Flags of Our Fathers (2006)

Mina två första val i Clintanpodden blev Clintans WWII-projekt, Flags of our fathers samt Letters from Iwo Jima. Clintan ville göra två filmer om samma slag, en från amerikanarnas synvinkel och den andra ur japanarnas synvinkel. Vi inleder med den första filmen, Flags of our fathers.

Jag är helt klart mer intresserad av de krigshistoriska aspekterna av filmen än mina poddbröder Frans och Joel. I podden pratar jag om bakgrunden och betydelsen av slaget.

Filmen fokuserar dels på invasionen och slaget om Iwo Jima, dels på propagandan efter slaget hemma i USA för att myndigheterna skulle övertyga allmänheten att låna ut pengar till "the war effort".

Problemet med filmen är dess klippning. Hela filmen slits itu av klippningen mellan modern tid då flaggresarna är gamla män, slaget på Iwo Jima och den ikoniska flaggresningen samt finansieringsturnén genom USA som de tre överlevande flaggresarna tvingades delta i. Tyvärr förtar det upplevelsen och hindrar oss som åskådare att verkligen komma in i historien, varken om slaget eller där hemma. Detta är lite synd. Vi diskuterar i podden vad detta kan bero på men vi kom nog inte fram till något bra svar.

Då det kommer till återskapande av slaget så gjordes det ganska bra men filmen kommer inte i närheten av intensiteten hos filmer som Black Hawk Down, Saving Private Ryan eller We Were Soldiers. Vi får varken följa plutonen under någon längre tid vilket skulle gjort att man förstod vad som hände med dem, eller knyter an till karaktärerna och deras öden. Vi får heller inte en vettig överblick över hela slaget och vad som hände.

Det blir lite samma med scenerna från hemma i USA. Allt känns fragmenterat och förryckt. Behovet av ny finansiering för att kunna fortsätta kriget mot Japan, allmänhetens krigströtthet och sug efter "heroes" blandas friskt. Cynismen hos politiker och höga militärer kommer dock fram med tydlighet.

Överlag var filmen solid med ett gott hantverk förutom galenskapen med klippningen.

Efter titten hade jag höga förväntningar på Letter from Iwo Jima då jag trodde att vissa av hålen i berättelsen i Flags of our fathers skulle fyllas igen. Nu efter att ha sett båda filmerna har det första intrycket av denna film svalnat rejält och jag ger den en tvåa.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Clintanpodden där poddar finns, på Spotify, eller här.

The Last of Us - Season 1 (2023)

Jag har varit mer eller mindre besviken på de flesta stora omtalade tv-serier med stora budgetar de senaste åren. Det handlar om The Rings of Power och The House of the Dragon plus alla serier som kommer från MCU och Star Wars. Och den fruktansvärt usla The Wheel of Time hade grusat alla förhoppningar om en ny storserie att se fram emot. Däremot har jag gillat småskaliga serier som Ted Lasso, Only Murders in the Building och den brittiska Slow Horses.

Därför var jag lite skeptisk inför The Last of Us, men den hade fått bra betyg så jag gav den chansen. Döm om min glädje när den bevisade att det visst det går bra att göra bra stora serier. Bra jobbat av Sony Pictures och HBO. Serien inleds mycket starkt. Tyvärr svalnar den längs vägen men överlag är detta en mycket väl producerad serie. Världsbygget är extra starkt och manuset står upp bra under stora delar av säsongen.

Den starka starten av säsongen kulminerade redan i avsnitt tre med ett "stand alone"-avsnitt som verkligen stod ut. Top notch. Därefter tappade serien succesivt under resten av S1. Slutet hastades igenom. Det känns som att säsongen skulle varit ett avsnitt till alternativt tryckt ihop några av avsnitten i mitten. Rent generellt sett kändes det också som att showen "ropade på vargen" lite för mycket. Det antyddes och lovades hemskheter i nästa etapp mest hela tiden (väster om floden, vägen till Colorado etc) men oftast ledde det inte till några spännande scener. Detta borde ha styrts upp tycker jag. Vissa saker kom också plötsligt utan en ordentlig pay off, tex när Joel till slut hittade sin bror. Det hade pratats om hela säsongen men så blev det inget av det. Åter igen kändes det som att showen lovade mer mellan raderna än den levererade.

Skådespelarna var överlag bra. Av de två huvudkaraktärerna gillar jag Pedro Pascal en hel del. Jag är lite mer osäker på om Bella Ramsey egentligen är så bra. Hon var jättebra i rollen som en liten "kung" uppe i norr i Game of Thrones men här ställs hon inför mycket större skådespelarutmaningar och jag var aldrig helt övertygad om att hon var Ellie. Jag tyckte nog att hon som spelade Joels dotter var bättre! Av birollerna var Nick Offerman och Murray Bartlett båda suveräna i sitt avsnitt, medan Melanie Lynskey var en relativt sett stor besvikelse. Hon brukar vara stark men i rollen som en bitter hämndlysten ledare av den fria armén var hon oväntat svag.

Till sist är jag inte ense med mig själv ännu om jag verkligen gillar slutet. Det kändes i alla fall trist att Joel blev så konstig i slutet av slutet, att han ljög för Ellie och att känslan dem emellan blev "broken". 

Betyg: 3/5

Happy Christmas (2014)

Den andra julfilmen jag tog mig an i julas var denna lilla amerikanska indy-film. Jag valde den utan att veta något om filmen förutom att favoriten Anna Kendrick var med. 

Det visade sig snart att detta är en lågbudgetfilm från Joe Swanberg, och en film i sub-genren "mumblecore". Joe har tidigare gjort mumlande filmer som Hannah takes the stairs med Greta Gerwig.

I Happy Christmas spelar Anna Kendrick en typisk manlig roll som familjens svarta får. Det yngsta barnet som räds ansvar och som begår misstag efter misstag som påverkar hela familjen. Hennes Jenny flyttar hem till storebrodern och hans fru spelade av regissören själv Joe Swanberg och den gravt underskattade Melanie Lyndskey. Jenny har också en gammal kompis i staden som spelas av Lena Dunham.

Efter ett antal ångestframkallande scener under filmens första hälft blir jag positivt överraskad över var historien landar under andra halvan. Detta är ju en renodlad indy-film där komedi, drama, hjärta och svärta blandas hej vilt. Man utmanas och överraskas mer än i en normal Hollywood-film enligt formulär 1A.

Jag gillade flera saker i denna film. Kul att se Kendrick i en lite annorlunda roll, med en hel del mer mörker än vad vi ofta får från henne. Dynamiken mellan syskonen (Anna Kendrick och Joe Swanberg) var mycket fin. Kanske den bästa sedan The skeleton twins? Men jag gillade också tjejtrion (Anna Kendrick, Melanie Lyndskey och Lena Dunham) och deras scener där dialogen i sann mumblecore-stil är improviserad. 

Inte så mycket av en klassisk julfilm, men en mycket trevlig American Independentfilm.

Betyg: 3/5

I Don't Feel at Home in This World Anymore (2017)

Tony: That's how hard I trow it!

Kommer ni ihåg Blue ruin från 2013? I Don't Feel at Home in This World Anymore är gjord av Macon Blair som spelade huvudrollen i filmen Blue ruin. Ni vet, den svarta och mycket våldsamma thrillerkomedin? Nu har Blair gjort en egen film som överraskande för mig nästan lika mycket som Blue ruin. Här har vi en mash-up av amerikansk indie-romance med indie-horror. Lika delar quirk, romantisk, humor och übervåld!



Melanie Lynskey och Elijah Wood spelar huvudrollerna i denna film som jag först trodde var något av en dramakomedi. Nu visade det sig att detta är en mörk komedi-thriller mer lik Blue ruin eller något som en ung Quentin Tarantino skulle kunnat gjort. Det är en film som överraskar många gånger om.

Jag älskar filmen som spelar på så ovanliga strängar på lyran. Lynskey må vara känd från Two and a half men men hon är så mycket mer. Hon är helt fantastisk i en av 2012 års bästa filmer Hello I must be going och cineaster kommer ihåg henne från en av Peter Jacksons tidigaste filmer. Här spelar hon en ensamstående kvinna som kommer hem en dag och finner att det skett ett inbrott i hennes hem. Hon söker sig ut bland grannar för att söka efter de ansvariga. På sin väg stöter hon på en socialt awkward enstöring spelad av Elijah Wood.



Filmen bjuder på en mängd känslor över stora delar av känsloregistret. Ruth är en härlig karaktär med sina brister och styrkor varav envishet och driftighet är några. Hon äcklas av att alla hon träffar på i samhället är egoistiska, elaka och i hennes ögon absurda. Hon påminner mig ibland om hur en god vän ser på omgivningen. Är antagligen helt fel om jag skulle fråga honom, men det är så jag uppfattat det i alla fall. Relationen mellan henne och Tony bryter mot konventioner och förväntningar vilket är uppfriskande och energigivande.



Det som inleds som en samhällskommentar går över till komedi, till quirky drama, till thriller, till horror, och till slut till slutet. Efter titten känns det som jag tagit mig ett filmisk reningsbad. Tvagad och väldoftande kliver jag ut på andra sidan med förnyat hopp om att bra film fortfarande görs om man bara letar lite. Filmen är från Netflix så jag antar att den inte gått på bio. Det är synd då den hade varit värd ett bättre öde än att visas på datorskärmar, små mobila manicker och tv-apparater i störda miljöer.

Jag rekommenderar I don't fell at home in this world anymore å det starkaste och ger den fyra trädgårdstigrar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmens regissör och författare är Macon Blair som spelade huvudrollen i Blue Ruin, hjälp till minnet:

Sweet Home Alabama (2002)

Egentligen skulle Sweet home Alabama kanske inte varit med på Komiska söndagar men den passade helt enkelt då jag i söndags var rejält bakfull efter Buffy 21-år festen. Och i mitt bakfulla tillstånd behövdes något lättsamt och oförargligt. De övriga filmerna från 2002 som jag har spaning på är få och kräver en något högre grad av medvetande när jag tittar. Jag gissade redan före titten att filmen inte skulle vara så jättebra, men hoppet finns ju alltid att bli överraskad. Och skulle filmen komma i närheten av charmen och underhållningsvärdet i Reese Witherspoons film Legally blonde från året före skulle jag bli mycket nöjd. Nu blev så inte fallet, men jaja...

Typ av humor? 
Detta är en renodlad romantisk komedi. Och som så många i denna genre är det mer fokus på det romantiska än det humoristiska. En film som denna lever då på sina skådespelares karisma och manus, dialogen mer än handlingen skulle jag vilja säga. Redan nämnda Legally blonde är ett bra exempel på en lyckad film i genren. Där är Reese bedårande charmig och rolig. En annan film som jag tänker på är Doc Hollywood från 1991. Den handlar också om en stroppig storstadsbo som blir nedtagen på jorden av folk på landet med resultatet att allt blir bra och mysigt. Den är najs.


Filmkvalité vs. humorkvalité
Filmen är inte jättebra varken som film betraktat eller för dess humorinnehåll. Den positiva överraskningen var att Patrick Dempsey inte spelade den största manliga huvudrollen vilket jag trott. Den negativa överraskningen var alla klichéer när Mel kom ner till södern från yankee-land uppe i New York. Där fördelarna med den lantliga miljön kändes äkta i Doc Hollywood känns det extremt krystat i Sweet home Alabama. Under vissa delar under första halvan känns det som att filmen är en spoof på filmer som lyfter fram södern som förträfflig men det visade sig att den menade allvar. Min känsla var länge att Mel på riktigt passade mycket bättre i New York och att allt i hålan i Alabama var inskränkt och "red neckigt". Allt som jag trodde var en Neil Youngsk kritik till stil och åsikter i södern  visade sig vara ärligt menat från filmen. Galet, jag väntade dock förgäves på en switch. Är kanske fördärvad av lyxen att sett på mycket av Joss som är en mästare på switchar?




Manus vs. skådespelare
Manus är riktigt uselt och tyvärr var det inte många roliga karaktärer heller. En av de mest kända namnen är Patrick Dempsey, han som kallas "McDreamy" från sin roll som läcker läkare i Grey's anatomy. Jag har inte sett serien men jag antar att många kvinnor tycker att han är sexig... Stämmer det verkligen? Jag har i vilket fall aldrig varit intresserad av honom som skådis. Tycker att han är ganska träig egentligen. Men på tal om sexighet är en mycket sexig kvinnlig skådespelerska med i rollen som kompis till Mel. Rona Mitra är läcker och hon ser ut som att hon vill göra barn mest hela tiden. Kan hon också kallas McDreamy kanske? Annars var Nathan Lee Graham och Ethan Embry de lustigaste skådespelarna. Båda spelade manliga homosexuella vänner till Mel, den ena från modevärlden i New York och den andra fortfarande i garderoben nere i södern. Till sist la jag märke till Candice Bergen som krävande mor till Andrew och demonisk politiker i NYC. Hon passade in i rollen väl.




SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: fanns inget vettig sådan i denna film.

Två stereotyper: Filmens två mödrar var båda stereotyper i högsta grad. Mel mor Pearl är den lite hispiga modern som inte vill att hennes dotter ska bli som sig själv (dvs fast i södern). McDreamys moder borgmästare Hennings är den kravställande som inte tycker att Mel är god nog för hennes son, eller hans politiska karriär. Tyvärr gjorde de väldigt lite av Candice Bergen och hennes roll. De hade kunnat göra mer roligt eller intressant av henne.

Tre tropes:

a. tropen från romantiska komedier med flashback till när de var unga eller barn och lovade sig till den andre. En uttjatad trope som inte adderar mycket.

b. självklart har vi tropen med en rik fästman mot en fattig man som tröttande nog givetvis är rik på artistisk talang...

c. känns som att filmen behandlar de två homosexuella männen ganska klichéartat. En trope med den överdrivet extravaganta posören, en annan trope med en "straight gay" med en hemlis som egentligen alla känner till.




Favoritkarakärer?
Gillade mest Tabatha, Bobby Ray och Frederick Montana.

Älskade unga Melanie spelade av Dakota Fanning. Ville se en hel film om henne.


Trivia
Neil Young var mycket kritisk till södern i låtarna Southern Man och Alabama från tidigt 70-tal. Sydstatsbandet Lynard Skynard blev ledsna och arga och skrev försvarslåten Sweet home Alabama som spelas två gånger i denna film. Lyssna på låten och läs låttext här.

Neil skrev senare i sin biografi något som kan liknas vid en ursäkt eller i alla fall en fredspipa. Han säger att han "richly deserved the shot Lynyrd Skynyrd gave me with their great record. I don't like my words when I listen to it. They are accusatory and condescending, not fully thought out, and too easy to misconstrue."

Omtittningspotential?
Med den Meg Ryan-frisyren? Njet!

Slutomdöme
Filmen är sannerligen inte bra rent objektivt sett. Men samtidigt har den en mysig stämning och ag gillar miljöerna. Det är som en svagare men varm Woody Allen-film som då skulle utspelats på Manhattan. Miljöerna och några karaktärer som man gillar kommer man en bit med. Carl lyfte klarsynt frågan hur denna relaterar till förra årets Home again? I den filmen spelar Reese Witherspoon åter igen som nyskild och kämpandes med kärlek och annat. Också Home again är svag men jag gillade även dess känsla. Jag såg den som en satir på genren, men det har inte bekräftats. Om den inte är en satir är den alldeles för snäll för min smak. Det är inte exakt samma kritik som Sweet home Alabama alltså. Sweet home Alabama är bara svag som film.


Betyg: 2/5

Hello I Must Be Going (2012)

"I didn't tell my mother I am not gay. She loves to be so understanding about her gay son..."


På måndagen träffade jag min gode vän Plymen för två American Independents mitt på dagen. Hur kunde jag gå på film mitt på vardagen undrar du kanske nu. Det var möjligt för jag hade passande nog tagit ut lite försenad, och efterlängtad, semester precis när filmfesten gick av stapeln. Vilket sammanträffande!

Den första filmen vi såg var Hello I must be going. Min sjunde film på festen. Den korta synopsisen förtäljer att filmen handlar om Amy, en 30+-are som just har skilt sig. Under återstudsen har hon flyttat hem till mor och far i en småstad i Connecticut. Misslyckande, leda och misär tills hon träffar den mycket yngre konstnären Jeremy. Nyfunnen åtrå kan som vanligt plocka upp även den kallaste och våtaste av mänskliga kökstrasor från golvet.

Ämnet, som handen i handsken för mig. Det är min favorit helt enkelt. Dessutom har skådespelaren Todd Louiso (High  fidelity) regisserat filmen. Jag älskade en tidigare film från honom som jag och Plymen såg på filmfesten 2002 - Love Liza.

Men det fanns ett stort orosmoment. Huvudpersonen Amy spelas ju av Melanie Lynskey, dvs den kärlekskranka Rose från Two and a half men. Ni vet den där kufiska tjejen som bor på våningen under Charlie? Hon som har en crush på Charlie? Och är helt galen? Just det, den Rose.

Jag trodde inte att jag skulle kunna se henne som en annan karaktär. Men direkt i första scenen blev jag lugnad. Jag kände knappt igen henne. Var det hennes kläder? Hade hon gått ner i vikt, eller upp? Eller var det hennes skådespeleri? Japp, bra skådespeleri var svaret på frågan. Melanie Lynskey var riktigt svinbra i denna film.

Hello I must be going är en perfekt mix av svart humor och ljusnande drama. En klassisk American Independent. Jag älskade den. Vilken njutning. I efterhand känns det som att filmen var för bra för att vara så liten. Jag känner att om den saknar något så är det det nya, ett nytt grepp, eller en  ny vändning. Men icke, fast är den bra så är den bra. Right?

Amys föräldrar spelas förträffligt av Blythe Danner (Gwyneth Paltrow's mor) och John Rubinstein. Ynglingen Jeremy spelas av rådjursögde Christopher Abbott känd från TV-serien Girls och Marcy Martha May Marlene från förra året. Som vanligt i denna typ av film var alla skådespelarna mycket bra. En kul liten scen var med Amys systerdotter, vad hon nu hette. I scenen sitter flickan, typ fyra år, i mormors knä och de läser en bok tillsammans. Blythe Danner pratar på med sin viskande hesa röst och i slutet av scenen säger Blythe något extra roligt. Då tittade flickan upp och rakt in i kameran som om hon uppfattat att den vuxna skådespelerskan sagt något som var utanför manus. Det såg ut som att flickan blev chockad och kollade mot kameran för att se om det var ok med regissören. Uppenbarligen var det ok (de behöll ju scenen) och för mig gav det en liten extra krydda till en mysig scen. Eller så missuppfattade jag situationen totalt (troligast).

Jag älskade denna lilla film och inte minst med tanke på det något svagare utbudet i årets filmfest är detta en kandidat till årets filmfestfilm. Jag ger Hello I must be going fem nakendanser i månskenet av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Heavenly Creatures (1994)

Då Sofia skrev så sprakande positivt om Peter Jacksons film Heavenly creatures kom jag att tänka på att jag revyat denna film för Discshop en gång i tiden. Så här kommer en något nedkortad version, retrosperspektiv nummer fyra. Håll till godo.


"Förunderlig historia från gränslandet mellan verklighet och fantasi.

Peter Jackson kommer för all framtid i första hand förknippas med sitt gigantiska filmprojekt trilogin SAGAN OM RINGEN. Men det fanns ju en tid före de tre filmerna om Frodo och hans vänner. Peter Jackson hann då med att göra några intressanta filmer. HEAVENLY CREATURES är den fjärde av fem filmer som Jackson gjorde före trilogin. Till skillnad mot de bisarra splatter-komedi-skräckisarna BAD TASTE och BRAIN DEAD är HEAVENLY CREATURES en drama som är baserad på en verklig händelse i Nya Zeeland 1954.

Filmen handlar om två trettonåriga skolflickor som finner varandra trots att de är helt olika. Pauline Yvonne är en tillbakadragen ensamstöring och drömmare och Juliet är en extrovert äventyrslusten drömmare. Flickorna fantiserar tilsammans ihop en magisk värld, "den fjärde världen", där allt är fantastiskt, vackert och romantiskt. Pauline och Juliet blir bästa vänner och lever mer och mer bara för varandra, nästan som ett älskande par. Föräldrarna blir mer och mer oroliga. Homosexualitet ses inte med blida ögon av omvärlden, men vad är det flickorna har ihop? Kärlek, sexuell nyfikenhet eller är det bara genuin vänskap? När föräldrarna konspirerar för att sära på flickorna börjar en djävulsk plan ta form.

Filmen är mycket intressent och jag finner mig själv gå och tänka på den flera dagar efter jag sett den. Det är alltid ett tecken, i detta fall gott. Filmen är en drama och baserad på en verklig händelse. Det mesta som sker tecknades ner i Paulines dagbok. Peter Jackson och hans team lyckas på ett mycket bra sätt skifta mellan den verkliga världen och den magnifika "fjärde världen" som flickorna drömmer sig bort i. Det är WETA-studios som ligger bakom alla specialeffekter. De övade väl inför SAGAN OM RINGEN kan jag tro. Peter Jacksons regi är mycket tajt. Hela filmen flödar på i ett perfekt tempo, hoppen mellan verklighet och fantasi görs på ett mycket imponerande sätt. Dialogen och handlingen i filmen känns verklig och stringent. Jag känner förskräckelse över flickornas val men jag kan ändå tro på att detta kan ha hänt. Och det har ju hänt...

Skådespelarprestationerna är också riktigt bra. Alla birollerna är helt korrekt "castade", i sann brittisk anda där ofta birollerna spelas av otroligt bra skådespelare. De som står ut mest är ändock de två huvudrollsinnehavarna Kate Winslet och Melanie Lynskey. Båda gör här sina debutroller för långfilm, och det sprakar om dem i flera scener i filmen. Jag tycker att framför allt Melanie Lynskey i sitt lite mer tillbakadragna skådespeleri firar stora triumfer. Kate Winslet spelar den mer utåtriktade av de två unga damerna och hon är bra men hon kanske spelar över en aning i någon enstaka scen. Men i det stora hela är det två anmärkningsvärda och modiga insatser dessa två oerfarna skådespelerskor gör i denna film. Den enda egentliga kritik jag har är att de ska spela flickor som är 13-14 år och jag får en känsla av att de skulle vara 16-17 år, men vad då? No big deal.


Sammanfattning
Detta är en otroligt intressant film. Det är en mörk historia som på ett bra sätt utforskar sinnet hos två unga flickor som är mer eller mindre friska till psyket. Filmen lämnar inga övertydliga svar, det lämnas upp till åskådaren att själv dra slutsatser och döma över deras handlanden. Filmen är också intressant för att den visar upp hur bra Peter Jackson kan vara på att regissera, producera och skriva manus till en (nästan) normal drama."

Betyg: 3/5

Up In The Air (2009)

The miles are the goal.

Såg en trevlig film i fredags kväll (5/3-2010). Det är Jason Reitman's tredje film "Up in the air". Jag var mycket nyfiken på filmen då den unge regissörens tidigare filmer är "Thank you for smoking" och "Juno". "Up in the air" påminner en hel del om  "Thank you for smoking", båda handlar om företags-amerika och känslan i filmerna är liknande. Jag gillade filmen, men den nådde inte upp till de högt ställda förväntningarna. George Clooney levererar som alltid. Mest övertygar dock den kvinnliga birollsinnehavaren Anna Kendrick. Hon är sensationell i denna roll. Mer av henne, tack.

Betyg 3/5