Letters from Iwo Jima blev något av en besvikelse för mig. Denna film bygger på en bok som samlat brev från japanska soldater på Iwo Jima hem till sina nära och kära hemma i Japan. Och följaktligen är det nog de delar av filmen som fokuserar på soldaternas privatliv och deras familjer som är filmens styrka. Men filmen spenderar inte speciellt stor del på dessa bitar. Jag kan nästan tycka att den skulle gått all in för det personliga perspektivet och skippat slaget helt och hållet.
När det kommer till slaget ur japanernas perspektiv var filmen en grav besvikelse. På grund av filmens snäva budget, cirka 20% av budgeten för Flags of our fathers, får vi en fattigmansbeskrivning av slaget. Jag får aldrig känslan av att detta var ett slag med fler än 20.000 stridande på vardera sidan. Istället får vi följa små grupper av soldater och vi ser aldrig mer än en handfull soldater i bild. Det blir urvattnat och tamt. Dessutom lyckas inte Clintan med team att få ordning på slaget varken koreografiskt eller logistiskt. När är de där och när är de här? Plötsligt ska några korsa ön... Men varför och hur? Det mesta från slagfältet var undermåligt.
Filmens inledning då japanerna förbereder sig inför slaget var något bättre men även här saknar jag fokus på vad de egentligen utförde. Vi har här ett försvar av en ö mot överlägsen fiende där försvararna höll ön i 35 dagar istället för de maximalt 5 dagarna det skulle ta att inta ön (enligt amerikanarnas beräkningar). Väldigt lite av strategin och taktiken som försvararna genomförde kom fram i filmen. Detta kanske beror på att man helt enkelt inte har dokumenterat hur det gick till, eller så är det på grund av den låga budgeten. Det enda alternativet jag kommer på vore att det nedprioriterades av Clintan och hans gubbar.
Ett exempel är tunnlarna som japanerna grävde ut, cirka 18 km tror jag det var. Detta var också som vi såg i första filmen en stor överraskning för anfallarna. Det enda vi fick se av det bygget var några få mån som stod och duttade med gamla hackor som tagna från Chaplins The Goldrush, långt från en industriell utgrävning av tunnlar i defensivt syfte... Som historiskt dokument kändes denna scen, likt många andra, mycket grumligt.
Överlag en besvikelse. Filmen gav mycket lite insikt om de japanska soldaternas inre liv och den gav ännu mindre om slagfältet och hur slaget gick till.
Betyg: 2/5
Jag ska väl erkänna att jag nu faktiskt inte minns så mycket från filmen, men när det begav sig var jag betydligt mer nöjd än du. Jag skriver ju inget om det, men jag håller annars med om att det inte sällan är en akilleshäl i krigsfilmer (kanske för att det är svårt?) att få ett vettigt grepp om vad som pågår, samt när och var.
SvaraRaderahttps://bilderord.wordpress.com/2013/08/14/letters-from-iwo-jima-2006/
Jo. men visst är det något av en akilleshäl med slagfältets koreografi för krigsfilmer, men de filmer i genren som lyckas med det blir så mycket bättre. Letters from Iwo Jima var inte en av dem. :-/
Radera