Rules of Engagement (2000)

Rules of Engagement är ett snart 25 år gammalt krigsdrama av William Friedkin med Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson. Jag har sett snippets av den på TV några gånger men nu när den nyligen gick på TV en kväll tog jag chansen att se hela filmen. 

Det går inte att komma ifrån att detta känns som en minor A Few Good Men. Fast å andra sidan är både  Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson mycket trevliga skådespelare så jag hade en mysig stund med dem framför TV'n. 

Jones lite skruttiga men engagerade advokat och Jacksons anklagade överste är lätt att tro på som karaktärer och lätt att heja på i den till synes svåra sits de hamnat i. Strukturen är den förväntade och filmen hoppar mellan ett domstolsdrama à la krigsrätt, och Jones utredning för att hitta förklaring på vad som hänt.

Filmen blev tydligen häftigt kritiserad som fientlig mot islam när den kom ut, men jag tror knappast många kritiker skulle dra det kortet idag. Det är som att verkligheten har kommit ikapp filmen och det finns allt för många attacker på amerikanska ambassader etc nu för tiden för att kunna vifta undan denna fiktiva film som ljug och skräp. Attacken i Benghazi 2012 är bara ett av exemplen.

Helt ok underhållning för stunden, men välj hellre A Few Good Men för ett tajtare och mer explosivt  domstolsdrama, eller 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi om ni önskar mer action (samt based on a true story).

Betyg: 2/5

No Country for Old Men (2007)

Filmen håller än idag och känns lika välgjord och spännande som när jag såg den på filmfesten 2007. Därefter har jag sett den några gånger till och nu igen 2023.

Det första man tänker på är hur osannolikt bra den känns trots att den inte har någon känsloförstärkande filmmusik. Bröderna Coen har rejäla cajones som ens vågar sig på detta handgrepp.

Anledningen till att det ändå lyckas är att alla de övriga element som är centrala för hur en film blir sitter som en smäck; manus, dialog, casting, skådespeleriet, regin och fotot. Allt är top notch och man känner sig 100% säker i brödernas händer. Detta mina damer och herrar är en riktig "film-film".

Förutom avsaknaden av musik utmanar bröderna publiken med ännu ett trick, då de inte ens visar filmens crescendo. Tredje aktens shoot out visas inte i bild. Och ta mig tusan, det funkar! Man känner sig inte blåst på konfekten och filmen tappar inte i tempo eller känns sönderhackad. Kudos till Coens där.

Favoriter i filmen är Tommy Lee Jones, Josh Brolin och såklart en singulär insats av Javier Bardem. Detta är de tre huvudpersonerna; en protagonist, en antagonist och en neutral. Bland biroller står Kelly MacDonald och Woody Harrelson ut.

Filmen är briljant, spännande som få och otroligt välgjord. En solklar femma. Fortfarande.

Betyg: 5/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Criminal (2016)

 

Detta är ännu en film jag valde på grund av Ryan Reynolds, men det kunde lika gärna varit för någon av alla de övriga stjärnorna. Till och med Gal Gadot är med i denna action  / sci-fi. Men tyvärr har både  GG och framför allt RR allt för små roller. Övriga notabla skådisar är Kevin Costner, Gary Oldman och Tommy Lee Jones.

Jo, men detta var väl ganska ok ändå. Underhållning för stunden i alla fall. Det är en "CIA mot terrorist"-film, en actionfilm och en sci-fi. I en nära framtid kan man flytta över minnet från en döende person till annan levande person under vissa förutsättningar. Detta desperata grepp testas med en döende CIA-agent med superviktig information i jakten på en main villain som hotar hela världen. 

Minnena från agenten sätts i en fånge, en gravt kriminell psykopat. Nu ska han, om han går med på det, hjälpa CIA att söka reda på manicken, the MacGuffin. Detta är en ganska kul idé. Som åskådare måste man helt enkelt acceptera att tekniken finns i denna nära framtidsvision för att filmen ska funka. Det är så i en sci-fi. Det viktiga är att filmmakarna av en "tänk om"-sci-fi håller sig till de regler de sätter upp för sig själva, och det tycker jag de gör i stort här. Det blir i alla fall inte total pannkaka av allt.

Däremot tror jag att filmen kunde blivit ännu bättre om de gjort mer av aspekten att psykopaten nu har två personer i sitt huvud. Den konflikten borde kunnat gett bättre utdelning. 

Kevin Costner på gamla dagar är alltid kul att se. Han är stabil. Men om jag skulle rekommendera någon film i liknande genre från nyligen skulle det nog vara "3 days to kill" från 2014 istället.

Gary Oldman spelar över något djävulskt. Trist. Se istället hans Oskarsvinnande insats i "Darkest hour" från 2017. Den filmen är fantastisk.

Tommy Lee Jones gör vad som förväntas. Han är aldrig dålig, men är han bra? Han ger inte så mycket intryck längre. Peakade han redan tidigt nittiotal i filmer som "Under siege" och "The fugitive"?

Ryan Reynolds är spektakulärt bra i det lilla han är med och Gal Gadot är Gal Gadot dvs a supreme being men tyvärr lite för lite av henne också.

Betyg: 2+/5

Ad Astra (2019)

Såg Ad Astra i lördags. Jag och Joel sammanstrålade på MoS för att se filmen i IMAX-format. Vi blev båda ganska uttråkade av filmen. Efter filmvisningen tog vi en bit mat på Egon. Mellan tuggorna snackade vi om en massa intressanta saker, men vi berörde knappt filmen. Fanns liksom inget att säga om den. När jag tänker på hur det bubblade av intryck och intressanta diskussionsämnen efter filmer som Gravity, Arrival, Interstellar, Blade runner 2049 och First man bleknar Ad Astra bara ännu mer.

Jag gick in med vissa förväntningar. Jag hade inte läst på om filmen, sett någon trailer eller ens kollat upp vilka betyg den fått. Ändock hade någon kommentar här och där, framför allt i det spoiler-fyllda twitter, sagt mig att filmen var uppskattad. Och seriösa sci-fi-filmer vill jag ju som oftast se. Jag var välvilligt inställd.

Filmen är filosofisk och långsam. Den kanske påminner lite om 2001: A space odyssey på det sättet. Världsbyggandet, vår värld i en nära framtid, är onödigt ofullständig. Manusförfattaren och regissören James Gray har misstagit fokus på den inre resan för dåligt berättande helt enkelt.

Varför är NASA så hemlighetsfulla? Varför är de så inkompetenta? Vilka är dessa space pirates? Hur kunde Roy ta sig in i en rymdraket som håller på att skjutas upp...? En massa kontext och praktiska frågor som hade kunnat fylla ut världen i alla riktningar. Nu påminner filmen mer om en surrealistisk satir som Brazil och det tror jag inte var meningen.

Brad Pitt spelar huvudrollen och den som bär filmen på sina axlar. Han var ok men inget mer. Jag har inga problem med honom, men han är heller inte en jättefavorit. Filmen är långsam och saknar dialog i längre partier. Därför är det viktigt att man gillar att se Brads numera fårade ansikte. Som sagt han är helt ok här, det är i alla fall inte han som sänker filmen.

Jag såg i en artikel att man tolkar filmen som Guds tystnad. Nja, det får stå för de självbelåtna filmvetarna i så fall. Jag kände inte det en enda gång under filmen. Om man vill se en film om Guds tystnad får man ta och se den förträffliga First reformed istället. Där gör för övrigt Ethan Hawke det som James Gray antagligen ville att Brad Pitt skulle göra i denna film.

Jag ser en film om en far-son-relation och det upprivande i att inte hitta utomjordiskt liv. Som en anti-tes till filmen och boken Contact om du så vill. Om någon vill söka efter Gud i filmen är han eller hon välkommen, men jag tror inte att Han finns där, tyst eller inte.

Det mesta filmtekniska är bra utfört. Synd att filmen medvetet är så ful. Den är grynig och jävlig, inte speciellt vacker. IMAX var inte ok, stolarna för varma och klibbande och duken knappt större än den på en rejäl "vanlig" premiärbiograf. Det är endast ett lurendrejeri för att kunna ta ut hutlösa biljettpriser. Filmen kostar över 200 kr på IMAX. Hua.

I slutändan måste man fråga sig om filmen gav något. Berörde den mig? Gav den mig starka känslor, frågor, nyfikenhet, glädje eller sorg? Jag svarar nej på alla. Den var tråkig och inte speciellt intressant trots att den har en superintressant synopsis. Det är trist.

Betyg: 2/5  

MCU rewatch: Captain America: The First Avenger (2011)

 

Captain Ameica: The First Avenger är också en film med två sidor. Denna gång gäller det dock skillnaderna i hur mycket jag gillade den vid första respektive andra titten. Jag såg filmen för första gången våren 2012 helt utan kontext. Jag såg då en ganska töntig film om en superhjälte jag inte hade någon relation till och som var blek i mina ögon. Vilken skillnad det var att se origins storien om Steve Rogers aka Captain America denna gång!

Jag älskar filmen nu. Visst är detta trevligt? Att man kan ändra uppfattning om en film så mycket... Anledningen till den förändrade inställningen är såklart att filmen är en del av en längre filmserie och att jag sedan första gången jag såg denna har sett fyra långfilmer till med karaktären, två Avengers-filmer och ytterligare två Captain America-filmer.



Jag gillar Steve helt klart. Och att få återbesöka honom, Bucky och Peggy var jättetrevligt. Jag gillar att filmen tar god tid på sig att etablera karaktärerna. MCU är generellt sett bra på att låta karaktärer "andas" så att de får utvecklas till sin fulla potential. Renodlade actionscener med karaktärer som jag inte bryr mig om är sällan nog för att en film ska bli bra i mina ögon.

Bakgrunden med Howard Stark, Bucky Barnes och Peggy Carter var välkommen. Jag hade glömt mycket av de bitarna från förra titten. Då fattade jag inte hur viktiga flera av dem skulle bli för kommande filmer. Jag gillar också att Hydra introduceras och skapas framför ögonen på oss. Hydra är den stora fienden i nästkommande Captain America-film och tv-serien Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D.



De delar jag fortfarande tycker lite mindre om är när Cap används som en cirkusapa för att sälja krigsobligationer. Jag tycker att filmen tappar i tempo rejält där efter cirka 45 minuter. Jag tycker också att Steves insatser i kriget är lite väl mycket "serietidnings-nivå". Utan speciell träning eller superkrafter slår han halva tyska armén om man hårdrar det lite. För det där med superkrafter är fortfarande lite otydligt. Visst han blir stor och stark och vi får lära oss att han får väldigt bra läkekött. Men att han nästan skulle vara odödlig tycker jag inte presenteras väl. Men tydligen kunde han överleva inne i ett flygplan som kraschat i isen under en sådär 60-70 år... Självklart är mycket av händelserna i MCU som taget från de serietidningar allt bygger på, men det finns grader av orimligheter jag kan köpa som tittare.

Istället är det de personliga relationerna som jag njuter av. Inte minst mellan Steve och Peggy. Kul också att Howard Stark är med på ett hörn även om jag inte ser det som ett triangeldrama. Det verkar ganska tydligt att Howard inte var ute efter Peggy. Steve är dock inte världens mest erfarne tjejtjusare och han blir lite osäker på sin position ett tag. Vi diskuterar frågan i Shinypodden mer i detalj.



Kompisrelationen mellan Steve och Bucky har också långtgående konsekvenser. Klart intressant att jag till och med inte kom ihåg detta från första titten. Det verkar i alla fall som att Steve bär på en stor portion skuld gentemot sin vän när filmen tagit slut.

Som skurk fungerar The Red Skull förvånansvärt bra. Detta trots att hans är monstruöst överdriven, som tagen från en Batmans-film av Tim Burton. Feeling från trettiotalets Tyskland i form av uniformer, "villains lair", vapen och flygplan ger filmen en skön retrokänsla. Att det sedan är Hydra och inte "bara " nazisterna som är fienden är jättebra.

Som helhet var det en stor överraskning för mig att jag gillade filmen såpass mycket vid denna titt och jag kommer nu med ännu större intresse ta mig an de kommande Captain America-filmerna som snart ska ses i och med Shinypoddens första säsong.

Jag ger Captain America: The First Avenger fyra fonduer av fem möjliga.

Betyg: 4/5  

Jason Bourne (2016)

Tja, vad kan man säga? Låt oss börja med mina förväntningar inför filmen. Jag älskar Bourne-trilogin och anser att den omdefinierade actionthrillergenren för det nya millenniet till en så stor grad att till och med Bond-gänget hakade på och efterapade. Doug Liman gjorde första filmen och Paul Greengrass tvåan och trean. Dessa herrar står bakom denna femte (fjärde?) Bourne-film. Förväntningarna var höga.. Jag hade noggrant undvikit spoilers, inte sett trailern, inte läst på, slagit dövörat till när någon pratade bredvid mun. Jag visste inte ens att Alicia Vikander var med! Positiv överraskning.

Men damn, vilken besvikelse filmen var. Mycket av det som de gjorde bra i de tidigare filmerna har i princip försvunnit. Bourne-trilogin hade alla intressant story som kryddades med utmärkta actionsscener. Första filmen bygger såklart på den spännande premissen att Bourne vaknar upp utan minne men med ett "skill set" inom dödandets konst utan dess like. Samma premiss som så lyckat gjordes i Long kiss goodnight med Gena Davis.

Bästa scenen i hela filmen

Den första Bourne står ut i mitt huvud på grund av den suveräna storyn, men de två efterföljande var bra också. Borne letar sig långsamt fram till kärnan av hans förflutna. Nu inför nya filmer ställdes filmmakarna inför problem. Hur skulle du ta historien vidare. Den absurda fjärde filmen The Bourne Legacy med Jeremy Renner var ok i actioninnehållet men hade en allt för långsökt och helt meningslös handling. Dagens film har varken eller. Varken bra action eller en bra handling. Matt Damon är åtminstone tillbaka vilket höjer filmen men de står och stampar vatten när det gäller visionen om vad de vill göra med Bourne. Nu försöker de sig på att göra om tvåan och trean. Han ska leta ännu djupare i sin historik. Detta hade säkert kunnat blivit bra men de lyckas inte. Jag var aldrig känslomässigt engagerad i Bournes vedermödor eller ångest. Jag tyckte aldrig att filmen var spännande eller medryckande. Den måste bli underkänd när en actionthriller inte är det minsta spännande.

Actionscenerna är tyvärr "too much". Det är alldeles för långa jaktscener och snabba klipp. Totalt ointressant. Jag saknar de delikat koreograferade korta men brutala actionscenerna 1-on-1 som fanns i de tre fösta filmerna. Jag saknar också finessen med de lite större actionscenerna, som den på Waterloo Station i London. I denna film är de personliga närkampsslagsmålen dåligt koreograferade och orimligt långa (med undantag för den allra första i inledningen av filmen), och de stora scenerna är uddlösa och tradiga. Damn, jag är besviken som du hör.

Till filmens ljuspunkter hör Alicia Vikander. Denna gång inte lika mycket på grund av hennes bevisat fantastiska skådespeleri (hon var ganska alldaglig i denna film) utan att hennes karaktär var den enda intressanta i hela filmen. Hennes Heather Lee fick mig i alla fall lite att höja på ögonbrynen och ställa mig frågor. Jag antar att vi får lära oss mer om unga miss Lee i de oundvikliga uppföljarna...

Filmens sämsta karaktär var överraskande nog spelad av den annars så stabile Tommy Lee Jones. Här spelas hans Director Dewey upp som ett endimensionellt monster och han gick omkring med en elak grimas hela filmen. Hans skrynkliga nuna var lika stel och statisk som om han hade botoxat sig helt slät och stel. Synd på en sådan bra skådis.

Matt Damon...? Matt Damon! :-)

Jag ger Jason Bourne två fedorahattar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Hunted (2003)

På fredag kommer introduktionsinlägget inför allra sista månaden i mitt och Movies-Noir's Decennier-projekt. I kommande månad, maj 2015, ska vi behandla decenniet åren 2000 till och med 2009. Som en liten uppvärmning inför det kommer här en film från den tidsperioden men filmen är inte med i projektet då den inte uppfyllde kriterierna.

Ok, vad har vi här då? "The hunted" med en jagad Benicio Del Toro och en ärrad veteran som jagar i Tommy Lee Jones. Nästan som i filmen "Jagad" alltså. Men denna gång är det inte en oskyldig läkare som jagas utan en mördarmaskin som löper amok. Del Toro spelar elitsoldaten Aaron Hallam som utbildats i dödandets ädla konst av självaste bad assen L. T. Bonham som spelas av tillika bad assen Tommy Lee Jones.

Inledningen av filmen var mycket lovande och jag gillade speciellt scenerna i skogen, både med vargen och första söket efter Hallam. Men sen är det faktiskt bara samma sak om och om igen hela filmen igenom. Det är anmärkningsvärt hur snabbt filmen blev repetitiv. Hallam jagas, åker fast, flyr, jagas, fångas in, slagsmål, flyr, jagas. Slut.

William Friedkin har regisserat. Det är ett välkänt namn, men för mig betyder det namnet inte så mycket. Stabila Connie Nielsen spelar FBI-agenten som tar hjälp av Bonham i jakten på mördaren, men hon försvinner lite bland alla machomän. Detta är en manlig film, helt enkelt.

Filmen som duger alldeles utmärkt för stunden om du vill ha lite bra producerad actionthriller med män som flexar sin muskler och kämpar mot varandra till döden. Men det dröjer inte länge efter eftertexterna rullat klart tills du glömt filmen. Det gör att betyget blir självklart. Jag ger "The hunted" två experter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Natural Born Killers (1994)

Vad lustigt, ännu en film om ett förälskat par som har ett möte med våldet. Och precis som med favoriten "True romance" är denna film, "Natural born killers", skriven av Quentin Tarantino. Därmed kan vi roa oss med att jämför hur olika regissörer tagit sig an materialet från Tarantino. Tony Scott gjorde "True romance" till sin egen, han ändrade på den brutna tidslinjen som Quentin ville ha och han skrev om slutet (till det perfekta slutet som till och med Quentin till slut insåg). "Natural born killers" däremot är gjord av Oliver Stone. Usch, det är inte en favorit hos mig. Jag har också hört genom djungeltrummorna (ehh, det var du Steffo det!) att Quentin inte gillade vad Stone gjorde med hans historia om Mickey and Mallory.

Mickey and Mallory... Clarende and Alabama, Sailor and Lula, Bonnie and Clyde, Kit and Holly... Det finns många filmiska kärlekspar som reser mot våldet. Jag önskar att vi fått se denna film regisserad av Tarantino. Grundelementen finns ju där. Trots Oliver Stones patetiska regi har filmen en massa höjdpunkter. Stone är som en stenhuggare som försöker knyta flugfiskesländor. Stone är som en äldre man som försöker vara ungdomlig. Han gör "Natural born killers" cool som han tror att en cool film ska vara, men det är tydligt att han inte har en aning om vad han håller på med.

Filmens bästa scener är otroligt bra. Inledningsscenen på the diner är kanske inte i klass med diner-scenen i "Pulp fiction", men den är jättebra. Hela slutet med upploppet på fängelset är bra. Woody Harrelson är i sitt esse i intervjun. Även Juliette Lewis får en scen som påminner mig lite om scenen mellan Patricia Arquette och James Gandolfini i "True romance". I denna film är det Tom Sizemore som spelar rollen som våldsam man. Han får dock vad han förtjänade...

Robert Downey Jr är för mig alltid ett dragplåster till en film, men i denna är han svag. Jag stör mig på hans australiensiska dialekt. Varför i hela friden ska han vara en aussie? What's the point?

Kul att se Hank Moodys agent Charlie Runkle i en liten roll som nyhetsproducent...

Tyvärr överväger det negativa. Oliver Stones pompösa tendenser exploderar i "The Wall"-influerade animerade scener som är helt värdelösa i en film som denna. Satiren över massmedias blodstörst är smärtsam övertydlig. Under filmens inledande "titles sequences" fick mig att tänka på "A clockwork orange". Han hade verkligen höga ambitioner med denna film den gode Oliver.

Måste avsluta med något positivt. Det är sedan gammalt. Jag gillade musikvalen! Mycket bra musik. Vi fock höra både Peter Gabriels "The rhythm of the heat" och Lou Reeds "Sweet Jane". Najsigt!

Jag ger "Natural born killers" tre missed opportunities av fem möjliga.

Betyg: 3/5

JFK (1991)

Idag är det filmspanartema igen och denna gång är temat Konspirationsteorier. Jag brukar ju skriva listor vid dessa tillfällen, men ibland diskar jag istället av en film som passar in på temat. Det är enklare att välja listalternativet om man gillar genren och temat i fråga, och eftersom jag faktiskt inte är speciellt svag för filmer om konspirationsteorier har jag valt att se the mother of all consperacy theories - Oliver Stone's JFK istället för en lista.

70-talet var konspirationsteorifilmernas guldålder. När jag nyligen behandlade det decenniet såg jag mycket riktigt några filmer i genren. En av dem var Marathon man. Jag fann den tråkig och mycket överreklamerad. Döm om min förvåning när alla som kommenterade min revy gillade filmen mer än mig! Det är uppenbarligen jag som har den avvikande åsikten jämfört med "det normala" i detta fall. Movies-Noir ger den en fyra, Jojjenito likaså, Fiffi gillar 70-talsthrillers och ville se den, Sofia minns att hon gillade den och Filmitch likaså. För mig var det en mycket svag tvåa och tredje svagaste filmen av de 23 jag såg från 70-talet. Det var inte förrän på senaste filmspanarträffen då jag (äntligen) träffade någon som inte heller gillade filmen. Det var den mycket gode och intelligente vännen Fredrik förkunnade att han INTE gillade Maratonmannen! Puh, jag trodde ett tag jag var utsatt för en filmspanarkonspiration! :-)

Så det blir ingen lista från mig idag. Istället bestämde jag mig alltså för att fylla ett stort hål i min filmografi. Oliver Stones storfilm JFK med helylle-präktot Kevin Costner i huvudrollen.

Ni känner ju alla till handlingen så den skippar jag. Jag misstänker att det inte är många som läser denna blogg som inte sett filmen. Vad kan man då säga om detta? Den är extreeeeemt lång. Den är föööööör lång. Jag var inte underhållen på en nivå som krävs för att det ska vara ok att vara så himla lång. Jag säger till O Stone: "Inte ok!"

Jag var inte speciellt underhållen över huvud taget. Stone har en underton i många av sina filmer som för mig signalerar en självgodhet. Han verkar vara en riktig besser wisser. En del kan säkert se det som att han kämpar för sanningen och att avslöja "the man" men ha gör det på ett så pompöst och allvarligt sätt att jag nästan dör av uttråkning. Var är glimten i ögat? Var är lite självdistans? Var är ödmjukheten över att han kanske inte har den exakta sanningen?

En annan sak jag kom att tänka på är att Stone försöker dränka oss med detaljer om vad som hände. Jim Garrison (Kevin Costner) kommenterar väl till och med att den där stora statliga utredningen var så lång och detaljrik att ingen annan än han själv orkade läsa hela. Det är lätt att dränka eller dölja sanningen i en stor mängd detaljer! Och det är lika sant för en film som för en utredning! JFK var för lång och den bågnar under sin egen tyngd. Alla scener mellan Garrison och hans familj är svintråkiga och det mesta av delarna där Garrisons team utreder Tommy Lee Jones Clay Shaw är likaledes tråkiga.

Det som är spännande är tesen om en konspiration och rekonstruktionen om hur det kanske gick till. Det var en scen som jag sett på Seinfeld tidigare, den med Wayne Knight i centrum, "Back, and to the left. Back, and to the left... Back, and to the left." Det är inte ett bra tecken när detta, minnet av en scen i Seinfeld blir filmens höjdpunkt för mig. Kolla in när Jerry inte kan hålla sig för skratt vid 3:01 i klippet. LOL.

Vad tror jag då om konspirationsteorin? Kan man tänka sig att militärindustrin, armén och omoraliska politiker konspirerar mot en president som driver politiken i "fel" riktning? Japp, självklart! Är det troligt att militärindustrin, armén, CIA, Secret Service och omoraliska politiker dödade Kennedy och att ingen har läckt detta till pressen under 50 år? Nja, knappast va?

JFK som film är bättre än Dansar med vargar i alla fall. Båda är filmer från eran då Kevin Costner hade en aura av politisk korrekt sötsliskig världsräddare... Tänk Bono och Sting. Trist och blä. Filmen blir därmed trist och blä också. Nu blev jag sugen att se om The wolf of Wall Street istället...

Jag ger JFK två svaga bevisningar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

PS, mina konspirationsfilmfavoriter (inte en lista-lista men väl en mini-lista): The conversation, All the presidents men, The Pelican brief, Enemy of the state, Conspiracy theory, the Bourne-trilogy.

PPS, egentligen skulle mina filmspanarkompisar också skriva om konspirationsteorier, men jag vet faktiskt inte riktigt vem som har skrivit inläggen på deras bloggar just idag. Bilden i Jojjenitos header ser lite skrev ut, och faller inte skugga fel där på bilden? Kan det verkligen vara ett av Jojjes inlägg? Har hans blogg blivit kapad? JAG VET DET INTE!!!!
Jojjenito
Flmr
The velvet café
The nerd bird
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Fredrik on film
Filmitch
Mackans film
Har du inte sett den? (podd)
Absurd Cinema

The Fugitive (1993)

Dr. Richard Kimble: I didn't kill my wife!
Gerard: I don't care!

Jag hade precis för mig att det fanns fler tågscener i The fugitive men det är ju faktiskt inte så många. Dr Kimble startar sin flykt efter den spektakulära kraschen mellan ett tåg och den buss han och några andra fångar transporteras i. Senare under filmen finns där en minnesvärd scen med Dr. Kimble och den enarmade mannen på ett tunnelbanetåg. Det är där The janitor från Scrubs dyker upp som tågpolisen. Ni har väl sett det Scrubs-avsnitt då de pratar om hans roll i The Fugitive? Meta.

Jag såg om denna film i alla fall inför tågtemat men filmen fick till slut inte plats på listan. Hade jag då sett om filmen i onödan? Nej, det tycker jag verkligen inte. Den är fortfarande en helt ok thriller. Harrison Ford är bra som Kimble även om han i vissa scener verkar gå på autopilot. Tommy Lee Jones vann en oscar för den till synes kallhamrade polisen U. S. Marshal Gerard som jagar honom. Jag tyckte dock att han var coolare när jag såg filmen för första gången. Nu upplevde jag jargongen i Gerards team lite på den töntiga sidan. Det är mycket viftande med händer och fingrar som ska visa hur samspelta de är och hur de kommunicerar utan att behöva prata. Jag fann det häftigare förr. Ändock gillar jag denna typ av sammansvetsade gäng, men det går lite överstyr i denna film. Nu när jag ser om filmen tycker jag inte att Lee Jones är värd en oscar för insatsen.

Bästa birollen står istället Jeroen Krabbé för i rollen som dr. Charles Nichols. Han är lustfyllt lysande i denna film. En annan stjärna tändes i denna film - Julianne Moore. Hon var väl inte direkt purung när hon gjorde denna film, runt 33 år, men det var väl ändå hennes genombrottsfilm. Senare under året kom Short Cuts och då var hennes läppar på allas läppar. Så att säga.

Här i The fugitive var hon så bra i den lilla rollen som dr. Anne Eastman att hon upptäcktes av självaste maestron Steven Spielberg och därefter fick hon en roll i hans andra Jurrasic Park-film. Så kan det gå.

Som slötittarfilm håller The fugitive mycket bra. Som thriller är den helt ok och om det inte vore för vissa lite fåniga manér från polisgänget hade den kunnat varit från i år och inte hela två decennier gammal.

Jag ger The fugitive tre konspirationer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

  

Lincoln (2012)

Abraham Lincoln: I am the President of the United States of America, clothed  in immense power! You will procure me those votes!

Jag har sett Steven Spielbergs mastodontfilm om USA's sextonde president Abraham Lincoln. Lincoln har kallats USA's bästa president genom tiderna. Filmen Lincoln behandlar en kort, kort period i den älskade republikanska presidentents liv. Den period då han fick igenom konstitutionens trettonde tillägg, det om att förbjuda slaveriet.

Det var med mixade känslor jag satt mig ner för att se filmen. Ibland kan jag känna lite aversion mot de mest pompösa storfilmerna som fabriken i Hollywood producerar. Jag håller mig oftast borta från dem. Dessutom brukar jag finna procedurfilmer som beskriver verkliga händelser lite smått tråkiga. Senast var det Argo som var bra gjord och spännande i vissa delar, men som ändå lämnade mig lite otillfredsställd.

Men å andra sidan tycker jag att ämnet i Lincoln var mycket spännande och jag är sedan länge ett stort fan av politiskt drama t.ex. i form av tv-serien The West Wing. Jag gillar pratiga filmer som attraherar "hjärnan", intellektet, som omväxling till actionfilm, komedier och relationsdramer som allt som oftast talar till "magen".

Nu föll de sig så att jag råkade ut för ett sammanträffande. Den senaste veckan har jag sett igenom den utsökta tv-serien Homeland, säsong 1. I elfte avsnittet åker några till Gettysburg, Pennsylvania, och besöker platsen för det berömda slaget. En av karaktärerna citerar President Lincoln, precis som han citeras i filmen i fråga:

Fourscore and seven years ago, our father brought forth upon this continent a new nation, conceived in liberty and dedicated to the proposition that all men are created equal...

Lincoln är en mer intressant än bra film. Det är en enda lång historielektion och den är säkert nyttig för de amerikanska skolorna. Samtidigt är den på tok för lång, lite seg och småtrist. Den är otroligt pratig. Jag brukar ju som sagt älska pratiga filmer, men detta gick över mitt huvud. Jag orkade inte hänga med i alla politiska manövrar. Handlingen och huvuddragen i hur de lyckades få till en kvalificerad majoritet (2/3) i representanthuset fattade jag förstås, men finliret och de säkert briljanta nyanserna gick mig förbi.

I filmen pratas det om en politiker som inte överraskar och som därmed inte kan gå långt i sin politiska karriär. Man kan prata om överraskningar inom filmvärlden också. Spielberg, en filmskapare som bevisligen har gått långt i sin karriär, överraskar mig över huvud taget inte med denna film. Lincoln är precis som jag trodde när det handlar om film från den mannen. Den är just den typ av episka monster som än en gång bevisar att Hollywood har blivit en likformad riskminimeringsmaskin.

Överraskningen i denna film kom från ett helt annat, och för mig oväntat håll (Duh!).

För mig var det inte en lockelse att se Daniel Day-Lewis som huvudrollsinnehavare, men jag måste säga att jag blev mycket positivt överraskad av den gode karaktärsskådespelaren. DDL var barmhärtigt lågmäld som Lincoln. Han gav sin karaktär en humor som jag aldrig trodde mig få se. Komplex karaktär, det där. En lustig liten detalj var att i mina öron lät den sextonde presidenten som den fyrtioandra på rösten!

Övriga skådespelare var stabila men ingen stack ut över mängden, vilket inkluderar Sally Field.

Jag ger Lincoln tre historiska bedrifter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

In The Valley Of Elah (2007)

It's an international distress signal.

In the Valley of Elah kan mycket väl vara den bästa filmen om Irak-kriget som kommit ut hittills. Den starkaste utmanaren skulle vara Kathryn Bigelows The hurt locker som vann en oscar för 2009 års bästa film. Jag har svårt att välja vilken av de två filmerna som är bäst. De är både olika och lika. Sen finns det också flera starka dokumentärer om kriget, men jag tänker på "vanliga" spelfilmer nu.

Denna film bygger löst på verkliga händelser. Tommy Lee Jones spelar Hank, en pensionerad armépolis, som letar efter sin försvunne som Mike. Sonen har precis kommit hem från Irak-kriget men försvunnit före Hank hann prata med honom. Till sin hjälp får Hank den lokale polisen Detective Emily Sanderson som spelas av elitskådespelerskan Charlize Theron.

In the Valley of Elah påminner en hel del om John Travoltas film The general's daughter, vilket för övrigt är en mycket bra film, men den är inte lika Hollywoodsk eller glassigt producerad som The general's daughter. Detta är istället en långsamt berättad thriller med utsökta skådespelarprestationer. Filmen påminner också lite om No country for old men för att de är inspelade i samma miljö och både Tommy Lee Jones och Josh Brolin är med i båda filmerna. Tommy Lee Jones är en suverän skådespleare som förtjänar större uppmärksamhet än vad han ofta får. Han har inte riktigt slagit igenom till det yttersta toppskiktet av skådespelareliten i Hollywood. Charlize Theron har bevisat sig gång efter annan. Här får hon verkligen spela ut i en roll som kräver både finess och styrka. Jag kan inte annat än tycka att hon var bortkastad i Prometheus...

In the Valley of Elah är spännande, gripande och tänkvärd. Det är inte en skrikig actionfilm, den utspelas inte ens under kriget utan efter hemkomsten. Om man vill visa hur hemskt krig är kan man antingen visa det via hemska krigsscener, eller som här, visa det genom hur det påverkar de unga män som genomlevt det och kommit hem levande (?) ...

Jag har för mig att denna film blivit hårt kritiserad i hemlandet USA. Jag tror att det är naturligt att amerikanarna inte kan se på Irakkriget, som för dem fortfarande pågår, på ett objektivt sätt. Det är ganska givet att det är "med oss eller mot oss"-mentalitet som förhärskar. Vi svenskar skulle antagligen betett oss exakt likadant om vi låg i krig.

Denna film är inte "med" eller "emot", den är ett nödrop.

Jag ger In the Valley of Elah fyra fallna kamrater av fem möjliga.

Betyg: 4/5

It means we're in a whole lot of trouble, so come save our asses because we ain't got a prayer in hell of saving us ourself.

En signal