In the Grey (2026)

"Men vad tusan detta är ju Guy Ritchies nya film, vad härligt" tänkte jag när förtexterna rullade. 

Jag hade valt filmen på genre och att det var Henry Cavill och Jake Gyllenhaal i huvudrollerna. Det verkade vara en lovande film enkom på deras egna meriter. Nu blev det added value med Guy Ritchies handhavande och glimt i ögat. Han förstår att man inte behöver ta allt på så himla stort allvar.

Javisst, jag är ett fan av Ritchies filmer, inte minst de som kommit ut senaste åren. The Gentlemen med Matthew McConaughey och Hugh Grant var en stor positiv överraskning och superbt underhållande. Wrath of Man med Jason Statham var en svettig thriller helt i min smak. Operation Fortune: Ruse de Guerre med Jason Statham (igen) och Hugh Grant (igen) var en underhållande liten dagsslända och The Ministry of Ungentlemanly Warfare med Henry Cavill och Alan Ritchson var överraskande som tusan då den visade sig vara en BOATS. Jag har också sett The Ciovenant med Jake Gyllenhaal och den var helt ok, kanske lite mer åt det seriösa hållet, men underhållning för stunden ändå.

Ok, så jag gillar Guy Ritchie. Han verkar ju också gärna återkomma till välkända skådespelare som han arbetat med tidigare. Här har vi då Henry Cavill (igen) och Jake Gyllenhaal (igen) som arbetar för Eiz González karaktär, en ung och vacker kvinnlig förhandlare inom big business på gränsen mellan lagligt (vitt) och olagligt (svart), dvs In the Grey.

Damn, vad jag gillade vad jag såg. Perfekta filmen för en fredagskväll efter en lång arbetsvecka. Ok, så snart filmen är slut och man börjar dissikera detaljer så håller det ju inte. Manus läcker som ett såll, men wtf det gör ju inget med en film som denna. Den ska bara leverera på vad den lovar; en thriller med snygga människor som gör coola saker och en hel del action.

Filmen är uppbyggd som en heist movie där vi ser planering och genomförande som såklart inte blir exakt som de tänkt sig. Givetvis är uppdragsgivare i denna värld inte att lita på, något som Roger Moore och Richard Burton fick lära sig redan i De vilda gässen från 1978.

Jag väljer att hylla upplevelsen under titten över petigt och surt analyserande i efterhand.

Betyg: 3/5

The Sisters Brothers (2018)

Var lite sugen på att täppa igen några hål från filmåret 2018 och Jacques Audiards western The Sisters brothers var ett enkelt val. Jag gillar westerns och enkom miljön gör att jag har en positiv grundinställning till dem.

Vi får följa bröderna Sisters som livnär sig som bounty hunters i en era där det kvittar om de olyckliga tas tillbaka till lagmannen levande eller döda. The Sisters lägger inte fingrarna emellan. Men kan det finna mer i livet än att rida runt i ödemarken och döda busar?

Denna hade gått lite under radarn för mig men det lilla jag snappat upp var mestadels positivt. Filmen saknar sannerligen inte storstjärnor med John C. Reilly, Joaquin Phoenix, Jake Gyllenhaal, Riz Ahmed och den gamla hjälten Rutger Hauer i spetsen. 

Jag har nog allt ganska stora problem med energin som Joaquin Phoenix tar med sig in i filmer med några få undantag (se Her eller C'mon c'mon till exempel). Filmens första halva domineras av herrar Reilly och Phoenix och det var inte speciellt spännande, jag var närmast uttråkad. 

Men sedan tar historien vändningar och Gyllenhaal och Ahmed fick större utrymme vilket gjorde att filmen levde upp och andra halvan är klart starkare. 

Allt som allt är detta en film som är helt ok, men som klart kan rekommenderas till alla som älskar westerns.

Betyg: 2+/5

The Covenant (2023)

The Covenant är en påhittad historia om en av amerikanarna anställd afghansk översättare som råkar illa ut då hans kollegor åker hem till USA. Den bygger inte på en specifik historia utan på en verklig situation rent generellt sett. 

En av mina käpphästar är att vissa genrer vinner på att vara BOATS, based on a true story, och det är framför allt krigs- och sportfilmer. Problematiken filmen behandlar är välkänd, den har också kommit upp angående översättare som arbetade med de svenska trupperna som stationerades i Afghanistan.

Filmen är regisserad av Guy Ritchie och den är ett avsteg från hans vanliga actionkomedier som ingen tar på allvar. Denna film har ett budskap och handlar om ett verkligt problem. Vet inte om det var hans samvete som hört av sig eller om det bara för att "casha in".

I huvudrollerna ser vi en vältränad och skäggig Jake Gyllenhaal som Master Sgt. John Kinley samt det för mig nya ansiktet Dar Salim som översättaren Ahmed Abdullah Yousfi. Skådespeleriet var innerligt dvs de båda var seriösa och gav allt för sina karaktärer. Personligen tyckte jag att Salim var filmens standout. Han hade en mindre yvig roll än Gyllenhaal men han hade ett stoiskt lugn och vemod som jag uppskattade mycket.

Filmen var i partier mycket spännande. När slutet närmade sig var jag nyfiken på att se vilket typ av slut de skulle välja; det realistiska eller ett Hollywood-slut. Det realistiska hade varit sorgligt, tungt och antagligen lämnat åskådaren med en massa obehagliga tankar. Hollywood valde Hollywood tråkigt nog.

Betyg: 2+/5

Spider-Man: Far from Home (2019)

Sådärja, DÅ var Phase 3 slut och med den har vi fått den sista installationen av Infinitysagan. Sista filmen är en liten avrundning och en touch av "vad hände sen". Och liten är också denna film, i alla fall om man jämför med Infinity War och Endgame.  Men det är ok och vad man förväntar sig.

Det finns en hel del bra saker i denna film, men också delar som inte funkar fullt ut i mina ögon. Men låt oss börja med det som är bra!

Jag älskar humorn i filmen. Den lever väldigt mycket på en varm och ibland nostalgisk humor. Ned och Bettys kärlekssaga var den mest lysande subplotten. Men allra bäst var hur filmen knöt ihop Infinitysagan och visade efterspelet. Vilken hjälte Tony Stark blivit! Stora leenden från mig. Såg ni alla målningar och planscher som hyllade honom? Inledningsscenen med skolelevernas hyllning till de fallna hjältarna var underbar, både rolig och känslofull. Jag gillade skarpt att de faktiskt adresserade "the blip"-problematiken. Det var ju något vi nördar funderat över några varv sedan Endgame. Sen gillade jag Happy och aunt May, roliga saker mest hela tiden.

Tom Holland är charmig som Peter Parker, jag gillar honom. Jon Favreau gör mig alltid glad. Marisa Tomei, Cobie Smulders och Samuel L. Jackson var härligt att återse. Jake Gyllenhaal var riktigt bra som Quentin Beck. De lyckades sälja in att han skulle kunnat bli den nye Tony Stark. Men så blev det nu inte riktigt. Det var också riktigt bra att de skalade ner hotet från Endgame till att "bara" bli en galen veetenskapsman. Ett tag var jag orolig att alla big bads skulle vara fantasymonster "over 9000".

Filmen är dock riktigt svag då det gäller actioninnehållet. Dessutom är hela Mysterio-grejen direkt svag. Illusionstricket är ungefär lika dåligt som Bonds osynliga bil i "Die another day". Det kändes inte det minsta rimligt, ens i den värld vi lärt känna i MCU-serien. Detta med att Spider-Man fajtas mot vattenmonster, eldmonster och till sist en stark vind, en bris(?) med sina små klibbiga trådar och sin vighet var smått skrattretande. De actionscenerna funkade inte alls på mig. Jag fick aldrig känslan att det fanns några riktiga stakes, inte ens på en liten eller personlig nivå.

Men karaktärsutvecklingen, relationerna, när Peter fick Tonys glasögon. Det var riktigt najs! Kul manick. Jag undrade länge hur Peter skulle lyckas återfå kontrollen över EDITH efter att han lämnat iväg den (kontrollen). Men det gick ju väldigt enkelt. Så kan det vara ibland.

Filmen har två extrascener, en mid credits och en post credits. Mid credits var en liten charmig scen med Peter och MJ som slutade i en ren cliff hanger inför tredje filmen, av tre får man väl anta? Post credits-scenen hade gärna fått vara en störtskön tease inför nästa Asguardians of the Galaxy, kanske med en staring contest mellan Peter Quill och Thor? Men nej, istället ryckte de undan mattan från under publiken och sköt sin egen film i sank med att vsia att Fury och Hill hela tiden varit några gröna marisaner. Dålig tease inför nästa Captain Marvel och extremt trist slut på denna film.

Som helhet är filmen en mindre "viktig" del av hela Infinitysagan om 23 filmer. Jag kommer se om den med glädje för humorn, nostalgin och karaktärerna, men som helhet var den inte tillräckligt bra för att komma på övre halvan av serien.

Jag ger filmen en stark trea.

Betyg: 3+/5

 

Life (2017)

Det var kul att råka se Life och The Andromeda strain från 1971 nära varandra. Båda handlar om hur människan kämpar mot en utomjordisk organism som hotar att ta över jorden. I The Andromeda strain sker det mesta i en underjordisk bunker och i Life tar det mesta plats på ISS. Båda filmerna har riktigt intressanta premisser men båda har också svagheter.

Life är svenske Daniel Espinosa tredje film i Hollywood. Trots några mycket kända skådespelare känns denna film dock inte helt solid. Det känns som en b-film, en av alla dessa sci-fi som slängts ihop utan genomarbetat manus och där man som åskådare förr eller senare tappar tron på historien efter något ologiskt klavertramp. Jake Gyllenhaal, Ryan Reynolds (som också var med i Espinosas Safe house) och Rebecca Ferguson är de kändaste namnen. Till dem har vi några för mig helt okända skådisar.



Filmen inleds spännande och själva grundkonceptet, filmens "elevator pitch" är helt ok. Javisst är det något av en upprepning av fröet som hela Alien-serien bygger på. Människor mot en mordisk liten krabat som växer sig snabb snabbt, snabbt. Sen blir det skrikande och springande i korridorer.

Tyvärr tappar filmen mig någonstans i mitten när manus blir allt för sloppigt. Det är scener där dessa experter är usla på sitt jobb vilket stör mig och gör så att jag kastas ut ur illusionen filmen byggt upp. Det finns också scener som är helt ologiska. Tänker på en scen där de hade satt ett rum i vakuum och sedan blir det rörigt; vakuum, läckage ut i rymden och blåst, allt på en gång.



Trots att jag försöker hålla uppe intresset bryts jag ner av dåligt genomförande. Några exempel på svag filmiskt berättande. Hela grundpremissen förmedlas via text i inledningen av filmen och den texten är lång och rörig. Vad som visade sig vara ett mycket enkelt upplägg kändes onödigt komplicerat. Två. En hel del exposition i dialogen från de stackars skådisarna... Efter att vi sett på en skärm hur de kan tracka monstret utbrister en av astronauterna "We can track it!" Kom igen, behandla oss inte som idioter. Senare en astronaut sitter och fryser väldigt tydlig. Ut i intet säger astronauten "I'm cold". Yeah right... Tredje exemplet är att filmen är så uselt klippt i vissa partier att det är svårt att se och få en känsla för vad som händer och när en stor twist händer känner man sig bara blåst på konfekten, allt på grund av den dåliga klippningen. Den scenen hade vunnit på att klippts ner ordentligt så hade kanske överraskningen fungerat bättre?

På tal om actionscenerna i filmen så är de ok för det mesta. Tyvärr bryts de allt som oftast av med långsamma scener där en eller annan av karaktärerna stirrar ut i rymden och uttalar några korta kvasifilosofiska funderingar. Ett försök att göra filmen djupare kanske. Resultatet blir en ryckig känsla och en film med dåligt tempo.

Jag ställer mig lite frågande till varför Gyllenhaal ställde upp på detta och ger Life två livsfarliga maneter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Nocturnal Animals (2016)

Nocturnal animals är den andra filmen från Tom Ford. Amy Adams och Jake Gyllenhaal spelar huvudrollerna. En massa bra skådisar i biroller. Så snygg att man kan skära sig på den. Briljant skådespeleri. En högtid för filmälskare.

Susan (Amy Adams) är en extremt framgångsrik kvinna inom konstvärlden i Los Angeles. En dag får hon ett paket skickat till sig från hennes exmake Edward (Jake Gyllenhaal). Han har skrivit en roman som han dedikerat till henne och han vill att hon ska läsa den. Susan läser boken med stigande bestörtning då den på ett otäckt sätt påminner henne om sin tid med Edward och deras break up.

Man ska gå in och se denna film utan att veta allt för mycket om handlingen och därför väljer jag att inte skriva mer om den här. Man kan varken diskutera filmens struktur eller dess slut utan att spoila skiten ur filmen så jag håller på mig. Men det är lugnt att nämna att filmen utspelas i tre dimensioner; dels nutid, dels för länge sedan när Susan och Edward var ett par och till sist har vi romanens handling som vi ser utspelas allt eftersom Susan läser boken.

Wow, vilken rysligt häftig film! Den är supersnygg såklart men framför allt imponerar Tom Ford med ett otroligt tajt regisserande. Filmen håller mig i ett järngrepp i princip hela filmen igenom. Och en scen på en ödslig landsväg om natten var en av de mest nervpirrande och tajta scener jag sett på bio på länge. Helt klart en kandidat till bästa scen under festivalen för mig...

Filmen är en blandning av relationsdrama och hämdthriller. Finns det till och med en aningens lite psykologisk horror däri tro? Jo, jag tror bestämt det. Amy Adams briljerar i huvudrollen. Jag känner hennes ångest som om den vore min egen. Det är en roll som inte har fasligt mycket repliker men allt sägs i ansiktet på ett sätt som bara kan göras av skådespelare som har full koll på läget. Rollen är mer besläktad med hennes Peggy Dodd från The Master än Giselle från Enchanted. Jag la märke till en lite detalj som jag är säker på att Tom Ford noggrant planerat och skapat. I en scen från förr säger Edward att Susan har ledsna ögon. Då när hon var yngre syns det inte speciellt tydligt, men i alla nutidsscener ser det verkligen ut som att hon har ledsna ögon. På något sätt har de lyckats få hennes ögon att ständigt se nygråtna och tåriga ut.

Jake Gyllenhaal är mycket bra i en roll som kräver en hel del range. Han grundar sin Edward bra. Biroller som jag la märke till spelades av Michael Shannon, Isla Fisher (hon är så lik Amy Adams!), Ellie Bamber, Aaron Taylor-Johnson (fast jag kände inte igen honom!), Jena Malone, Michael Sheen (underbar i liten roll), Laura Linney (rätt ålder)... Alla givetvis top notch. Vilken cast!

Nocturnal animals följer trenden under årets festival att handla om brutna familjerelationer. Den är snygg som attans (har jag sagt det redan?) och spännande i sina thrillermoment och obehaglig i sitt ångestmoment. Det är en film som kommer stanna i mitt huvud en längre tid och jag misstänker att den kommer låta höra av sig när det närmar sig oscarstider. Tom Ford är en rackare på det här med film alltså! Festivalens bästa film (vid tiden för denna visning...)

Jag ger Nocturnal animals fem metaforer av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Everest (2015)

Tidigare i veckan hörde Fiffi av sig och frågade om jag ville hänga med på den nya filmen Everest på lördagen. Jajamän, utropade jag. Efter att ha spenderat en vecka på hög höjd uppåt en 4000 meter hade jag provat på det där med att uppleva att kroppen får för lite syre i miniformat. Klättrarna på Everest utsätter sina kroppar för syrebrist på en helt annan nivå... Jag är allmänt fascinerad av äventyrare som tar sig an till synes omöjliga uppdrag och historier om bergklättring är alltid jättespännande tycker jag.

Men den största anledningen till att jag ville se filmen är för att jag läst Jon Krakauers bok "Into thin air" som filmen till stor del är baserad på. Det är en av de mest fascinerande och gripande böcker jag läst och helt klart på topp 10 bästa böckerna jag läst. Jag var mer eller mindre besatt av händelsen på Everest i maj 1996 efter jag läst boken.

Jag hade ganska höga förhoppningar om filmen och jag var mer eller mindre ospoilad. Det enda jag visste var att filmen hade en stjärnspäckad rollista med idel Hollywood-kändisar. Vad sägs om Josh Brolin, Jake Gyllenhaal, Kiera Knightly, Jason Clarke, John Hawkes, Emily Watson, Sam Worthington med flera?

Filmen var bra! Den var dock inte i närheten av så bra som boken var. Varken filmen eller boken pekar ut någon som "bad guy" eller överdriven hjälte. Det är bra, men det boken gör bättre är att med tydlighet beskriva vad som hände och vem som gjorde vad. I alla fall så gott som det gick att reda ut dessa saker. Krakauer tog lång tid på sig för att verkligen gå till botten med vad som hände. Det var en viss oenighet om vad som hände exakt på berget i stormen.

Filmen är dock lite mer grumlig. Jag hade ju händelserna ganska klara för mig i huvudet och kunde därmed lappa ihop vad som hände på duken, men jag vet inte hur enkelt det var för Fiffi och andra som inte läst boken. Jag önskar att filmen hade kunna vara tydligare med vissa av de mest avgörande misstagen som begicks.

Annars satt jag på helspänn mest hela tiden. Det var extra olycksbådande att se filmens första hälft då jag visste vilka som skulle överleva och vilka som skulle förgås. Jag tycker nästan att första halvan var mer spännande än den dramatiska sista delen, även om det var i slutet som alla dödsfallen skedde.

Filmen är spektakulär i sitt utseende. Jag fattar inte riktigt hur mycket som är filmat på plats och hur mycket är fejk. Man kan i alla fall konstatera att naturen där uppe på världens tak är vidunderligt vacker. Tänk att jag en gång när jag var ung nästan fick åka med på en expedition till Nepal. Annan story...

Skådespelarna skötte sig över lag bra. Jake Gyllenhaals uppspärrade ögon - check, Kiera Knightlys alienhaka - check och Emily Watsons genomskinliga hud - check.

Detta var en mycket bra film som berörde mig till tårar men som ändå inte skakade om mig som jag hoppats (och som boken gjorde). Den ska ses på stor duk och ta mig tusan om den ändå kanske inte skulle funka allra bäst i 3D? Fiffi och jag såg den dock i 2D.

Jag gillade verkligen filmen, men då bilderna jag hade i mitt huvud från boken inte alltid stämde överens med filmen blev känslan något mixad. Ikväll ger jag därmed Everest endast tre syrgastuber av fem. Kan mycket väl jacka upp den ett halvt snäpp när jag smält intrycken...

Betyg: 3/5

Vad tyckte då Fiffi? Fick hon svindel? Tappade hon andan? Läs här.

Läsa mera:
Bra wikisida om tragedin.

Sagarmatha - Mother of the Universe

Southpaw (2015)

Imorgon har boxningsfilmen Southpaw med Jake Gyllenhall premiär på biograferna. Igår höll MovieZine.se i samarbete med Scanbox en bejublad förhandsvisning av filmen. Jag var där och med mig bjöd jag min gode vän Plymschen. Vi gick dock inte på röda mattan, det överlämnade vi åt en ärrad Börje Salming och de andra kändisarna som släntrade in kort tid före utsatt tid. Väl inne på biografen Park klumpade vi ihop oss med filmspanarkompisarna Fiffi och Christian. Då filmen tog slut applåderade den vältaliga publiken hyfsat entusiastiskt.

Det enda jag visste om filmen var att den antagligen handlade om boxning (pga namnet) samt att Jake Gyllenhaal så extremt biffig ut på postern. Man kan med fördel gå på bio helt utan att veta något om filmen i fråga. Det är alltid mer spännande att se en film helt ovetandes och som i detta fallet med en film som ibland tar oväntade vägar blir upplevelsen starkare då ett mått av överraskning infinner sig.

Gyllenhaal spelar här boxaren Billy Hope. Hans fru Maureen spelas av Rachel McAdams. Det är otroligt kul att se Mcadams i roller som denna och den hon gör i tv-serien True detective. De är båda långt från hennes genombrottsroller i filmer som Wedding crashers och The Notebook. Jag såg tidigt att hon hade något extra men trodde också att hon kanske var för snygg för att få full cred för vad hon gjorde. Jag har tidigare varit inne på detta och nu tycker jag att man kan säga att hon har etablerat sig för den breda publiken också. Ni hörde det först här på bloggen. Det är bra att betala uppmärksamhet när man läser Fripps Filmrevyer!

Jag vill inte avslöja för mycket om handlingen i filmen, nej, jag vill inte avslöja något alls egentligen. Detta är mer ett mänskligt drama än en renodlad boxningsfilm. För det är jag tacksam då jag tycker att boxningsfilmer är svintråkiga titt som tätt. Filmen är dock tyvärr ojämn under första halvan. Den stabiliseras under slutet, framför allt efter Forest Whitakers karaktär kommit med i handlingen. Whitaker är mycket stark i en av birollerna. I andra roller ser vi rapparen 50 Cent och miss Moneypenny själv, Naomie Harris.

Billy och Maureen har en dotter på cirka tio år. Hon spelas av lilla Oona Laurence som gör det riktigt bra. Jag blev lite imponerad av hur lik hon var Rachel Mcadams, speciellt runt ögonen. Det är kul när de lyckas så bra med castingen. Man får se det som en bonus när likheter mellan mor och dotter på film blir så slående då det ändå handlar om skådespelare som inte är släkt.

Men det är Jake Gyllenhaal som står i centrum i denna film. Han gör ett kraftfullt porträtt av den groggige sluggern. Tyvärr når inte hans tolkning av Billy ända fram. Precis som filmen i helhet är han ojämn under filmens gång. Ibland bränner det till men ofta saknas det lilla extra för att man ska bli golvad av hans kraft. Tyvärr tycker jag att regissören Antoine Fuqua också slarvar en hel del. Filmen känns lite ryckig och stressad. Med tanke på handlingen skulle jag föredragit att vissa scener hade fått andas som ett vin som dekanteras för att alla aromer ska kunna utvecklas. Många potentiellt starka scener blir inte lika känslomässigt tunga som de kunnat bli. Filmen blir i dessa lägen som ett omoget vin. Smakerna finns där men de har inte getts tid att blomma ut till fullo.

Southpaw är dock en bra film. Jag känner starkare för den idag än igår kväll vilket är ett gott tecken. Den otroligt mycket bättre än Foxcatcher men klart svagare än The Wrestler. Efter filmen gick vi fyra och intog en sen middag på den närliggande Vapiano, ni vet den Vapiano-restaurangen som är så varmt och fuktigt? Kön till pasta var lång så det fick bli pizza. Mellan tuggorna pratade vi om Filmfestivalen, färgsättning av biorum, semestrar och Mad Max: Fury Road. Lyckat!

Det var extra kul att Plym hängde på. Kvällen påminde om de goda tiderna när han och jag ofta gick på Filmfestivalen ihop. Nu för tiden har han inte tid för sånt längre...

Som helhet blev det i alla fall en mycket trevlig biokväll. Stolarna är notoriskt hårda på Park, när i hela friden ska de stoppa om dem, men arrangemanget var bra och sällskapet trevligt. Ett stort tack till MovieZine.se för inbjudan, och till mina kompisar för trevligt sällskap under filmen och kvällen.

Jag ger Southpaw tre hårda uppercutters av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Fiffis Filmtajm och Movies-Noir har också skrivit om filmen idag. Blev de knockade av filmen eller duckade de undan för känslostormarna?

City Slickers (1991)

Det är ett sammanträffande att jag skriver om denna film några dagar efter den gick på tv. Jag såg den i början av sommaren efter att jag påmints om den på en podcast om film som jag lyssnade på. De nämnde filmen och jag blev otroligt sugen att se om filmen. Jag kom ihåg den som otroligt charmig och mycket rolig. Som alltid då det gäller vandringar nerför minnenas aveny är det vanskligt att veta vad ur minnet som fortfarande gäller.

Nej, men detta var väl trevligt. Den är dock långt från så bra som jag kom ihåg den. Skräcktanke. Är Wild hogs också sämre än som jag minns den? Åter till City slickers. Billy Crystal spelar säljaren Mitch som förlorat sig skratt. Han är glåmig och deprimerad. Hans fru orkar inte se honom så längre och skickar iväg honom tillsammans med hans två barndomsvänner Phil (Daniel Stern) och Ed (Bruno Kirby) på en "retreat". Killarna åker på vilda västern-ranch och ska lära sig fösa kor, bli cowboys det vill säga. Som den tyste och hårde kofösarveteranen Curly ser vi legendaren Jack Palance.

Detta är en trivsam och typisk 90-talskomedi, mysig och oförarglig. Humorn är harmlös och storyn innehåller några orimligheter som i och för sig inte har någon betydelse i en film som denna. Filmen lever på Billy Crystals charm och personkemin med hans skådespelarkollegor Stern och Kirby. Den sistnämnde känner vi igen från filmer som Good morning Vietnam och När Harry mötte Sally. Han är den korte italienske killen.

Tyvärr var jag lite uttråkad då och då under filmens gång. Den tar väldigt god tid på sig att komma igång. Mitch är ju inte så munter i filmens inledning och resultatet blir likaledes omuntert. Under filmens andra halva finns några vagt roliga scener. Lättsam underhållning. Men inget att känna sig så uppspelt för egentligen.

Kaffekvarnen

Billy Crystal är en kul prick. Han är dock bättre i När Harry mötte Sally och Analyze this, bland andra. För de är väl bra fortfarande i alla fall?

En liten kul curiosa är att vi ser en mycket ung Jake Gyllenhaal som Mitch's son. Första rollen! 

Jag ger City slickers två pep talks av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Nightcrawler (2014)

Den avslutande filmen på Filmspanardagen var den film som först planerades in i schemat. Här har vi Jake Gyllenhaal i thrillern Nightcrawler. Detta är en storfilm som kommer gå upp på svensk bio men den kändes som en bra och spännande avslutningsfilm. Efter fikat drog vi oss mot Park (aj, får ont i rompan bara jag tänker på Park) i god tid. Visningen var utsåld. Vårt stora gäng splittrades i kalabaliken i foajén. Jag hade också fyra vänner som skulle ansluta men jag insåg snart att försöka hålla platser åt alla (crika 15 pers) skulle vara stört omöjligt så vi spreds ut inne i salongen. En grupp av filmspanare satt i alla fall på bra platser mitt i smeten. Jojje fick olyckligtvis en trasig stol. Jag satt med Jojje, Joel och Cecilia och vi pratade om en massa roliga saker före visningen drog igång, allt från restaurangrecensioner i Vasastan till swingersklubben i Sollentuna!

Jag har alltid gillat Jake Gyllenhaal sedan jag såg honom i Donnie Darko. Han är kanske inte alltid den mest lysande skådisen, han är ungefär lika bra som många andra som är beroende av manus och typ av roll för att verkligen sticka ut. Men han verkar ganska ofta välja hyfsat intressanta projekt. Förra året spelade han huvudrollerna i en av årets intressantaste filmer, Enemy.

I Nightcrawler gör Gyllenhaal sitt livs rollprestation. Han är otroligt bra i denna film. Ingen tvekan om det. Oscarsnomineringen ligger runt hörnet och väntar. Han spelar en psykopat som slår sig fram som ambulansjagande nyhetsfotograf. Han jobbar freelance och säljer sina videos till högstbjudande bland lokala TV-nyhetsstationer i Los Angeles. Gyllenhaal äger sin karaktär fullt ut. Han ser utmärglad ut via viktnedgång eller sinnrik sminkning. Han har i alla fall ett utseende som får mig att tänka på en rovfågel. Hans karaktär Louis Bloom får mig att tänka på en mindre charmig Dexter Morgan. Precis som Dexter verkar det som att Louis inte vet hur man pratar med andra personer och det mesta han säger låter som taget ut en självhjälpsbok, instruktionsbok för telefonförsäljare eller annan gojja han läst på internet.

Filmens andra tunga skådespelarinsats står Rene Russo för. Hon spelar Nina Romina, en chef på den tv-station Bloom säljer sina videos till. Scenen på den mexikanska rstaurangen mellan Gyllenhaal och Russo är en av de häftigaste scenerna jag sett på bio i år. Jake med galna och vitt uppspärrade ögon samtidigt som han pratar lugnt och sansat. Russo spelar scenen helt perfekt. Först är Nina lite överlägsen och närmast road, men allt eftersom Louis manipulerar henne och klipper av hennes utvägar ser vi hur hon blir mer och mer trängd i ett hörn. Suverän scen.

Ok, så skådespelarprestationerna från dessa två är top notch, men filmens handling ger jag inte mycket för. När jag kom ut från bion kändes det som att filmen slutat innan den riktigt tog fart. Vi fick en första akt men inget mer. Tydligen var hela filmens poäng karaktärsstudien av Bloom och satiren över tv-nyhetsbranschen. Det sistnämnda blev gammalt en kort bit in i filmen, visst träffsäkert men efter ett kort tag hade vi fattat galoppen. Sluta dunka mig i huvudet med övertydligt budskap. Gyllenhaals psykopat var också ljuvlig att se, men varför inte göra något med honom? Mer än bara visa att han bokstavligen gick över lik för att bygga upp sitt företag? Var är twisten? Var är kullerbyttan som gör att vi börjar ifrågasätta vår bild av honom och det han gjorde? Var är thrillern?

Till sist några ord om Bloom. Jag hörde på podden att Adam jämförde honom med Jordan Belfort (The wolf of Wall Street). Det är en bra jämförelse. Jag håller Louis Bloom som en hemskare karaktär inom alla områden jag kan tänka mig. Båda filmerna är klart intressanta och man kan inte döma filmen bara för att man inte tycker att huvudpersonen är osympatisk. Jag håller dock Nightcrawler som den klart svagare filmen av de två. Den hade en snygg yta och ett härligt monster i fokus, men jag tycker att man missade att göra något av historien.

Jag ger dock filmen ett positivt betyg, en rekommendation att gå och se den. Det är så min betygsskala är gjord.

Jag ger Nightcrawler tre saker som han ville ha av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Detta var den avslutande filmen på Filmspanardagen på Stockholms Filmfestival 2014. Låt oss se vad de övriga spanarna har kokat ihop i natten?
The Velvet Café
The Nerd Bird
Fiffis Filmtajm
Jojjenito - om film
Har du inte sett den? (Carl)
Movies-Noir

Lovely & Amazing (2001)

Den andra filmen av tre från Nicole Holofcener blev hennes andra långfilm Lovely & amazing. Denna gång är det inte karriär, pengar och livsval som kvinnorna ojjar sig över. Nu är det självbild, självförtroende och utseendefixering som står på agendan. Ganska snart började jag längta lika mycket efter Friends with money som jag längtade efter Enough said när jag såg den förra.

Lovely & amazing handlar om kvinnor (och en liten flicka) i tre generationer som har neuroser om sina utseenden. Catherine Keener och Emily Mortimer som spelar två vuxna systrar. Deras mor är änka efter sin andra man och hon har på ålderns höst adopterat en sexårig svart flicka vars mor inte var i stånd att ta han om henne för att...

Annie: She's a crack addict.

Jag älskar ju denna genre! Det är en sort American independent som närmast kan klassas som drama-komedier där dramat ofta skär djupt in i mitt centrum för känslor och komedin i bästa fall är karaktärsdriven samt svart och inåtriktad. Filmer i denna genre bygger ofta på karaktärerna och dialogen. För att filmerna då ska funka behövs minst två element. För det första behövs karaktärer som jag kan tro på och för det andra måste jag kunna sympatisera med karaktärerna, trots alla deras svagheter och dåliga sidor. Om jag inte tror på karaktären eller inte sympatiserar med dem innerst inne, skit samma om de gör misstag eller är dumma, då kommer en film som denna att falla, i alla fall i mina ögon. För att ge filmen dessa två element måste man ha ett bra manuskript och bra skådespelare som gör sina karaktärer mänskliga. Det är ibland upp till skådespelaren att genom sin rolltolkning få åskådaren att känna sympatier för karaktären, även om vi inte alltid håller med om hennes val.

Filmen handlar om kvinnans nojjor om utseende. Modern är för tjock tycker hon, yngsta dottern är knubbig vilket inte gör något (glöm aldrig Little miss Sunshine!) men tyvärr också odräglig, Mortimers karaktär är spinkig och osäker på gränsen till absurdum. Catherine Keener spelar den mest förankrade karaktären även om hon också har sin beskärda del av bekymmer. Det är lustigt på en metanivå att Mortimers karaktär är skygg om sin kropp och mycket självmedveten och ändå har vi en scen i filmen där Mortimer kör en full frontal nude-scen. Starkt av henne och scenen var rimlig med tanke på handlingen, dvs inte bara spekulativ. Hennes karaktär oroade sig om sina överarmar, jag imponerades av hennes mustiga "bush". Den kunde konkurrera med The Zohan's om störst i världen!

I Lovely & amazing är flera av karaktärerna om möjligt än mer osympatiska än i gårdagens film. Emily Mortimers karaktär kan kanske finnas i verkligheten, men hon är enligt egen utsago narcissistisk på det värsta sättet. Precis som sin mor tar hon hand om vilsna "puppies" mest för att fylla sitt eget bekräftelsebehov. Hon är osäker och jobbig. Inte speciellt intressant heller.

Barnskådespelare. Det är underbart när de är bra, men det blir mycket tydligt när de inte håller måttet. Jag tycker att den lilla flickan som spelar den vid filmens handling åttaåriga Annie inte höll måttet (som skådis!, inte bara runt midjan). Hon har lika lite liv i ögonen som Noomi Rapace. Vissa tycker kanske att total avsaknad av uttryck är hemlighetsfullt och spännande men jag finner det bara undermåligt.

Åter igen var det Catherine Keener som gjorde filmens mest sympatiska och intressanta karaktär. En annan sak som jag gillade med denna film, Friends with money och Enough said, är miljöerna. Holofcener har med dessa filmer etablerat sig som en av de främsta berättarna från södra Kalifornien och den övre medelklassen. Det är underbara miljöer som jag känner igen från Curb your enthusiasm och L.A. story.

Det lustiga är att jag brukar gilla Emily Mortimer, men här var hon inte bra alls. Detta var kanske helt enkelt inte en film för mig. Det kändes mer som att tjuvlyssna på en syjunta när tanterna drar igång sitt kackel om sladdriga magar och gäddhäng under armarna. Tråkigt.

Jag ger Lovely & amazing två Donnie Darkos av fem möjliga.

Betyg: 2/5

PS, Ok, så börjar vi se ett mönster här? Nicole Holofcener har gjort fem filmer till dags dato... Hennes femte film har legat och grott till sig till en 5/5 vid det här laget, hennes tredje film gav jag 3/5 och hennes andra film gav jag 2/5. Det lovar gott inför hennes fjärde film (Please give) medan prognosen för hennes första film (Walking and talking) inte är lika ljus.

PPS, mycket blått i bilderna ovan och nedan? Jag kommer ihåg filmen i varma röda, orangea och gula färger.