White Noise (2022)

Vad är Noah Baumbachs film White Noise från 2022 för något egentligen? Den är lite som något från Spielberg på åttiotalet, men också lite som något från David Lynch när han är på humör. Den påminner lite om Midnight Special och den slår Nope på Jordan Peeles hemmaplan.

Det var ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer knappt ihåg den. Inte superstarkt tecken men vissa filmer kan vara bra men trots det svåra att förnimma sig. Med stöd av the internets har jag nu läst på om handlingen vilken är rejält undflyende. 

Filmen är en adaption av Don DeLillos bok med samma namn från 1985. Boken ansågs länge omöjlig att gör film av. Och det är kanske däri problemet ligger? Var det omöjligt att göra film av denna bok? Jag börjar tro att så kan ha varit fallet. 

Adam Driver och Greta Gerwig spelar huvudrollerna som paret Jack och Babette Gladney. Båda lider av dödsångest. Babette äter maniskt någon sorts experimentell medicin och Jack är upptagen med sina studier om Hitler. En tågolycka och ett efterföljande giftmoln driver familjen på flykten. Äh, filmens handling är sannolikt inte dess poäng. Det är feelingen, skådespelarna och dess underliggande teman som antagligen står i framkant. 

Jag blir lite frustrerad när jag nu skriver om filmen. Vad tusan är detta för film? På vilket sätt kopplas den till Baumbachs ångest över sin relation till föräldrarna? Det ruvar en vag känsla av hot över hela filmen, men hotet förlöses aldrig. Den tredje akten tar oss på nya irrfärder, långt från stundande katastrofer. Familjen är i fokus mest hela tiden i alla fall. Otrohet.

Dessa förbannade barn som tappar sina mjukisdjur när det är som mest olägligt! Håll i dem om de är så jäkla viktiga!

Nja, en film som jag knappt kommer ihåg och än mindre får grepp om innebär ett lite lägre betyg än vad den kanske är värd. Jag ger den en tvåa… ”helt ok”.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022. Filmen dök upp på en av våra fyra listor! Del 1 och del 2.

Marriage Story (2019)

"Marriage story" är en ganska obehaglig film på många sätt. Den visar utan krusiduller upp all skit med en smärtsam detaljrikedom när ett par bryter upp. Filmen handlar ju inte om ett äktenskaps alla faser, utan fokuserar på den destruktiva delen när det tar slut. Det är inte klackarna i taket så att säga. Någon myntade uttrycket "vardagsbänken" i en gammal podd för många, många år sedan.

Men "Marriage story" är också en rejält bra film. Noah Baumbach verkar inte kunna göra många fel nu för tiden. Vid sidan av hans första film har jag gillat allt  han gjort. Han gör klassiska "prat"-filmer i samma stil som mästaren Woody Allen, men han varierar sin tonalitet en hel del, från lättsammare till mindre lättsamma.

Detta var den andra filmen som handlar om vad som händer i en familj när föräldrarna bryter upp. Den första "The Squid and the Whale" var också självbiografisk och den av de två jag håller som snäppet vassare då den var lite mer lekfull men gav ändå mig som åskådare ett djup att fundera på i efterhand.

Det är när Noah gör film med sin nuvarande partner Greta Gerwig det blir som bäst, bevisen är "Frances Ha" och "Mistress America". Under 2019 kom de ut med varsin film och jag skulle nog säga att Greta gick vinnande ur den striden. Undrar om det har varit ett ämne för diskussion över köksbordet hemma hos paret Baumbach-Gerwig? Tänk att få ha varit en fluga på väggen i så fall!

Skådespeleriet i "Marriage story" går i alla fall inte av för hackor. Både Scarlett Johansson och Adam driver är mästerliga, med Scarlett snäppet vassare. Mitt i alla jobbiga scener lyser deras hängivenhet igenom. Det sparas inte på gråtet och däremellan finns plats för några få lättsammare scener också. Filmen är dock mer nedtyngd än upplyftande och lätt.

Baumbach har också lobbat in en maffig biroll för Laura Dern som kändisskilsmässoadvokaten. Hon är magnifik med sitt djävulska leende och falska sympati för de två olyckliga. Derns karaktär kan kanske ses som en proxy för oss åskådare? Vi kan aldrig se ända in i själen på de olyckliga, men vi kan le åt eländet och slå an en fasad av sympati.

Det finns många riktigt dramatiskt explosiva scener. Scarlett och Adams skrikmatch i slutet är en som många kommer ihåg. Jag lyfter scenen när Adam kommer på besök i L.A. och systern "serve him the divorce papers". Den scenen tog hårt. Bra skådespeleri helt enkelt. Adam uppför sig som om han vill återuppleva familjekänslan från förr, som att han för en stund inte tänker på skilsmässan. Han trivs med sin svärmor och livet hos henne. Så kommer kallduschen med juridikens papper i ett brunt kuvert. Känslan i scenen svänger 180 grader, smärtsamt. Ingens fel såklart, det är så det blir när en ska till och skilja sig...

Betyg: 4-/5 

52 Directors: Noah Baumbach

Noah Baumbach har seglat upp som Woody Allens självklara efterföljare. Jag upptäckte Noah i och med indy-filmen "The squid and the whale". neurotiska intellektuella personers liv i New York City. Likheterna med mästaren Woody var tydliga och etablerade. Under senare år har Noah samarbetat med flickvännen Greta Gerwig och det har varit underbart. En av de regissörer jag vill se oavsett vad de gör. Senaste filmen "Marriage story" går på årets filmfest.



Without further ado...

Noah Baumbach topp 5

5. Greenberg (2010)

Neurotiskt man flyttar mellan New York City och Los Angeles. Och Greta Gerwig!

4. The Meyerowitz stories (New and selected) (2017)

Nostalgiskt och sorgligt om familj från New York City som ska fira faderns livsverk.

3. The squid and the whale (2005)

Melankoliskt och humoristiskt om familj som splittras i New York City. Självbiografiskt.

2. Mistress America (2015)

Ensam och lite vilsen collegestudent i New York City får en entusiastisk mentor. Greta Gerwig!

1. Frances Ha (2012)

Greta Gerwig ÄR Frances Ha som springer fram längs gatorna i New York City på jakt efter sitt liv.



Jag har sett åtta av Noahs elva filmer:

1. Kicking and screaming (1995)
2. The squid and the whale (2005)
3. Margot at the wedding (2007)
4. Greenberg (2010)
5. Frances Ha (2012)
6. While we're young (2014)
7. Mistress America (2015)
8. The Meyerowitz stories (New and selected) (2017)

Amadeus! Hair! Idag bloggar Mr Christian om regissören Milos Forman.

Nästa vecka blir det "keep it in the family"...

The Meyerowitz Stories (New and Selected) (2017)

The Meyerowitz Stories (New and Selected) är "nykomlingen" Noah Baumbachs tionde film. Damn, Baumbach kan knappt kallas för nykomling längre! Jag gillar det mesta från honom så jag såg fram emot han nya alster. Denna gång bjuds vi på en mycket mörk film om relationen mellan (framför allt) två vuxna bröder och deras far. Hans självbiografiska The squid and the whale handlade om två yngre bröder och hur deras föräldrars skilsmässa påverkade dem. Jag gissar att det kan finnas en hel del självbiografiska element i denna film också.

Adam Sandler och Ben Stiller spelar bröderna Danny och Matthew som tävlar om gunsten från sin vresiga och elaka patriarkaliska far Harold spelas av Dustin Hoffman. Han är en misslyckad konstnär som när en självbild om att vara bättre än alla andra, framför allt samtida kollegor som blivit mer framgångsrika rent kommersiellt.



För de av er som ryggade tillbaka när ni ser att Adam Sandler är med i filmen så kan jag direkt säga att det är ingen fara. Detta är ett drama, ett svart drama med inslag av vass och satirisk humor. Filmen är så långt från The waterboy man kan komma nästan. Detta är en Adam Sandler som visar att han kan skådespela. Tänk Jim Carey i Eternal sunshine of the spotless mind.

Dustin Hoffman, Ben Stiller, Emma Thompson som nya frun Maureen och Elizabeth Marvel som systern Jean (en kvinnlig Fredo!) gör alla bra insatser. Men filmens "scene stealer" är helt klart Grace van Patten som Dannys dotter Eliza. Hon är väldigt bra och fin i denna film. Alla scener mellan henne och Adam Sandler är filmiskt guld, som scenen i bilen, scenen vid pianot, på sjukhuset. Säkert flera scener som jag tappat. Hon är också förvillande lik Shailene Woodley för en sådär fem år sedan (deras åldersskillnad är i alla fall fem år). Grace Van Patten läggs på minnet.



Teman i filmen är livslånga misstag, felriktade ambitioner och önskemål. Den fokuserar på hur illa föräldrar kan fucka upp liven för barnen. Man hade kanske kunnat hoppats på ett något ljusare slut, nu blev hela filmen väldigt svart i mina ögon. Måhända att egna erfarenheter spelar in i hur filmen landar i mitt inre. Vissa sår går så djupt att de aldrig kommer läka helt.

Noah Baumbach fortsätter att leverera. Han är superstabil med filmer som "alltid" hamnar på en fyra. Det är mer än de flesta aktiva regissörer av idag kan skryta med.

Jag ger The Meyerowitz Stories (New and Selected) fyra utmanande filmer (Elizas!) av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Mistress America (2015)

Noah Baumbachs nya film Mistress America är en sådan där film som har så mycket dialog, intressant och vederkvickande dialog, att jag skulle vilja se om filmen på studs. Nu blev inte så fallet, men detta är en film som jag sannolikt kommer se om någon gång i en inte allt för avlägsen framtid.

Detta är inte en officiell uppföljare till Baumbachs hyllade film Frances Ha från 2012, men jag ser den nästan som en sådan ändå. Tracy (Lola Kirke) är en ung aspirerande författarinna som just startat på college i New York. Hon känner sig vilsen och ensam och har inte hunnit träffa vänner att hänga med. Hennes föräldrar är skilda och inför det stundande bröllopet mellan hennes mor och hennes nya man uppmanas Tracy att ta kontakt med hennes blivande styvsyster Brooke. sagt och gjort, en eftermiddag som genomlids under stor tristess tar Tracy upp telefonen och stämmer möte med Brooke. Och in äntrar Frances Ha i Greta Gerwigs familjära skepnad. Ok, det är inte Frances men det skulle kunnat vara det. Tänk er Frances tio år efter det som hände i filmen "Frances Ha", efter att hon blivit hårt behandlad av livet och därmed blivit lite mer desillusionerad.

Denna film är mycket rolig i många, många scener men den har en nykter och till och med svart ton i bakgrunden. Jag ser Brooke som desperat då hon antagligen börjat inse att hennes flyktiga och ofokuserad liv inte kommer bli som hon tänkt sig.

Huvudpersonen i Mistress America är dock utan tvekan Tracy. Hon är en intressant karaktär. Jag kan känna igen mig i vilsenheten under inledningen av studieperioden på universitetet. Men hon har ett driv och passion för det hon gör som är tydlig. Hon försöker komma in på den mytomspunna och coola klubben för spirande författare. Efter ett misslyckat försök börjar hon skriva om och inspirerad av Brooke och då blir det bra. Problem uppstår när Brooke till slut får reda på och läser texten om henne. Jag fann denna konflikt uppfriskande. Då Frances Ha kändes som en hyllning till en Greta Gerwig-liknande ung kvinna känns denna film mycket mer jordnära. Som jag har förstått det blev Noah Baumbach och Greta Gerwig ihop ungefär runt Frances Ha gjordes. Och såvitt jag vet är de fortfarande ett par och nu har de gjort en film om en liknande figur men problematiserat och därmed fördjupat karaktären lite mer.

Filmen är otroligt pratig och mycket i dialogen har betydelse senare i filmen. Det verkar vara ett "smart" manus. Humorn är karaktärsdriven och sitter som alltid med hans filmer bra. Filmens bästa sekvens är när Brooke tar med sig Tracy och hennes två kompisar från college Tony och Nicolette och åker till Mamie-Claire och Dylans hus. Den scenen var intressant och på gränsen till hysterisk. Hela filmen fick en liten annan feeling där då det övergick till klassisk "screw ball comedy".

Vad kan man då tycka om karaktären Brooke? Visst är hon egocentrisk och okänslig. Hon påminner mig en hel del om Cordelia Chase i tv-serien Buffy the Vampire Slayer. Och som vi alla vet säger Cordy det hon tänker på oavsett om det är politiskt korrekt, finkänsligt eller genomtänkt. Det är lite så jag ser Brooke också. Hon känns inte elak i mina ögon, men hon har uppenbarligen genom sin framfart och popularitet sårat både en och annan genom åren. Nej, jag kan inte ogilla Brooke heller, hon blir något av en favorit precis som Cordy och Frances för den delen. Jag gillar nog alla karaktärerna i Mistress America om jag söker bland mina känslor. Dylan var en skön prick, Mamie-Claire var speciell men jag förstår henne, Tracy var den jag blev allra mest fäst vid och Tony var en typisk ung collegestudent. Lite mer udda karaktärer som den svårt svartsjuka Nicolette eller den allt mindre tålmodigt väntande Karen var roliga birollsfigurer.

Mistress America kommer inte upp i den varma sprudlande energin som älsklingsfilmen Frances Ha gjorde men den är en damn good movie i vilket fall. Right up my alley! 

Noah Baumbach är också suverän på att välja filmlåtar. Som vanligt har han satt ihop ett störtskönt soundtrack.

Jag ger Mistress America fyra affärsmöjligheter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmens sågs på december månads Filmspanarträff och Cecilia valde filmen. Bra val Cecilia! Om ni är sugna att läsa vad de övriga kompisarna i Filmspanarna tycker om filmen kan ni klicka på länkarna nedan:
The Nerd Bird
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Movies-Noir
Har du inte sett den?

While We're Young (2014)

Nu har jag sett While we're young två gånger så jag känner att jag måste få ur mig några tankar om filmen. Jag är lite kluven inför denna film. Noah Baumbach är en personlig favorit. Jag gillar hans dialogdrivna indy-filmer med fokus på relationer och karaktärsutveckling. Hans filmer har ofta ingen synbar handling utan vi får då bara umgås med hans karaktärer en stund och följa dem i deras hemmavatten. While we're young skiljer sig lite från denna tendens. Filmen har i allra högsta grad en handling.

Jag vill här slänga in en kraftig spoiler-varning då jag känner att jag har svårt att prata om filmen utan att röja känslor och filmens idé. Jag kommer dock inte gå in på detaljer som händer i filmen men om du brukar gilla Noahs filmer ska du kanske se den först och komma åter och läsa mina tankar?

Filmen består av två delar. Den första delen är för mig den klart starkare. Det lustiga är att den delen är ett falsarium. Efter 49 minuter förstår vi i publiken tillika filmens huvudperson Josh (Ben Stiller) att han har blivit förd bakom ljuset av Jamies (Adam Driver). Resten av filmen handlar om hur Josh försöker avslöja Jamie och problematiken runt om det Jamie gjort är problematiskt eller ej.

Den starkare inledningen tar fasta på generationsklyftan mellan Josh och hans fru Cornelia (Naomi Watts) och Jamies och hans unga fru Darby (Amanda Seyfried). Det äldre paret blir som återupplivade ur medelålderns tristess och apati av det yngre paret. Flera mycket underhållande aspekter av det moderna livet vi lever belyses som barn kontra icke barn, hur de sociala medierna styr oss och har förslavat oss, hur befriande det kan vara att öppna sina sinnen för nya impulser och andra tänkvärda sanningar.

Jamie: Let's not look it up. Let's not know it.

Samtidigt behandlas Josh och Jamies två dokumentärfilmer. Josh har gnetat med sin i 10 år och Jamies håller just på att starta upp sin. Lite obemärkt glider filmen in i en annan feeling under andra halvan då handlingen förs framåt via en fråga vad som är objektivt och om hur mycket en dokumentärfilmare får arrangera sin film.

Jag hade gärna sett en film som bara behandlade den första halvan. Den andra halvan blev för mycket fokuserad på mysteriet och handlingen. Jag vet inte om det är Noah Baumbachs styrka helt enkelt.

Samtidigt ser jag vad han gör och blir helt klart imponerad över svängningen i filmen. Under första halvan ser vi Jamie och Darby genom Joshs ögon och likt honom blir vi blåsta och känner oss lurade efteråt. I alla fall jag. Det är en ganska kul idé, inte unik kanske, men eftersom jag såg filmen helt ospoilad första gången blev jag ett enkelt byte och gick på charaden. Men trots denna insikt tycker jag att det fanns mycket spännande småkonflikter, speciellt mellan Cordelia och hennes bästis som just blivit mamma, under första halvan för att kunna fylla en hela dramakomedi i Baumbachs vanliga stil.

Jag ger nu While we're young tre principer av fem möjliga. Filmen kommer kanske växa. Vem vet vad jag tycker om den om 12 dagar...

Betyg: 3+/5

PS, Noah Baumbachs bästa filmer? Frances Ha och The squid and the whale. Svagaste? Margot at the wedding.

Frances Ha (2012)

Frances: I'm not a real person

Det var egentligen tänkt att jag skulle bjuda med mig Lars-Ola på förhandsvisningen av den nya Woody Allen-filmen. Vi hade sett den gamle mästarens två senaste alster på bio tillsammans. Vi skulle göra det tre i rad. Men då jag fuckade upp och misslyckades att få tag på biljetter till förhandsvisningen var goda råd dyra. Vi hade ju redan bokat in bio och Lars-Ola hade fått en fri kväll. Vi valde istället att gå och se Noah Baumbach's nya film Frances Ha.

Frances. Ha. Ha. Hahaha. Vilken tur vi hade. Milda makter vilken underbar film! Jag är betuttad och helt begeistrad över denna film, denna karaktär, denna skådespelerska. Jag tror att Lars-Ola var lika uppfylld han med. Frances spelas av den ljuvliga Greta Gerwig. Hon och regissören Noah Baumbach är ett par och sambos. Han regisserade henne och hon spelade en av huvudrollerna i hans förra film Greenberg. Nu har de uppenbarligen fördjupat sin relation och det syns i filmen, i resultatet. Frances Ha är en film där det känns som att regissören verkligen älskat sin huvudkaraktär. Noah och Greta är inte bara regissör och sambo och skådespelerska. De har också skrivit manus till filmen tillsammans. Frances Ha är deras "love child".

Detta är en underbar komedi, drama, en "coming of age", en inblick i den lätt förvirrade 27-åriga Frances vid ett vägskäl i livet. Vi får följa henne under ett år ungefär och hennes sex bostäder under den tiden, weekenden i Paris ej inräknad. Hon har pluggat klart och söker nu sin plats här i världen. Hennes kompisar börja stadga sig en efter en. Frances har en rar relation till en speciellt kär väninna från studietiden. Hänga kvar i post-college-flummet eller gifta sig och göra karriär. Flyta omkring? Hitta sin plats? Vara till lags?

I en scen springer Frances på gatorna i New York. Filmen är utsökt nog filmad i svartvitt, vilket för tankarna till Allens Manhattan. Kanske en homage, men framför allt ett lyckat val. Greta springer som vinden, full av livsglädje. Och valet av låt som bakgrund är osannolikt bra, Bowie "Modern love" sprutar som en orgasm ur högtalarna.

Det är svårt att veta om jag älskar filmen lika mycket som jag älskar Frances och Gretas porträtt av henne. Jag vet inte ens om jag skulle älska henne i verkliga livet, men på bioduken är hon perfekt... fuckin' awesome.

Vad är det som gör att hon är så förgörande tro? Är det att hon utstrålar en sådan värme som man aldrig ser på bioduken i vanliga fall? Är det för att dialogen i filmen är så sagolikt bedårande? Där finns scener som jag längtar till att få återbesöka. Som den bisarra scenen när Greta är på middag med ett flertal gifta par i sin egen ålder och hon känner sig som femte hjulet. Allt hon säger under middagen är bara konstigare och konstigare. Dialogen är smart men på rätt sätt. Frasse anar här ett pretentiöst spektakel, men jag kan bara be om tillit denna gång. Den är äkta, som tagen ur en konversation som jag skulle kunna döda för att få ta del av i verkligheten.

Frances: Yeah, well, we're all smart.

I en scen beskriver Greta vad äkta kärlek är för henne, vad hon söker i ett förhållande. Det var en belysande beskrivning, precis som jag känner men inte kan sätta ord på. Kommer inte ihåg exakt vad hon sa och internet hjälper inte till ikväll. Det var något om att titta över ett rum fullt med folk och se sin partner i ögonen och förstå exakt vad den andra tänkte. Eller något sådant. Ahhh, filmen är rik som saftig mylla.

Jag längtar redan tills filmen kommer ut så att jag kan se om den. Första gången jag ser en film fokuserar jag gärna lite för mycket på handlingen. Andra gången kan jag följa dialogen lite mer fokuserat. Få möta Frances igen. Damn, Noah.

Jag ger Frances Ha det enda betyg som duger åt en film som denna, en femma.

Betyg: 5/5

Margot At The Wedding (2007)

I left a piece of skin in a movie theater once so it could watch movies all its life.

The squid and the whale var en av 2005 års bästa filmer och den film som gjorde att jag upptäckte Noah Baumbach. Hans uppföljare blev Margot at the wedding. Men detta är mycket mer än bara det efterföljande filmprojektet av Baumbach, filmerna knyter an vid varandra och de kan mycket väl beskriva samma familj och historia.

Nicole Kidman spelar Margot som tillsammans med en av sina två söner åker till barndomshemmet för att hälsa på systern Pauline (Jennifer Jason Leigh) som ska gifta sig med Malcolm (Jack Black). Margot och systern Pauline har ett komplext förhållande med många outredda oförätter och outtalade känslor. Pauline och Malcolm har sina issues. Margot är olyckligt gift och funderar på att skiljas med sin man Jim (John Turturro). Och till råga på allt skaver det i mor-sonrelationen mellan Margot och Claude (Zane Pais).

Margot

 Om The squid and the whale var en varm dramakomedi om en familj med två separerade föräldrar som visar hur det påverkade de två sönerna, så är Margot at the wedding en kall drama med vissa lite småroliga scener om en än mer dysfunktionell familj. Jag blir nyfiken över hur mycket av denna film som är självbiografiskt. Portträttet av mamman, Margot, är allt annat än smickrande. Denna film är mer intressant än mysig. Jag tycker att den är för hård för att den ska kunna bli en favoritfilm, men den gör att du som åskådare lämnar filmen med en hel del tankar i huvudet. Slutscenen var mycket annorlunda och jag undrar hur Margot tänkte där...

Paulie och Malcolm

 Skådespeleriet är överlag bra. Jack Black spelar här en dramatisk roll, men hans Malcolm är lite "Jack Black"-ig så det blir lite hysteriskt ändå. Nicole Kidman är stabil, men jag känner ingen sympati för henne alls trots att jag tror att det var meningen att man skulle göra det. Först kände jag av någon anledning inte igen Jennifer Jason Leigh i rollen som Paulie, men visste var det hon. Hon är minst lika bra som Nicöl, men hon har inte den flashiga rollen. 

Jag har tidigare skrivit att Noah Baumbach är Woody Allens kronprins och det står jag fast vid. Detta är en pratig film om en stor bunt nevrotiska människor. Även om det inte utspelas på Manhattan handlar filmen om typiska Manhattan-människor. Precis som Allen så får man nog räkna med att Baumbachs filmer kommer hålla lite ojämn kvalitet. Jag har nu sett fyra filmer av honom; Squid, Kicking and screaming, Margot och Greenberg. Squid och Greenberg har varit de två starkaste filmerna hittills.

Jag vet inte om Margot at the wedding skulle bli bättre, sämre eller lika bra om jag fick klarhet i om detta var självupplevt av Noah eller ej. Antagligen skulle filmen bli starkare om man visste att det var självbiografiskt. Någon som vet hur det står till med den saken?

Som det är nu ger jag Margot at the wedding tre nedsågade träd av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Greenberg (2010)

"Youth is wasted on the young. "

Jag och Andy har varit på bio igen. Denna gång valde vi en lite smalare men intressantare film, Noah Baumbachs nya film "Greenberg". Ben Stiller spelar Roger Greenberg en 40-åring med viss personlighetsstörning. Han är lite lätt narcissistisk och uppvisar allmänt osociala tendenser. Greenberg ska under sex veckor vila upp sig efter fler år på sinnessjukhus genom att åka till Los Angeles och passa hans brors hus och hund då brodern med familj är på en längre semesterresa. Greenberg träffar i detta sammanhang den gulliga, smått förvirrade Florence, broderns omtyckta personliga assistens som hjälper Greenberg med hunden och som chaufför. Greenberg kör inte bil. Greenberg träffar också sin gamle polare från tiden då de var unga, glada och spelade i ett band. Bandet lades ner då Greeberg avvisade ett större skivkontrakt på grund av något oklar anledning.

Detta är en mycket skön film. Handlingen är i princip obefintlig, utan filmen bygger på en studie av karaktärerna och en härlig stämning och dialog. Florence är en ängel, men också med ett temperament och hennes karaktär har mer djup än vad som kan tyckas till en början. Hon är 25 och söker efter sig själv. Greenberg är till synes en riktig skitstövel. Han är 40 år och söker efter sig själv. Han har uppenbarligen problem att växa upp, och som ett barn tar han inte ansvar för sina handlingar. Under filmens resa får Greenberg en del insikter.

Jag gillade Baumbachs tidigare film "The squid and the whale" väldigt mycket. Det var en självbiografisk film om hans uppväxt i New York. Nu har han tagit handlingen till Los Angeles och karaktärerna har vuxit upp. Jag vet inte direkt om denna film är självbiografisk, men den har en sådan ton. Filmen handlar om påhittade verkliga personer med alla dåliga sidor, med också goda sidor, komplexa. Man kan bli arg på Greenberg men man kan också känna igen sig.

Noah påminner mig om en ung Woody Allen och den samtidige Wes Anderson (polare och samarbetspartner). Skådespeleriet var generellt sett bra i denna film. Ben Stiller spelar här en dramatisk roll. Greenberg gör en del hysteriska saker i filmen, men det är hela tiden karaktärsdriven humor, vi är långt från "Zoolander" och "Dodgeball". Den för mig okända Greta Gerwig var mycket bra som Florence. Hon har också spelat i "mumblecore"-filmen "Hannah takes the stairs". Den måste jag se vid passande tillfälle. I övrigt har Rhys Ifans en framträdande roll som Greenbergs kompis. Ifans spelade den där galne kompisen till Hugh Grant med "Fancy a fuck?"-t-shirten.

"Greenberg" får fyra svaga fobier av fem.

Betyg 4/5