Sully (2016)

Clintan är förbaskat tajt som regissör ändå. "Sully" är en överraskande bra film. Den beskriver miraklet på Hudson 2009 när kapten Chesley "Sully" Sullenberger landade en Airbus A320 på floden efter att båda motorerna slagits ut. 155 människor ombord och alla 155 överlevde nödlandningen.

Direkt efter att planet startat, under uppstigningen, flög de igen en skock kanadagäss vilket slog ut båda motorerna. Detta hade aldrig hänt förut och efterföljande utredning misstänkliggjorde Sully och hans andrekapten Jeffrey Skiles.

Men det de gjorde efter motorerna stannat är så osannolikt att ingen hade trott det möjligt innan han gjorde det. Det är en av dessa "första gången i historien"-historierna och det är bra att det gjorts på film. En häftig händelse, minst sagt.

Min väg till att vilja se denna film just nu är dock också något av första gången i historien... Jag kollar med glädje på "American pickers" på någon av de mindre nogräknade kanalerna. Där åker Mike Wolf och Frank Fritz omkring i USA och köper "rusty gold" som de säljer i sin antikhandel.

I ett avsnitt besöker de ett flygmuseum vars föreståndare är Jeffrey Skiles, andrepiloten på US Airways flight 1549 den 15 januari 2009. När jag såg detta kom jag på att jag missat att kolla in filmen som beskriver händelsen "Sully".

Sagt och gjort och nu är den sedd, och nu måste jag uppdatera min topp 10-lista för bästa filmerna 2016. Damn, detta var bra! Det är en tajt film-film, helt enkelt. En film-film är en film som är rejält gjord inom alla discipliner inom filmmediat. Filmen bygger på en mycket välkänd händelse så spänningen ligger inte i hur det gick utan hur de återskapar miraklet på film.

Och det är sannerligen hantverket och känslan i filmen som fångar mig. Det är en film med ett antal "Joel moments". Scenen som mest fångade mig var när alla båtarna och polishelikoptern kom till undsättning efter landningen. Snyggt foto, en kamera som likt en nyhetshelikopter cirklar runt planet och båtarna, musiken, klippningen. Mycket bra utfört.

Scenen är också mycket fin till sitt innehåll. Jag blev förbaskat rörd het enkelt. Iskallt vatten, ett sjunkande flygplan, "New York finest". Mycket fina scener vilket var värmande.

Jag kom att tänka på alla idioter som springer omkring i USA (och här hemma) och skriker om "defund the police". Korkade barnungar. Någon borde dra in deras veckopeng.

"Sully" var en överraskning. Jag vill ge den en hyfsat stark fyra!

Betyg: 4/5

Intressant "History vs Hollywood"-artikeln om filmen.

Midway (2019)

Har länge varit fascinerad av Slaget om Midway 1942. Jag är sannerligen ingen expert, men jag är ändå lite påläst.

Amerikanarna vann stort i detta slag och det var vändpunkten i kriget om Stilla Havet mellan USA och Japan under andra världskriget. Den japanska flottan var överlägsen den amerikanska inför Slaget om Midway, både då det gäller antalet aircraft carriers (hangarfartyg), antalet flygplan, skickligheten hos piloterna och understödjande skepp som battleships, heavy and light carriers etc. Men av olika anledningar vann ändå jänkarna en stor seger.

Japan som slagit till mot Pearl Harbor sex månader tidigare hade försvagat men inte slagit ut Amerikas Stilla Havet-flotta. Genom att gillra en fälla vid Midway skulle de slå ut resten av flottan.  Midway låg tillräckligt nära Hawaii för att utgöra ett reellt hot mot utposten, och om Hawaii var hotat var USA's västkust hotat. Japan visste att USA inte skulle kunna ignorera ett hot mot Midway.

Japanarna delade upp sin stora styrka på fyra enheter med en viktig enhet långt ut till havs för att locka in de amerikanska hangarfartygen i fällan och sedan slå ut dem. Problemet för Japan var att jänkarnas kodbrytare hade knäckt deras koder och sålunda visste amerikanerna om centrala delar av planen som när och var anfallet skulle ske. Amerika gillrade sonika en egen fälla med tre hangarfartyg och understödsfartyg gömda norr om Midway. Japanernas bakre enhet kom aldrig med i fajten då de var för långt bort och allt var över på en dag...

Vid sidan av de strategiska spelet ovan, fick ett taktiskt val stor betydelse också. Amiral Nagumo var vid ett tillfälle tvingade att välja att bestycka sina flygplan med bomber för attack mot installationerna och landningsbanan på Midway eller med ammunition, bomber och torpeder som används mot fiendens aircraft carriers. Han gjorde ett ödesdigert val. Att byta bestyckning på planen ombord tog mer än 30 minuter och mitt i slaget hade japanarna fel bestyckning på sina plan och inte tid nog att byta tillbaka. När så bomber träffade hangarfartygen blev skadorna så mycket större då flygplanens bränsle och bomber också exploderade.

Efter slaget hade fyra av fyra stora hangarfartyg på den japanska sidan sänkts och ett av tre hangarfartyg på den amerikanska sidan förstörts. Japans övertag i Stilla Havet var brutet och på grund av långsammare produktion av nya skepp kom de aldrig ikapp jänkarna under de 3,5 år som kriget pågick efter detta.

Filmen är ganska bra. Den är lång och hinner täcka in anfallet mot Pearl Harbor (december 1941), attacken på Tokyo av Överste Dolittle (april 1942), Slaget i Coral Sea (maj 1942, som japanarna vann) samt Midway (juni 1942). Den historiska ackuratessen verkar hög och filmen har en massa bra skådespelare som gör bra jobb. Svagheten är inom personregin. Roland Emmerich är ju mest känd för bombastiska actionfilmer likt ID4. Här är han mycket mer återhållsam med det bombastiska och pompösa samtidigt som stridsscenerna är smått otroliga rent tekniskt. Vilken intensitet. Tyvärr visar Emmerich att han inte är lika solid inom andra områden. Filmen känns inte så tung som den skulle borde varit. Dialogen är ok och vi slipper allt för mycket amerikanska flaggviftande. Vi får istället följa den japanska sidan en hel del, jag hade gärna sett ännu mer, och alla japanare talar japanska.

Jag tycker filmen presenterar slaget ganska väl. Det taktiska beslutet från Admiral Nagumo förklaras inte speciellt bra dock. Det nämns i filmen i en scen, men om jag inte hade läst på om slaget sedan tidigare hade jag nog inte förstått vad det betydde. Detta hade med fördel kunnat planerats tidigare i filmen för att åskådarna hade kunnat smälta informationen.

Filmen är dock lite för lång, 138 minuter, och en del av de tidigare scenerna hade man kunnat skippa. Dolittles attack på Tokyo var viktig i kriget då det drog upp stridsmoralen på den amerikanska sidan lika mycket som den sänkte den på den japanska sidan. Japan mördade tydligen runt 250.000 kineser efter attacken i sin jakt på flygarna (som hamnade i Kina på den japanska ockuperade delen). Det visar vilken prioritet Japan gav denna händelse, men den adderar inte jättemycket till denna film.

Flera kända namn spelar likaledes kända nyckelpersoner från slaget. Woody Harrelson spelar Admiral Chester Nimitz som ledde den amerikanska Stilla Havsflottan. Woody är mycket bra, värdigt och lågmält. Patrick Wilson spelar underrättelsemannen Edwin Layton som varnade om en kommande attack på Pearl Harbour men inte blev trodd. Efter det blev hans roll i staben större och han bistod Nimitz kriget ut. Ed Skrein spelar den våghalsige piloten Dick Best. Han sänkte hangarfartyget Akagi och deltog i anfallet som sänkte Hiryū. Han är nervig och gör det bra med mer vemod än Mavericks och Icemans rah-rah i "Top Gun".

Överlag var filmen överraskande spännande och bra. Visst, den kunde varit snäppet tydligare om vad som exakt hände i slaget men jag tycker ändå att de lyckas hålla tittarna hyfsat med i matchen om tidslinjer och vad de olika aktörerna gjorde.

Jag ger den en trea överlag, men som historisk krigsfilm är den värd en fyra inom genren. Filmen rekommenderas mest för dem som har intresse av detta slag och historier från WWII i allmänhet.

Betyg: 3/5

London Has Fallen (2016)

Olympus has fallen var en ganska hjärndöd men frejdig actionrulle från 2013. Nu har Gerard Butler och Aaron Eckhart återvänt i sina roller som livvakten Mike Banning och president Ben Asher i den hjärndöda actionrullen London has fallen.

Detta är en renodlad actionrulle som inte spenderar någon onödig tid för djuplodande karaktärsutveckling eller balanserad analys av problematiken med islamistisk terrorism. Det är bara pang-pang. Och som sådan är den helt ok.

Filmen inleds med en liten set-up där en ökänd vapenhandlares familj blir dödad i en drönarattack och sedan kastas vi in i händelsernas centrum. Som denna gång är centrala London. Västvärldens ledare samlas där för att delta på begravningen av den brittiske premiärministern som hastigt gått bort. Attackerna sker snabbt och skoningslöst och snart är Mike och Ben separerade från de amerikanska säkerhetsfolket och på flykt undan motorcykelburna terrorister. Mycket pang-pang blir det.

Om man tar filmen för vad den är så är den helt ok. Det finns en hel del bra actionscener där anfallet mot terroristernas tillhåll längst en smal gata var höjdpunkten. Den kom kanske inte upp i samma nivå som shoot out-scenen i Heat, men det är inte många scener som gör det. Den påminde lite om vissa scener i Black hawk down istället. En annan bra scen som också påminde om BHD var när helikoptrarna jagades och sköts ner.

I en mer djuplodande film hade jakten på de skyldiga tagit längre tid och man hade valt att problematisera förhållandet mellan väst och terroristerna och våldsbejakande islamister lite mer. Men det var aldrig en sådan film och det var inte det jag väntade mig heller. Haha, som rent tidsfördriv var ju detta inte helt fel. Trodde den skulle vara värre med tanken på alla glåpord den fått. Den slår flera andra rena actionfilmer tycker jag...

Jag ger London has fallen två förstörda landmärken av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Dark Knight (2008)

Jag säger bara wow! Vilket astuff och superunderhållande film! Från allra första bildrutan är man fångad. Den har ett högt tempo, inte en lugn sekund, vilket är ett klart fall framåt jämfört med den första filmen. Filmens fokus blir direkt den bångstyrigt galna Jokern. Insatsen av Heath Ledger är grym. Vilken kille! Vi får ju också en stor portion Batman i denna film. Till skillnad från "Batman begins" handlar denna film mer om den maskerade riddaren och mindre om miljardären Bruce Wayne.

Men ack. Filmen tar ju aldrig slut. Just när den borde tagit slut så börjar fanskapet om. Långt in i filmen slängs ytterligare en ikonisk Batman-skurk in. Han med två fejjor. Varför denna filmiska övervikt? Även om jag inte direkt kan se vilka delar som skulle klippts bort känns filmen fel i och med att den pågår i en 40-50 minuter "över tiden". Damn, kill your darlings, man.

Mitt filmsällskap Johan fick en liknande wow-känsla som jag fick första gången jag såg denna film Det ger verkligen en extra krydda att se en bra film med någon som ser den för första gången. För mig var upplevelsen i övrigt lite mer mogen. Jag gillar filmen skarpt forfarande, mest för Ledgers insats, men den är inte samma extrema topp som tidigare.


1. The bad guys

Hela filmseriens lysande stjärna och kanske en av filmhistoriens fem bästa skurkar är Heath Ledgers The Joker. Karaktären måste ha skapats i framställningen, knappast i manus. Jag tror inte att det var den figuren Nolan hade i sitt huvud när han plitade ner scriptet. Nolan har nog inte en sådan karismatisk figur i sin arsenal.

Filmens andra stora skurk är Harvey Dent, aka Two Faces. Han är inte en lika tung skurk, även om ingen skugga ska falla på Aaron Eckhart som gör det som krävs för rollen. Felet är ju att Two Faces delar tid med The Joker, och det är klasskillnad på hur bra de är som skurkar. Filmen skulle som sagt vunnit på om de fokuserade på en enda skurk.

2. The ladies

Nolan hade tydligen insett sitt misstag med att casta Katie Holmes som Rachel. Nu sattes indiefilmsdrottningen Maggie Gyllenhaal in och hon har en större tyngd. Och därmed funkar relationen mellan Bruce och Rachel mycket bättre. Jag har alltid varit ett fan av Maggie. Se henne som storasyster i "Donnie Darko" eller komplex sekreterare i "Secretary". I denna film får jag dock inte den rätta vajben av henne. Hon är ok och fasiken så mycket bättre än vad Holmes var i förra filmen, men till slut är Maggie bara en kuriosa i denna film.

3. Feelingen

I denna andra instans av trilogin får Nolan till en perfekt stämning. Det är en mörk framtid som både känns realistisk och orealistisk. De har fått till miljön perfekt som ger The Joker en perfekt lekplats. Bankrånet och maffian är tillräckligt nära vår värld för att det som händer ska kännas på riktigt. Samtidigt är det en tillspetsad och ytterst genomkorrupt värld Batman lever i. Det blir en bra mix.

Trots temat med korruptionen som genomsyrar stan och till det en deprimerad Batman har filmen en mer lekfull ton än ettan och anledningen till det stavas The Joker. Hans galna nuna, hans sanslösa förklaringar till sitt vanställda ansikte och hans oväntade och kaotiska agerande lyfter filmen och ger den en positiv feeling.

4. Something good
Filmen har ett antal favoritscener. Bankrånet, Joker som sjuksköterska, Jokern åker polisbil med huvudet ut genom fönstret, anfallet mot Bruce Wayne's lägenhet och många fler. Jokerns galenskap räddar oss i publiken från att bli sinnesstörda över allt mörker!

5. Something bad
Filmens längd är ett stort problem. Kanske inte samma monumentala problem som i "The return of the king" men stort nog för att dra ner totalintrycket. Ta till exempel hela sekvensen med de två färjorna och det moraliska dilemmat som spelas upp. Ska någon av båtarna spränga den andra för att rädda sig? Den känns så överflödig. Varför var den med ens? Vad adderades i historien om Batman? Intet. Scenen adderade inte ens något i mysteriet The Joker eftersom han ändå körde samma trick med sin gisslan (Rachel och Dent). Min tanke är att detonatorerna var kopplade till den egna båten i vilket fall, dvs de som tryckt på knappen hade sprängt sig själv. Det var passande Jokerns humor. Vet dock inte om det är så man ska tolka scenen, det framkom inte tydligt i filmen.

Några avslutande ord

"The dark knight" är ändå en riktigt najs comic book movie adaptation. It's up there. Men är den fortfarande en femma i min bok? Nej, jag har svårt att ge den högsta betyget denna gång. Jag älskade den mer vid första titten. Den har Jokern, men det räcker inte för att göra filmen till den där speciella favoriten. Den har tappat lite av sin Henke-ness. Jag ge den en stark fyra efter denna titt.

Betyg: 4/5

Olympus Has Fallen (2013)

Det är lite lustigt när Hollywood släpper två filmer om samma tema nästan samtidigt. 1998 var det Armageddon och Deep impact, medan 1993/4 var det Tombstone och Wyatt Earp. Och i år är det Olympus has fallen och White House down. Om du har några andra exempel skriv in dem i kommentarerna!

Filmen har en lovande inledning. Aaron Eckhart, han med fitthakan, spelar USA's president. Den ljuvliga Ashley Judd spelar The first lady. Tuffingen Gerard Butler spelar ledare av presidentens Secret Service detalj och tillika presidentens förtrogne. Olycksbådande musik och ett snabbt tempo ger en lovande inledning, men snart märker jag att dialogen är lite off och musiken förstärker inte stämningen på ett bra sätt utan på ett billigt sätt som är så vanligt i b-filmer.

Detta mina vänner är en risig b-actionfilm. Och det kan man komma långt med. Om man är sugen på lite pang-pang. Men om man väntar sig något med kvalité blir man besviken. Jag såg nyligen en actionfilm med Jason Statham och Jennider Lopez. Oj vad mycket bättre den var. Actionscenerna är minst lika bra i Olympus men Statham har Butlers nummer varje dag i veckan.

I denna film intar listiga nordkoreaner The White House och tar självaste presidenten som gisslan. Den sekvensen, en lång actionfylld del då nordkoreanerna tar över är filmens bästa del. De onda har bland annat ett Herkulesplan med en fet stor kanon som pepprar stora delar av Washington D.C. Efter det första dammet lagt sig finns inte många kvar från Secret Service och resten av filmen är en Die Hard rip off, med Butler som ensam cowboy och Vita Huset istället för skyskrapan. Tyvärr bär inte Butler en film på sina axlar som en Bruce Willis, eller vågar jag säga, en Jason Statham.

Slutet av filmen blir sötsliskigt så att man skriker rakt ut. Den amerikansk flaggan vajar i motljus och stråkar sätter in. Morgan Freeman hoppar in som tillfällig president och det är enligt formulär A. Melissa Leo är badass som vanligt och Robert Forster spelar den obligatoriska idiotiska generalen. Inget överraskar i denna film. Förutom att Aaron Eckhart var så dålig.

Denna film är en 13 på dussinet, men om man vet vad man vill ha och det är hjärndöd action så passar denna. Jag ger Olympus has fallen två fallna obelisker av fem möjliga.

Betyg: 2/5