Visar inlägg med etikett Woody Harrelson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Woody Harrelson. Visa alla inlägg

tisdag 19 september 2023

No Country for Old Men (2007)



Filmen håller än idag och känns lika välgjord och spännande som när jag såg den på filmfesten 2007. Därefter har jag sett den några gånger till och nu igen 2023.

Det första man tänker på är hur osannolikt bra den känns trots att den inte har någon känsloförstärkande filmmusik. Bröderna Coen har rejäla cajones som ens vågar sig på detta handgrepp.

Anledningen till att det ändå lyckas är att alla de övriga element som är centrala för hur en film blir sitter som en smäck; manus, dialog, casting, skådespeleriet, regin och fotot. Allt är top notch och man känner sig 100% säker i brödernas händer. Detta mina damer och herrar är en riktig "film-film".

Förutom avsaknaden av musik utmanar bröderna publiken med ännu ett trick, då de inte ens visar filmens crescendo. Tredje aktens shoot out visas inte i bild. Och ta mig tusan, det funkar! Man känner sig inte blåst på konfekten och filmen tappar inte i tempo eller känns sönderhackad. Kudos till Coens där.

Favoriter i filmen är Tommy Lee Jones, Josh Brolin och såklart en singulär insats av Javier Bardem. Detta är de tre huvudpersonerna; en protagonist, en antagonist och en neutral. Bland biroller står Kelly MacDonald och Woody Harrelson ut.

Filmen är briljant, spännande som få och otroligt välgjord. En solklar femma. Fortfarande.

Betyg: 5/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

fredag 10 mars 2023

Triangle of Sadness (2022)



Det är ju ändå kul att en svensk film blev nominerad som bästa film i Oscarsgalan, men jag hade hoppats på en film jag kunde tycka mer om. Nej, jag är inget stort fan av denna film. 

Hela filmens idé känns juvenil och ointressant. Efter lite funderande på varför jag känner så, och ett intressant samtal med filmkompisen Carl tror jag att det beror på att jag inte ser människor som en anonym del av en identitetspolitisk gruppering. Herr Östlund hänger sig åt en identitetspolitisk analys faller filmen platt i mina ögon. Och eftersom filmen inte bryr sig om individerna gör inte jag det heller och därmed blir de chockerande elementen i framställningen tråkiga och utdragna.

För mig är det inte konstigt att personer från olika delar av samhället är assholes, eller att en person som gör en "klassresa" under filmens gång också visade sig vara ett asshole. Filmen är ingen ögonöppnare eller ger någon wow-känsla över smart studie av klasskampen anno 2023.

Istället tycker jag att filmen var hysterisk och obehagligt spekulativ och effektsökande med sina groteska scener som finns där endast för att chockera. Det är som ett Östlund står med en megafon två decimeter från mitt huvud och skriker ut sitt budskap. Inte en underbar upplevelse direkt.

Samtidigt är filmen välregisserad som jag uppfattar det. Östlund får nog fram exakt det resultat han ville ha. Men med idel förkastliga människor som gör den ena konstiga eller vidriga saken efter den andra blir aldrig indragen i filmen. Tyvärr hade jag svårt att finna någon engagerande skådespelarinsats heller. Det var roligt att se Henrik Dorsin i filmen. Han verkade spela i någon gammal 90-talsfilm från Killinggänget. Vad Woody Harrelson gjorde i filmen har jag ingen aning om. Han är bättre än så. Charlbi Dean spelar Yaya och henne kan jag givetvis inte kritisera då hon hastigt gick bort efter filmen spelades in. Hon var bra. Och påminde om Rachel Weisz, bara en sådan sak.

Här vill jag dock poängtera att jag har inga som helst problem med elaka människor på film som gör vidriga saker om historien som berättas känns genuin. Men om det känns konstlat och jag får en vajb att karaktärerna i filmen gör sakerna endast för att det står så i manus hamnar jag utanför filmens sfär. Jag blir en iakttagare på avstånd. Så blir det med denna film. 

Kvar blir bara en massa kräks och en olustig känsla av att antingen ha helt missat filmens poäng eller att ha sett en pretentiös exercis i att chockera för chockerandets skull. Och ska det vara så bör filmen vara lite rolig i alla fall.

Betyg: 1+/5



fredag 13 mars 2020

Midway (2019)


Har länge varit fascinerad av Slaget om Midway 1942. Jag är sannerligen ingen expert, men jag är ändå lite påläst.

Amerikanarna vann stort i detta slag och det var vändpunkten i kriget om Stilla Havet mellan USA och Japan under andra världskriget. Den japanska flottan var överlägsen den amerikanska inför Slaget om Midway, både då det gäller antalet aircraft carriers (hangarfartyg), antalet flygplan, skickligheten hos piloterna och understödjande skepp som battleships, heavy and light carriers etc. Men av olika anledningar vann ändå jänkarna en stor seger.

Japan som slagit till mot Pearl Harbor sex månader tidigare hade försvagat men inte slagit ut Amerikas Stilla Havet-flotta. Genom att gillra en fälla vid Midway skulle de slå ut resten av flottan.  Midway låg tillräckligt nära Hawaii för att utgöra ett reellt hot mot utposten, och om Hawaii var hotat var USA's västkust hotat. Japan visste att USA inte skulle kunna ignorera ett hot mot Midway.

Japanarna delade upp sin stora styrka på fyra enheter med en viktig enhet långt ut till havs för att locka in de amerikanska hangarfartygen i fällan och sedan slå ut dem. Problemet för Japan var att jänkarnas kodbrytare hade knäckt deras koder och sålunda visste amerikanerna om centrala delar av planen som när och var anfallet skulle ske. Amerika gillrade sonika en egen fälla med tre hangarfartyg och understödsfartyg gömda norr om Midway. Japanernas bakre enhet kom aldrig med i fajten då de var för långt bort och allt var över på en dag...

Vid sidan av de strategiska spelet ovan, fick ett taktiskt val stor betydelse också. Amiral Nagumo var vid ett tillfälle tvingade att välja att bestycka sina flygplan med bomber för attack mot installationerna och landningsbanan på Midway eller med ammunition, bomber och torpeder som används mot fiendens aircraft carriers. Han gjorde ett ödesdigert val. Att byta bestyckning på planen ombord tog mer än 30 minuter och mitt i slaget hade japanarna fel bestyckning på sina plan och inte tid nog att byta tillbaka. När så bomber träffade hangarfartygen blev skadorna så mycket större då flygplanens bränsle och bomber också exploderade.

Efter slaget hade fyra av fyra stora hangarfartyg på den japanska sidan sänkts och ett av tre hangarfartyg på den amerikanska sidan förstörts. Japans övertag i Stilla Havet var brutet och på grund av långsammare produktion av nya skepp kom de aldrig ikapp jänkarna under de 3,5 år som kriget pågick efter detta.

Filmen är ganska bra. Den är lång och hinner täcka in anfallet mot Pearl Harbor (december 1941), attacken på Tokyo av Överste Dolittle (april 1942), Slaget i Coral Sea (maj 1942, som japanarna vann) samt Midway (juni 1942). Den historiska ackuratessen verkar hög och filmen har en massa bra skådespelare som gör bra jobb. Svagheten är inom personregin. Roland Emmerich är ju mest känd för bombastiska actionfilmer likt ID4. Här är han mycket mer återhållsam med det bombastiska och pompösa samtidigt som stridsscenerna är smått otroliga rent tekniskt. Vilken intensitet. Tyvärr visar Emmerich att han inte är lika solid inom andra områden. Filmen känns inte så tung som den skulle borde varit. Dialogen är ok och vi slipper allt för mycket amerikanska flaggviftande. Vi får istället följa den japanska sidan en hel del, jag hade gärna sett ännu mer, och alla japanare talar japanska.

Jag tycker filmen presenterar slaget ganska väl. Det taktiska beslutet från Admiral Nagumo förklaras inte speciellt bra dock. Det nämns i filmen i en scen, men om jag inte hade läst på om slaget sedan tidigare hade jag nog inte förstått vad det betydde. Detta hade med fördel kunnat planerats tidigare i filmen för att åskådarna hade kunnat smälta informationen.

Filmen är dock lite för lång, 138 minuter, och en del av de tidigare scenerna hade man kunnat skippa. Dolittles attack på Tokyo var viktig i kriget då det drog upp stridsmoralen på den amerikanska sidan lika mycket som den sänkte den på den japanska sidan. Japan mördade tydligen runt 250.000 kineser efter attacken i sin jakt på flygarna (som hamnade i Kina på den japanska ockuperade delen). Det visar vilken prioritet Japan gav denna händelse, men den adderar inte jättemycket till denna film.

Flera kända namn spelar likaledes kända nyckelpersoner från slaget. Woody Harrelson spelar Admiral Chester Nimitz som ledde den amerikanska Stilla Havsflottan. Woody är mycket bra, värdigt och lågmält. Patrick Wilson spelar underrättelsemannen Edwin Layton som varnade om en kommande attack på Pearl Harbour men inte blev trodd. Efter det blev hans roll i staben större och han bistod Nimitz kriget ut. Ed Skrein spelar den våghalsige piloten Dick Best. Han sänkte hangarfartyget Akagi och deltog i anfallet som sänkte Hiryū. Han är nervig och gör det bra med mer vemod än Mavericks och Icemans rah-rah i "Top Gun".

Överlag var filmen överraskande spännande och bra. Visst, den kunde varit snäppet tydligare om vad som exakt hände i slaget men jag tycker ändå att de lyckas hålla tittarna hyfsat med i matchen om tidslinjer och vad de olika aktörerna gjorde.

Jag ger den en trea överlag, men som historisk krigsfilm är den värd en fyra inom genren. Filmen rekommenderas mest för dem som har intresse av detta slag och historier från WWII i allmänhet.

Betyg: 3/5






fredag 31 januari 2020

Zombieland: Double Tap (2019)


"Zombieland" var en mycket positiv överraskning när den kom 2009. den hade en fräschör och gladde mig mycket med ett kvickt manus, ett multum av referenser och en massa roliga filmiska idéer. En stor del av det lyckade resultatet vid sidan av bra skådespelare och en lyckad regi stod manusförfattarna Rhett Reese och Paul Wernick för. Sedan dess har dessa två skrivit manus till ytterligare tre suveräna och suveränt roliga filmer i "Deadpool"-filmerna samt "6 Underground". Det var svårt att inte ha ganska högt ställda förväntningar när nu tio år senare "Zomebieland: Double tap" kom ut. Ni ver vad jag tycker om för högts tällda förväntningar? Det kan stjälpa även den bästa av filmer...

Så hur gick det? Nja, tyvärr var inte denna film jättebra, och långt från nivån på de filmer jag nämnt ovan. Den har vissa roliga scener men helheten känns inte bra nog, varje del är helt ok men sammansatt till en fullständig rätt känns den tunn. Man måste ha djupa smaker som de säger i matlagningsprogrammen.

Roligast i filmen var Madison, bimbon med ypperliga överlevnadsskills. Zoey Deutch var filmens ljuspunkt och hennes scen med kikaren gav filmens enda "laugh out loud". Det var också kul med "bizarro Jerry"-scenen, när duon Tallahasse och Columbus mötte sina dubbelgångare i Albuquerque och Flagstaff. Allt om Kungen var också bra. Kul.

Men som helhet var det lite slätstruket. Trist. förhoppningarna vittrade och dog.

Betyg: 3/5





onsdag 30 maj 2018

Solo: A Star Wars Story (2018)


Oavsett förväntningar kan inget annat konstateras än att Solo: a Star Wars story är en svag film. Det är otroligt synd, jag hade gärna hyllat den. Alden Ehrenreich i rollen som huvudpersonen Han Solo är riktigt svag. Hela filmen är urvattnad på ett menlöst sätt. Det är en så otroligt väntat blek film när det handlar om det säkra men ospännande valet av Ron Howard som regissör. Filmen saknar helt "stakes". Inget speciellt viktigt står på spel i denna film. ack, Rogue One vad mycket bättre du var! Thandie Newtons karaktär Val dör i en absurd scen där hon begår självmord för att de ska kunna göra en simpel stöld. Det är som att gänget bakom filmen trott att den scenen skulle ge filmen tyngd, men resultatet blir ju bara att publiken skakar på huvudet åt det. I stort undrar jag över vad idén med filmen ens är. På vilket sätt ger den oss en ovärderlig och förnyad förståelse av Han Solo eller något annat i denna värld?



Som simpel actionfilm och "heist"-movie är den närmast undermålig. Håret på mina armar låg och sov lugnt under hela filmen. Inte en enda gång blev jag så imponerad eller upphetsad att håret stod i givakt. Var är de mäktiga scenerna som man tar med sig hem från en Star Wars-film?

Och var är känslorna? Var är det storslagna, galna och fantastiska? Var är det magnifika fantasieggande äventyret som hela tiden balanserar på gränsen till det pompösa? Nu får vi en lite tristare version av  Fireflyavsnittet The Train Job. Det är sant, hur galet det än låter.

Sen Disney köpt Star Wars-franchisen har de haft en aggressiv plan med en massa nya filmer från universat. Jag kände en viss oro för om kvalitén kunde hållas uppe. Den oron har nu förstärkts. Lika bra som The force awakwens var, lika förvirrande misslyckad var The last jedi. Av de två spin offs vi har fått var Rogue One problematisk men mycket bra vid en omtitt, medan Solo: A Star wars history är direkt blek.



Till att börja hänger ju mycket på skådespelaren i rollen som Han om det nu ska vara en "origins story" om Han Solo. Alden Ehrenreich har knappt någon karisma eller charm alls och upplevs mest som en barnrumpa som försöker leverera coola "one liners". Hans motpart Lando Calrissian spelas av Donald Glover som är mycket mycket bättre i allt. Tänk på scenen mellan Thor och Peter Quill i senaste Avengers. Två karaktärer, och skådespelare, med karisma och charm som gnabbas med varandra. Jag gissar att de ville ha en liknande dynamik mellan Lando och Han men det funkar ju inte alls när den ena är så mycket mindre , till och med nästan fånig. Danny Glover har mycket mer tyngd.

Skådespeleriet är i övrigt ok men inte gnistrande. Emilia Clarke kom kanske inte till sin rätta i denna film? Hon känns bättre som Mother of Dragons i alla fall. Woody Harrelson kom inte ens i närheten av vad han levererade i True detective. Det är bara Donal Glover som levererar en riktigt kul tolkning av sin karaktär. Han drar på alla cylindrar värdig en Star Wars-film.



Efter Alan Tudyks succé med K-250 i Rogue One försökte de hitta rätt med en ny robot i denna film. Tyvärr tycker jag inte att Phoebe Waller-Bridge lyckas alls i rollen L3-37. Hon hade inte det mest spirituella manuset att arbeta med heller för den delen. Paul Bettany var närmast tråkig och långt från hotfull som filmens primära "villain". Såg vi inte alla bara Vision framför oss ändå?

Hur hänger detta ihop med övriga filmer i serien. efter ett kort snack med Patrik inser jag nu att denna måste utspelats mellan Episode 3 och Rogue One. Vilket betyder att Darth Maul överlevde Episode 1. Tydligen har han redan återkommit i de tecknade serierna som gått sedan prequel-trilogin, så att han dyker upp här är kanske inte så överraskande. När jag såg Solo trodde jag ett ögonblick att den utspelades före Episode 1 men det hänger ju inte ihop alls med tidslinjen.



Scenen när Han sköt först var en uppenbar "fan service" och jag gillade den. Som om Ron Howard gav George Lucas fingret lite. Men i övrigt tycker jag att de misshandlade Han Solo i manus. Nu var han en reko snubbe hela filmen som de försökte smeta lite mörker på mot slutet för att hans karaktär skulle passa in mot Harrison Fords variant i originaltrilogin. Bättre hade varit att visa Han Solo som en mörkare och mer självisk karaktär från början för att sedan visa på ett frö till hjärta och patos. Att ha målat upp Hans personlighet mer som Woody Harrelsons Beckett, eller som den där manlige rebellen Cassian i Rogue One (han som sköt en annan rebell bara för att...).

Emilia Clarkes Qi'ra var trots allt en av behållningarna i filmen. Jag trodde länge att hon skulle dö innan filmen var slut på samma sätt som hjältarna i Rogue One. Ni vet, eftersom de inte omnämns i originaltrilogin kan man gissa att de inte överlever denna film. Nu fick vi en twist som funkade fullt ut på mig. Jag blev överraskad, även om jag i retrospektiv kan se att jag kanske borde förstått att hon spelade ett eget spel. Filmens slut måste betyda att vi kommer få se en uppföljare, eller hur va? Kommer givetvis gå och se den, men vet inte om jag kommer ha speciellt höga förväntningar.

Jag ger Solo: A Star Wars story två guldtärningar av fem möjliga.

Betyg: 2/5   

Sofia beskriver väl några av svagheterna i denna film.








fredag 17 november 2017

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)


Three Billboards outside Ebbing, Missouri är så bra att jag valde att se om den nu när den dök upp på filmfestivalen. Jag hade redan sett den i en av de första visningarna i världen när den visade på Malmö filmdagar i september. Sedan dess hade filmen legat i huvudet och jäst till sig. Jag var mycket nyfiken på hur jag skulle gilla den efter en andra titt. Jag kan med glädje och viss lättnad konstatera att denna visning bara cementerade min åsikt om filmen. Den tar sig med god marginal upp på högsta betyget! En av årets filmer som säkert kommer låter höra av sig i oscarsracet samt på min egna subjektiva årslistan framåt våren.

Jag bör nog varna för spoiler så de av er som vill se den helt ospoilad bör göra det först och återkomma till denna text senare.



Filmen är melankolisk och sorglig, ett renodlat drama med en hel del roliga situationer och agerande. Lyckligtvis ligger humorn i karaktärerna och situationer långt från det oseriösa och antiallvarliga i renodlade komedier. Filmen är skriven och regisserad av Martin McDonagh som tidigare gjort In bruges och Seven Psychopaths, två bra men mycket mer lättsamma filmer. De båda tidigare filmerna har en tydligare mix av drama, action och komedi. McDonagh har helt klart med denna film tagit ett steg mot mer seriösa filmer. Om jag ska likna filmen med andra verk skulle jag säga att den är som en blandning mellan förra årets stora överraskning Manchester by the Sea ,på grund av hur tung av sorg filmerna är, och någon av bröderna Coens bättre filmer, på grund av stämning, karaktärsflora och dialog.

Filmens styrka är lite svårt att sätta fingret på. Jag la märke till hur stor del av filmen har perfekt tempo, scenerna kommer i rätt takt och var inte för långa eller korta. Klippningen är supertajt. Nu är detta inte en actionfylld film, den är klippt så som ett drama ska klippas för att fånga åskådarens uppmärksamhet och hålla kvar den i ett järngrepp.



En annan sak jag funderade på under titten var hur annorlunda karaktärerna betedde sig jämfört vad man är van vid i en historia av detta slag. Det var otroligt fräscht att se hela människor, komplexa karaktärer med många lager. Alla hade bättre och sämre sidor. Nästan ingen var helt ond och absolut ingen var helt perfekt. I filmer som denna, om mordfall och med teman sorg och hämnd är det allt för lätt att förenkla och generalisera karaktärerna.

Manus är lysande. Jag känner ingen disharmoni i dialogen och jag kan lätt tro på att det är karaktärerna som säger vad de säger och att de säger det på det sätt de gör. Intressant nog var den karaktär jag kände var lite lite svagare än hur jag mindes den filmens huvudperson Mildred. Karaktären är verkligen fantastisk och vi får se en bred "range" av känslor från henne där sorgen, bitterheten och hatet givetvis tar mest plats. Tyvärr var vissa scener när hon var som mest "bad ass" lite för mycket. Detta är en petitess men en gradskillnad nedtoning hade varit ännu bättre.



Vid andra titten satt jag mest hela tiden och gapade åt hur bra Sam Rockwell är i rollen som officer Dixon. Han är otroligt bra och brottsligt underskattad. Detta kan mycket väl vara hans bästa insats i karriären. Att förvalta en karaktär som Dixon och baxa honom genom den resa karaktären gör under filmen är mästerligt. Det är små detaljer i hans agerande, som ömhet mot hans förjävliga morsa eller hur han månar om sin sköldpadda, som hjälper till att förklara förändringen han genomgår. Hans fadersgestalt Willoughby var katalysatorn men grunden fanns inom honom hel tiden.



Även Woody Harrelson är briljant. Chief Willoughby och hans familj och deras öde var ytterligare en potentiell fallgrop som McDonagh hanterade mästerligt. Även där hade vi ett intressant grepp hur karaktären introduceras för att utvecklas under filmens gång. De första känslor vi som åskådare får rörande polisen är ilska för att de inte utreder mordet bättre. Vi ser det ur Mildreds ögon. Men allt eftersom filmen utvecklas lär vi oss att det är ett "cold case" denna film handlar om. Mordet skedde för mer än ett år sedan och det finns inga vittnen, ingen teknisk bevisning och inga DNA-matchningar har gett resultat. det är svårt att rent objektivt säga att polisen gör helt fel även om det ut Mildreds ögon är oförlåtligt att de inte haft kontakt med henne under de senaste sju månaderna. det är oväntade saker som denna insikt som gör att jag gillar filmen så mycket. Människor är komplexa och om de dessutom kastas in i komplexa situationer blir det ibland lätt att inte se alla sidor av saker och ting.

För jag älskar denna film. Den är suverän. Jag ger Thre billboards outside Ebbing, Missouri fem utmanande slut av fem möjliga.

Betyg: 5/5

PS, Lucas Hedges är i smöret. Manchester by the sea förra året, Three billboards outside Ebbing. Missouri i år. Bra jobbat hans agent.

Filmen har redan visats tre gånger på Stockholms filmfestival. Jag såg den både på Malmö Fiilmdagar i september och på filmfesten. Den får svensk premiär den 16:e februari 2018.

För fler revyer av denna film, se:
Movies-Noir
Jojenito
Fiffis Filmtajm






torsdag 2 november 2017

The Glass Castle (2017)


The Glass Castle är en ruskigt bra film. Men lika bra som den är, lika förbannad på filmen blir jag. Låt mig utveckla!

Filmen bygger på en självbiografisk roman av Jeanette Walls. Hon och hennes tre syskon växte upp med två helt spritt språngande galna föräldrar och jag blev så galet provocerad av pappan Rex spelad av veteranen Woody Harrelson.



Mamman Rose Mary är inte bättre, hon är kanske ännu värre när man tänker efter. Hon spelas av ännu en mästerlig skådespelare i Naomi Watts. Med sådana skådspelarmuskler kan man med säkerhet anse att karaktärernas skavighet beror på manus och önskan av filmfolket, inte en slarvig leverans.

Föräldrarna lever ett bohemiskt och helt oansvarigt liv vilket ställer till det för barnen. Det gör ont i hjärtat av att se hur illa de far. Precis som i Captain fantastic från förra året blev jag arg på pappan.



I Captain Fantastic framställs Viggo Mortensens karaktär som en "skön snubbe" som bara har lite annorlunda (kommunistiska) åsikter. Den filmen är mer vinklad mot komedi än vad The glass castle är. Jag gillade Captain Fantastic en hel del, men det blev det inte den favoritfilm som förväntat var. Anledningen var mest på grund av den irriterande fadersfiguren.

Här i The glass castle är tonen mer sorgsen även om det finns scener som jag antar ska ses som humoristiska. Detta är något av en överlevarfilm. Alla tre skådisar som gör Jeanette i olika åldrar är mycket trovärdiga. Som tonåring och vuxen spelas hon av Brie Larson. Filmens röda tråd är Jeanettes resa, hennes ilska mot föräldrarna och försoningen som kommer med tiden.



Personligen tycker jag att filmen inte riktigt hänger ihop i en mycket central aspekt. Om vi ska låta oss helt omslutas av Jeanettes resa måste vi i publiken känna en uns av sympati med Rex. Jag gjorde inte det utan satt och tuggade kindtänder under hela visning. Jag hatade Rex med hela min kropp.

Ändock hyllar jag denna film till skyarna. Det är en otroligt stark och berörande film som slår Captain Fantastic på fingrarna inom denna nya genre - "Excentriska fäder som fuckar upp sina barns liv, hur det får ske och vad som händer efteråt".



Trots ilskan mot Rex, eller kanske just på grund av densamma, kan jag starkt rekommendera denna film. Men se den på egen risk.

Jag ger The glass castle fyra brutna löften av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Glass Castle har svensk biopremiär imorgon fredag.




fredag 20 oktober 2017

Seven Psychopaths (2012)


Såg Seven psychoåpaths när jag låg hemma i sjuksängen på grund av en manförkylning. Ni vet den värsta sorten. Filmen är ju helt utflippad, rolig och blodig i lika delar. Det är som en lekfull tidig Tarantino. Regissören Martin McDonagh har tidigare gjort In Bruges och mer nyligen Three billboards outside Ebbing, Missouri. Den första var helt ok men jag var nog inte lika impad som de flesta verkar ha varit. Jag har svårt att ta Colin Farrell på riktigt allvar vilket drar ner både In Bruges och dagens film Seven psychopaths. McDonaghs senaste film är dock ett mästerverk. Otroligt bra film. Colin är inte med i den.



Under hela titten på Seven psychopaths kändes det som att den var så bra att den var värd en fyra i betyg, men när det nu gått några dagar sedan jag såg filmen har den fallit undan tämligen snabbt i mitt huvud. Inte ett superbra tecken. Filmen kanske känns lite tunn med tanke på att den inte har någon speciellt djup eller tankeväckande handling. Den består av ett antal mycket löst sammanhängande scener. Filmen är befolkad av ett galleri av lustiga figurer, hämnaren, maffiabossen, den kärlekskranke psykopaten och så vidare. Men är det någon av dem jag egentligen bryr mig om? Jo, lite i alla fall.

Filmens bästa insatser får vi av Sam Rockwell och Woody Harrelson. Rockwell är otroligt bra som alltid. Hans Billy påminner mig lite om den vilda brodern Tanner i Hell or high water. Harrelson är en enigmatisk skådespelare som kanske påminner mer och mer om Nic Cage. Tom Waits var kul att se. Harry Dean Stanton likaså. Christopher Walken då? Jag gissar att många gillade hans insats här och den var ok. Det brände till i scenerna där på sjukhuset, helt klart. La ni märke till att Hans (Walken) fru Myra (Linda Bright Clay) provocerade mafioson Charlie (Harrelson) så att han sköt henne innan Hans kom fram till sjuksalen hon var i. Jag förstod först inte vad som hände, men hon gjorde det för att rädda livet på sin man. Mycket stark scen...



Colin Farrell gav mig inte mycket. Det finns många liknande skådisar som är klart bättre, inte minst en bunt Chris:ar.

Tack syster för ett bra filmtips! Det var sannerligen en galen film.

Under titten en solklar fyra men nu i efterhand en stark trea. Vad ska det bli? Jag ger Seven psychopaths tre starka och lojala fruar av fem möjliga.

Betyg: 3+/5