Last Night in Soho (2021)

Den tredje kände regissören denna vecka är alltså Edgar Wright. Han brukar ju göra sköna komedier som mixas med genrefilm. Det var något åt det hållet jag förväntade mig med denna film också men det visar sig att han denna gång skippat komedin helt och hållet och faktiskt givit oss en ganska så tajt och vemodig spökfilm. 

Lika mycket som jag älskat hans tidigare komedier välkomnar jag detta nya. Filmen är som en blandning av Woody Allens Midnight in Paris och Argentos Suspiria. Alla tre filmerna nailar eran de beskriver. Suspiria är svårslagen med sin "look and feel", men Wright lyckas bra med sin film också. När vi följer Ellie in i "the swinging sixties" är det som att resa tillbaka i tiden lite.

Thomasin McKenzie är jättebra i huvudrollen. När jag såg henne i sextiotalskläder tyckte jag hon såg precis ut som Beth Harmon i The Queen's gambit. Döm om min förvåning när Anya Taylor-Joy dök upp på duken. Hon spelar rollen som den undflyende Sandie. Var lite förvirrande där för ett tag, hehe. Anya Taylor-Joy dominerar sedan filmen fullständigt. 

Spökhistorien var effektiv! Detta är en ryslig film, men den bra typen av ryslig. Det tar ett tag innan man förstår vad som händer och det är en go spänning. Men filmen är som sagt inte en komedi, det är snarare en ganska hemsk historia vi får bevittna.

Duon McKenzie och Taylor-Joy får sällskap av drottningen Diana Rigg, Terence Stamp och den elfte doktorn själv Matt Smith. Jag saknade till och med Karen Gillan där ett tag...

 

Filmen är snygg som attans, har en skön stämning, var ryslig och till slut lite vemodig. What's not to love?

Betyg: 4/5

Re-watch: Scott Pilgrim vs. the World (2010)

Under sommarens ljusaste dagar på resa från Hunnebostrand till Skövde svängde jag förbi Patrik nere i Göteborg. Efter en stämningsförstärkande promenad på den gigantiska Östra Kyrkogården var det dags för någon upplyftande film. Vi skulle se om en kul film och efter lite letande i Patriks filmhylla föll valet på Scott Pilgrim. Jag har sett den tidigare och skrivit om den på bloggen, här.

Filmen sprudlar av kreativitet och berättarglädje. Det är en perfekt film om man bara är ute efter att bli lite glad, och det är ju inte så lite om man tänker efter. Ett skratt förlänger livet heter det ju. Det är otroligt skönt att se om filmer ibland. Man kan bara flyta med och behöver inte koncentrera sig så mycket. Filmen kan bli som en snuttefilt eller ett god vän som inte ställer en massa krav på en. Man kan låta filmen skölja över sig och bara plocka ut russinen ur kakan, bara det bästa; Anna Kendrick bara för att, Mary Elizabeth Winstead som Ramona Flowers, Ellen Wong som Knives, Young Neil, Stephen Stills, Jason Schwartzman som Gideon, ja det finns så många härliga karaktärer. Självklart är rumskompisarna Scott och Wallace också sköna typer. Kieran Culkin i rollen som Wallace är helt hysterisk.

Jag la märke till hur mycket den liknar Eternal shunshine of the spotless mind. Har någon annan sett det? Edgar Wrights lek med stilen gör att den också påminner om en serietidning, en stark krydda i anrättningen. Det var en av de sakerna som var starkast för mig vid första titten. Filmen håller bra än idag. Den var i alla fall nästan det perfekta valet för kvällen i fråga. Tack till Patrik för sällskap, filmval och husrum för natten.

Betyg: 4/5

Baby Driver (2017)

Edgar Wright har gjort en del roliga filmer och då tänker jag speciellt på Scott Pilgrim. Därför var jag mycket nyfiken på hans senaste film Baby driver. Jag visste inte så mycket om filmen när jag satt mig ner med den. Det visade sig att det var en lite simplare, lite mer lättsam och lite sämre kopia av Drive.



Ansel Elgot spelar Baby, en ung men briljant räserförare som arbetar som "get away driver" för att betala av en skuld till gangsterbossen Doc (Kevin Spacey). I andra roller ser vi b-kändisar från Hollywood som Jon Hamm, Jon Bernthal och Lily James. Filmens klara ljuspunkt är Jamie Foxx i rollen som den labile boven Bats. Klasskillnad på Foxx mot vissa av hans motspelare...

Wright har i denna film lånat hej friskt från Drive, men också den gamla The Getaway med Steve McQueen och Ali MacGraw, Michael Mann's Heat och Pulp fiction. Det finns många blinkningar och rena stölder från mästaren av actionkomedier Quentin Tarantino. Men det krävs mer än att byta ut pappas klocka mot mammas sångröst på en kassett för att göra denna typ av svåra genrefilm till perfektion.

Tyvärr känns det som att Baby driver är mindre unik och helt enkelt sämre än alla dess förlagor. Det är lagom spännande, lagom roligt och lagom romantisk. Totalsumman blir ganska blekt, en film som är "helt ok". Jag längtar plötsligt efter att se om "the cornetto trilogy" och Scott Pilgrim.

Jag ger Baby driver två "shoot outs" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

MCU rewatch: Ant-Man (2015)

Ant-Man är en film som jag skulle vilja gilla mer än vad jag gör. Problemet är att det är en renodlad komedi i mina ögon. Är det ett problem undrar du nu kanske? Nej, inte normalt sätt, men i kontexten att detta är en viktig del av MCU blir det skavigt för mig, fel tonalitet. Sen är den dessutom inte en speciellt bra komedi heller, även om den har några riktigt roliga sekvenser.

Visst får MCU variera tonaliteten i sin filmserie. Men då måste det göra med finess och bra mycket bättre än vad de gjort här. Om det blir lojt och börjar gränsa till fånigheter blir jag snabbt butter. Ant-Man är ändå klart bättre än Guardians som också var inne och tassade på komediarenan. En film i en annan superhjälteserie som lyckades på just denna arena är Deadpool. Den filmen är hatad av vissa och älskad av andra. Enligt Joanna Robinson på Vanity Fair var det nära att den blev nominerad till årets bästa film i senaste årets oscarsgala. Som sagt en del gillar filmen. Deadpool är uppenbarligen en komedi och den lyckas behålla X-Men-genen samt ändå vara uppfriskande ohövlig och ha en "fuck you"-mentalitet.

Ant-Man känns barntillåten och ganska mesig. Den har inte ett speciellt bra manus och handlingen är inte spännande, snarare mer fånig än bad ass (som vissa superhjältefilmer kan vara). Dessutom tycker jag att Paul Rudd inte orkar dra filmen på sina två axlar. Trots stabila skådespelare i birollerna gör ingen något extraordinärt. Den roligaste figuren i hela filmen blir nu Michael Peñas Luis. Han är underhållande men i en riktigt bra film skulle den rollen varit den femte eller sjätte roligaste figuren, om ni förstår vad jag menar. Scott Lang känns själv som klippt och skuren för en biroll, något som bevisas funka bra i den kommande Avengers 2.5.

Det är nästan lite frustrerande att veta att Edgar Wright skulle regisserat filmen, inte bara som nu skrivit manus. Hans Scott Pilgrim vs The world är en av de allra bästa komedierna i genren, den bygger också på en serietidningsförlaga. Nu kvarstår endast delar av Wrights originalmanus och man undrar lite hur det kunde ha blivit om han fått göra filmen fullt ut så att säga. Det känns som att filmen är och nosar på Wrights stil några gånger men att den är allt för försiktig för att våga sig ut på några utstickare över huvud taget. Istället blev det Peyton Reed som fick regissera filmen. Han är känd för några avsnitt av tv-serien New Girl samt komedier som Yes man, The break-up och Bring it on. Inte direkt den tyngsta meritlistan man kan hitta, eller hur?



Det är lite symptomatiskt att en av filmens bättre scener är när Ant-man fajtas mot Falcon. Detta trots att Falcon mycket väl kan vara den tristaste av alla avengers lyfter han filmen ett snäpp eller två. Hade de valt en mer karismatisk karaktär från avengers hade han eller hon antagligen överskuggat Ant-Man allt för tydligt.

Tyvärr är övriga actionsekvenser ganska tama och jag blev mer sömnig än uppiggad av dem. Michael Douglas lyfte sin lön och inte mycket mer. Evangeline Lilly var snygg och sexig och skurken, han från House of Cards säsong 1, var adekvat galen. Manus var som sagt svagt. Man kan bland annat fundera över vilken orimligt osannolik händelsekedja som behövde hända för att Hank Pym skulle få tag på Scott Lang. Varför inte bara bjuda in honom på frukost istället? Speciellt eftersom Pym redan "vettat" honom under en längre tid och knappast behövde få Lang att bevisa sig.



Slutfajten bjöd på två roliga moment, dels när de av misstag satte på skivan Disintegration med The Cure, dels leksakstågsscenen.

Summering... Jag kände inte för karaktärerna speciellt mycket, manus och actionscener var svaga men som renodlad komedi var den helt ok.

Jag ger Ant-Man två laserstrålar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Ant-Man (2015)

Det är klart man vill se alla filmer från Marvel Cinematic Universe och därmed var Ant-man ett givet val. Jag var inte jättepepp inför denna film, men den hade överraskat lite på bloggarna. Det verkade som att vissa gillade den mer än vad jag väntat mig. Men det som oroade mig mest var att den verkade vara en renodlad komedi.

Marvel-filmerna är ju inte alla helt lika i tonen. Några få är ganska torrt allvarliga och seriösa superhjältefilmer som till exempel den första om Captain America. De flesta Marvel-filmerna är lyckligtvis actionkomedier. En viktig sak att tänka på är dock att världen som beskrivs och dess karaktärer ändå tas på fullt allvar, mitt bland alla skämten. Exempel på dessa är Iron man- och The Avengers-filmerna. Sen har vi på senare tid fått filmer som är mer fokuserade på humor och galenskaper.

Först kom Guardians of the galaxy och nu då Ant-man. Av dessa två skämtfilmer som leker med publikens tålamod att acceptera töntiga och "orealistiska" koncept gillade jag Guardians klar mer. Visst är mycket i Marvels filmer orealistiskt om man jämför med vår verklighet. Det jag menar med "orealistiska" koncept  är inom Marvel universumets ramar och logiska lagar.

När inte ens skaparna bakom Ant-man tar sina karaktärer på allvar blir jag inte lika engagerad som jag kanske borde blivit. Paul Rudd var lite för klämkäck och obekymrad för att jag skulle ta hans karaktär på allvar. Och Evangeline Lilly var ännu sämre. Jag satt hela filmen och väntade på att hennes karaktär skulle ta av sig peruken i en stor reveal eftersom hon så uppenbart hade en peruk på sig. Men det hände aldrig, det var tydligen så de ville hon skulle se ut. Michael Douglas som brukar vara så stabil var ganska blek och den stora skurken (den skallige från House of cards S1) var inte det minsta karismatisk. När han försvann in i sin gula dräkt blev han helt ointressant.

Men ändå, det är något speciellt med denna värld som Marvel håller på att bygga på och det är svårt att inte bli åtminstone vagt underhållen. Den bästa scenen var typiskt nog den där den enda från The Avengers vi fick se i denna film dök upp. Och då var det till och med den minst intressante Avengern, Falcon. Att hans scen blev den bästa säger något om nivån på denna film jämfört med de övriga. Den andra scenen jag måste lyfta var givetvis när iPhonen började spela Plainsong från The Cure's album Disintegration. Mycket rolig scen. Suveränt album för övrigt också.

Jag ger Ant-man två små, små gubbar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The World's End (2013)

What the fuck does WTF mean?

Två filmer från 2013 hade förvillande liknande namn; The world's End och This is the end. Jag har nu sett den båda filmerna och man kan konstatera att de liknar varandra på fler sätt än ett. Båda är komedier och båda har starka inledningar och svagare avslutningar. Båda hamnar på samma betyg. Båda är rimligt att ses om då de innehåller många roliga scener, och resten kan man ju alltid spola över.

This is the end var en bitvis mycket rolig amerikansk komedi med flera kända humorkillar i listan. Tyvärr blev den lite enahanda och på gränsen till tråkig allt eftersom. Den har dock en del favoritscener där de med Michael Cera sticker ut.

Nu har jag äntligen tagit mig an den brittiska filmen The World's End från firma Simon Pegg, Nick Frost och regissören Edgar Wright. Filmen inleds otroligt starkt. Den var under första halvan en klar fyra, en fantastiskt positiv överraskning med tanke på att detta är en superbrittisk film. Jag överraskades av att Martin Freeman var med. Och jag gladdes åt att Paddy Considine från In America var med. Och Simon Pegg och Nick Frost var som vanligt mycket underhållande.

Historien om gänget som dras med av sin forne ledare att återbesöka barndomsstaden och pröva på pubrundan som de aldrig klarade som unga är en suverän setup. Jag känner faktiskt en stor filmsorg över att de inte gjorde hela filmen i samma anda som de första 45 minuterna var. Jag ville följa de fem vännerna nerför minnenas aveny utan robotar eller domedagsslut. Detta hade kunnat bli en Cemetery junction fast bättre och roligare. Den hade kunnat bli en Hotell fast brittisk och med mer öl. Filmens suveräns tidsenliga 90-talsmusik var perfekt för filmens feeling. Många favoriter där.

Men sedan går de och pajjar allt med robotar med löjligt blått blod. Fasiken, det var ju sååå bra, men det blev så mycket sämre. Jag kände direkt att filmen dog när det The warriors-inspirerade slagsmålet bröt ut inne på herrtoaletten. Och sedan bar det bara utför. Mycket trist på en så bra start av filmen.

Den bra inledningens film stretade till och med emot sin egen skapare. Det finns scener i andra halvan som också hade platsat i den seriösa komedin utan robotar. Jag tänker på scenen när Nick Frost's Andy skiter i att vara nykter och dricker shotsen, och hans historia om frun som lämnat. Jag tänker på när Simon Pegg's Gary avslöjar sin mörka hemlighet. Starka saker som rätt behandlade hade varit en perfekt motvikt till humorn och alla ölen om detta istället varit en mörk komedi.

Attans att de var tvungna att ta med robotar! Nu blev det som en mash-up av The Stepford Wives och en medelålders Attack the block fast med mer öl.

Jag ger The World's End två förlorade chanser av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Hot Fuzz (2007)

Want anything from the shop?

Den tredje och sista brittiska komedin i mitt minimarathon är Edgar Wrights uppföljare till "Shaun of the dead" buddy cop-komedin "Hot fuzz". Vapendragarna Simon Pegg och Nick Frost spelar återigen huvudrollerna, och denna gång har Wright, Pegg och Frost siktat in sig på polisfilmsvärlden med coola kommentarer, gula pilotglasögon och tandpetare i mungipan. Man kanske skulle kunna gissa att jag inte skulle gilla denna film så mycket eftersom den allmänt anses vara ett snäpp svagare än "Shaun of the dead". Men döm om min förvåning då jag uppskattade denna film en hel del.

"Hot fuzz" handlar om den hypereffektive Londonpolisen Nicholas Angel (Simon Pegg) som skickas ut på landbygden av "the top management" för att han får de övriga poliserna i London att se ineffektiva ut. Väl framme i den lilla byn Sanford möts Angel av en fridfull och sömnig stad som inte har haft ett allvarligt brott på många, många år. Staden är så välartad att den till och med slåss om utmärkelsen som "bästa by i England" eller något sådant. Staden har en liten polisstyrka där varje individ givetvis har en säregen karaktär. Angel får polischefens son Danny Butterman (Nick Frost) som ny partner. Danny är en ganska omogen polis vars erfarenheter mest spirar ur amerikanska actionfilmer som Die Hard, Point break, Leathal weapon och Bad Boys 2.

Nu visar det sig givetvis att landsbygden inte är så lugn som det först verkade. Som alla vet kan det vara farligt att bo i småstäder på den engelska landsbygden, tänk bara på grevskapet Midsomer!

I denna film tycker jag att de får till en bra mix av karaktärer och humor, respektive långsökt historia med en radda pigga skådespelarinhopp för birollsfigurerna. Simon Pegg och Nick Frost är båda roliga att se, de har en bra personkemi och humoristisk tajming. I biroller ser vi skådespelare som Steve Coogan, Bill Nighy, Martin Freeman, Jim Broadbent, Paddy Considine och ingen mindre än ex-007 Timothy Dalton.

"Hot fuzz" är en skön komedi i en mycket brittisk miljö. Denna gång funkar det för mig lite bättre och jag ger "Hot fuzz" tre cornettos av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Shaun Of The Dead (2004)

You've got red on you.

Jag missade "tåget" när "Shaun of the dead" var i ropet och alla pratade om den. Dels kan man ju inte se alla filmer som kommer ut. Väl? Dels är skräckfilm i allmänhet och zoombie-filmer i synnerhet inte min kopp av té. Men när jag hörde från min kompis Danne att denna film var bra komedi, blev jag nyfiken och satte upp den på "listan".

Några år senare såg jag den otroligt roliga filmen "Scott Pilgrim vs. The world", en av 2010 års bästa filmer. Jag lärde mig snabbt av internet att filmens regissör Edgar Wright var mannen bakom "Shaun of the dead" också. Häromdan råkade jag då till slut se "Shaun" som en del av min lilla mini-marathon på brittiska komedier.

Jag kan verkligen förstå varför "Shaun of the dead" blev så populär då den kom ut, men jag fann den tyvärr ganska tråkig. Även om jag inte sett så många "riktiga" zoombie-filmer kan jag se referenserna och tror mig uppfatta de flesta skämten. Detta är ju inte en spoof-film lik "Hot shots" eller "The naked gun", det är mer en genreöverbryggande komedi som behandlar zoombie-genren på ett kärleksfullt sätt. Det är väl inte några direkta fel på filmen, eller egentligen har den flera fel, men mer om det nedan. Jag tror helt enkelt att jag har lite svårt med den brittiska humorn. Nu är det kanske på sin plats att göra en liten bekännelse. Jag är inte ett stort Monty Python-fan. Jag finner dem tröttsamma och föråldrade. "Shaun of the dead" lever på den torra brittiska humorn, med underdrifter och små uttryck. Det är helt klart att jag gillade Edgar Wrights amerikanska serietidningsadaption bättre. Där visade han mig att han inte bara kan "brittisk" humor.

Jag tror att "Shaun of the dead" har många fans och ni undrar säkert nu vad jag menade med att filmen har flera "fel". För mig är det viktigt i alla filmer att karaktärerna känns "äkta", oavsett hur orealistiska, påhittade eller fantasifulla de är. Bra filmer får man bara genom en bra historia och helgjutna karaktärer. Det finns säkert några få undantag men den regeln gäller för det mesta. Flera av karaktärerna i "Shaun of the dead" skavde rejält i mina ögon. Ta till exempel Nick Frosts karaktär Ed som skulle vara den egocentriska slackern som var Shauns motpol. Jag tyckte att zoombiesarna var med verklighetstrogna än Ed! Filmmakarna drog skämtet att Ed var "blind" för vad som hände i omgivningen för långt. De borde ha kunnat utveckla hans karaktär mycket, mycket mer. Samma sak med David, Shauns antagonist och rival om Liz. Han var också helt platt och torftig som karaktär. Historien haltade också på flera punkter, även om jag förstår att den inte var av central betydelse för denna film (filmens enda syfte var att få in ett antal skämt och roliga scener). Men Edgar Wright slarvade trots allt bort sidohistorien om att David var ihop med Dianne endast för att han var sugen på Liz.

När jag såg filmen satt jag mest och väntade på att det braiga skulle börja och det är inget bra tecken. Filmen var lite smårolig här och där. Den återkommande repliken om att Shaun hade rött på sig var kul. Scenen då de kastade vinylskivor på zoombisarna var lysande. Men de oändliga skämten (?) om att gå till puben var däremot tröttande och mycket brittiska.

I slutändan blev jag lika besviken på Shaun som Liz. Därför ger jag "Shaun of the dead" endast två pubbesök av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Scott Pilgrim vs. The World (2010)

You're pretentious, this club sucks, I have beef. Let's fight.

Fantastiskt bra film! Detta är en av årets två-tre bästa filmer än så länge. Jag har inte skrattat så mycket sen... jag vet inte! "Scott Pilgrim vs the world" är som en blandning av "Kick-Ass", "The Warriors" och något lämpligt avsnitt från "Buffy the Vampire Slayer".

Dialogen var underbart underfundig och underhållande.

"Bread makes you fat!?"

Stephen Stills, "he's the talent", and Young Neil. Vilda blinkningar till verklighetens Neil Young och hans kompis Stephen Stills (som tycker att han var talangen i Buffalo Springfield).

Hela filmen har ett överdåd av popkulturella vinkningar. Jag gillade de romantiska scenerna ute i snön när de gick i parken och till lekplatsen. Påminde inte den scenen lite om en scen ur "Eternal sunshine on the spotless mind"?

Michael Cera i huvudrollen är stabil, men speciellt Ramona Flowers, wow, vilken häftig tjej! Utstrålning. Vem spelade henne? Aldrig sett henne tidigare, Mary Elizabeth Winstead.

Jag gillade att filmen hoppade mellan scenerna som om man snubblade sig genom en serietidning. Däremot tycker jag att filmen tappar i tempo i tredje akten. Jason Schwartzman är i och för sig väldigt passande i rollen som ledaren av "the league of the evil exes", Gideon Graves, men det blev lite tradigt i slutet. Filmen skulle kanske kunnat vara lite tajtare. Petitesser.

"Scott Pilgrim vs. the world" - en av årets filmer och kanske den största överraskningen hittills. It gets four super evil ex-boyfriends, no exes, out of five.

Betyg: 4/5