The Bridge on the River Kwai (1957)

Ok, så dags att avhandla den tredje och sista storfilmen från David Lean för denna gång. Bron över floden Kwai såg jag för första gången som ung, ungefär i högstadieåldern, och mitt minne var att den var ganska tråkig! Därför var jag lite nyfiken på om jag som vuxnare och efter att ha sett en herrans massa filmer sedan min ungdoms dagar hemma i Skövde skulle ha en annan åsikt om filmen. Men, det har jag inte egentligen. Visst är den bra gjord, Lean är en vass regissör, men den känns fortfarande tämligen slätstruken. Synd ändå.

Min minnesbild från när jag såg den för så länge sedan var att scenerna från fånglägret och brobyggandet var sega och alldeles för långa. Det visade sig inte stämma. Båda delar av filmen håller ungefär samma tempo och erbjuder samma nivå intressanta scener. Vi får ju också följa William Holdens amerikanska soldat som lyckas rymma från fånglägret. Han har en skön stajl då han spelar sin jänkare som något av en oseriös lurendrejare. Självklart blir han heroisk och självuppoffrande mot slutet. Någon måtta får det ändå vara på hur långt från mallen man vågar gå i en film som denna!

Annars är det duellen mellan Alec Guinness galna överste Nicholson och den galna japanske överste Saito som fångar mitt intresse. Saito styr fånglägret med en järnhand men Nicholson viker inte. Frågor om hans val där rumlar runt i mitt huvud. Det var kanske en annan era... 

Senare blir Nicholson som förblindad av uppgiften och hans stolta känslor om brittisk ingenjörskonst. Filmen antar en lite lätt absurd tonalitet och mycket blir helt enkelt pajjigt, men sir Alec klarar av det galant.

Trots ovan är filmen aldrig speciellt spännande, den erbjuder heller inga djupsinniga eller underfundiga synvinklar som överraskar mig. Filmen ger heller inga världsomspännande, eller för den delen pyttesmå, sanningar som kan piffa upp anrättningen. Den lilla humorn filmen erbjuder för att bryta av den långsamt berättade spänningshistorien är få och glest emellan.

Ok, nu har jag nog ändå sett denna film för sista gången! Filmen är inte ens speciellt dålig, men inte heller bra. Den är det så himla trista "helt ok".

Betyg: 2+/5

Nu har jag sett fem filmer av David Lean så då kan jag ge en kort ranking:
1. Brief encounter
2. Lawrence of Arabia
3. The passionate Friend
4. Doctor Zhivago
5. The Bridge on the River Kwai

Doctor Zhivago (1965)

...ja men visst finns det (minst) en till klassiker från David Lean. "Doctor Zhivago" är ännu en mastodontfilm som jag gått och aldrig riktigt funnit ro nog att ta mig an. Filmen klockar in på 197 minuter. Vad hade de för problem på sextiotalet som gjorde att filmerna skulle vara så långa? Samma sjuka som börjar infinna sig i dag för övrigt, då filmerna ofta känns för långa.

Men när man nu ändå sätter sig ner och ser en riktigt lång film skapas en speciell känsla. Det episka berättandet påverkar en just på grund av dess längd. Om "Lawrence of Arabia" var en episk äventyrsfilm kan vi kalla "Doctor Zhivago" en episk kärlekshistoria. Omar Sharif som spelade en viktig biroll i den förra filmen har här klivit fram och besätter huvudrollen. Sharif som vid sidan av filmandet också var en "gambling man" och en vass bridge-spelare.

Filmen bygger på den kända boken med samma namn av Boris Pasternak. Jag har inte läst boken men har hört från den store Frans att boken är innerlig. Filmens struktur är tyvärr det lite tråkiga greppet att visa huvudpersonens liv från barnsben till slutet via att hoppa framåt till olika viktiga stunder i personens liv. Jag gillar väldigt sällan filmer med den strukturen, jag kan inte ens komma på en enda film om en persons hela liv som jag hyllar.

Men trots detta blev filmupplevelsen ganska fin. Det blir nästan en hypnotisk känsla när man kastas in i ett av inbördeskrig oroligt Ryssland precis före Sovjetunionen. Vi får ett innerligt triangeldrama mellan Yuri (Omar Sharif), Lara (Julie Christie) och Tonya (Geraldine Chaplin).

Precis som i "Lawrence of Arabia" hittar vi Alec Guiness i en framträdande om än en lite mindre roll, och även här gör han stort avtryck i filmerna. Vi ser också en ung Klaus Kinski i ytterligare en minnesvärd tolkning. Han gör alltid val i sina tolkningar.

Jag fann inte den romantiska historien lika stark som jag gissar att filmens fans finner. Men det finns något i den långa historien som ändå höll mig fast framför duken. En helt klart duglig matinè-film som jag kan rekommendera till dem som vill "diska av" de gamla klassikerna.

Betyg: 3/5

Lawrence of Arabia (1962)

Jag hade faktiskt tänkt se denna film en längre tid. Jag var nyfiken på den som en av de riktigt stora klassikerna. Men med en löptid på 218 minuter fanns det nästan aldrig tid att riktigt komitta sig. 

Döm då om min förvåning när filmen kom på tal när jag var och hälsade på min gamle kompis Olof, känd från Bowiepodden. Han hade sett just denna film nyligen. Första gången för honom också. Jag fick en spark i baken och inledde min titt redan samma kväll. Men eftersom jag startade filmen sent om kvällen en söndag såg jag endast lite av inledningen, men dagen efter såg jag hela resten av filmen i ett enda långt svep.

Wow, vilken härligt positiv upplevelse! Jag gillade verkligen filmen. Den hade en skön stajl och känsla. Filmen följer T. E. Lawrence en brittisk officer stationerad i Kairo under första världskriget. Han får i uppdrag i att försöka samla arabiska beduin-grupper i kriget mot Turkarna som hotar från nordöst. 

Peter O'Toole är glimrande i rollen som den egensinniga och enigmatiske Lawrence. Jag gillade honom mycket. Filmen hoppar då och då framåt i tiden men följer Lawrence resa från missförstådd underofficerare till överste i armén och dubbad "Lawrence of Arabia".

En bra bit in filmen satt jag och funderade på Rand i The Wheel of Time. Lawrence påminde mig flera gånger om Rand och så slog det mig som en blixt från klar himmel. Eureka! Robert Jordan var ju som känt influerad av Frank Herberts böcker i Dune-serien, och Frank Herbert var i sin tur influerad av mellanöstern i allmänhet och Lawrence of Arabia i synnerhet. Va, har jag härlett ursprunget till Rand al'Thors personlighetstyp? Envisheten, övertygelsen, galenskapen... Quelle spectaculaire!

Filmen är en episk berättelse av typen "matiné". Den går inte ner med lätthet, den är aslång och filmen inleds med nästan fem minuter "overture" och i mitten begåvas vi med ett "intermezzo". Det vi nu för tiden helt enkelt kallar "kisspaus". Men allt i allt var denna mycket bättre än förväntat och jag är jätteglad att jag äntligen har sett filmen. David Lean är en vass regissör. Hans "Brief encounter" är fantastisk, och nu denna. Vad mer kan han ha att erbjuda...?

Betyg: 4/5

The Passionate Friends (1949)

I efterbehandlingen till David Lean's Brief encounter tipsade Fredrik om Lean's The passionate friends som ett bra komplement. Om man så vill kan man låtsas att The passionate friends handlar om när mannen kommer åter från Afrika och att han träffar kvinnan igen. Ett triangeldrama med starka känslor, pliktkänsla och en oförmåga att låta sig vara lycklig. Är det detta det innebär att vara brittisk?

Som en extra bonus såg jag ytterligare två 40-talsfilmer under ledigheten och det blir två revyer både idag och imorgon. Fredrik hade helt klart rätt med sitt tips. Denna film påminner mycket om Brief encounter. Ann Todd spelar Mary, sliten mellan två män. Dels hennes ungdoms kärlek, akademikern Steven spelad av Trevor Howard (från just Brief encounter) och hennes förmögne och äldre make Howard, spelad av Claude Rains som vi bland annat kommer ihåg från Hitchcock's Notorious.

David Lean är en mästerlig filmmakare. Han leker med ljus och skuggor i denna svartvita film. Han är en virtuos med närbilder. I flera scener får vi långa tagningar med endast en närbild på Mary's olyckliga ansikte. Men vid sidan av detta sticker ett filmtrick ut mest med denna film. Lean har valt att ha en majoritet av filmen i flashbacks och flashbacks inom flashbacks. Vi får se händelser från minst tre perioder. Nuet på semester i de franska alperna, nio år tidigare då Mary och Steven nästan lyckades få varandra och ännu längre tillbaka då de just lämnat varandra.

Om det är på grund av hoppen i tid eller om det beror på svagare manus och skådespeleri vet jag inte, men denna film nåt tyvärr inte alls upp i samma nivå som Brief encounter. En annan anledning kan vara att i Brief encounter var händelserna på duken så naturliga och alldagliga, det kunde hända vem som helst av en slump. Händelserna i The passionate friends är också helt rimliga men den stora skillnaden är att filmens huvudperson Mary hade ett antal val tidigare i sitt liv där hon kunde valt lycka och äkta kärlek över rikedomar, social status och en falsk "trygghet". Så även om filmen är mycket bra blev jag inte lika indragen i dramat, eller sympatiserade lika mycket med huvudpersonen.

The passionate friends var ett bra tillskott till listan av filmer från 40-talet helt klart, men den nådde inte samma höjder som jag hoppats.

Jag ger The passionate friends tre brustna hjärtan av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Brief Encounter (1945)

Laura Jesson: I had no thoughts at all, only an overwhelming desire not to feel anything ever again.

5 minuter och 20 sekunder in i filmen kommer en axelberöring som får mig att inse att om den scenen är vad jag tror den är så kommer denna film kunna konkurrera om epitetet den mest romantiskt bitterljuvliga film jag någonsin sett. Ni vet hur svag jag varit för det bitterljuvliga under detta projekt. Det är Chaplis fel, det var han som ledde mig in på detta... fjantiga.

5:20

Ingredienserna David Lean, Noel Coward och Rachmaninov's Pianokonsert nr 2 är en ganska bra start på en film från 40-talet. Lägg därtill Trevor Howard och framför allt Celia Johnson i huvudrollerna. Filmen är en utveckling av Noel Coward's enaktare "Still life". Den handlar om ett kort möte mellan hemmafrun Laura Jesson (Celia Johnson) och läkaren Dr. Alec Harvey (Trevor Howard). De möts på grund av ett dammkorn och...

Nej, inga (uppenbara) spoilers här. Detta är en klassiker med all rätt och jag kan bara rekommendera er att se den. Den handlar om livet, den är sann och uppfyllande i delar, sorglig och bitterljuv i andra. När jag sett klart filmen var jag mentalt utmattad. Men på ett bra sätt. Utmattad som man kan bli då man läst en riktigt bra bok, lyssnat på en suverän skiva eller sett en mycket bra och berörande film. Detta är en äkta och ren film.

Ögonblicket

Filmen spelades in 1945 men den utspelas 1938. Fast det skulle kunna vara idag nästan. Tågstationen där mötet sker och tågen som kommer och går ser ungefär likadana ut idag. Vid sidan av den romantiska historien och karaktärernas livsöden slås jag av hur utomordentligt brittisk filmen är.

Laura Jesson: Do you know, I believe we should all behave quite differently if we lived in a warm, sunny climate all the time. We shouldn't be so withdrawn and shy and difficult.

Språket är gammaldags, det blir mycket "I shant do it". Det dricks te hela tiden, med mjölk och socker (det ligger i skeden). Utropen om var tågen stannar är identiska som idag, "Calling at..." Tågstationerna heter allt som oftast något med Junction. Tågen har dörrar rakt ut från tågkupén och tågbiljetten lämnas till konduktören efter tågresan. Filmen befolkas med extremt väluppfostrade och behärskade karaktärer. De är civiliserade och "sensible". På tåget låtsas man läsa i sin bok rädd för skammen att någon ska se att man är ledsen eller upprörd. Detta är "stiff upper lips" country i allra högsta grad. Det är en plats där skam i det sociala livet är bland det hemskaste en människa kan råka ut för.

Struntar i vad folk tror...

Jag vet inte varför jag tänker så mycket på det brittiska perspektivet för jag tror samtidigt att historien både är tidlös och universell. Jag känner nu att jag inte alls kan sätta ord på vad jag känner inför denna film. Den är djäkligt bra helt enkelt. Den rör upp känslor som ofta trycks ner och det måste vara bra. Det är bra att gymnastisera dem ibland.

Filmen är endast 85 minuter lång. Den har en fantastisk struktur, vi startar i slutet och slutet är där allt startar. Det är resan som är målet. Tågstationen och tågen som kommer och går enligt sin eviga och obönhörliga tidtabell är filmens motor och symboliken ligger lika tjock som röken från loket.

Laura Jesson: There's still time to behave like sensible human beings.
Alec Harvey: There's no time at all.

Jag föll pladask för denna film. Den har länge legat på listan och jag får tacka projektet för att jag fick en dask i ändan och tog tag i att äntligen se den. Jag kommer tänka på denna film mycket den närmaste tiden. Jag kommer hemsökas av Celia Johnson's sorgsna ögon och jag kommer tvingas gråta en skvätt till.

Jag ger givetvis Brief encounter fem korta möten som får räcka en livstid av fem möjliga.

Betyg: 5/5


Decennier traskar på. Movies - Noir har också tittat på något romantiskt, men jag har en känsla att det han såg var något helt annat...

Sofia har också sett filmen men hon "missade tåget" med sampostningen igår, så att säga. Men nu har hon postat sin text och den finner du här. Tyckte hon som jag att denna klassiker var bättre än Citizen Kane, eller gjorde hon som britterna, spände sin överläpp och var "sensible" i frågan?