I Boyhood får vi följa en pojkes uppväxt på nära håll i uppspeedad "realtid". Det är en spelfilm men Linklater har spelat in 20-30 minuter per år i tolv år med samma skådespelare. Vi får följa pojkens uppväxt med föräldrarnas skilsmässa, flyttar, byte av skola och mammans nya pojkvänner. Scenerna glider in i varandra utan förvarning när det gått ytterligare ett år. Långsamt åldras föräldrarna medans barnen förändras mer såklart. Det är som att se Daniel, Emma och Rupert växa upp på film men allt detta komprimerat till en långfilm på nästan tre timmar.
Vilket magnifikt projekt! Det är mästerligt och vansinnigt att ta sig an ett filmprojekt som detta. Jag blir alldeles till mig bara av tanken. Det är rysligt spännande. Om filmen blir bra kommer projektets storskalighet addera till känslan av filmen, men om filmen blir dåligt kommer det inte vara långt till tankar om storhetsvansinne, poserande och pretto. Linklater spände verkligen bågen med detta projekt. Modigt!
Men precis som i Linklaters fantastiska Before-trilogi funkar detta suveränt. Obemärkt har Linklater integrerat skådespelarnas personligheter med filmens karaktärer. Pappan spelas av Ethan Hawke, som är van med detta angreppssätt från Berfore-filmerna och mamman spelas ypperligt av Patricia Arquette.
Pojken spelas av den tidigare helt okända Ellar Coltrane. Systern spelas av Linklaters dotter Lorelei Linklater. Hon tjatade sig till rollen, ville hoppa av i mitten men fortsatte och fullföljde projektet till slut. Ellar Coltrane visade vara en naturbegåvning. Nu kanske han inte väljer att fortsätta inom filmbranschen, han är tydligen en lovande fotograf också, men han skulle säkert kunna lyckas där om han bara ville. Det är annorlunda att se honom växa upp framför ögonen i en enda lång långfilm. Och det faktum att han utanför filmen levt hela sin uppväxt som en vanlig pöjk, när han samtidigt är en filmstjärna i danande är fantasieggande och unikt.
Filmupplevelsen var magnifik. Jag märkte knappt av den långa speltiden. Det kändes som att de 165 minuterna bara flög iväg. I en scen mot slutet tänkte jag plötsligt att här skulle filmen kunna vara slut och en sekund senare började eftertexterna rulla. Magisk ögonblick då jag som åskådare kände mig helt i synk med filmmakaren och då känslan av perfekt mättnadsgrad infunnit sig. Jag var varken sugen på mer eller övermätt. Richard Linklater är överlägsen Steven Soderbergh!
Boyhood var så mäktig och jag var så inne i historien att jag efter visningen nästan inte kom ihåg filmen. Detaljer, favoritögonblick eller kritik sköljde över mig och försvann lika fort som när man bläddrar genom ett familjefotoalbum. Vad ska man ta fasta på? Helheten eller detaljerna? I detta fall är helheten det jag kommer ihåg och då är filmen magnifik. Jag borde kanske dock se om den minst en gång för att kunna ge den fulla poäng betygsmässigt? Jag vill se om den nu! Och det är ju ändå så att när jag tänker tillbaka på filmen blir jag alldeles varm inombords. Ok Magen, jag förstår...
Jag ger Boyhood fem fantastiska filmprojekt av fem möjliga.
Betyg: 5/5
Läs gärna om pappans (Ethan Hawke) The Black album, post-Beatles mix tape inkluderat sånglistan.
Johan
Fiffi
Sofia
Jonas
Carl
Härlig text! Jag riktigt känner hur mycket du gillar filmen!
SvaraRaderaNATURLIGTVIS måste jag se den nu efter alla lovord.
Så är det ju bara.
Hehe, tack så mycket, men hoppas att jag inte skruvat upp förväntningarna så mycket att de är omöjliga att möta. Men hur kan jag INTE gjort det med 5/5? Du får väl läsa surpuppornas texter också så får du en mer balanserad bild! LOL.
RaderaFörsta gången jag givit två filmer i rad 5/5 här på bloggen? Tror det faktiskt...
Shit...du vet ju att man inte ska sprida de mytiska 5:orna omkring sig hur som helst..... ;-)
RaderaNej jag veeeeet! Ligger på 6,7% femmor. Är det för högt? Det ÄR för högt. Damn.
RaderaJag ligger på 1,6 %...men jag är ju lite tjurigare med betygen å andra sidan...
RaderaOuch, du är som Fantomen!
RaderaDet skulle vara intressant att höra om de där detaljerna. Fanns det några sådana?
SvaraRaderaVilket påhopp på Soderbergh, fast du kanske gillar honom också fast inte lika mycket. Båda är starka företrädare för den amerikanska indiefilmen. Den ena bereder väg för mumblecore och hemsnickrat medan den andra konkurrerar med Hollywoods sopiga blockbusters för att få upp nivån där. Att Linklater fortsätter mala ut pladdriga lågbudgetfilmer medan Soderbergh drar sig tillbaka känns som en förlust för genren.
Jaha, detaljerna? Det är inga specifika detaljer. Filmen var så lång och hade så mycket innehåll, hade så många potentiella favoritscener som jag inte efter en enda sittning kan rabbla. Jag tror att denna film kan ses många gånger om och jag kommer återbesöka den vid tillfälle. Det är inte så att jag sitter och tjyvhåller på detaljer som jag inte vill dela med mig av!! :-)
RaderaAngående Linklater - Soderbergh... Du lyssnar inte på podcasten Filmspotting va? Det var en intern blinkning till de av läsarna som gör det... Man hade en "death match" mellan Soderbergh och Linklater, två av podastkillarnas absoluta favoritregissörer. Man fick bara välja en av de två och den förlorande regissörens alla filmer skulle försvinna från världshistorien! Pest eller kolera. Vilken av dem jag röstade på ser du i min text ovan...
Jag har mestadels fasat ut Filmspotting. Deras ohämmade kärlek till Linklater kan vara en bidragande orsak. Efter att just ha sett Out of Sight så är jag kanske mer benägen att hålla med, men å andra sidan såg jag också Waking Life nyligen vilket tippar vågen tillbaka till Soderberghs fördel. Pest eller kolera indeed.
RaderaJag har nästan fasat ut dem också. Tycker att Adam är kul fortfarande, men blir lätt extremt uttråkad och nästan lite störd på den klämkäcke och ofantligt mellanmjölkige Josh. Lyssnar dock lite förstrött på dem då och då när jag lagar mat eller dylika...
RaderaOk, transparence...
Mina favoriter från Linklater blir nog Before-trilogin och Boyhood även om Dazed and confused, Bernie och A scanner darkly också var ganska bra Har kvar School of rock bland annat.
Soderbergh tycker jag är litet överreklamerad men mina favoriter är Oceans 11, Sex, lies and videotape, Traffic och Erin Brocovich.
Side effects, Contagion, Ocean's 12, Bubble och The limey var jag inte speciellt upphetsad över.
Mellanskiktet är Oceans 13, Out of sight, Solaris och The girlfriend experience.
De jag helst ser av övriga är Haywire och Magic Mike.
Kan hålla med om att Soderberghs sämre filmer är tråkiga medan Linklaters sämre filmer ändå har lite personlighet. Däremot tycker jag att filmer som Side Effects och Contagion är så otroligt skickliga hantverk att de spelar i en annan division.
RaderaDetaljerna!
RaderaJag funderade på favoritscener och sånt från filmen och har över natten grävt upp följande... :-)
Några, men ej alla, favoritscener:
- när Mason målar över dörrkarmen där de markerat hur långa han och Sam varit vid olika åldrar...
- När Mason Sr (Ethan Hawke) lämnade över The Beatles Black Album (se länk i min revy för bakgrund och låtlista)
- när Masons tjej i high school gör slut (otroligt bra och äkta scen upplevde jag den som)
- när de lämnar första huset och vi ser Masons kompis på cykeln...
Några detaljer från filmen rent filmtekniskt som jag gillar:
- att de INTE använde cue cards för att visa att de hoppade fram i tiden
- att låtarna som spelas är mer tidsmarkörer än "känsloförstärkning"
- att det är vardagliga saker vi får följa under filmens gång och inte typiska filmiska höjdpunkter under pojkens uppväxt, vilka kunde korrumperas genom filmtrix för att höja känslorna, dvs att Linklater till synes höll sig ifrån att manipulera åskådarens känslor
- Patricia Arquette's porträtt av den ensamma mamman och hennes val att inte spela henne som ett offer. Om hon gjort det hade vi i värsta fall kunnat få en Hallmark-film passande för visning på TV på eftermiddagarna...
Killarna på Filmspotting beskriver Boyhood som att det känslomässiga intrycket byggs upp successivt, känslorna ackumuleras, och att tidpunkten i filmen när åskådarna får full utdelning för detta kommer ske på olika ställen beroende på åskådarens egen historia, minnen, erfarenheter etc. Det var en fin och mycket bra beskrivning tycker jag.
Funderade också på vart Soderbergh kom från, men det fick ju sin förklaring ovan. Jag har nog inte sett mer Linklater än den här Before-trilogin och A Scanner Darkly. Var den sistnämnda varm? Vet inte riktigt om jag skulle hålla med om det. Däremot är Boyhood den av hans filmer som jag tyckt klart bäst om.
SvaraRaderaDu hugger som en kobra, Sofia! :) Upp till svars...
RaderaA scanner darkly? Kommer inte riktigt ihåg, det var många år sedan jag såg den (på filmfestivalen), men Robert Downey Jr har ju en stor roll och han är som vi alla vet en mycket "varm" skådis. Men i stort var uttalandet ett generaliserande. Jag finner Linklaters filmer som sammanslagen grupp mycket varmare än Soderberghs (Contagion, Side effects, Traffic osv). Soderbergh har några "varma" filmer också, och han har helt klart mer variation över sin karriär. Men i mina ögon är han nästan för "perfekt" ibland, det känns som att han "konstruerar" sina filmer med alla tekniker som filmbranschen har. Soderbergh är bättre rent tekniskt, medan Linklater bara gör filmerna, vilket i mina ögon leder till mer personliga och naturliga filmer...
Jag håller nog Boyhood som Linklaters tredje bästa film. Om jag skulle tvingas att ranka dem idag.
Ska hoppa över och se vad du skriver om Boyhood...
Jomen där kan jag hålla med dig, fast jag tror för min del att det beror mycket på att Linklater rör sig i det väldigt personliga medan Soderbergh tar ett bredare grepp. Ska man se till Boyhood och Before-trilogin är stämningen också mer intim än någon av de Soderbergh-filmer som jag har sett. Men min faiblesse för Out of Sight gör möjligen att jag ändå gillar honom lite, lite mer ;)
RaderaMycket citationstecken blir det. ;)
RaderaRobert Downey Jr varm? Känns kall snarare.
Jag tror jag nu jag insett vad som gör att jag inte omfamnar Linklater och hans filmer fullt ut. De är för pratiga. Så enkelt är det nog.
Ursäkta att jag inte har nån mer vettig kommentar att komma med. Jag är liksom uttömd vad gäller Boyhood och med din utmärkta text och vidare kommentarer så känns det som att det mesta är avhandlat.
@Sofia, din faiblesse för Out of sight är jag avundsjuk på! Jag har sett den två gånger men inte fått den där extra vajben som jag förstår att många får av filmen...
Radera@Jojjenito, jo tack jag vet, "många" citationstecken blev det! :-)
RaderaJaha, du ser RDJr som kall? Encroyable! Så jag har jag aldrig upplevt honom. Hmm, intressant...
Det pratiga älskar ju jag då förstås. Det är precis som med Woody Allen. Älskar ofta hans pratigare filmer också.
Jag är på din sida här. Skrev själv om filmen för några veckor sen och gav den samma betyg, en rungande femma. Jag såg den är filmen sist på den längsta dagen i Malmö, som nummer fyra eller fem eller vad det nu var, och jag fruktade det värsta. Tre timmar, skulle det gå? Det visade sig att jag aldrig ville att den skulle ta slut. Varje gång de hade åldrats lite till fick jag lite ångest av den anledningen, vi gick ju framåt i tiden. Och när till slut det oundvikliga ögonblicket kom och eftertexterna började rulla, ja då ville jag bara se den igen.
SvaraRaderaDet har snackats i endel sammanhang om att möjligen män skulle kunna engageras mer av den här filmen, men det håller jag inte med om över huvud taget. Tidens gång, livets flöde... det är något som alla känner igen sig i. Och Patricia Arquette är ju fantastisk. Hennes historia tar väl så stor plats, på ett plan kunde filmen nästan heta Motherhood.
Jag valde att se den första dagen för att inte få se den som femte film av fem. Skönt att den satt som en smäck för dig ändå!
RaderaJag har inte hört snack om att filmen skulle gillas mer av män. Men jag har inte hört på några podcasts om filmen förutom, helt nyligen, Filmspotting. Intressant tanke dock. Jag tror att om man skulle generalisera så gillar nog män Linklater mer än kvinnor. Helt klart. Men det finns ju alltid undantag, som du, Jessica! :-)
Jag har också hört/läst (minns inte var dock) att män skulle ha lättare att känna igen sig i filmen än kvinnor men jag håller inte med om det alls. Det är ju inte enbart Mason som är i fokus, det är ju hela familjen och inte minst mamman.
RaderaDäremot funderade några av oss (i Malmö) på om filmen gör större intryck på den som tittar om denne är förälder själv och jag trodde det. Så antingen är du undantaget som bekräftar regeln eller så hade jag helt enkelt bara fel ;)
@Fiffi: intressant det där om män vs kvinnor respektive föräldrar vs icke föräldrar skulle gilla denna film mer eller mindre. Samplestorleken, du, jag och några till är dock för små för att dra några slutsatser så vi kan bara spekulera... Som vanligt alltså! :-)
RaderaJag tror att föräldrar antagligen skulle gilla den här mer i stora populationer pga igenkänningsfaktorn.
Jag tror att män antagligen skulle gilla den här mer i stora populationer för att den är gjord av Richard och Ethan och osar av manligt perspektiv... Det har inte så mycket att göra med om Mason eller Patricia Arquette är bäst beskriven eller mest i bild, mer att det är en film som fokuserar på pojken och hans uppväxt.
Hade denna film blivit som den blev om en kvinnlig regissör gjort filmen? Också intressant. Givetvis hade filmen blivit annorlunda om någon annan oavsett kön gjort den. Men den hade absolut blivit annorlunda om en kvinnlig, eller manlig, regissör som velat lyfta fram de kvinnliga perspektivet gjort den.
Jag håller inte riktigt med om att filmen osar av manligt perspektiv, jag tycker Linklater lyckas hålla uppväxtbiten tämligen generell även om huvudpersonen är en pojke. Jag tror att alla - oavsett kön - kan känna igen sig en hel del i Mason, relationen med ett syskon, kompisar och föräldrar.
RaderaMen man kan tro en hel massa, man kan aldrig riktigt veta. Ganska skönt att det inte finns ett facit ;)
.
@Fiffi: låt oss fortsätta samtalet över ett glas vin så kan jag förklara vad jag menar med min förra kommentar utan att tvingas skriva pk-brytande åsikter på bloggen! Jag vet att vi tänker lika på just den frågan som ruvar under ytan...
Radera:-D
Magnifikt projekt, jag håller med. Tror du är inne på något viktigt här. Ett sånt här projekt hade lätt kunnat bli för mycket, gå över budget och bli en totalflopp. Istället har man valt att köra safe. Göra en relativt enkel historia, men en unik sådan då det utspelar sig under tolv års tid.
SvaraRaderaPersonligen faller den tyvärr på att den är för enkel rent manusmässigt. Känslorna finns inte riktigt där och jag blir därför lite besviken på filmen. Fast hade jag inte vetat något om den på förhand hade jag kanske blivit imponerad och inte tänkt på samma sätt.
Som unik idé som det är förtjänar den ett högt betyg och den kommer säkert vinna många priser. Men jag kräver trots allt mer av en film. Känner jag inte kan jag omöjligtivs bara hylla projektet i sig.
Så här har jag idag skrivit om filmen.
Jag tycker att manus var utmärkt. Visst filmen saknar mord, lasersvärd, incest, talande lejon, bankrån och allt anat som manus kan fyllas med, men med detta organiskt skrivna manus erhöll filmen en närvarokänsla som jag ser som tämligen unik.
RaderaVisst, man får inte följa alla trådar. Vad hände med styvsyskonen? Vad hände med kompisen från första platsen de bodde på? Allt är beskrivet ur pojkens perspektiv, fragmenterat, och precis som i vanliga livet flyttar familjer och barnen "tvingas" flytta med för att starta om. Jag tycker att manus var otroligt träffsäkert med att beskriva hur pojken under sin resa till vuxen ålder påverkades av föräldrars beslut. Jag gillade också att filmen fokuserade på de små händelserna mellan de stora stegen. en "normal" film hade visat examen, när knattelaget vann sin match, när mamman gifte sig med nye mannen etc. Istället får vi se familjen under en vardagsmiddag, bilfärd mellan aktiviteter med biologiske pappan osv.
Min familj flyttade fem gånger före jag fyllde nio år. Jag undrade alltid vad om hände min bästa kompis från lekis? Ja, vad hände med Lasse? Manus var ofullständigt under min egen uppväxt också... :-)
Haha, ja varför fick vi inte ett bankrån, lite mer våld och annat smått och gott egentligen? *sarkastisk* ;)
RaderaNej, jag håller egentligen med det du tar upp. Det var bra att man fick en vardaglig film istället för att ta upp alla toppar och dalar som man lätt hade fått med. Det blev en mer naturlig utveckling på det hela.
Problemet jag hade var att jag under sista timmen eller så inte kände att vad jag fick ta del av utvecklades något mer. Kanske var det helt enkelt så att Mason blev lite tråkig. Sam försvann ju allt mer och fokus hamnade mer på honom. Då blev det tydligare att han inte var så intressant. Tyckte t.ex. han var klart intressantare i början av filmen när han inte lämnade in sina uppgifter i skolan och liknande. Det var lite det jag kände att de inte fortsatte med längre in, detaljerna runt Mason.
Är dock inte helt omöjligt att jag tar mig an filmen en gång till innan Oscarsgalan i hemmiljö. Hade lite ont i huvudet redan innan filmen drog igång (och det blev inte bättre) plus att jag fick ont i nacken, haha. Sånt kan också påverka att man liksom glider ur filmen.
Jag ska nog också se om filmen så snart den finns på plastbit. Ska bli väldigt intressant hur man upplever den andra gången. Får se om jag tycker att den tappar under andra halvan denna gång, men jag tror faktiskt inte det... :-)
Radera