The Three Musketeers (2011)

Blev sugen på fler musketörfilmer efter den mycket trevliga franska filmen från i år, Les trois mousquetaires: D'Artagnan. Efter några false starts med äldre varianter fastnade jag på Paul W.S. Andersons The Three Musketeers från 2011.

Detta är långt från en seriös adaption av Alexandre Dumas bok som den franska filmen var. Istället är detta ett "over the top"-äventyr med en stor portion "glimten i ögat".

Våra hjältar får fajtas mot en elak Kardinal R, en lustfyllt slaktad Lord Buckingham, flera flygande skepp (!) och en ljuvligt ondskefull Milady.

Teamet har inte sparat på krutet, pun intended, och öser på med frejdiga fajter medelst väörja, musköter och kanoner. Filmen är en explosion av färger och glassig yta. Men också fylld av kända skådespelare där kanske Milla Jojovich som Milady, Christoph Waltz som Kardinal Richelieu, Mads Mikkelsen som Rochefort och inte minst Orlando Bloom som Lord Buckingham sticker ut.

Unge D'Artagnan spelas av pojkvaskern Logan Lerman, inte dåligt men lite för sött för mig. De tre spelas mycket dugligt av Matthew Macfadyen som en seriös och sorgsen Athos, Luke Evans som en smart Aramis och Ray Stevenson som en burdus Porthos. Alla tre var mycket bra castade och passade perfekt in i sina respektive roller.

Men favoriten var ändå Freddie Fox i rollen som den franske kungen Louis samt hans drottning Anne, spelad av Ted Lasso-veteranen Juno Temple. Jag som råkar gilla James Corden roades lätt av hans version av betjänten Planchet.

Man ser inte denna film för att få bästa möjliga adaption av Dumas bok, den tar sig allt för stora friheter med både tonalitet och utsvävningar i form av de horribla flygande skeppen. Man ser filmen för ett härligt äventyr där filmen själv har vett nog att inte ta sig själv på för stort allvar.

Betyg: 2+/5 

Murder Mystery (2019)

Detta är en oförarglig komedi med Adam Sandler och Jennifer Aniston. De spelar ett amerikanskt par på smekmånad i Europa som råkar hamna på en lyxyacht där ett mord begås. De blir givetvis misstänkta och därmed måste de lösa mordmysteriet själva medan den franska polisen är dem på spåren.

Jennifer Aniston är en underskattad skådespelerska. Hon når inte upp till Sandra Bullocks eller Reese Witherspoons nivå men hon är alltid stabil. Min favoritfilm med henne är We’re the Millers. Här är hon rolig och bär filmen på sina axlar lite.

Adam Sandler är jag inte lika förtjust i. Han är frustrerande att titta på då han blandar högt och lågt. Inom samma film kan han vara bra i en scen för att sedan vara dålig eller rent ut sagt fånig i fem scener i rad därefter.

Komedier som denna lever ofta på sina birollskaraktärer och där famlar denna film lite. De är ok men ingen sticker ut ur mängden. Men det var detta Netflix hade råd med för årets Adam Sandler komedi.

Smått underhållande för stunden men långt från nivån för bra komedier. En godkänd tvåa.

Betyg: 2/5

Midway (2019)

Har länge varit fascinerad av Slaget om Midway 1942. Jag är sannerligen ingen expert, men jag är ändå lite påläst.

Amerikanarna vann stort i detta slag och det var vändpunkten i kriget om Stilla Havet mellan USA och Japan under andra världskriget. Den japanska flottan var överlägsen den amerikanska inför Slaget om Midway, både då det gäller antalet aircraft carriers (hangarfartyg), antalet flygplan, skickligheten hos piloterna och understödjande skepp som battleships, heavy and light carriers etc. Men av olika anledningar vann ändå jänkarna en stor seger.

Japan som slagit till mot Pearl Harbor sex månader tidigare hade försvagat men inte slagit ut Amerikas Stilla Havet-flotta. Genom att gillra en fälla vid Midway skulle de slå ut resten av flottan.  Midway låg tillräckligt nära Hawaii för att utgöra ett reellt hot mot utposten, och om Hawaii var hotat var USA's västkust hotat. Japan visste att USA inte skulle kunna ignorera ett hot mot Midway.

Japanarna delade upp sin stora styrka på fyra enheter med en viktig enhet långt ut till havs för att locka in de amerikanska hangarfartygen i fällan och sedan slå ut dem. Problemet för Japan var att jänkarnas kodbrytare hade knäckt deras koder och sålunda visste amerikanerna om centrala delar av planen som när och var anfallet skulle ske. Amerika gillrade sonika en egen fälla med tre hangarfartyg och understödsfartyg gömda norr om Midway. Japanernas bakre enhet kom aldrig med i fajten då de var för långt bort och allt var över på en dag...

Vid sidan av de strategiska spelet ovan, fick ett taktiskt val stor betydelse också. Amiral Nagumo var vid ett tillfälle tvingade att välja att bestycka sina flygplan med bomber för attack mot installationerna och landningsbanan på Midway eller med ammunition, bomber och torpeder som används mot fiendens aircraft carriers. Han gjorde ett ödesdigert val. Att byta bestyckning på planen ombord tog mer än 30 minuter och mitt i slaget hade japanarna fel bestyckning på sina plan och inte tid nog att byta tillbaka. När så bomber träffade hangarfartygen blev skadorna så mycket större då flygplanens bränsle och bomber också exploderade.

Efter slaget hade fyra av fyra stora hangarfartyg på den japanska sidan sänkts och ett av tre hangarfartyg på den amerikanska sidan förstörts. Japans övertag i Stilla Havet var brutet och på grund av långsammare produktion av nya skepp kom de aldrig ikapp jänkarna under de 3,5 år som kriget pågick efter detta.

Filmen är ganska bra. Den är lång och hinner täcka in anfallet mot Pearl Harbor (december 1941), attacken på Tokyo av Överste Dolittle (april 1942), Slaget i Coral Sea (maj 1942, som japanarna vann) samt Midway (juni 1942). Den historiska ackuratessen verkar hög och filmen har en massa bra skådespelare som gör bra jobb. Svagheten är inom personregin. Roland Emmerich är ju mest känd för bombastiska actionfilmer likt ID4. Här är han mycket mer återhållsam med det bombastiska och pompösa samtidigt som stridsscenerna är smått otroliga rent tekniskt. Vilken intensitet. Tyvärr visar Emmerich att han inte är lika solid inom andra områden. Filmen känns inte så tung som den skulle borde varit. Dialogen är ok och vi slipper allt för mycket amerikanska flaggviftande. Vi får istället följa den japanska sidan en hel del, jag hade gärna sett ännu mer, och alla japanare talar japanska.

Jag tycker filmen presenterar slaget ganska väl. Det taktiska beslutet från Admiral Nagumo förklaras inte speciellt bra dock. Det nämns i filmen i en scen, men om jag inte hade läst på om slaget sedan tidigare hade jag nog inte förstått vad det betydde. Detta hade med fördel kunnat planerats tidigare i filmen för att åskådarna hade kunnat smälta informationen.

Filmen är dock lite för lång, 138 minuter, och en del av de tidigare scenerna hade man kunnat skippa. Dolittles attack på Tokyo var viktig i kriget då det drog upp stridsmoralen på den amerikanska sidan lika mycket som den sänkte den på den japanska sidan. Japan mördade tydligen runt 250.000 kineser efter attacken i sin jakt på flygarna (som hamnade i Kina på den japanska ockuperade delen). Det visar vilken prioritet Japan gav denna händelse, men den adderar inte jättemycket till denna film.

Flera kända namn spelar likaledes kända nyckelpersoner från slaget. Woody Harrelson spelar Admiral Chester Nimitz som ledde den amerikanska Stilla Havsflottan. Woody är mycket bra, värdigt och lågmält. Patrick Wilson spelar underrättelsemannen Edwin Layton som varnade om en kommande attack på Pearl Harbour men inte blev trodd. Efter det blev hans roll i staben större och han bistod Nimitz kriget ut. Ed Skrein spelar den våghalsige piloten Dick Best. Han sänkte hangarfartyget Akagi och deltog i anfallet som sänkte Hiryū. Han är nervig och gör det bra med mer vemod än Mavericks och Icemans rah-rah i "Top Gun".

Överlag var filmen överraskande spännande och bra. Visst, den kunde varit snäppet tydligare om vad som exakt hände i slaget men jag tycker ändå att de lyckas hålla tittarna hyfsat med i matchen om tidslinjer och vad de olika aktörerna gjorde.

Jag ger den en trea överlag, men som historisk krigsfilm är den värd en fyra inom genren. Filmen rekommenderas mest för dem som har intresse av detta slag och historier från WWII i allmänhet.

Betyg: 3/5

Anna (2019)

Vad tycker vi egentligen om filmer som påminner så mycket om äldre filmer att de skulle kunna vara re-makes?

Ett omdebatterat fall är såklart "The Force Awakens". Många ogillade skarpt att handlingen på många sätt påminde om "A new hope". Personligen störde det mig inte då det bara var den övergripande ramhandlingen som var lik. Filmens värde ligger ändå i de nya karaktärerna, deras "story arcs", dialogen och den allmänna känslan i filmen.

Luc Bessons "Anna" påminner på samma sätt väldigt mycket om hans tidigare "La femme Nikita", och på samma sätt är det helt ok i mina ögon. Hade jag gillat det om han hittat på en ny övergripande ramhandling? Sure, det hade också varit najs, men det är inte det som är avgörande om filmen funkar eller ej. Nu har vi här ytterligare en film om en ung tjej som efter påtryckningar blir rekryterad till en hemlig organisation, i detta fall KGB, och efter utbildning drar ut på mördarstråt i Europa.

Dagens film är våldsam och spännande. Mycket av dragningskraften ligger i att hela historien berättas med bruten tidslinje. I princip alla viktiga skeenden visas två gånger. Först ser vi en scen som vi tolkar rakt upp och ner, senare återkommer scenen och då får vi "hela bilden" klar för oss. Filmen låter oss tittare likt en Jason Bourne upptäcka mer och mer av vad som händer allt eftersom filmen tuffar framåt.

Precis som i "Femte elementet" när Besson puttade fram modellen Milla Jojovich i rampljuset (i en av hennes första stora roller på film) låter han modellen Sasha Luss spela titelrollen Anna. Hon påminner mycket om Jojovich i utseende och till viss del utstrålning. Anna är en bad ass likt Jojovichs Leeloo. Man kan också jämföra Anna med Charlize Therons Lorraine i "Atomic blonde". Jag gillar Sasha Luss mycket i denna film.

Actionthrillers av detta slag lever ibland upp med sina biroller och i "Anna" är det dame Helen Mirren som firar stora triumfer som KGB-officeraren Olga. Hon är ljuvlig i denna roll. Hon spelar rollen med en perfekta dialekt och hela sitt kroppsspråk. Jag kommer att tänka på hur hon sitter lätt framåtböjd och krumpen i baksätet på de ryska KGB-bilarna. Delikat skådespeleri av Mirren.

Allt som allt var detta en positiv överraskning från Besson. En film som på grund av sexanklagelser mot honom har sopats under mattan. Det är trist, inte minst på grund av skådespeleriet från Luss och Mirren.

Betyg: 4/5

The Hobbit: The Battle of the Five Armies (2014)

Jädrans vilken dålig film detta var. Och gudars vilken besvikelse den blev trots att jag hade låga förväntningar! Var ska jag börja?

Same old story

Det känns som att filmen tar sig extremt stora friheter med handlingen från boken. Men det är inte det som gör filmen dålig. Det var 30-35 år sedan jag läste boken så jag vet inte hur mycket våld filmen gör på originalmaterialet. Internet kan säkert reda ut den frågan för den som undrar.

Det känns också som att alla karaktärer i hela filmen var extremt tunna och totalt okomplexa. Men det är inte heller det som gör filmen så dålig då ingen av filmerna i dessa två trilogier direkt lever på fina eller djupa karaktärsstudier.

Ett episkt misslyckande

Nej, det stora problemet är att denna film försöker spela på exakt det som gjorde de tidigare filmerna om Midgård bra, och misslyckas totalt. Peter Jacksons Midgård-filmer fungerar som bäst när man ser dem som de gravallvarliga epos de är. Det var ett stort problem när första Hobbit-filmen introducerade farsens äckliga lyteskomik i Midgård. Detta rättades upp någorlunda i uppföljaren. Men Jacksons "bread and butter" i alla dessa filmer är när det är mäktigt. Slagen ska vara imponerande, hjältarna ska vara hjältar och allt ska vara svart eller vitt.

The Hobbit: The Battle of the Five Armies försöker så förtvivlat att vara mäktig men jag kände inget av det i denna film. Sagan om ringen-trilogin hade alla partier då denna känsla infann sig. Men nu funkar det inte längre. Jackson har malt på för länge. Det funkar framför allt inte då dessa töntiga, rapande och pruttande dvärgar helt plötsligt presenteras som "bad asses". Det funkar inte med en helt känslomässigt ogrundad kärlekshistoria mellan alvtjejen Tauriel och en av töntarna.

Denna sista och tredje film om Bilbos resa täcker in de sex sista kapitlen av den korta boken och stora delar av filmen ägnas åt slaget som givit filmen dess namn. Det är dvärgar, alver och människor mot två orch-arméer. Denna (stora) del av filmen blir tjatig och helt ointressant då Jackson inte lyckas visa slaget som realistiskt eller intressant. Som i all actionfilm måste man kunna se fajterna som tillräckligt realistiska för att kunna uppleva spänning eller upphetsning över vad som sker på duken. I detta fall är det bara scen på scen där de korta töntarna och de ståtliga alverna till synes helt utan fara slåss mot myllrande horder av orcher. Även om vissa slag i den första trilogin inte var perfekta fick man oftast en känsla över parternas styrkor och svagheter, deras strategiska positioner och rörelser samt en känsla för hjältarnas positioner i slaget. Allt detta görs på ett fruktansvärt dålig sätt i denna film och eftersom i princip hela filmen bygger på detta slag faller hela filmen.

En film helt utan "stakes"

När det ser som mörkast ut för de allierade väljer Thorin och hans tolv glada och pruttade töntar att rusa ut ur berget och då vänder hela slaget? Obegripligt. Tretton dvärgar mot några tusen orcher? Senare när ännu en orch-armé anlänt och slaget verkar förlorat igen vänder allt på grund av några örnar och en björn (ha, där var Mikael Persbrant med i 5 sekunder, bokstavligen 5 sekunder). Blir liksom inte spännande när det uppenbarligen inte har betydelse vad som händer på duken. De goda vinner ändå. Oh my, what have you done to fantasy, Game of Thrones?

Man borde kanske kunnat hänga upp sitt intresse på de personliga fajterna mellan Thorin och den vite orchen, eller Legolas mot sin orch? Men de fajterna var värre än Rocky Balboas i och med att de pucklade på varandra in absurdum utan att någon blev skadad. De scenerna blev lika intressanta som att på avstånd se någon annan spela dataspel.

Ljusglimtarna

Det enda som var bra med filmen var de lugnare scenerna med Bilbo. Martin Freeman gör en heroisk insats men har tyvärr ingen hjälp från Jackson. Så otroligt få scener med Bilbo för en film på nästan 2,5 timmar. Hela trilogin handlade ju för tusan om honom, varför då inte ha med honom i sista filmen?

En cool grej var dvärgarnas stridsteknik med sköldarna, när de ställde sig i försvarsställning.

Jag gillade också de fyra sekunder när Bilbo hade på sig ringen och man såg alver strida mot orcher i "drömvärlden". Alverna var som vita änglar och orcherna var svarta bestar. Mycket effektfullt.

Missed opportunities

Men det mesta i denna film var inte bra nog. En missad opportunity var Galadriel, Elrond och Saurmans fajt mot ringvålnaderna och Sauron uppe i den där steniga ruinen. Galadriels scen borde varit mäktig som tusan men den blev otroligt nog inte bra den heller. Scenen var för kort och man fick inte känsla för vilka regler som gällde i fajten. Hur och varför försvann alla ringvålnaderna efter först kommit tillbaka oavsett vad de tre goda gjorde? Hur och varför flög Sauron iväg? Ska man bara för att det är fantasy helt få skita i att göra sitt arbete ordentligt, Peter Jackson?

Till sist, om man nu vill satsa allt sitt krut på mäktiga och känslosamma scener varför i hela friden slänga in scen efter scen med skrikande och gråtande krymplingar, kvinnor och barn. Det blev så tjatigt med dessa skrikande massor att jag till slut önskade att orcherna skulle komma och göra så att det blev tyst.

Med tanke på resurser, grundmaterial och att detta var sjätte och sista (?) filmen om en älskad värld var detta horribelt dåligt. Visst, produktionsvärdet var väl i samma nivå som de två första om Bilbo, men innehållet! The horror. Detta är en film helt utan själ. Undrar om den kommer klara sig bättre nästa gång jag ser den?

Jag ger The Hobbit: The battle of the five armies en ring att tämja dem alla av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Sofia och Jojjenito har också funderat över filmen.

The Hobbit: The Desolation Of Smaug (2013)

Smaug: I am fire... I am death.

Den nya hobbitfilmen hade premiär i förra veckan och den ville jag givetvis se. Jag skulle se den med min gamle vän Robert som också är en sucker för fantasy. Vi startade kvällen med grekisk middag där fantasy i allmänhet och Tolkien, Game of thrones och framför allt The wheel of time i synnerhet avhandlades.

Inför biobesöket hade jag sett om första hobbitfilmen i förlängd version. Jag kom ihåg första filmen som mycket underhållande, om än ganska lättviktig. De förlängda scenerna såg jag inte mycket av, dvs jag la inte märke till dem, så speciellt speciella kan de inte ha varit. Däremot påmindes jag framför allt av de svaga delarna av filmen. Det stod snart klart att filmen är mycket fånigare än vad jag mindes den som. Dvärgarna är farsartat beskrivna filmen igenom. Det pruttas, rapas och drattas på ända mest hela tiden. Riktigt illa. Även vättarna (goblins) som de stöter på inne i ett berg är eländigt fåniga. Nej, jag fick dra ner mina förväntningar inför tvåan rejält efter tittomen av ettan.

Inför filmen bokade jag biljetterna och helt fokuserad på starttiderna för denna långa film råkade jag boka in oss på en 2D-visning på Saga. De flesta visningar gick i 3D. Jag brukar sällan tycka att 3D tillför så mycket, en åsikt som inte gäller filmen Gravity, och efter att stämt av med Robert bestämde vi att det var ok att se filmen i 2D. Tyvärr var jag inte medveten om att Saga är en dålig biograf för en så lång film. Sätena var sköna men det var förbaskat trångt mellan raderna så att man inte kunde sitta normalt då knäna slog i framförvarande stolsrygg.

The Hobbit 2 var klart bättre än ettan. Den slår till med en trifecta; den är mörkare, mindre farsartad och har bättre action. Klart bättre inom alla viktiga områden för dessa filmer. Man ser inte dem för dess karaktärsutveckling direkt.

De karaktärer som är bäst är Martin Freeman's Bilbo och Ian McKellen's Gandalf. Dessa båda fick man mycket av i filmen och det var bra. Precis som alla filmerna om Midgård är de fantastiskt bra gjorda, hatten av till Peter Jackson och hans team.

En lustig detalj som fått orimligt stora proportioner är att Persbrandt är med i en liten roll. Han syns under några minuter i inledningen av filmen. Kul, men jag ser det mest som en kuriosa. Han ska tydligen synas lite mer i den avslutande tredje delen.

Bilbo-filmerna, och Sagan om ringen-filmerna, är lövtunna på djupsinniga karaktärsstudier eller mänskliga känslor. Det är äventyret, humorn och actioninnehållet som jag ser dem för. Och speciellt actionscenerna var mycket bra i denna film. Kanske seriens bästa till och med. De verkar ha uppgraderat alvernas fajtteknik. Några scener med Legolas och den fagra nykomlingen Tauriel (Evangeline Lilly) var riktigt bra. Alverna dansar fram på slagfältet och de är vassa på att skjuta med sina pilbågar. Av någon oklar anledning hade de ändrat på Legolas ögon. Han såg annorlunda ut i alla fall.

En bit in i filmen började jag undra om jag saknade 3D! Jag blev själv chockad över detta, jag som alltid gnällt på detta otyg att släppa de flesta nya actionfilmer filmer i 3D. Tills Gravity dök upp hade jag inget positivt att säga om tekniken. Nu fann jag mig sitta och undra över hur tre långa actionssekvenser såg ut i 3D. Gravity har blivit den "game changer" som vi diskuterade om efter vi sett filmen. De tre sekvenserna var jakten och actionscen längs forsen, Gandalfs fajt i Dol Goldur samt i princip alla scener med Smaug från The Lonely Mountain.

Filmen är otroligt häftig och snygg. Man transporteras utan tvekan till Middle Earth och trots att filmen är lång flyger den fram utan många lugna stunder. Med några favoritkaraktärer/skådespelare och en massa härliga fajtscener blir jag nöjd, för stunden i alla fall.

Frågan är bara om jag vill se om den bara för att få se den i 3D? 165 kr för en biobiljett är ganska absurt tycker jag...

Jag ger The Hobbit: The desolation of Smaug fyra cliff hangers utan dess like av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jeremy Jahns' spoilerfria review.
Jeremy Jahns's spoilers talk.