-blogathon!

The Cell är en thriller om jakten på en sinnesstörd mördare i samma klass som Buffalo Bill från Silence of the lambs, och försöken att rädda hans senaste kidnappningsoffer. Vince Vaughn spelar FBI-agenten Peter Novak som kämpar mot klockan för att rädda den unga kvinnan i mördarens våld. Dramats andra huvudperson Catherine spelas av Jennifer Lopez. Catherine är en ung barnpsykolog som är involverad i experimentiella tester där hon kopplar ihop sig med koma-patienter och därmed kan besöka patienten i dess undermedvetna. Det är en manick liknande den som används i Inception, fast här kan man komma in i en persons huvud även när de är avstängda från omvärlden.

Tänk er vilka möjligheter som nu öppnas. Catherine kommer alltså vandra omkring i patienternas undermedvetna. Vilka miljöer kommer hon få se? Vilka änglar och demoner kommer hon få möta? Hur fungerar världen hon stiger in i? Tarsem måste blivit lyrisk när han såg manus för denna film. Här skulle han få bygga den ena mer fantastiska scenen efter den andra. Så länge Catherine besöker den unge pojken som hamnat i koma efter en båtolycka finner hon sig i tämligen säkra miljöer och hon kan kommunicera med pojken. Men han är ju inte en sinnestörd massmördare...

Den tredje huvudfiguren i The Cell är massmördaren Carl Stragher spelad med en kuslig precision av Vincent D'Onofrio. När FBI ganska tidigt i filmen fångar Carl visar det sig att han fått något slags anfall och befinner sig i en djup koma. För att få reda på var hans offer hålls fången måste Catherine stiga in i Carls skönt bisarra undermedvetna och försöka få fram sanningen ur Carl. Men i den världen är Carl inte en depraverad socialt handikappad enstöring, som han är i det verkliga livet, där nere, djupt ner i hans undermedvetna är han arkitekt, slavägare och kejsare...

The Cell är en helt ok film. Filmens svaghet är att Tarsem inte verkar veta vilken fot han ska stå på. Ska han göra en tajt och spännande FBI-jagar-mördare-thriller, eller ska han göra en fantastisk och spännande psykologisk thriller om en sjuk persons inre liv. Scenerna i de olika personers undermedvetna är underbara och jag skulle velat se en film som utspelades mycket mer i de miljöerna. Som det blivit nu fokuserar filmen minst halva speltiden på brottsutredningen och kampen mot klockan. De delarna är helt ok, men de är som en förenklad version av Silence of the lambs. Det hade blivit ännu bättre om mer av filmen utspelats i det undermedvetnas värld. När tex Peter kommer in i Carls undermedvetna för att lösa fallet sker det fort och simpelt, även om han får utstå en del del obehag på vägen fram. Därifrån kommer filmens enskilt häftigaste scen då Peter ligger fastspänd på en brits och Catherine är som förhäxad. Jennifer Lopez make up och mörka blick i den scenen var awesome!

Dags för en summering. Tarsems styrkor tas till vara på i denna film, men de får helt enkelt för lite utrymme. Jag tittade lite på bakom filmen-dokumentären och från den förstår jag att filmbolaget tvingat Tarsem till en hel del ändringar jämfört med hans egen vision. Det är väl något som en förstagångsregissör tyvärr får leva med. Filmen som den är nu är ändå spännande och häftig, men den kunde helt klart blivit mer fulländad.

Jag ger The Cell tre starka mardrömsscenarier av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Nu är jag mycket nyfiken på vad Sofia tyckte om The Fall. Hon skrev ju att hon gillade det visuella i The Cell, precis som jag också gjorde. Sofia kommer skriva om båda filmerna i sin post och det ska bli intressant att se om vi har liknande åsikter om filmerna, eller om det skiljer sig mycket. Jag gav ju The Cell en godkänd och positiv trea och The Fall det allra högsta betyget i en eufori efter den spektakulära filmupplevelsen, en femma. Hoppa nu över till Sofia och läs hennes revyer, ni finner dem här.

Four Christmases (2008)

"You can't spell families without lies"

På semestern i Frankrike levde vi som på stenåldern. Inget internet! Och därmed inga revyer. Första veckan hade vi inte ens tv. Incroyable! Andra veckan hade vi dock apparatus för filmtittande och under sena kvällar efter en dag i solen tittandes på cyklisterna på touren kollade vi på ett antal filmer, mestadels komedier eller andra "slötittarfilmer". Jag skrev korta revyer i min iPhone, som nu ska publiceras. Låt oss börja med den första redan nu...

"Four christmases" är en komedi med Reese Witherspoon och Vince Vaughn. De spelar ett lyckligt par, Brad och Kate, mitt i framgångsrika karriärer som gör allt för att slippa att tvingas besöka sina föräldrar på jul. De har båda skilda föräldrar och de fyra föräldrarna med deras respektive är mer eller mindre galna. Brad och Kate vill hellre åka på solsemester på sin ledighet över julen. Som Kate säger så sanningsenligt i filmen:

"We would rather have a vacation on our vacation"

Denna jul ligger dock dimma över flygplatsen och de tvingas spendera fyra jular på en dag. Detta är en ganska rolig och ganska jobbig komedi. Jag blandade varma skratt med pinsamma. Vissa scener grimscherade jag. På så sett kan den jämföras lite med "Meet the parents", även om den såklart är klart bättre och roligare.

Vince Vaughn spelar numera bara en och samma roll om och om igen. I varje fall i komedier som denna, och tidigare filmer som "Swingers", "Wedding crashers" och "The break up". Det är inte så innovativt. Reese Witherspoon är väldigt bra men hon hade inte så mycket att göra i denna flick. Frasse undrade varför Kate använde den elektriska tandborsten som en vanlig tandborste. Det behövs ju inte. Viktiga frågeställningar på semestern.

Roligaste scenerna var enligt min mening mötet med Brads "brothers from hell", spelade av Jon Faverau och Garth Brooks. Faverau är en gammal polare till Vaughn. Brooks känd sångare, gift med Faith Hill.

Filmen var milt underhållande och den får två bebiskräks av fem.

Betyg: 2/5