The Bridge on the River Kwai (1957)

Ok, så dags att avhandla den tredje och sista storfilmen från David Lean för denna gång. Bron över floden Kwai såg jag för första gången som ung, ungefär i högstadieåldern, och mitt minne var att den var ganska tråkig! Därför var jag lite nyfiken på om jag som vuxnare och efter att ha sett en herrans massa filmer sedan min ungdoms dagar hemma i Skövde skulle ha en annan åsikt om filmen. Men, det har jag inte egentligen. Visst är den bra gjord, Lean är en vass regissör, men den känns fortfarande tämligen slätstruken. Synd ändå.

Min minnesbild från när jag såg den för så länge sedan var att scenerna från fånglägret och brobyggandet var sega och alldeles för långa. Det visade sig inte stämma. Båda delar av filmen håller ungefär samma tempo och erbjuder samma nivå intressanta scener. Vi får ju också följa William Holdens amerikanska soldat som lyckas rymma från fånglägret. Han har en skön stajl då han spelar sin jänkare som något av en oseriös lurendrejare. Självklart blir han heroisk och självuppoffrande mot slutet. Någon måtta får det ändå vara på hur långt från mallen man vågar gå i en film som denna!

Annars är det duellen mellan Alec Guinness galna överste Nicholson och den galna japanske överste Saito som fångar mitt intresse. Saito styr fånglägret med en järnhand men Nicholson viker inte. Frågor om hans val där rumlar runt i mitt huvud. Det var kanske en annan era... 

Senare blir Nicholson som förblindad av uppgiften och hans stolta känslor om brittisk ingenjörskonst. Filmen antar en lite lätt absurd tonalitet och mycket blir helt enkelt pajjigt, men sir Alec klarar av det galant.

Trots ovan är filmen aldrig speciellt spännande, den erbjuder heller inga djupsinniga eller underfundiga synvinklar som överraskar mig. Filmen ger heller inga världsomspännande, eller för den delen pyttesmå, sanningar som kan piffa upp anrättningen. Den lilla humorn filmen erbjuder för att bryta av den långsamt berättade spänningshistorien är få och glest emellan.

Ok, nu har jag nog ändå sett denna film för sista gången! Filmen är inte ens speciellt dålig, men inte heller bra. Den är det så himla trista "helt ok".

Betyg: 2+/5

Nu har jag sett fem filmer av David Lean så då kan jag ge en kort ranking:
1. Brief encounter
2. Lawrence of Arabia
3. The passionate Friend
4. Doctor Zhivago
5. The Bridge on the River Kwai

Doctor Zhivago (1965)

...ja men visst finns det (minst) en till klassiker från David Lean. "Doctor Zhivago" är ännu en mastodontfilm som jag gått och aldrig riktigt funnit ro nog att ta mig an. Filmen klockar in på 197 minuter. Vad hade de för problem på sextiotalet som gjorde att filmerna skulle vara så långa? Samma sjuka som börjar infinna sig i dag för övrigt, då filmerna ofta känns för långa.

Men när man nu ändå sätter sig ner och ser en riktigt lång film skapas en speciell känsla. Det episka berättandet påverkar en just på grund av dess längd. Om "Lawrence of Arabia" var en episk äventyrsfilm kan vi kalla "Doctor Zhivago" en episk kärlekshistoria. Omar Sharif som spelade en viktig biroll i den förra filmen har här klivit fram och besätter huvudrollen. Sharif som vid sidan av filmandet också var en "gambling man" och en vass bridge-spelare.

Filmen bygger på den kända boken med samma namn av Boris Pasternak. Jag har inte läst boken men har hört från den store Frans att boken är innerlig. Filmens struktur är tyvärr det lite tråkiga greppet att visa huvudpersonens liv från barnsben till slutet via att hoppa framåt till olika viktiga stunder i personens liv. Jag gillar väldigt sällan filmer med den strukturen, jag kan inte ens komma på en enda film om en persons hela liv som jag hyllar.

Men trots detta blev filmupplevelsen ganska fin. Det blir nästan en hypnotisk känsla när man kastas in i ett av inbördeskrig oroligt Ryssland precis före Sovjetunionen. Vi får ett innerligt triangeldrama mellan Yuri (Omar Sharif), Lara (Julie Christie) och Tonya (Geraldine Chaplin).

Precis som i "Lawrence of Arabia" hittar vi Alec Guiness i en framträdande om än en lite mindre roll, och även här gör han stort avtryck i filmerna. Vi ser också en ung Klaus Kinski i ytterligare en minnesvärd tolkning. Han gör alltid val i sina tolkningar.

Jag fann inte den romantiska historien lika stark som jag gissar att filmens fans finner. Men det finns något i den långa historien som ändå höll mig fast framför duken. En helt klart duglig matinè-film som jag kan rekommendera till dem som vill "diska av" de gamla klassikerna.

Betyg: 3/5

Lawrence of Arabia (1962)

Jag hade faktiskt tänkt se denna film en längre tid. Jag var nyfiken på den som en av de riktigt stora klassikerna. Men med en löptid på 218 minuter fanns det nästan aldrig tid att riktigt komitta sig. 

Döm då om min förvåning när filmen kom på tal när jag var och hälsade på min gamle kompis Olof, känd från Bowiepodden. Han hade sett just denna film nyligen. Första gången för honom också. Jag fick en spark i baken och inledde min titt redan samma kväll. Men eftersom jag startade filmen sent om kvällen en söndag såg jag endast lite av inledningen, men dagen efter såg jag hela resten av filmen i ett enda långt svep.

Wow, vilken härligt positiv upplevelse! Jag gillade verkligen filmen. Den hade en skön stajl och känsla. Filmen följer T. E. Lawrence en brittisk officer stationerad i Kairo under första världskriget. Han får i uppdrag i att försöka samla arabiska beduin-grupper i kriget mot Turkarna som hotar från nordöst. 

Peter O'Toole är glimrande i rollen som den egensinniga och enigmatiske Lawrence. Jag gillade honom mycket. Filmen hoppar då och då framåt i tiden men följer Lawrence resa från missförstådd underofficerare till överste i armén och dubbad "Lawrence of Arabia".

En bra bit in filmen satt jag och funderade på Rand i The Wheel of Time. Lawrence påminde mig flera gånger om Rand och så slog det mig som en blixt från klar himmel. Eureka! Robert Jordan var ju som känt influerad av Frank Herberts böcker i Dune-serien, och Frank Herbert var i sin tur influerad av mellanöstern i allmänhet och Lawrence of Arabia i synnerhet. Va, har jag härlett ursprunget till Rand al'Thors personlighetstyp? Envisheten, övertygelsen, galenskapen... Quelle spectaculaire!

Filmen är en episk berättelse av typen "matiné". Den går inte ner med lätthet, den är aslång och filmen inleds med nästan fem minuter "overture" och i mitten begåvas vi med ett "intermezzo". Det vi nu för tiden helt enkelt kallar "kisspaus". Men allt i allt var denna mycket bättre än förväntat och jag är jätteglad att jag äntligen har sett filmen. David Lean är en vass regissör. Hans "Brief encounter" är fantastisk, och nu denna. Vad mer kan han ha att erbjuda...?

Betyg: 4/5

Tinker Tailor Soldier Spy - Miniseries (1979)

Miniserien i sex delar följer boken mer eller mindre ordagrant. En mängd repliker är exakt som det står i boken vilket är trevligt. Alec Guinness spelar gerorge smiley och det känns som att han skulle kunna vara född för den rollen. Han är helt enkelt superb i rollen. Rund, liten farbror med extremt stora 70-talsbrillor gör han sin Smiley till perfektion. Han spelar Smiley lika eftertänksam och passiv som han framställs i boken.

Denna tv-serie fokuserar på dramat, och många scener består av samtal mellan gubbar inomhus. Den är urvattnad i färgerna, som om den vore gjord på sjuttiotalet (duh!). Det är mycket få actionscener i serien vilket man kanske inte är så van med nu för tiden, men efter ett tag kom jag in i stilen och då firar serien triumfer. BBC har producerat och de brukar kunna garantera kvaliten.

Boken använder sig av många tillbakablickar som presenteras i bruten tidslinje. Vissa saker som hänt tidigare får man reda på tämligen sent i boken. Serien har valt en något mer rak tidslinje vilket jag uppskattar som omväxling. Det boken vann på i mystik hade med stor sannolikhet resulterat i förvirring i serien.

Serien har en scen i slutet som visar vad som händer med mullvaden, något som boken bara antyder.  Sen fortsätter serien ett steg längre än boken och vi får se när George möter Ann igen. Det var en överraskande och välkomnad scen.

Bland skådespelarna sticker Ian Bannen i rollen som Jim Prideaux och Hywel Bennett i rollen som Ricki Tarr ut. Det var också lite kul att se Patrick Stewart i en liten roll. Men bäst är ändå såklart Alex Guiness med sitt minimalistiska spel av Smiley. Han är seriens klarast lysande stjärna. I scener då han inte är med längtar jag till nästa scen när han är där. Magnetiskt!

Betyg: 4/5

The Ladykillers (1955)

Med skådespelare som Alec Guiness och Peter Sellers borde denna klassiska brittiska komedi vara strålande. Tyvärr är den gräsligt dålig. Till och med lika dålig som tandstatusen på Sir Alecs professor Marcus!

Anledningen till att jag tog mig an filmen var såklart att vi skulle prata om bröderna Coens re-make av densamma i den pågående säsongen av Shinypodden. Jag hade hoppats på en rolig och uppfriskande gammal komedi. Men allt gammalt är inte bra som det ibland visar sig. Med tanke på hur usel filmen är kan jag för mig liv inte förstå dem som är upprörda över att Coens gjorde en remake. Skäms på er!



Sir Alecs löständer är gräsliga, den gamla damen är varken charmig eller rolig och filmen som helhet är bara trist. Det var en utmaning att hålla sig vaken till och med! Betänk att detta är ur den fasansfulla genren "fars". Om ni gillar sådant är den kanske för er, men jag har ofta mycket tråkigt när det bjuds på sådant.

Jag ger upp, denna film är inte värd att spendera mer tid på.

Jag ger The ladykilers en etta helt enkelt.

Betyg: 1/5

Ni hittar detta avsnitt och andra på shinypodden.se.

Murder by Death (1976)

Murder by death är en kriminalkomedi som skulle kunna vara en blandning av en Mel Brooks-film med ett Agatha Christie-mysterium. Världens fem kändaste detektiver bjuds in till en weekend med en middag och ett mord. Det är den mystiske och excentriske Mr Twain som bjudit in och alla fem med sällskap anländer av ren nyfikenhet, och kanske en liten del fåfänga. Nu visar det sig att värden har arrangerat en och annan överraskning för sina gäster, modell livsfarliga. Hur ska det gå? Vilka överlever och vilka inte? Låt mysteriet och skämten starta.

David Niven och en smokin hot Maggie Smith spelar paret Dick och Dora Charlston. Dick är en playboy och detektiv som lever på sin frus pengar. Någon som sett The thin man-filmerna? Nick och Nora Charles! Peter Sellers spelar den kinesiske polisen Sidney Chang (baserad på karaktären Charlie Chan). Sen har vi den världsberömde franske, ehhh belgiske, detektiven Milo Pernier spelad av James Coco som på något underligt sätt påminner mig om Hercule. Med sig har han medhjälparen Marcel spelad av James Cromwell. Från San Fransisco anländer Sam Diamond som en annan Sam Spade. Till sist har vi den Miss Marple-liknande Jessica Marbles.

Det är en härlig samling detektiver som alla baseras på litterära förlagor. Dessutom ser vi författaren Truman Capote som Mr Twain, en underhållande Alec Guiness som den blinde butlern Bensonmum samt Nancy Walker som den dövstumme kökshjälpen.

Den berömde dramatikern och pjäsförfattaren Neil Simon har skrivit manus och detta är verkligen en ljuvlig komedi för de intellektuella. Det är dialogdrivet och spelat med ett allvar som bör hyllas. Den skådis som ballar ur mest med överdrivet skådespeleri är givetvis Peter Seller med en "lustig" dialekt. Men i stort är detta en mycket trivsam komedi där jag mest sitter och ler, med några små skratt då och då. Mysteriet är givetvis superkomplicerat och överdrivet, precis som det ska vara i en spoof-film som denna och till det får vi en twist eller tre mot slutet.

Himla kul detta. Jag ger Murder by death tre fallande statyer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Star Wars: Episode VI - Return Of The Jedi (1983)

Star Wars: Episode VI - Return of the Jedi är nog den film av de tre gamla som jag sett minst antal gånger. När jag nu såg om filmen var det en massa scener som jag inte riktigt kom ihåg. Det var nästan som att se filmen för första gången i vissa partier. Jag la märke till att filmen i princip består av tre delar. Vad det betyder vet jag inte. Slött manus? Slut på idéer? Eller att karaktärerna ges tid att andas och utvecklas. Jag vill hävda det senare. Historien berättas på ett långsamt sätt mer typiskt för filmer från 70- och 80-talen. Där har dagens filmer ofta något att lära.

Filmen inleds med en lång scen med hur de räddar Han Solo ur Jabba the Huts klor. Det är helt klart en av favoriterna för mig. Lukes plan, hans Jedi mind tricks, the Rancor, och slutfajten ovanför the pit of doom. Han är cool, Leia är stark och 3PO är lustig som vanligt.

Sen får vi se Luke återvända till Yoda på the Dagobah System. Den lille gröna figuren dör. Snyft... Eller, vadå snyft? Inte speciellt känslosamt alls. Mark Hamill är ändå ganska bra i de scenerna så de funkar ok.

Filmens tredje och längsta del är händelserna på skogsmånen Endor. Det är här de problematiska nallebjörnarna dyker upp. Scenerna med ewokerna blir extremt fåniga. Filmen antar en barnslig ton och jag kan knappt sitta still av obehaget. Samtidigt växlar filmen mellan Endor och den nybyggda dödsstjärnan ute i rymden. Där har vi The Emperor och Darth Vader och den biten är fortfarande bra. Klart jag vill se hur triangeldramat mellan de två och Luke ska sluta.

The Emperor har flera njutningsfullt elaka repliker som alla är favoriter. The Emperor: Oh, I'm afraid the deflector shield will be quite operational when your friends arrive.

Jag gillar stämningen i Episode VI och  filmen har ett antal enskild bra scener. Tyvärr går det inte att komma ifrån att filmen blir för barnslig i vissa farsartade scener, framför allt med ewokerna. I några av scenerna med de små björnarna väntade jag mig nästan en uttjatad Captain Jack Sparrow komma galopperande med håret flaxande. Utan nostalgibonusen hade denna film haft problem tror jag.

Humorn är hyfsat under kontroll i filmen. Min "upptäckt" under denna senaste titt av originaltrilogin är hur skön C-3PO är. Han har blivit något av en favorit. Han ser ut som the thin man men beter sig som the lion.

Jag ger Star Wars: Episode VI - Return of the Jedi tre återföreningar av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back (1980)

Detta var en intressant känsla. The Empire Strikes Back har jag alltid hållit som den starkaste av de tre gamla Star Wars-filmerna. Men nu vet jag inte längre. När jag nu såg om filmen för femtioelfte gången kände jag igen varenda scen som om de vore baksidan av min hand, och även om det i sig är ett faktum som måste vägas in i betyget så kan jag inte undgå att konstatera att jag zoonade ut lite under filmen. Den kändes inte lika fräsch längre helt enkelt. Har jag kanske försett mig på denna film?

Annars fortsätter de i denna film med rätta att fokusera på de tre huvudpersonerna Luke, Leia och Han Solo. Och däri ligger de äldre filmernas styrka i mina ögon. I denna film framträder Han Solo lite mer och han är en riktigt trevlig filmhjälte. Vi får också en fördjupad relation mellan honom och Leia. De är för gulliga när de gnabbas och dansar som katten kring het gröt. Get a room, already!

Luke är dock sagans centralfigur och det är i denna film han åker till The Dagobah System för att söka upp Yoda. Denna sekvensen är delvis rolig, delvis dramatisk men framför allt viktig för sagans handling. Men jag har alltid tyckt att tempot dras ner under den sekvensen för mycket. Är det inte lite som när Michael åker till Florida i The Godfather, part 2? Att tempot sackar och det känns som en parallell historia...

Denna gång fascinerades jag av hur stollig och knasig Yoda framställs. Med de nya, vedervärdiga, filmerna färskt i minnet (the horror!) blir kontrasten med avseende på Yoda som karaktär stor. Här verkar han närmast senil när han slår på R2-D2 med sin stav. Eller är allt ett skådespeleri för att lura Luke? Men generellt sett är filmen nästan fri från farsartad humor. Scenerna med Yoda är ett exempel då de går över gränsen. Även några scener mot slutet med 3PO blir lite väl fåniga. Mestadels är 3PO nästan lika underhållande som han var i Episode 4, men jag tror nog att man börjar märka redan här att den tilltänkta publiken är tonåringar och yngre.

Höjdpunkterna i denna film är dock inte på den barnsliga humorn utan mörkret och triangeldramat mellan Darth Vader, Luke och The Emperor. Darth Vader är en fantastisk filmskurk och han får mer utrymme i denna film än förra filmen. Filmen har en klassisk "big reveal" som måste kommit som en överraskning första gången jag såg filmen. Det är en upplevelse jag inte kommer ihåg. Såg jag filmen på bio eller på vhs? Oklart. Men scenerna med Darth Vader är i alla fall fortfarande denna films styrka.
Darth Vader: Impressive. Most impressive.

Harrison Ford står ut bland skådespelarna men jag gillar Carrie Fishers jobb också. Mark Hamill har jag alltid haft lite svårt för. Ser han inte lite stel ut mest hela tiden? Regin släppte Lucas ifrån sig och jag kan bara ge mitt bifall. Precis som med Lucas andra storvinst Raiders of the lost ark blir det bäst när Lucas står för story men andra skriver manus och regi (Spielberg i det fallet).

Detta är fortfarande en stark film men den lever en hel del på sina nostalgipoäng. Jag blir helt enkelt inte lika hänförd av sagans mäktighet längre. Betyget blir därför något lägre än vad jag kom ihåg den som men den traktar fortfarande ett högt betyg.

Jag ger Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back fyra dåliga odds av fem möjliga.

Betyg: 4/5