The foreigner är en ganska kall och realistisk thriller med de gråhåriga Jackie Chan och Pierce Brosnan i huvudrollen. Chan spelar en gammal man som söker hämnas sin döda dotter efter ett bombdåd i London utfört av IRA. Brosnan spelar den av den brittiska regeringen understödde minsiterns för Nordirland. Politisk thriller blandat med en ilsken action. Jackie Chan spelar här gammal och långt från sina glans dagar. Han är fortfarande en bad ass men lyckligvis slipper vi de mest akrobatiska slagsmålsscenerna. Här är det lite mer realistiskt och mindre av det komiska hoppa och kicka som jag tänker när jag ser hans namn.
Filmen är regisserad av nyzeeländaren Martin Campbell som i mina ögon är mest känd för bondfilmerna casino royale (2006) och GoldenEye (1995). Han gjorde också den mycket dugliga Edge of darkness med en arg Mel Gibson i huvudrollen. Dagens film The foreigner påminner en hel del om Darkness både till tema och feeling. Campbell är en duglig regissör där Casino roylae står ut som hans starkaste verk. Han påminner mig om den gode och underskattade Tony Scott då det gäller typer av film.
Man ska med fördel se The foreigner så ospoilad som möjligt. Jag gillar filmen och stämningen i den. Som actionfilm bryter den inga nya barriärer men den är duglig som politisk thriller även om den inte är lika djup som de vassaste filmerna i genren är. Som förströelse en tisdagskväll är den dock riktigt duglig.
Enligt imdb "The film was banned in Nothern Ireland, but it is available on Netflix."
Jag get The foeigner tre ormar av fem möjliga. Betyg: 3/5
Buck Laughlin: "Is there some process by which they physically miniaturize the dogs?"
Här i Komiska Söndagar kommer jag framför allt skriva om favoritfilmer, men jag kommer också ta chansen att se några filmer som jag inte sett tidigare. Best in show är den första av dessa "första gångs"-filmer. Christopher Guest är känd för humoristiska mockumentärer från olika subkulturer. I denna film är det hundägare och fenomenet hundutställningar som ligger under luppen.
Detta är en film som är långsam och lågmäld som ändå genererar högljudda skratt. Filmen inleds som en dokumentär och jag hinner precis undra hur detta kan bli roligt innan jag skrattar högt första gången (laktosintolerant). Sen puttrar det på. Filmen har ett underbart manus och den visar hur galna vissa hundägare kan vara. Javisst är det kanske lite skruvat här och där, men en hel del av humorn ligger i att filmen inte är för överdriven, den håller sig inom rimlighetens gräns. Jag tror att filmen ändå inte är speciellt långt från sanningen om hur vissa hundägare beter sig. Jag har sett liknande tendenser runt mig (inte min lillasyster, men andra i min närhet).
Typ av humor?
Satir! Detta är satir för hela pengen. Christopher Guest och medförfattare Eugene Levy måste ha en bra insyn i subkulturen de beskriver. Mycket av skämten känns äkta på ett kärleksfullt sätt, inte nedvärderande som det lätt skulle kunnat bli. Vi får följa ett antal hundägare på väg till och under hundutställningen. Mycket av humorn bygger på att ägarna och hundarna ofta påminner om varandra. Filmkvalité vs. humorkvalité
Svårt att separera dessa två. Som mockumentär komedi är filmkvalitén lika med dess humorkvalité. Inga andra aspekter finnes.
Manus vs. skådespelare
Enligt the interwebs är dialogen improviserad på plats. Så jag vill påstå att manus är viktigt som grund att stå på, men filmen är i detta fall ännu mer beroende av bra skådespelare och deras insatser. Och i denna film finns det massor av bra skådisar.
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
En sensmoral: Antar att det enda man kan säga efter denna film är att vi katt-människor vann, hund-människor är som alla vet helt galna i huvudet.
Två stereotyper: den första jag kommer att tänka på är Jennifer Coolidges blond bimbo och lycksökare som är gift med en extremt gammal "sugar daddy". Den andra är gay-paret med en fjolla och en lite mer straight. Kanske filmens bästa par porträtterade av Michael McKean och John Michael Higgins där den sistnämnde bara var för underbar!
Tre tropes:
A: en "goofy" tv-kommentator som inte kan ämnet alls med bisittande expert, Fred Willard och Jim Piddock. De är kanske filmens bästa duo och en fröjd för ögat. Fred Willard karaktär Buck Laughlin är enligt imdb's trivia baserad på basebolllegenden Joe Garagiola som har kommenterat en hundutställning/tävling i verkliga livet med liknande effekt.
B: Metaforen som är bokstavlig. Gerry skojjar om att han inte kunde dansa för att han har två vänsterfötter... Och så har han två vänsterfötter (bokstavligen).
C: Superälskaren som nu är gift. Cookie nämner i inledningsintervjun att hon hade många pojkvänner förr i tiden ("hundreds") och så träffar Cookie och Gerry på man efter man hela filmen igenom som hon tidigare haft sex med. Allt till Gerrys förtret. Men man måste hylla Cookies goda humör, charmiga hantering av alla före detta "uppvaktare" samt hennes till synes genuina kärlek till Gerry. Se bara deras sång tillsammans i slutet. De måste helt enkelt vara kära i varandra.
Favoritkarakärer?
Det finns så många. Gillar Cookie och Gerry, gayparet Scott och Stefan samt tävlingens kommentatorer Buck och Trevor. Meg och Hamilton Swan (Parker Posey och Michael Hitchcock) är mycket roliga i partier, men vissa av deras scener går överstyr och tappar i finess och därmed blir det inte lika roligt.
Omtittningspotential?
Jamenvisst. Detta skulle man kunna se om många gånger! Skulle gärna se den med min hundägande lillasyster Hanna! Inga jämförelser med någon i filmen för övrigt...
Slutomdöme
Jätterolig film som jag är otroligt nöjd med att jag gav chansen. Detta var så bra att jag till och med funderar på att se fler av Christopher Guests filmer inklusive The is Spinal tap som jag såg som ung och inte alls fattade (då). Betyg: 4+/5
Edgar Wright har gjort en del roliga filmer och då tänker jag speciellt på Scott Pilgrim. Därför var jag mycket nyfiken på hans senaste film Baby driver. Jag visste inte så mycket om filmen när jag satt mig ner med den. Det visade sig att det var en lite simplare, lite mer lättsam och lite sämre kopia av Drive.
Ansel Elgot spelar Baby, en ung men briljant räserförare som arbetar som "get away driver" för att betala av en skuld till gangsterbossen Doc (Kevin Spacey). I andra roller ser vi b-kändisar från Hollywood som Jon Hamm, Jon Bernthal och Lily James. Filmens klara ljuspunkt är Jamie Foxx i rollen som den labile boven Bats. Klasskillnad på Foxx mot vissa av hans motspelare...
Wright har i denna film lånat hej friskt från Drive, men också den gamla The Getaway med Steve McQueen och Ali MacGraw, Michael Mann's Heat och Pulp fiction. Det finns många blinkningar och rena stölder från mästaren av actionkomedier Quentin Tarantino. Men det krävs mer än att byta ut pappas klocka mot mammas sångröst på en kassett för att göra denna typ av svåra genrefilm till perfektion.
Tyvärr känns det som att Baby driver är mindre unik och helt enkelt sämre än alla dess förlagor. Det är lagom spännande, lagom roligt och lagom romantisk. Totalsumman blir ganska blekt, en film som är "helt ok". Jag längtar plötsligt efter att se om "the cornetto trilogy" och Scott Pilgrim.
Jag ger Baby driver två "shoot outs" av fem möjliga.
Det är lustigt hur minnen kan spela en spratt ibland. Jag kom ihåg denna film som mycket roligt. Vad jag inte kom ihåg lika tydligt var hur stor del av filmen som är jobbig att se för att Greg är så pinsam med sina invecklade lögner för att passa in. Detta är en typisk Kafka-komedi. Vad Greg än gör för att passa in blir det bara mer och mer fel.
Denna film var ändå en stor hit för mig "back in the days". Den tog en av de mest uttjatade stereotyperna i form av den svartsjuke fadern som laddar hagelbössan och jagar iväg alla pojkvänner, och gör en film som helt och hållet fokuserar på denna fader-pojkvänrelation.
Robert De Niro som fadern kändes kanske fräscht år 2000. Nu för tiden har han gjort allt för många liknande roller och det börjar kännas som gårdagens news. Men här fungerar han ganska bra. Ben Stiller som Greg är den andra huvudfiguren och han är också bra i en roll som liknar hans roll i There's something about Mary (1998).
Typ av humor?
Här är det en del igenkänningshumor, en del awkward och pinsam humor, en del kiss och bajshumor samt en del karaktärsdriven humor. En salig blandning med varierande resultat. Jag skrattar högt flera gånger men jag slår mig också för pannan när de drar skämten för långt.
Ta till exempel scenen vid middagen. Greg snärjer in sig i lögner mest hela tiden och i denna scen har han tidigare hävdat att han är intresserad av mjölkpumpar och det slutar med att Jack frågar om han mjölkat en katt. Stillers reaktion när han frenetiskt äter på sockerärtan är suverän men sedan går scenen snart in en totalt överdriven skämskudde-scen. Synd att de inte stannar på rätt nivå lite oftare. Det kommer en film senare i Komiska Söndagar som klarar denna balans mycket bättre... Filmkvalité vs. humorkvalité
Nja, filmen är inte speciellt stark. Trots att det handlar om relationer och kärlek minns man ingen av karaktärerna speciellt väl. I varje fall inte på grund av dramat. Detta är en renodlad komedi och man ska inte förvänta sig några andra aspekter av filmen.
Manus vs. skådespelare
Manuset är bra genomarbetat. Filmen har en bra balans mellan fysisk "dratta på ändan", dialogdriven och karaktärsdriven humor. Alla karaktärerna känns väldigt bra etablerade och tydliga. Bra manus för en komedi helt enkelt.
I slutändan lever dock en film som denna på sina skådespelare och här finns det flera bra. Stiller och De Niro är solida, men de hamnar i skuggan av filmens gigant Owen Wilson i rollen som Pams före detta fästman. Han är ljuvlig i sitt övertygade porträtt av den dryge, stroppiga men samtidigt varmhjärtade snickrande Kevin. SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
En sensmoral: Måste väl vara att kärleken övervinner allt, eller rättare sagt även om killen är en "male nurse" övervinner kärleken allt!
Två stereotyper: för det första har vi som sagt den svartsjuke fadern Jack som här når fram till men precis undviker att gå över gränsen till ett incestiöst förhållande mellan far och vuxna dottern. Den andra är såklart den "oövervinnlige" före detta pojkvännen Kevin.
Tre tropes:
A: hela filmtrilogin bygger på skämt om olyckliga namnkombinationer. Greg Focker som egentligen heter Gaylord Focker! "Your name is Gay Focker!"
Här i första filmen kommer Jack på vad Pams namn kommer bli som gift med Greg: Pamela Martha Focker. LOL.
B: Väskan som Greg tvingas checka in på flygresan blir såklart försenad. Murphys lag. Istället för att åka och handla kläder måste han sedan låna kläder av Pams bror Denny, pyjamas av Jack, morgonrock av Pam, och speedo-badbyxor av Kevin (den älskvärde men också sluge värden av "the pool and BBQ party")
C: Störig och processtyrd officiell personal: flygvärdinnan vid check in släpper inte in Greg på planet trots att det inte finns någon annan i kön...
Favoritkarakärer?
Favoriten är helt klart Kevin i Owen Wilsons underbara tappning. Sen finns det nog ingen mer jag egentligen gillar.
Greg är jag neutral inför. Han är lite för korkad för min smak. Visst man kan se det som att han råkar ut för Murphys lag men han kunde ju också varit lite smartare själv.
Hans käresta Pam är jag snarare negativ till. Hon är en otrevlig typ som överger Greg på ett mycket osjysst och illojalt sätt. Hennes vita lögner och "glömde nämna" om sitt ex Kevin sätter Greg i dålig dager mest hela tiden.
Scenen med vattenvolleybollen och hennes och Kevins samkörda "Iceman and Maverick" var en effektiv scen, med resultatet att jag vände mig emot henne där och då om inte förr.
Ett annat exempel var när Kevin nedvärderande kallar Greg för Glenn och Pam rättar honom:
Kevin: Glenn, Glenn, you gotta rush the net on defense. Don't be afraid of the ball. Pam: It's Greg. Greg, not Glenn. GREG is afraid of the ball.
Ok, tack Pam för supporten!
Trivia
Skådespelaren och regissören Tom McCarthy som bland annat regisserat The station agent (2003) och Spotlight (2015) spelar Pams svåger Doctor Bob.
Omtittningspotential?
Inte lika hög som jag hade förutspått. Jag tänkte att om denna film fick högt betyg skulle jag se de efterföljande två men så blir det inte nu. Visst är "Focker"-skämten kul men bara i lagom dos. Kommer dröja länge innan jag ser om denna.
Slutomdöme
Helt ok komedi som stått sig hyfsat bra. Något svagare än vad jag kom ihåg den. Men den har sina stunder och kan med rätta kallas en klassiker.
Joel förslog att vi skulle se The Commuter med Liam Neeson. Jaha, men det ska väl gå bra tänkte jag. Joel hoppades på bad ass action som taget från Renny Harlins nittiotalsfilmer. Det är lustigt att Liam Neeson i princip skapat sig en egen filmgenre eller filmpersona med filmer som Taken-serien, Run all night och Non-stop där han spelar en "air marshall". Ingen är bättre än Liam Neeson när det handlar om att skydda sin familj från bovarna!
I The commuter spelar han en före detta polis som jobbar som försäkringsmäklare. Han har pendlat in till Manhattan i tio år. En dag ändras allt och han blir involverad i en invecklad och politiskt het situation. På pendeltåget måste han hitta en person med en väska. Hitta personen på det fullsatta tåget som "inte passar in"... Inte så lätt uppgift, men heter man Liam Neeson är ingen uppgift för svår. Slagsmål och klättra under tåget och fundera, spela poker och ringa på mobiltelefoner. Han klarar allt, Liam "biggus dickus" Neeson.
Filmen inleds med snabba klipp som ska representera Liams vardag. Han går över tågcentralens golv med folk springandes runt honom som suddiga vålnader och hans kläder ändras och visar oss årstider och år som gått. Hans relation med frun och sonen klipps i ett collage som gör att i alla fall jag trodde att han hade två söner, fast det var bara en som visades i olika åldrar som det verkade i slumpmässig ordning. Till sist presenteras en medpendlare som han lärt känna under åren genom en sekvens med en kontinuerlig konversation trots att det klipps och konversatörerna sitter på olika platser och har olika kläder. Allt för att visa den monotona återupprepningen i ett pendlande.
Filmvisningen var mycket lyckad. Vi såg den i en mellanstor och nästan fullsatt salong på MoS. Joel skrockade gott åt Liams ibland absurda "one liners" och åt all Renny Harlin-action. Jag myste i stolen bredvid. Det är kul att se film med entusiastiska medtittare!
Jag ger The commuter tre skenande tåg av fem möjliga.
Man kan stilla undra varför jag valde att se om Road trip. Minnena var suddiga, jag hade för mig att den var ganska kul och jag ville se om den vuxit sedan sist. Well children, the answer is NO.
Detta är en hejdlöst sexistisk sex- och drogkomedi som inte alls passar in i dagens popkulturella klimat. Filmen driver med killars totala fokus på sex samtidigt som den gör åtlöje åt detsamma. Precis som i klassikern The princess bride ses hela historien genom ögonen på en berättare. I vår lilla saga är det Barry (Tom Green) som är ett högst osäkert sanningsvittne i sin berättelse om Josh, Beth, Tiffany, E.L., Rubin och Kyle öden.
Allt sexistiskt som kommer fram i filmen är egentligen Barrys sexistiska livssyn... kanske regissören Todd Phillips vill. Han spelar "foot guy" också för övrigt. Phillips bryter intressant nog den fjärde muren i en scen där två tjejer står i duschen och diskuterar hur äckliga alla killar är. Kameran fokuserar på det som den kåte kameramannen är intresserad av, tits and ass. När en mörk skönhet, förvillande lik Morena Baccrin, glider förbi helt naken följer kameran henne lustfyllt. Ganska kul men helt säkert totalt politiskt inkorrekt. För det helt nakna får man leta fram "the unr8d version".
Typ av humor?
Slaskigt, grovt och överdrivet. Underbältet-humor mest hela tiden. Filmen har en tunn story och består egentligen mest av en serie av roliga scener. Sketchartat och fragmentariskt alltså.
Filmkvalité vs. humorkvalité
Som film betraktat är detta svagt. Humorn är varierande med en del toppar, och fler dalar. Säga vad man vill om den låga humorn men det är ändock kul ibland. Jag skratta av lika delar förlägenhet över att jag skrattar och för att det är roligt. Filmen är dock så tunn att den på inget sätt berör mig egentligen.
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
En senmoral? I högtsa grad otydlig. Men en liten en då... filmens till synes svaga och o-coola Kyle står upp mot sin far. Sensmoral: stå på dig.
Två stereotyper: adorkable Kyle som tillika är oskuld (och förlorar den med en välväxt tjej), och den smarte men lakoniske killen som röker på mest hela tiden (Rubin).
Tre tropes: Filmens "Gillian cut" kommer efter att "Foot guy" försökt kyssa Beths nakna fötter och erbjudit henne en fotmassage och Beth utbrister: "Are there any guys out there who are JUST NORMAL?" Klippt till Barry med en mus instoppad i sin egen mun.
Sen har vi "the long-distance relationship" som aldrig funkar! Den tredje tropen är sexuella experiment i college... Barry och två snygga college girls i sängen. Say no more. Manus vs. skådespelare
Manus? Nej inte så att jag applåderar högt. En viss del av E.L.'s dialog kan anses som kul, men man har ju sett Seann William Scott i den rollen några gånger redan. Detta är en ren kopia, en sämre kopia, på hans Steve Stifler från American pie från året före.
Istället är det några andra skådespelare som är mer kul att se. Tom Green är filmens höjdpunkt och klockren scene stealer. Han är inte med så mycket. Jag gillar Amy Smart. Var tog hon vägen? Sa hon nej till Harvey? DJ Qualls i rollen som Kyle var också ganska kul bitvis.
Favoritkarakärer?
Nej, inga som jag speciellt lägger på minnet.
Omtittningspotential?
Nej, nu får det vara nog.
Slutomdöme
En ganska usel film som ändå är roliga i vissa partier. Minnet var kanske grumligt av en anledning! Detta är en av alla sexorienterade tonårskomedier i svallvågorna efter American pie. Originalet är bra mycket bättre. Får se till att de kommer upp i Komiska Söndagar framgent...
The Meyerowitz Stories (New and Selected) är "nykomlingen" Noah Baumbachs tionde film. Damn, Baumbach kan knappt kallas för nykomling längre! Jag gillar det mesta från honom så jag såg fram emot han nya alster. Denna gång bjuds vi på en mycket mörk film om relationen mellan (framför allt) två vuxna bröder och deras far. Hans självbiografiska The squid and the whale handlade om två yngre bröder och hur deras föräldrars skilsmässa påverkade dem. Jag gissar att det kan finnas en hel del självbiografiska element i denna film också.
Adam Sandler och Ben Stiller spelar bröderna Danny och Matthew som tävlar om gunsten från sin vresiga och elaka patriarkaliska far Harold spelas av Dustin Hoffman. Han är en misslyckad konstnär som när en självbild om att vara bättre än alla andra, framför allt samtida kollegor som blivit mer framgångsrika rent kommersiellt.
För de av er som ryggade tillbaka när ni ser att Adam Sandler är med i filmen så kan jag direkt säga att det är ingen fara. Detta är ett drama, ett svart drama med inslag av vass och satirisk humor. Filmen är så långt från The waterboy man kan komma nästan. Detta är en Adam Sandler som visar att han kan skådespela. Tänk Jim Carey i Eternal sunshine of the spotless mind.
Dustin Hoffman, Ben Stiller, Emma Thompson som nya frun Maureen och Elizabeth Marvel som systern Jean (en kvinnlig Fredo!) gör alla bra insatser. Men filmens "scene stealer" är helt klart Grace van Patten som Dannys dotter Eliza. Hon är väldigt bra och fin i denna film. Alla scener mellan henne och Adam Sandler är filmiskt guld, som scenen i bilen, scenen vid pianot, på sjukhuset. Säkert flera scener som jag tappat. Hon är också förvillande lik Shailene Woodley för en sådär fem år sedan (deras åldersskillnad är i alla fall fem år). Grace Van Patten läggs på minnet.
Teman i filmen är livslånga misstag, felriktade ambitioner och önskemål. Den fokuserar på hur illa föräldrar kan fucka upp liven för barnen. Man hade kanske kunnat hoppats på ett något ljusare slut, nu blev hela filmen väldigt svart i mina ögon. Måhända att egna erfarenheter spelar in i hur filmen landar i mitt inre. Vissa sår går så djupt att de aldrig kommer läka helt.
Noah Baumbach fortsätter att leverera. Han är superstabil med filmer som "alltid" hamnar på en fyra. Det är mer än de flesta aktiva regissörer av idag kan skryta med.
Jag ger The Meyerowitz Stories (New and Selected) fyra utmanande filmer (Elizas!) av fem möjliga.
It's happening.
Varför älskar jag musik?
Det var egentligen ett konstigt val med Almost Famous som första filmen i Komiska Söndagar då den är alldeles för bra! Vad jag lite skämtsamt menar med det är att den är så mycket mer än en komedi, den är så mycket annat att den nästan inte är en komedi ens. Almost famous är Cameron Crowes kärleksprojekt, en biografisk, dramatisk, romantisk komedi och en stor kärleksförklaring till musiken. När jag nu ser om denna film påminns jag om hur mycket jag älskar musik, och hur mycket jag älskar att älska musik. Denna film ligger mig varmt om hjärtat och den ligger i tiden på det personliga planet också...
Som film betraktat är humorinnehållet sekundärt. Humorn är dessutom till hundra procent karaktärsdriven. Jag skrattar förvisso högt flera gånger, men detta är inte gapflabbakomedi. För denna omtitt har jag roat mig med att se den långa utgåvan, the extended "bootleg cut" som kallas "Untitled". Det är en 162 minuter lång film jämför med bioversionen som är 122 minuter. För er som vill se filmen för första gången skulle jag rekommendera den kortare bioversionen då den trots allt är tajtare. Den långa är till för oss fans, oss Band Aids. Crazy!
Typ av humor?
Det är helt klart mestadel en film där jag sitter med ett fånigt och drömskt leende över hela ansiktet. Men det finns scener som jag skrattar till högt av... De flesta scenerna med Williams (Patrick Fugit) mamma Elaine (Frances McDormand) är så roliga att man skrattar högt. Tex de scener då andra personer blir "freaked out" av henne, hotellreceptionisten och Russell (Billy Crudup).
En annan rolig scen är "the Gilligan cut" med William och Russell...
William: He's on acid, though. I can't really tell. How do you know when it's "kicked in?"
Gilligan cut => Russell stands on the jutting corner of the house rooftop. The unlit, unheated greenish family pool beckons to him below. It's kicked in.
Russell (bellowing to the heavens): I AM A GOLDEN GOD!!
Men filmens kanske roligaste scen är en scen med en stenhög radiopratare som intervjuar Stillwater. Scenen är helt klippt från bioversionen. Den utomordentlige radioprataren spelas av det komiska geniet Kyle Gass.
Ben Fong-Torres (Terry Chen) och hans "crazy" är också lustigt.
Filmkvalité vs. humorkvalité?
Filmen är suverän och den håller än idag. Jag placerade den till och med på plats 20 på min Topp 100. Den håller ääääään idag! Crazy! Om man däremot endast ser filmen för dess humoristiska inslag är den såklart svagare. Filmen är lika mycket melankolisk och sorglig som komisk.
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
EN sensmoral: Våga lev drömmen. Men lev din egen dröm, inte någon annans.
TVÅ stereotyper: William är en ung (15 år) pojke i turnébussen med ett rockband. Det är "fish out of water"-stereotypen mest hela tiden.
Den andra är den överbeskyddande och därmed komiska modern Elaine.
TRE tropes: Ett mycket roligt Gilligan cut har redan nämnts ovan. En annan är "adorkable character". William är uppenbarligen inte cool. Han är en "dork" men likväl "adorable". William är en avatar för Cameron Crowe. Filmen bygger på hans erfarenheter som tonårsreporter för Rolling Stone magazine under sjuttiotalet. Williams mentor är den legendariske Lester Bangs som fanns i verkligheten. Han spelas helt underbart av Philip Seymour Hoffman i en av Hoffmans bästa prestationer någonsin. Lester säger bara sanningar!
Leter Bangs: "That's because we are uncool! And while women will always be a problem for guys like us, most of the great art in the world is about that very problem. Good-looking people have no spine! Their art never lasts! They get the girls, but we're smarter." Lester Bangs: "The only true currency in this bankrupt world is what we share with someone else when we're uncool."
Manus vs. skådespelare
I denna fantastiska film är båda på topp. Manuset är helt makalöst men regin och klippning är kanske ännu bättre. Känslor och relationernas utveckling sker mer eller mindre helt utanför manus. Det är förlupna blickar, kroppspråk och situationer som för hela handlingen framåt. En master class i filmskapande. En film som bara kan skapas när regissören och tillika manusförfattaren känner ämnet som baksidan på sin hand och har full koll på vad han vill åstadkomma.
Skådespelarensamblen är också helt perfekt. Detta är en film där castingen är näst intill felfri. Läste att det var tänkt att Brad Pitt skulle spelat Russell men att han hoppade av då han kände att han inte "fattade" grejen. Nu blev det helt sagolikt med Billy Crudup. Brad Pitt hade inte kunnat spela Russell. Det bara är så.
Filmen kryllar med flera otroligt bra castade och fantsatsiska skåpdespelare; Philip Seymour Hoffman, Kate Hudson, Jason Lee, Zoey Deschanel, Patrick Fugit, Frances McDormand, Jimmy Fallon, Anna Paquin, Jay Burachel med flera.
Favoritkaraktärer?
Jag älskar Penny Lane. Hon är en så otroligt tragisk karaktär trots att karaktären känns så stark i vissa stunder. Hon är som is, så hård men också så fragil. Filmen skulle helt enkelt inte vara det samma utan Kate Hudsons porträtt av Penny. Hon är filmens hjärta. Men också ingen film utan en motpol, William spelad av nykomlingen Patrick Fugit. Han är akward men ändå brinnande klarsynt. William, the Enemy, lyssnar och iakttar omgivningen hela tiden. En mycket bra motpol till duon Penny och Russell. Fugit är inte slipad som skådis men det passar för rollen. En legend är att när han ber Penny fråga honom om Marocko igen är det Fugit som kliver ur karaktären och ber Hudson att ta om frågan men att Crowe behöll hela sekvensen för att det blev så bra. Jag kan bara hålla med.
Andra favoriter är Russell, mamman Elaine, mentorn Lester Bangs, syster Anita, världens största Led Zeppelin-fan Vic (Jay Burachel) samt radiokillen Quince Allen (Kyle Gass).
Omtittningspotential?
Detta är en film som jag antagligen kan se hur många gånger som helst. Inte i första hand för dess komedi utan för dess känsla, livssanningar och för att den påminner mig om min kärlek till musiken. Filmmusiken är ett kapitel för sig själv. Det är en otroligt bra lista sånger som alla passar i filmen. Stillwaters låtar är skrivna av Crowes fru Nancy Wilson och de är suveräna, speciellt Fever dog. Filmen har otroligt många referenser till rockscenen från sjuttiotalet. Bowie är nästan med i filmen och man skymtar honom i hotellscenen från New York. Till min glädje spelas två Neil-låtar under filmen, den andra kanske bara i den långa versionen. Det är en ljuvlig akustisk version av Cortez the Killer som jag inte ens vet var den är tagen från. Den andra låten som spelas är Everybody knows this is nowhere. Kul cokså att se Neils bootleg "I'm happy y'all came down" i Anitas skivsamling. Sen har Cameron återskapat omslaget från Neils skiva Times fades away från 1973. Neils ande vilar över hela filmen.
Slutomdöme
En personlig favoritfilm som med lätthet försvarar sin fina placering på min Topp 100. Den ska kanske till och med ännu högre upp?
Det är framför att känslan i filmen som åter igen gör mig mållös som det känns bubblande inombords. Jag fann mig själv jämföra känslan med den jag kan få av Hayao Miyazakis bästa filmer. Det finns något element av fantastical i denna historia trots att den inte har några inslag av fantasy alls. Eller är det kanske Yoshifumi Kondôs Whisper of the heart jag påminns om?
Filmen handlar om kärleken till musik men också om skrivande. Det är en film som jag som bloggare kan relatera till. Den tar sig under huden och visar hur vanskligt det kan vara. Honest and unmerciful!
Låt mig avsluta med Williams fråga och Russells svar... William: What do you love about music? Russell: To begin with... Russell: Everything.
