Warfare (2025)

 

Warfare är en biprodukt från Civil War. Före detta Navy SEAL Ray Mendoza arbetade för Garland som militärexpert och det ledde till att de tillsammans skrivit och regisserat Warfare. Det är en BOATS om the Battle of Ramadi i november 2006 där Medoza själv deltog och där hans vän Elliott blev invalidiserad. Medoza ser filmen som en hyllning till sin vän Elliot. 

Warfare bygger på minnesbilder från killarna i teamet, minst minnen från två olika detlagare krävdes för att "grejen" skulle kvalificeras. Filmen utspelas mer eller mindre i "real time", 90 minuter av ett rent krigshelvete.

Detta är en av de mest obehagliga krigsfilmerna jag sett. Ljudproduktionen spelar en stor roll här. Filmen har inget score, istället är det klafsande från människokroppar, skrikande och smattret från automateld som står för ljudintrycken och intryck gör dem. Inledningsvis, innan helvetet bryter ut, spelas ljud inne från killarnas huvuden upp, som en tung andning hos Elliott när han ligger med sitt sniper rifle och övervakar korsningen de har i uppdrag att övervaka.

Filmen är en svettig upplevelse, men tyvärr svalnar filmupplevelsen ganska snart. Den kommer inte upp i nivå med de bästa krigsfilmerna som bygger på verkliga händelser såsom Black Hawk Down, We Were Soldiers eller 13 Hours.

Efter några dagars funderande har flera saker som inte känns så lyckat med filmen poppat upp.

Jag skulle vilja hävda att filmen är något av en "one trick pony", det är så enkelt att krig är ett helvete. Allt annat har klippts bort. Vi ser endast denna grupp i närbild under 90 minuter. För att ge en helhetsbild måste man zooma ut, men det är filmen inte intresserad av.

Insatsen som gick överstyr beskrivs alltså inte alls. Garland och Mendoza vill visa att krig är meningslöst för den enskilde soldaten med "boots on the ground". När man läser på verkar det som att hans team hade i uppdrag att skydda andra soldater som utförde "the main objective". I vissa kretsar skulle det haft betydelse, att stå upp för dina bröder i fält, men här nämns det inte alls.

Filmen vill också visa på "the fog of war", hur all moral och etik kastas ut genom fönstret. Här symboliserat med hur de invaderar en privat familjs hem och sätter upp sin postering vilket resulterar i att hemmet totalförstörs. Filmen ska också visa kaoset som uppstår då mannar i gruppen blir sprängda och allt går åt fanders. Det är här jag blir lite tveksam. Detta ska föreställa ett team Navy SEAL som är de mest disciplinerade, tuffaste och vältränade soldaterna amerikanerna har, endast slagna av Delta Forces. I alla fall om man generaliserar. Teamet beter sig inte som att de vore eliten.

Eftersom Medoza var där själv har jag väl inget att säga till om, men jag fann vissa saker konstiga och de kändes rent ut sagt felaktiga. Det finns flera exempel. En av killarna i filmen är lite knubbig. I eftertexterna får vi se "split screens" med den verklige soldaten och hans skådepelare sida vid sida. Soldaten var i detta fall tränad, muskulös och allt annat än knubbig. Mycket förvånande i en film som så tydligt aspirerar på att vara en autentisk återskapelse av händelsen. Ett annat exempel är då en av dessa Navy SEALs råkar administrera en morfinspruta bakofram så att han fick dosen i sin egen tumme istället för hans kompis som ligger på golvet och skriker av smärtorna. Lite pajasaktigt. Det blir en konstig vajb.

Dessutom, när det andra Navy SEAL-teamet till slut når fram till våra hjältar är killarna i det teamet större, mer vältränade och mycket mer disciplinerade. De håller huvudet kallt och efter de anlänt är det helt slut på kaoset. Det är något som inte känns helt rent här. 

Men man får ge Garland och Mendoza att det antagligen är så här minnet fungerar och att det vi ser är vad första teamet kommer ihåg... Å andra sidan, det finns ju alltid två sidor, sägs det ofta att anledningen till att elitteam tränar så otroligt mycket är just för att de ska agera med ryggmärgsreflexer i kaos och under max stress. Men det behöver ju inte betyda att minnet hos de inblandade ser det så. Intressant att fundera på...

Warfare hade nog varit ett snäpp mer intensiv om jag sett den på IMAX just på grund av ljuddesignen som var filmens "huvudkaraktär". Jag hade ändå ont i magen efter att ha sett den hemma i filmrummet, tänk då hur det varit i en biograf. 

Bra film, men det hade varit mycket mer intressant med en film där vi fått veta kontexten, att de zoomat ut för helhetens skull. Men, åter igen, det var inte syftet med filmen så då blev det som det blev.

Betyg: 3/5

You Hurt My Feelings (2023)

Nicole Holofcener både skrev och regisserade den otroligt varma, roliga och gripande Enough Said från 2013. I huvudrollerna såg vi den fantastiska Julia Louis-Dreyfus och likaledes fantastiske James Gandolfini. Holofcener är kanske en drottning inom genren slize-of-life dramakomedi?

Nja, efter en tv-film (The Land of Steady Habits från 2018) kom dagens film ut 2023. Jag såg filmen för snart ett år sedan men jag har inte riktigt funnit inspirationen att skriva om den förut. Filmen är otroligt blek och gav mig ingenting. Vilken besvikelse.

På pappret är den kanske inte så väsensskild från Enough Said men ändå en avgrund dem emellan. Det känns som att regissören inte har lagt ned sitt hjärta i filmen. Mycket udda.

Återigen spelar Julia Louis-Dreyfus den kvinnliga huvudrollen och hon är alltid bra. Men hon spelar en gnällig och småjobbig personlighet som inte är speciellt intressant att följa på film. Motspelare i denna film är Tobias Menzies och det är inte ett bra val alls. Ni kanske känner igen honom från Game of Thrones? Jag är inte ett stort fan av honom och i denna film var han blek, mycket blek.

Jag saknar ett intressant drama och jag saknar den varma känslan som Holofcener var så bra på att bygga i Enough Said. Istället är You Hurt My Feelings lite smårolig i vissa scener så det är humorn man får ta med sig från denna film.

Äkta makar som gnabbas och pratar av sig med parterna i ett annat par är såklart taget direkt ur Woody Allens playbook. Det handlar om vita lögner, självbild, avsaknaden av självkänsla och hur kommunikationen kan bryta ihop trots att ingen vill det egentligen. Allt från Allens värld, men lite sämre bara.

Jag var så besviken att jag inte ens kan med att ljuga för den och ge den en femma. Sparar mina vita lögner till någon situation där de gör nytta.

Betyg: 2/5

Past Lives (2023)

Past lives är en hypad film från förra året. Detta är något av en Linklater "light" där handlingen utspelas under tre olika år med 12 år emellan varje år. Tyvärr stannar likheterna med Linklaters mänskliga dramer vid hoppandet i tiden...

Det börjar med Nora och Hae som tolvåringar i Seoul, Korea. Hae är förälskad i Nora som bara en tolvåring kan vara. Men istället för att tappa intresset för Nora efter några veckor, slits hon iväg från honom då hennes familj flyttar till Kanada. Haes förälskelse fryser fast i tiden.

12 år senare bor Nora i New York City och Hae gör lumpen hemma i Korea. De återupptar kontakten via Facebook men ingen av dem tar initiativet att söka upp den andra i verkliga livet. Förälskelsen fryser vidare.

Ytterligare 12 år senare hittar vi Nora lyckligt (?) gift och Hae har nu fått tummen ur röven och ska komma och besöka sin "livs kärlek" i NYC. Därefter följer en rad akwarda möten och Nora är allt annat än lojal mot sin make. Hae tittar på Nora med stora blöta ögon som om han vore en svart labrador. Ni vet en sådan där hund som gör allt och lite till för sin matte...

Bitterljuvt? Sanna innerliga känslor? Ett perfekt drama? 

Filmen är hyllad av många. Personligen blev jag inte speciellt berörd av kärleksparet eller filmen som helhet för den delen. Den enda figur i filmen jag kände lite för var Noras make. Jag gillar inte illojalitet generellt sett. Det Nora gjorde behöver inte innebära illojalitet, men så som filmen spelas ut upplever jag det som att gränser blev passerade. Som till exempel när de tre satt i baren och Nora pratade koreanska med sin labrador och betedde sig allmänt exkluderande mot sin make...

När jag sedan hör att Nora är Celine Songs alter ego blir hela filmen lite absurd med tanke på hur hon beskriver sig själv, närmast som en sagoprinsessa. Det är helt ok med en sådan självbild i verkliga livet, men i ett filmmanus tycker jag nog att det varit på sin plats att problematisera huvudkaraktärens handlingar och roll i dramat lite grann. Celine Song är alltså filmens manusförfattare och regissör. Jag gissar att Celine Song inte är speciellt gammal. Manuset verkar snarare vara skrivet av en gymnasieelev än av en person som levt ett mångfacetterat liv.

Inte imponerad.

Betyg: 2/5

Civil War (2024)

Jag var riktigt sugen på Civil War. Jag menar hur kan man vara något annat när Alex Garland kommit ut med en ny film? Klart jag var nyfiken på hur han skulle måla upp ett USA på randen till sammanbrott under brinnande inbördeskrig.

Filmen är till att börja med otroligt snyggt ihopsatt. Världsbygget är i sanning imponerande. Filmen fokuserar på de fyra journalisterna som försöker ta sig till DC för att intervjua den sittande fascistiska presidenten. Världen byggs upp genom bilder i bakgrunden och bortom horisonten. Ljuddesignen är speciellt lyckad. Man förstår vad som händer runt våra fyra hjältar utan att det visas i närbild. USA är uppdelat i fyra fraktioner, the Loyalists States, the Western Forces (California, Texas), Florida Alliance (åtta delstater) samt New People's Army (nio delstater i nordväst).

Att filmen är kortare än två timmar lång känns som ett plus, och den känns tajt och saknar tråkiga partier. Detta är något av en road movie där vi via våra fyra huvudpersoner gör nedslag på lite olika ställen på vägen mellan NYC och DC via Charlottesville. Vi har scenen vid macken, krypskyttarna, slaget om någon myndighetsbyggnad, mötet med den mordiska milisgruppen, den lilla staden som låtsades som att ingenting hände, fronten vid Charlottesville och till slut slaget om DC. 

Trots alla scener listade ovan känns filmen inte fokuserad på action eller krigsscener. Istället fokuserar Garland på vad situationen gör med våra fyra i huvudrollerna. Hur Lee Smith (Kirsten Dunst) blir mer och mer nedbruten för att till slut balla ur och självmant gå sitt öde till mötes. Eller hur Joel (Wagner Moura) blir mer och mer hög av adrenalinkickarna från slagfältet. Eller den unga Jessie Cullen (Cailee Spaeny) som blir mer och mer indragen i rollen som krigsfotograf och till slut ersätter Lee som Joels vapendragare. Till sist har vi Sammy (Stephen McKinley Henderson), den enda sansade av de fyra och som jag uppfattar det filmens hjärta.

Tyvärr når inte filmen ända fram till mitt hjärta, på tal om detta märkliga organ som tillsammans med hjärnan avgör vad jag tycker om en film. Världsbygget är "top notch" och vissa av scenerna är superba (mötet med Jesse Plemons milisgrupp står ut), men trots allt blev jag inte så speciellt engagerad i någon av de fyra i fokus. Så snart filmen är slut, med Måns vid min sida, frågar vi oss vad filmen ville säga och varför vi lämnades så oberörda. Dagen efter hade jag redan glömt filmen känns det som.

Garland har vist nog valt att inte koppla någon av sidorna i filmens inbördeskrig till dagens politiska karta i Amerikas Förenta Stater, även om det är svårt att inte likna Nick Offermans fascistiska president med Donald Trump. Men i övrigt försöker Garland att hålla sig neutral och ett sätt att göra det är att klumpa ihop den röda staten Texas med den blå staten California som the Western Forces och vinnare av kriget (första fasen). 

En biprodukt av hans val att förhålla sig neutral är att jag som åskådare också förblev neutral. "Sådan film, sådant engagemang" så att säga (nytt ordspråk?). En journalist av klass bör förhålla sig neutral men presentera alla fakta, men hur blir det om en spelfilm som Civil War är så neutral att engagemanget inte bryter igenom? Kanske inte lika bra. 

Jag undrar hur Garland skulle ha kunnat addera "stakes" till filmen men jag kommer inte på något just nu. Men om han lyckats addera "them damn stakes", hade han nog kunnat lyfta filmen en hel del, tror jag i alla fall.

Överlag en mycket bra gjord film som antagligen uppnår det den försöker uppnå, men som lämnade mig tämligen oberörd.

Betyg: 3/5 

The Zone of Interest (2023)

The Zone of Interest är en fruktansvärt hemsk film. Vi får följa familjelivet hos paret Höss med barn i en lyxig men steril och kall villa vägg i vägg med koncentrationslägret Auschwitz. Rudolf Höss var kommendanten över lägret och arkitekten till mördandet av hundratusentals judar under WWII.

Filmen inleds med en svart skärm som ligger kvar länge, flera minuter som det känns. Vi tittare triggas att spetsa öronen och börja lyssna på filmen. Det mesta av det horribla sker via ljuden från lägret; skrik, ett skott efter ett annat, gråt, och ugnarnas dova mullranden som pågår dygnet runt oavbrutet. Det är lite som med filmerna från den 7/10 som är mycket, mycket, mycket värre med ljud påslaget. Inget som rekommenderas...

Rudolfs fru Hedwig tar del av stölderna från de judiska dödsdömda som dagligen anländer med de vidriga tågen. Det är guld och smycken, guldtänder och dyra pälsar. Hedwig samlar på sig av värdesakerna som om det vore en gudagiven rätt. Uppenbarligen kommer hon från en enkel bakgrund och är tämligen korkad rätt och slätt.

Hedwig och andra som bodde i området runt koncentrationslägret, the zone of interest, var alla "enablers" till ett av mänsklighetens vidrigaste och värsta brott. Jag har noll sympati över för kvinnorna eller barnen som utgjorde grunden för Nazitysklands brott. Den tyska armén skulle aldrig ha kunnat erövra och terrorisera länder i Europa om inte maskineriet hemma i Tyskland hållits uppe av alla "civila". Detta gäller än i dag med "enablers" för terrorgrupper som utför brott mot mänskligheten.

Jag fann filmen brutalt jobbig att se och när jag blev tillfrågad om filmen av en judisk vän avrådde jag henne å det kraftigaste från att se filmen. Den säger inget nytt i frågan om brotten som begicks. Den säger inget nytt som gör brotten värre eller, hur det än skulle varit möjligt, mildare. Men uppenbarligen räcker den inte för att dämpa vänsterns judehat som sprider sig som pesten genom Västeuropa och USA i den mörkaste av mörka tider under min egen livstid.

Filmen är regisserad av Jonathan Glazer som själv är jude. Han gjorde ett uttalande på Oscarsgalan som har använts i politiska syften. Han sa något om att krig gör att vi avhumaniserar den andra sidan. Sen får man tolka det han sade hur man vill antar jag. Det han gjorde var som att kasta in en granat i rummet, och sedan snabbt backa ut ur detsamma (till hans trygga hem i England antar jag). Riktigt fegt kan jag tycka. Är han ett sådant asshole han verkar? 

Personligen är jag inte lika snabb på att säga att alla är lika goda kålsupare, att allt kan relativiseras, att inget är bättre än något annat... om det nu var det han menade. Ibland är det faktiskt svart och vitt. Om jag tar hans egen film som ett exempel finner jag inte offren i Auschwitz vara lika onda och vedervärdiga som Rudolf och Hedwig Höss... "trots att de var judar".

Betyg: N/A, kan inte förmå mig att betygsätta detta efter Glazer uttalande/ställningstagande.

Läs gärna Jojjes text om filmen, han kanske klämde ur sig ett betyg i alla fall.

Sharper (2023)

Sharper är en crime-heist-thriller. Jag gissar att filmskaparna tänkte sig en "smart" thriller som skulle överraska åskådarna inte bara en utan två, tre, många gånger. Detta är en film med en overload av twistar vilket gör att hela filmen känns tom och platt, inte det minsta "smart". 

Jag vill hävda att twistar som ställer allt på sitt huvud kan vara ett effektivt sätt att ge energi åt en film, men det är ett vertyg som filmskaparen inte bör överutnyttja. Twistarna blir mindre och mindre effektiva i rask takt och väldigt snabbt drar de ner filmen istället för att förgylla den. Ett bra exempel på detta är fake deaths i spänningsfilmer. Funkar jättebra en gång, maximalt, alla uppföljande blir bara negativt. Fool me once...

Här handlar det om twistar om vem som blåser vem i en rörig historia om arvet efter en extremt rik gammal man ur Manhattan-sociteten. Alla vill åt hans pengar, inklusive några scam artists som intagit Manhattan. Tankarna förs åt den underhållande "Heartbreakers" med Jennifer Love Hewitt, Sigourney Weaver och Gene Hackman. 

"Sharper" saknar dock den charm "Hearbreakers" hade och satsar mer på spänning. Men ack, vi åskådare luras gång på gång på gång. Det blir inte heller bättre av att filmen hoppar tillbaka och visar nya aspekter i heisten om och om igen. Efter första twisten var filmen fortfarande intressant men sen löpte de amok med twistarna, heister hit och dit. Vi fick till och med en fake death som lök på laxen. Alla stakes försvann och jag lämnades med en besviken känsla i knoppen.

Filmen har några kända skådespelare som lockade, framför allt Julianne Moore, Sebastian Stan och den gamle veteranen John Lithgow. Huvudrollen spelas av Justice Smith. Kunde ha blivit bättre. Jag gillade inledningen, första akten. Sen bar det utför. 

Betyg: 2/5

Dream Scenario (2023)

Dream scenario är en ganska intressant film som är ganska underhållande. Nic Cage spelar en man som börjar dyka upp i folks drömmar. Han är en halvtaskig forskare som jobbar som lärare på ett universitet och till en början blir han igenkänd, berömd och populär. Sedan börjar drömmarna förändras då han blir våldsam i drömmarna. Och över en nattsömn blir hans många fans världen över inte lika glada längre. Skiten träffar fläkten.

Nic Cages Paul är en ordinär man, en helt vanlig människa med svagheter som vi människor ofta har. Han är lite fåfäng och lapar därmed i sig av berömmelsen när den dimper ner i hans knä. Han har också ambitioner inom sin forskning men han prokrastinerar och idéer rinner ofta ut i sanden. Istället känner han sig bestulen på hans bästa idé av en forskarkollega och detta kränker honom svårt. Som hjälte i en film är han något av en anti.

Ja, men detta var ju lite intressant. Men tyvärr skrapade filmen bara lite på ytan om detta spännande drömfenomen. Filmen verkar egentligen endast vara intresserad av detta som en liknelse till att bli berömd på sociala medier och vad som händer när det omvända händer och monstret vänder sig emot dig - cancelled! Den frågan är också intressant, men jag kände aldrig att filmen var speciellt lämpad för att problematisera just den frågan. Då filmen blandade något magiskt eller sci-fi med ett verkligt problem som finns här och nu blev det varken hackat eller malet. Trots att sci-fi är väl lämpat för allegorier funkade det inte i detta manus.

Däremot hade det varit kul om den brytt sig mer om drömmandet och allt vad det betyder. Men icke. Det finns många bra filmer om Drömmen och det närbesläktade Minnet. Två ting som hjärnan kan göra lustiga saker med. Vi har Blade runner och dess uppföljare som ofta kommer upp så snart det handlar om intellektuellt intressanta filmer om drömmar, medvetande och själen. Sen har vi förstås crème de la crème av filmer i denna genre, Eternal sunshine of the spotless mind. Det är dags att se om den rackaren snart. 

Vår gamle vän Hitch har flera filmer om drömmar eller minnet. Jag minns särskilt Spellbound eller varför inte Vertigo! Tarsem Singh erbjuder lite modernare alster i The Fall och The Cell. Båda ljuvliga filmer om vad som kan hända i hjärnan hos oss människor.

Dream scenario blir en sådan där film som bara nästan når fram till mig. Likt en dröm förfaller den vag och utom räckhåll för mig hur jag än försöker nå fram till den...

Jag var inte helt betagen av filmen men jag hade kul när jag såg den och jag var hela tiden ganska nyfiken. Tyvärr var tredje akten filmens klart svagaste, något som många idédrivna sci-fi-filmer lider av, och den avslutningen talar emot filmen. Såvitt jag minns det i alla fall.

Nic Cage var helt ok, precis som alla övriga skådespelare, men endast Michael Cera stod ut i en liten roll. Allt annat var ljummet. Betyget blir helt ok.

Betyg: 2+/5

Causeway (2022)

Causeway är ett American independence-drama med Jennifer Lawrence i huvudrollen. Hon spelar en soldat som kommit hem från tjänstgöring i Afghanistan med en svår huvudskada. Under rehabiliteringen drabbas hon av en grav depression och den enda ”utvägen” hon ser är att åka tillbaka till Afghanistan.

Detta är en typisk liten välspelad dramafilm som storstjärnor som Lawrence kan ta sig an mellan välbetalda hollywoodgigs när de vill förkovra sig med mer innerliga filmer som görs av filmskapare som brinner för konsten fortfarande.

Den mycket duglige Brian Tyree Henry spelar en vänlig själ med sina egna demoner. De finner tröst hos varandra men som alltid i filmer som denna blir det fnurra på tråden.

Filmens nöje är det utmärkta skådespeleriet. Jennifer Lawrence är duktig när hon får chansen och B T Henry var också mycket vass. Ämnena i filmen må vara hjärtskärande i allmänhet men de lyckas få historien att kännas specifik och personlig. Rörande.

Bra film som kan rekommenderas till dem som gillar långsamma dramer.

Betyg: 3/5

White Noise (2022)

Vad är Noah Baumbachs film White Noise från 2022 för något egentligen? Den är lite som något från Spielberg på åttiotalet, men också lite som något från David Lynch när han är på humör. Den påminner lite om Midnight Special och den slår Nope på Jordan Peeles hemmaplan.

Det var ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer knappt ihåg den. Inte superstarkt tecken men vissa filmer kan vara bra men trots det svåra att förnimma sig. Med stöd av the internets har jag nu läst på om handlingen vilken är rejält undflyende. 

Filmen är en adaption av Don DeLillos bok med samma namn från 1985. Boken ansågs länge omöjlig att gör film av. Och det är kanske däri problemet ligger? Var det omöjligt att göra film av denna bok? Jag börjar tro att så kan ha varit fallet. 

Adam Driver och Greta Gerwig spelar huvudrollerna som paret Jack och Babette Gladney. Båda lider av dödsångest. Babette äter maniskt någon sorts experimentell medicin och Jack är upptagen med sina studier om Hitler. En tågolycka och ett efterföljande giftmoln driver familjen på flykten. Äh, filmens handling är sannolikt inte dess poäng. Det är feelingen, skådespelarna och dess underliggande teman som antagligen står i framkant. 

Jag blir lite frustrerad när jag nu skriver om filmen. Vad tusan är detta för film? På vilket sätt kopplas den till Baumbachs ångest över sin relation till föräldrarna? Det ruvar en vag känsla av hot över hela filmen, men hotet förlöses aldrig. Den tredje akten tar oss på nya irrfärder, långt från stundande katastrofer. Familjen är i fokus mest hela tiden i alla fall. Otrohet.

Dessa förbannade barn som tappar sina mjukisdjur när det är som mest olägligt! Håll i dem om de är så jäkla viktiga!

Nja, en film som jag knappt kommer ihåg och än mindre får grepp om innebär ett lite lägre betyg än vad den kanske är värd. Jag ger den en tvåa… ”helt ok”.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022. Filmen dök upp på en av våra fyra listor! Del 1 och del 2.

The Whale (2022)

The Whale är en av förra årets bästa filmer. Brendan Fraser gör något av en bejublad återkomst till "the limelight". Han spelar en groteskt överviktig lärare som leder sina undervisning via datorn från hemmet. Han jobbar remote permanent. Sanningen är att han aldrig lämnar sin lägenhet.

Fraser är otrolig i denna film. Hans skådespeleri sker via ögonen, rösten och hans fina själ som lyser igenom den gigantiska ”fat suit” han bär på. Den döljer allt annat av hans kroppsliga skådespeleri. 

Filmen är ett psykologiskt drama om en man som sörjer och om vad han gör mot sig själv. Begreppet att tröstäta får nya dimensioner i denna film. 

En stor del av filmen behandlar hur Charlie bemöter och behandlas av sin tonårsdotter Ellie. Hon bär på en stor ilska över pappans illojalitet mot henne. Charlie har dock en god vän i sjuksköterskan Liz som i princip håller honom vid liv. 

Jag vet fortfarande inte riktigt vad filmens budskap kan vara, men jag upplever den som djupt mänsklig helt enkelt. Skådespeleriet av Brendan Fraser och Hong Chau är bländande och de gör tillsammans att filmen inte känns så tung som den på pappret verkar vara. Filmen blir snarast en hyllning till livet trots dess svåra ämnen. 

Sadie Sink som Ellie är helt ok, men hon är inte en av mina favoritskådespelerskor. Men hon spelar arg och elak tonåring bra i vilket fall.

Det kan kännas utmanande att ta sig an en film som denna, men för de som besitter modet finns en guldklimp här att finna.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022! Del 1 och del 2.

Eller läs om mina filmfavoriter från 2022.

Aftersun (2022)

Detta är en av förra årets bästa filmer som inte är så lätt att skriva om men som är bra när man ser den och ännu bättre under efterbehandlingen när filmens handling sjunker in hos åskådaren.

Sophie är en ung vuxen som tittar på hemmafilmer från när hon och pappa Callum var på semester i Turkiet. Sophie var elva år och pappan skulle snart fylla 31. Filmen är en kontemplativ betraktelse om uppväxt, relationen till föräldrar, psykisk sjukdom och depression.

Den vuxna Sophie förstår saker om sin pappa som elvaåringen inte kunde eller borde förstå. Kameran växlar mellan nutiden med Sophie som tittar på videobanden och scener från semestern många år tidigare, dels som en fluga på väggen, dels när vi åskådare ser vad kameran filmar. Klippningen av filmen är fantastisk och något av en nyckel till att filmen är så bra. Det känns som att man glider in och ut ur Callums och Sophies världar. Vi ser händelserna från bådas och ingenderas perspektiv.

Filmen är lika lättsedd som komplex. Den är hela tiden intressant men det händer inte mycket. Däremot ruvar en dov och hotande känsla av mörker över hela historien. Till och med när Callum och Sophie har de allra mest ömma stunder tillsammans känns det som att dödsavgrunden är där just utanför bilden.

Detta mina vänner är ett av de mest tydliga fallen med en film som växer när du efterbehandlar filmen, när vad som hände i filmen till slut, äntligen, går upp för dig. Just under titten fann jag den bra men inte så djup. Men efter titten har den vuxit och vuxit. Den är bitterljuv på många sätt och så sorglig att det nästan gör ont att tänka på den.

Paul Mescal som Callum och Frankie Corinthians som elvaåriga Sophie är båda lysande i sina roller. En riktig skådespelarnas film.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022! Del 1 och del 2.

Eller läs om mina filmfavoriter från 2022.

Funny Pages (2022)

 

Funny Pages är en film som jag tyvärr inte kan rekommendera. Manus är mycket svagt och det är svårt att hitta något positivt att säga om skådespelarna. Filmen är producerad av the Safdie brothers som jag har svårt med, så jag kan inte säga att jag är förvånad. Inledningsscenen är som tagen ur deras play-book, det vill säga helt hysterisk och smått obehaglig.

Handlingen följer en misslyckad serietidningstecknare som försöker hitta sin plats i livet samtidigt som han kämpar för att få sitt genombrott. Han letar efter "soul" i sin konst. Men istället för att skapa en engagerande och humoristisk historia så faller manuset platt. Skämten är för skruvade och karaktärerna känns oengagerande. Dessutom försöker regissören Owen Kline få till den där nerviga stressade känslan. Men misslyckas med det också. Hela filmen osar av låg budget och glada amatörers afton. 

Filmen är en typisk American Independent och distribuerad av A24 vilket nu för tiden är som en vårdkase för intressanta titlar, men detta var ett stolpskott från dem.

Skådespelarna i Funny Pages gör ett taffligt försök att rädda filmen, men tyvärr lyckas de inte rädda det svaga manuset. Karaktärerna känns onaturliga och ofta obegripliga, vilket gör det svårt att känna någon som helst sympati för dem. Det finns några få scener som hade potential men de försvinner lätt i mängden.

Sammanfattningsvis är Funny Pages en film som jag skulle undvika. Om du är en fan av bröderna Safdie kanske du vill ge den en chans, men för mig var det en besvikelse.

Betyg: 1+/5

The Ballad of Lefty Brown (2017)

The Ballad of Lefty Brown är en långsam och lite finurlig western. Inte superbrutal på något sätt, men den har allt lite pang-pang i alla fall. Jag skulle inte direkt kalla den en revisionistisk western då den ibland får mig att påminnas om känslan i vissa av John Fords episka westerns. Men den är samtidigt långt från John Waynes westerns då vår huvudperson Lefty Brown är en tjomme vars knivar inte är de vassaste i lådan. Lefty är en sådan figur som ofta spelar andra eller till och med tredjefiolen i "vanliga" westerns. Så lite "off the beaten" tracks är nog denna western allt ändå.

Ibland kan jag bli uttråkad av filmer där korkade personer är i fokus då jag tycker det är mer upprymmande att se karaktärer som är bra på vad de gör. Men här funkar det ändå. Delvis för att jag ändå gillar genren och filmen känns fullt ut som en western, men också för att vad Lefty Brown saknar i intellektet kompenserar han med ett stort hjärta och en hel del "street smartness".

Filmen handlar om vad som händer efter att traktens starke man Edward Johnson blir mördad. Hans trogne vapendragare sedan 40 år Lefty Brown blir anklagad för mordet och sedan måste han helt enkelt lösa mordet samtidigt som han måste hålla sig levande länge nog. En ganska enkel handling som det verkar på ytan.

I huvudrollen finner vi Bill Pullman och han gör ett gediget jobb som Lefty. Under filmens gång blir han Lefty i mina ögon och sådant är alltid trevligt att se. Andra skådespelare är Kathy Baker som änkan Johnson och Tommy Flanagan och Jim Caviezel som Edwards och Leftys gamla vapendragare. I rollen som Edward "himself" ser vi Peter Fonda i en liten nära intill cameo-roll. Av dessa gillade jag Tommy Flanagans insats mest. Jag har insett att han ofta är bra, men han har spelat mestadels bi-roller i det jag har sett.

Nu för tiden kommer det inte så många nya westerns och de som kommer ut är oftast smala filmer. Denna film visades upp på filmfestivalen South by Southwest och köptes därefter upp av distributionsbolaget A24. Och det är väl mer eller mindre därför jag hittade till den. Filmen är klart värd att ses om du gillar genren.

Betyg: 3/5

The Last Movie Star (2017)

The last movie star från 2017 fångade mitt öga då den distribuerats av det sällsamma bolaget A24. De har ju hand om så många superintressanta men ofta smala filmer. Denna film kändes som en typisk filmfestivalfilm, en liten film med några kända namn som hoppat in och gör "riktig film". 

Burt Reynolds spelar en eventuellt nästan självbiografisk roll som en gammal skådespelare som börjar se slutet på sin karriär. Efter att ha varit en av de största på sjuttiotalet bjuds han in till en filmfestival för att ta emot en "lifetime achievements award". Trots att han inte är sugen på resan blir han övertalad av en gammal vän att åka dit. Men inget blir som han hade förväntat sig.

Burt Reynolds är riktigt bra i denna film., de använder gamla klipp från hans filmografi på ett mycket kul sätt. En bit in i filmen utvecklas den till en road trip-film och en buddy-movie. Den äldre vresige skådespelaren tvingas umgås med den unga kvinnliga värdinnan från filmfestivalen. Alltid ett spännande grepp som ofta ger sköna och mysiga filmer, och samma sak här. Här matchas Burt av ungdomlige Ariel Winter som kanske är bäst känd från tv-serien "Modern family". 

Intressant nog dyker Chevy Chase upp i en försvinnande liten roll, men också Ellar Coltrane från "Boyhood" i en stor biroll.

Detta är en mysig liten film. Inga stora kanoner, utan den känns istället väldigt personlig, varm och tänkvärd. Jag brukar gilla denna genre och betyget blir som förväntat.

Betyg: 3/5

Lean on Pete (2017)

"Lean on Pete" är ett mycket lågmält, personligt och långsamt drama som påminner mig om Kelly Reichardts fina film "Wendy and Lucy". Regissören är Andrew Haigh och han verkar inte vara en muntergök direkt, om man säger så. Han gör mest tunga dramer som det verkar.

I "Lean on Pete" får vi träffa femtonårige Charley som spelas alldeles förträffligt av unge Charlie Plummer. Det är en imponerande tolkning han gör. Charley bor med sin slarver och suput till farsa i en trailerpark i Portland. För att få livet att gå runt tar han ett sommarjobb som hästskötare för en åldrande tävlingshäst med namn Lean on Pete. Hästägaren Del spelas ypperligt av favoriten Steve Buscemi, men tyvärr är han ganska svinig i denna film. Filmen visar sannerligen USAs baksida. 

Charley är en mångfacetterad karaktär som trots en mycket dålig giv i livets kortspel gör det bästa av situationen. Del beklagar sig över att han inte har "manners", men det han saknar i bordsskick tar han igen i att vara reko i viktiga frågor. Filmen är ett enda långt sökande efter att höra till, att vara del av en familj, att kunna slappna av och känna trygghet. Saker som känns självklara tills man inte har dem...

Lean on Pete och de andra stackars hästarna i Dels stall tävlar i en sjaskig värld där endast vinst gäller. De tävlar bokstavligen på liv och död. Tänk wrestling-världen i Darren Aronofskys "The wrestler" fast för hästar. De flesta människor vi får träffa i filmen är mer eller mindre elaka eller i alla fall egoistiska. På så sätt är detta en tvärtom-film jämfört med David Lynchs "The straight story" som visar upp en annan sida av Amerika. Men Lynchs val är kanske en sida som inte är lika spektakulär att visa upp på film...

Del är en ärrad veteran i gemet. Han låter hästarna tävla tills de inte pallar mer och sedan säljs de "till Mexico" dvs det är the end of the road för dem. Charley fattar tycke för Lean on Pete och tragedin sitter redan nu i farstun och väntar.

Som sagt är detta en film som mycket starkt påminner om "Wendy and Lucy". Inte i exakt handling men miljöer, tematik och känsla. Båda är bra men lite lätt deprimerande. Typiska filmfestivalfilmer. Man blir inte direkt överraskad att den är distribuerad av A24 heller. De håller allt som oftast på att rota i personliga "off the beaten track"-filmer.

Betyg: 3/5

Everything Everywhere All at Once (2022)

Ibland poppar det upp snackisar i den popkulturella världens sociala medier. "Stranger Things" säsong 4 och Kate Bushs låt "Running up that hill" är ett sådant exempel. Men redan tidigare i våras var det filmen "Everything everywhere all at once" som var på allas läppar. Jag såg den hyllas överallt som det kändes. Det är lockande och man blir nyfiken, men när den började jämföras med "The Matrix" som det största som hänt filmen på över 20 år började jag bli lite lätt undrande.

Så nu har jag sett filmen och den var väl ok men också ganska tråkig och alldeles för lång. Någon ny "The Matrix" var det sannerligen inte i alla fall. Jag har till och med lite svårt att förstå varför alla hyllar den så. Till att börja med måste man vara ett stort fan av martial arts-filmer för att gilla denna tror jag. Vilket jag inte är. För det andra kan det kanske hjälpa om man gillar en viss typ av humor, prutthumor och lite mer åt buskishållet.

Ja, det var ju några veckor sedan jag såg filmen och jag har redan glömt det mesta. Jag fattade nog aldrig riktigt vad filmen handlade om. Var det att Evelyn (Michelle Yeoh) riskerade hela världen för att kunna få umgås mer med sin dotter Joy (Stephanie Tsu)? Eller? Någonstans där inne i alla dimensioner, fajtscener och svarta hål i form av en donut försvann filmens handling för mig.

Humorn var barnslig i mina ögon. Skatteagenten Deirdre Beaubeirdre (Jamie Lee Curtis) var underhållande. Hon var en paragrafryttare utan dess like, ni vet "a tight ass", och jag roades av skämtet då hon med stolthet visade upp sina priser som såg ut som ett sexhjälpmedel av något slag. Skämtet var underbart underspelat vilket gjorde det roligt. Jag tänkte att om regissörerna hade slängt skämtet upp i ansiktet på oss hade det tappat sin elegans... Tja, ni som sett filmen vet hur det blev med den saken... Ridå.

Så, jag var kanske inte filmens målgrupp. Men det är synd för jag skulle vilja tro att jag kan uppskatta vilken genre som helst så länge det är en bra film helt enkelt. När filmen också hade en hysteriskt tempo tappade jag tålamodet. Inte min grej heller. Men annars gjorde väl de flesta bra ifrån sig. En helt ok film, men givet hypen upplevde jag den som en rejält stor besvikelse.

Betyg: 2/5

Woman Walks Ahead (2017)

"Woman walks ahead" är namnet på filmen men också namnet Lakotastammen (del av Siouxerna) gav den vita kvinnan Caroline Weldon. Som nybliven änka resten hon utan specifik inbjudan till Dakota-distriktet för att söka rätt på Sitting Bull och måla hans porträtt. Detta var 1890, dvs 14 år efter slaget vid Little Bighorn (1876), under en tid då siouxerna försökte leva i fred med de vita inkräktarna. Den amerikanska militären såg inte med blida ögon på mrs Weldon.

Ja, detta är alltså en biografisk film som verkar följa de stora dragen runt Sitting Bulls död ganska nära. Filmen är en vemodig och somber resa in i det oundvikliga. Sitting Bull tillsamman med Crazy Horse hade ju vunnit det berömda slaget och där dödat general Custer och en stor del av hans män. Den amerikanska militären var fortfarande ute efter hämnd. Och hämnd de fick.

Jessica Chastain spelar kvinnan som gick före, Michael Greyeyes spelar Sitting Bull och Sam Rockwell, Ciarán Hinds och Michael Nouri spelar biroller. Skådespeleriet är genomgående tajt.

Tyvärr går det inte att komma ifrån att filmer om denna del av den amerikanska historien ofta är så sorgliga att det är svårt att sätta betyg på filmerna. Javisst, den kan vara "viktig", men det lämnar inte åskådaren med en mindre klump i magen för det. 

Jag tycker nog att filmen var mer intressant än magnifik. På en road trip i USA sommaren 2018 stannade vi vid museet och minnesplatsen vid Little Bighorn i södra Montana. I slaget slogs en koalition av Sioux, Dakota, Cheyenne och Arapaho på den defensiva sidan och General Custer och hans 7:e kavalleriregementet med Crow och Arikara scouter som anfallare. Custer skulle egentligen ha inväntat två arméer till för att kunna genomföra en kniptångsmanöver, men han anföll innan de andra kommit fram. Han var väl arrogant och trodde nog att hans vanliga vidriga taktik skulle funka, men Sitting Bull hade lärt sig läxan och var förberedd.

Vi lyssnade på föreläsning av en ranger som jobbade på museet som var informativt, dvs den officiella historien. Men än intressantare var den guidade touren med ättlingar till ursprungsbefolkning, Cheyenne och Crow. Guiderna var ättlingar till krigare som hade deltagit i slaget, intressant nog på olika sidor. Det var otroligt intressant att höra deras beskrivning om vad som hände den dagen, inte minst eftersom beskrivningarna skilde sig en del i detaljerna...

Allra mest intressant var när vi beträdde slagfältet och fick se topografin med egna ögon. Dagarna efter slaget kom andra armégrupper fram och dokumenterade alla döda och deras exakta position på fältet. Det står en vit sten för varje död yankee. Många i en klump runt där Custer föll, men också många utspridda över slagfältet. Kavalleristerna stred två och två med sina ryggar mot varandra när deras ammunition tagit slut... Det var gripande att blicka ut över ett vackert och böljande landskap med dessa makabra minnesmärken.

Vi såg inte många röda gravstenar på fältet, det var en ensidig fajt som jag förstått det. Siouxerna, Cheyenner och de andra stammarna slaktades istället under diverse "incidenter" efter slaget... 

Filmen rekommenderar jag till er med intresse för denna del av historien. Jag ger den en trea.

Betyg: 3/5

Besöket vid Little Bighorn ger jag 5/5.

General Custers sten i mitten (med en svart minnestext)

En av få röda stenar

1869... sju år före slaget vid Little Bighorn