News of the World (2020)

Helt plötsligt blev jag varse om att den underbara boken "News of the world" hade blivit film. Det gick fort. Boken kom ut 2016, jag läste den 2018 och nu är den redan här. 

Paul Greengrass står för regin och han är mycket kapabel och antagligen ett bra val med tanke på innehållet i denna historia. Vi ser den gamle Tom Hanks i huvudrollen som Captain Kidd. Ett tag kände jag lite fatigue över Tom Hanks, men nu på gamla dagar börjar han bli superstabil på samma sätt som både Clintan och den gode Kevin Costner blev.

Av känd anledning är jag fokuserad på adaption från böckernas värld till film (eller tv-serie). Frågan blir aktuell för denna film. Jag bryr mig inte om alla scener blir identiska som jag "såg" dem i mitt huvud. Nope, alla scener blev inte identiska. Men det gör intet, det är känslan samt karaktärens känslomässiga resa som är avgörande för hur bra adaptionen blir. Och i detta fall lyckas Greengrass otroligt väl. Bokens två mest känslosamma scener behandlas superbt, en utspelas i början av historien och en i slutet.

Tom Hanks gör Captain Kidd jättebra. Hans ålder och därmed utsattheten för honom och Johanna har en mycket viktig del i historien, och Hanks lyckades väl med att spela en erfaren och kapabel men numera halvt nedbruten och i vissa lägen bräcklig man.

Men historien hade inte varit något alls utan Johanna. Hon spelas av nykomlingen Helena Zengel som gör ett starkt porträtt av den lilla flickan som blev föräldralös två gånger om. Johanna är ännu starkare i boken, men Zengel gör det ändå väldigt bra här i filmen. Det är i alla fall hennes skådespeleri som är det avgjort mest intressanta. Greengrass lyckas bra med att få fram mycket av det hon tänker. 

För att vara en western är denna film av den långsamma sorten, tänk "Meek's cutoff" inte "The Wild Bunch". Istället tar "News of the world" fasta på den road trip som de två huvudpersonerna gör. Deras resor innebär mer än den rent fysiska; minnen, insikter, drömmar och förmågan att ta emot framtiden. 

Mycket av berättelsen finner man i de två skådespelarnas ansikten, helt utan dialog. Detta är en poetisk film som man måste låta sig genomsyras av med öppna sinnen. Den funkar inte om åskådaren inte engagerar sig i huvudpersonerna. Känslorna är sorg, melankoli och saknad. Ingenting i denna film är speciellt coolt.

Filmen är lyriskt berättad även om det finns några riktigt spännande sekvenser. Filmen visar med nästan onödig tydlighet den extremt hårda och skoningslösa värld de nya territorierna var i slutet av 1860-talet. Usch, i en sådan värld ska ingen Johanna tvingas bli föräldralös. Det skär i mitt hjärta att tänka på att de flesta Johanna inte hade någon Captain Kidd...

Betyg: 5/5

Filmbloggaren och oraklet Jojjenito skriver om exakt samma film idag. Hoppa över och kolla om han fann samma saker som jag i filmen?

Homeland - Season 7 (2018)

Homeland är en ganska stark serie. Carrie är alltid intressant även om hon fladdrar mycket upp och ner. Lite som serien i övrigt också. Jag kände att jag kanske tappat tålamodet lite med Carrie när jag något försenad såg denna säsong.

Som alltid är Homeland som mest intressant när man får följa spioneriet, "the cloaks and dagger"-delarna. Jag gillar att se Carrie, Saul, Max och de andra uppvisa sina specialkompetenser och sin yrkesskicklighet, det är då det blir som mest spännande.

Jag hade missat säsong 7 och fick klippa den innan jag kunde ta mig an den sista och avslutande säsongen som gick nyligen. Tyvärr är inte det övergripande hoten det bästa. Ryssarna försöker underminera den sittande amerikanska presidenten. Idén har potential men det känns som att de skjuter bredvid målet lite. Jag önskar att de gjort hotet bättre på något sätt, för jag brydde mig aldrig speciellt mycket om hur det gick för Keane. Kan ha haft att göra med att hon var blek och att hon verkade vara en idiot så jag kände mycket begränsad empati för henne. Dessutom hjälpte det inte att han som spelade hennes "Chief of staff" var alldeles för intetsägande som figur. Han var inte riktigt trovärdig.

När dessutom halva säsongen hanterade Carries familjeliv och hennes dåliga hantering av sin dotter i kombo med hennes sjukdom blev lite väl tradigt och det var tydligt säsongens sänke. Varje gång serien tog fart var det som att den stoppades upp av händelser som jag fann i sammanhanget oväsentliga. Ge mig antingen en bra familjedrama eller en bra spionthriller, men om de två ska blandas måste det göras bättre.

De bra bitarna var alla scener med Saul, och alla scener med Max, samt de när Carrie gjorde det hon gör bäst dvs "spionar"mot fienden. Och det var en hel del av dessa godbitar, men igen balansen...

Som helhet är det spännande. Den första halvan av säsongen samt avslutningen var bäst. Avsnitten i slutet som utspelades i Ryssland var så kallade "nagelbitare". Mycket spännande. Vi fick något av ett "Pierce Brosnan" slut för Carrie.

Nu är jag redo att ta mig an sista säsongen!

Betyg: 3/5

The Meyerowitz Stories (New and Selected) (2017)

The Meyerowitz Stories (New and Selected) är "nykomlingen" Noah Baumbachs tionde film. Damn, Baumbach kan knappt kallas för nykomling längre! Jag gillar det mesta från honom så jag såg fram emot han nya alster. Denna gång bjuds vi på en mycket mörk film om relationen mellan (framför allt) två vuxna bröder och deras far. Hans självbiografiska The squid and the whale handlade om två yngre bröder och hur deras föräldrars skilsmässa påverkade dem. Jag gissar att det kan finnas en hel del självbiografiska element i denna film också.

Adam Sandler och Ben Stiller spelar bröderna Danny och Matthew som tävlar om gunsten från sin vresiga och elaka patriarkaliska far Harold spelas av Dustin Hoffman. Han är en misslyckad konstnär som när en självbild om att vara bättre än alla andra, framför allt samtida kollegor som blivit mer framgångsrika rent kommersiellt.



För de av er som ryggade tillbaka när ni ser att Adam Sandler är med i filmen så kan jag direkt säga att det är ingen fara. Detta är ett drama, ett svart drama med inslag av vass och satirisk humor. Filmen är så långt från The waterboy man kan komma nästan. Detta är en Adam Sandler som visar att han kan skådespela. Tänk Jim Carey i Eternal sunshine of the spotless mind.

Dustin Hoffman, Ben Stiller, Emma Thompson som nya frun Maureen och Elizabeth Marvel som systern Jean (en kvinnlig Fredo!) gör alla bra insatser. Men filmens "scene stealer" är helt klart Grace van Patten som Dannys dotter Eliza. Hon är väldigt bra och fin i denna film. Alla scener mellan henne och Adam Sandler är filmiskt guld, som scenen i bilen, scenen vid pianot, på sjukhuset. Säkert flera scener som jag tappat. Hon är också förvillande lik Shailene Woodley för en sådär fem år sedan (deras åldersskillnad är i alla fall fem år). Grace Van Patten läggs på minnet.



Teman i filmen är livslånga misstag, felriktade ambitioner och önskemål. Den fokuserar på hur illa föräldrar kan fucka upp liven för barnen. Man hade kanske kunnat hoppats på ett något ljusare slut, nu blev hela filmen väldigt svart i mina ögon. Måhända att egna erfarenheter spelar in i hur filmen landar i mitt inre. Vissa sår går så djupt att de aldrig kommer läka helt.

Noah Baumbach fortsätter att leverera. Han är superstabil med filmer som "alltid" hamnar på en fyra. Det är mer än de flesta aktiva regissörer av idag kan skryta med.

Jag ger The Meyerowitz Stories (New and Selected) fyra utmanande filmer (Elizas!) av fem möjliga.

Betyg: 4/5