Om mitt problematiska förhållande till bröderna Coens The Big Lebowski
Det är alltid lite frustrerande med en film som typ "alla" älskar men du själv bara tycker är "ganska bra". Detta är en sådan film för mig. Vet inte om det är filmens undflyende handling, mina svårigheter för film noir eller om det är brödernas ibland vrickade humor som jag inte riktigt greppar.
I vilket fall så kan jag aldrig komma ihåg vad den handlar om trots att jag numera sett den minst tre gånger, antagligen fler. Men jag antar att handlingen är sekundär och det är känslan i filmen som är poängen med den.
Känslan jag får är splittrad. Jag gillar Walter (John Goodman) men han är jobbig som fan också. The Dude (Jeff Bridges) är tyvärr ganska ointressant i mina ögon, jag finner mig inte bli speciellt överraskad av honom då han är allt för mycket "one note".
Istället är det kanske bikaraktärerna jag ska ty mig till? Det var en positiv överraskning att Philip Seymour Hoffman har en så stor liten roll ändå. Det hade jag helt glömt. Sen tycker jag nog att Julianne Moore är rejält festlig som den totalt utflippade dottern till the Big Lebowski. John Tuturro spelar Jesus. Bra. Och till sist är Sam Elliot lika cool som vanligt.
The Big Lebowski har en identitet, det är klart i vilket fall. Den känns tidlös för mig även om den tydligen ska utspelas i samtiden dvs slutet av nittiotalet.
Jag gillar den en hel del, den är ganska bra.
Betyg: 3/5
För övrigt är det mysigt att höra när en som älskar filmen pratar om den och det kan man göra via Shinypodden där Carl pratar kärleksfullt om filmen. Lyssna på Shinypodden säsong 13, eller här.
Sidney Lumet hade en lång och produktiv karriär. Han regisserade 43 filmer mellan 1957 och 2007. Hans sista film blev dramat "Before the devil knows you're dead" med originalmanus av Kelly Masterson. Vad som lockade mig vid sidan av att filmen fått mycket bra kritik lite här och där var skådespelarna Philip Seymour Hoffman och Ethan Hawke i huvudrollerna. Även Erin Brocovichs chef Albert Finney har en viktig roll i filmen, och Marisa Tomei likaså. Alla fyra är utomordentliga fina i denna film. Hela filmen osar om kompetent filmskapande. Allt är tipp topp och skådespelarna är i centrum. Philip Seymour Hoffman gör en magnifik insats. Ethan Hawke är perfekt i rollen som lillebror.
Men trots att detta verkligen är en suveränt ihopsatt film blir den inte en favoritfilm. Det är ett drama med inslag av thriller och crime. Mitt problem var att jag blev trött på det mörka i denna film. Ett tråkigt mörker där alla är svin och där mer eller mindre alla är rejält korkade också. Jag tycker inte att storyn är artificiellt hopknåpad som vissa thrillers kan vara, nej då, allt känns ganska realistiskt och till och med troligt. Människans natur står i fokus, som en mycket deprimerande psykologistudie.
Jag blev bara trött på eländet och stämningen i filmen. Så samtidigt som jag njöt av Philip Seymours excesser i denna paradroll för honom, kände jag mig distanserad från honom och bara trött på allt elände de har för sig i filmen. Jag saknade kanske lite balans mellan ljuset och mörkret. Detta är medvetet en helt allvarlig film och det var aldrig på kartan att någon skulle ha glimten i ögat. Och det är ok, men det måste ändock vara balans i anrättningen. Jag var kanske på fel humör för denna film helt enkelt? Gårdagens film "The verdict" var också en bister historia med nog så mycket svärta, men där fanns en balans. Jag fann den balansen välkomnad.
Det borde inte råda några tvivel om att detta är en toppfilm rent tekniskt. Jag kan varmt rekommendera den till alla som vill se en riktigt bra dramathriller. Men förvänta er inga ljusglimtar bara, de får ni hitta i andra filmer.
Jag hade sett stora delar av filmen tidigare men detta är första gången jag sett den från början. Along came Polly är en mycket rolig komedi som till stor del lever på sina birollskaraktärer. Jovisst, Ben Stiller och Jennifer Aniston helt ok, men det är birollsskådisarna som firar komiska triumfer här. Vad sägs om Philip Seymour Hoffman, Alec Baldwin, Hank Azaria, Bryan Brown och inte att förglömma Debra Messing.
Seymour Hoffman spelar Reubens barndomsvän Sandy Lyle. Han är plufsig, röd i ansiktet och lever på berömmelsen från en enda film från när han var ung. Hank Azaria spelar "scuba diver"-kungen Claude.
Debra Messing spelar Reubens fru Lisa som är otrogen med Claude på smekmånaden. Hennes min när Claude glider upp naken i inledningen av filmen är underbar. Observera ryckningen i ena ögonlocket när den nakne Claude pratar om sin stora...segelbåt. Måste ses.
Alec Baldwin spelar Reubens chef Stan. Hans tal på bröllopet är hysteriskt. Mazel, mazel. Sen har vi förstås vildhjärnan Leland Van Lew som spelas till perfektion av Bryan Brown. Allt som allt en mycket trivsam cast och casting.
Typ av humor?
Visst finns där lite romantik, jag kan inte förneka det. Men filmen lever i sin humor i mina ögon. Den är först och främst väldigt rolig i partier.
Filmkvalité vs. humorkvalité
Detta är en ganska dålig film som har en del väldigt roliga scener. De svagare partierna är de mellan Ben Stiller och Jennifer Aniston. Speciellt filmens intresse i bajs- och prutthumor är sorglig. Den romantiska historien är inte speciellt engagerande heller. Visst, Anistons karaktär är på pappret gullig och skulle kanske kunnat varit härlig, men jag känner det inte. Det säger inte klick. Däremot är nästan alla scener mellan Stiller och olika birollskaraktärer komiskt guld. Jag tänker då på Seymour Hoffman, Baldwin, Brown samt Messing och Azaria.
Manus vs. skådespelare
Manus är svagt då det gäller filmens primära handling. Dialog och framför allt skådespelarinsatser från birollerna lyfter filmen.
Sandy Lyle: Make it rain... Raindance... Let it rain... Raindrop...
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
Sensmoral: acceptera vem du är så kan du leva ditt liv "happy as a hippo".
Två stereotyper:
- Bryan brown spelar den våghalsiga företagsledaren... in absurdum. Men kul!
- Alec Baldwins överdrivna chef, bombastisk, ger snabba order som skjutna från höften. Alltid bra, han Alec!
Tre troper:
a. kvinnlig karaktärers förtjusning över stora saker... som stora båtar.
b. före detta barnstjärna: Sandy gjorde succé i Crocodile tears (en travesti på The Breakfast Club) och lever fortfarande på sin tidigare berömmelse...
c. runaway bride-tropen även om Lisa väntade till smekmånadens första dag! Ben Stiller gör för övrigt samma sak mot sin fru i The Hearbreak kid (2007)
Favoritkarakärer?
Gillar Hank Azarias Claude. Han är snäll innerst inne vilket är tydligt i flera scener, bland annat att han skjutsar Reuben till flyget på St Barths. Philip Seymour Hoffmans Sandy Lyle är störtskön, en egocentrisk och bullrig shartande skitstövel. Men med hjärtat på rätt ställe.
För extra humor vänder jag mig till Bryan Browns Leland Van Lew, Debra Messings Lisa och Alec Baldwins Stan Indursky.
Trivia
Från imdb:
The green flag on Leyland Van Lew's yacht features the 'boxing kangaroo' which was flown from Australia II during the 1983 America's Cup campaign in which Australia was successful.
Omtittningspotential?
Den är så rolig att man kan lätt kan fastna om den visas på tv, men det dröjer nog tills jag väljer att se den igen.
Slutomdöme
Rolig men dålig. Går det ihop? Jo i detta fall eftersom filmen är så sablans ojämn. Vissa delar får mig att skratta så att jag gråter, vissa delar är svaga och nästan lite sega.
It's happening.
Varför älskar jag musik?
Det var egentligen ett konstigt val med Almost Famous som första filmen i Komiska Söndagar då den är alldeles för bra! Vad jag lite skämtsamt menar med det är att den är så mycket mer än en komedi, den är så mycket annat att den nästan inte är en komedi ens. Almost famous är Cameron Crowes kärleksprojekt, en biografisk, dramatisk, romantisk komedi och en stor kärleksförklaring till musiken. När jag nu ser om denna film påminns jag om hur mycket jag älskar musik, och hur mycket jag älskar att älska musik. Denna film ligger mig varmt om hjärtat och den ligger i tiden på det personliga planet också...
Som film betraktat är humorinnehållet sekundärt. Humorn är dessutom till hundra procent karaktärsdriven. Jag skrattar förvisso högt flera gånger, men detta är inte gapflabbakomedi. För denna omtitt har jag roat mig med att se den långa utgåvan, the extended "bootleg cut" som kallas "Untitled". Det är en 162 minuter lång film jämför med bioversionen som är 122 minuter. För er som vill se filmen för första gången skulle jag rekommendera den kortare bioversionen då den trots allt är tajtare. Den långa är till för oss fans, oss Band Aids. Crazy!
Typ av humor?
Det är helt klart mestadel en film där jag sitter med ett fånigt och drömskt leende över hela ansiktet. Men det finns scener som jag skrattar till högt av... De flesta scenerna med Williams (Patrick Fugit) mamma Elaine (Frances McDormand) är så roliga att man skrattar högt. Tex de scener då andra personer blir "freaked out" av henne, hotellreceptionisten och Russell (Billy Crudup).
En annan rolig scen är "the Gilligan cut" med William och Russell...
William: He's on acid, though. I can't really tell. How do you know when it's "kicked in?"
Gilligan cut => Russell stands on the jutting corner of the house rooftop. The unlit, unheated greenish family pool beckons to him below. It's kicked in.
Russell (bellowing to the heavens): I AM A GOLDEN GOD!!
Men filmens kanske roligaste scen är en scen med en stenhög radiopratare som intervjuar Stillwater. Scenen är helt klippt från bioversionen. Den utomordentlige radioprataren spelas av det komiska geniet Kyle Gass.
Ben Fong-Torres (Terry Chen) och hans "crazy" är också lustigt.
Filmkvalité vs. humorkvalité?
Filmen är suverän och den håller än idag. Jag placerade den till och med på plats 20 på min Topp 100. Den håller ääääään idag! Crazy! Om man däremot endast ser filmen för dess humoristiska inslag är den såklart svagare. Filmen är lika mycket melankolisk och sorglig som komisk.
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
EN sensmoral: Våga lev drömmen. Men lev din egen dröm, inte någon annans.
TVÅ stereotyper: William är en ung (15 år) pojke i turnébussen med ett rockband. Det är "fish out of water"-stereotypen mest hela tiden.
Den andra är den överbeskyddande och därmed komiska modern Elaine.
TRE tropes: Ett mycket roligt Gilligan cut har redan nämnts ovan. En annan är "adorkable character". William är uppenbarligen inte cool. Han är en "dork" men likväl "adorable". William är en avatar för Cameron Crowe. Filmen bygger på hans erfarenheter som tonårsreporter för Rolling Stone magazine under sjuttiotalet. Williams mentor är den legendariske Lester Bangs som fanns i verkligheten. Han spelas helt underbart av Philip Seymour Hoffman i en av Hoffmans bästa prestationer någonsin. Lester säger bara sanningar!
Leter Bangs: "That's because we are uncool! And while women will always be a problem for guys like us, most of the great art in the world is about that very problem. Good-looking people have no spine! Their art never lasts! They get the girls, but we're smarter." Lester Bangs: "The only true currency in this bankrupt world is what we share with someone else when we're uncool."
Manus vs. skådespelare
I denna fantastiska film är båda på topp. Manuset är helt makalöst men regin och klippning är kanske ännu bättre. Känslor och relationernas utveckling sker mer eller mindre helt utanför manus. Det är förlupna blickar, kroppspråk och situationer som för hela handlingen framåt. En master class i filmskapande. En film som bara kan skapas när regissören och tillika manusförfattaren känner ämnet som baksidan på sin hand och har full koll på vad han vill åstadkomma.
Skådespelarensamblen är också helt perfekt. Detta är en film där castingen är näst intill felfri. Läste att det var tänkt att Brad Pitt skulle spelat Russell men att han hoppade av då han kände att han inte "fattade" grejen. Nu blev det helt sagolikt med Billy Crudup. Brad Pitt hade inte kunnat spela Russell. Det bara är så.
Filmen kryllar med flera otroligt bra castade och fantsatsiska skåpdespelare; Philip Seymour Hoffman, Kate Hudson, Jason Lee, Zoey Deschanel, Patrick Fugit, Frances McDormand, Jimmy Fallon, Anna Paquin, Jay Burachel med flera.
Favoritkaraktärer?
Jag älskar Penny Lane. Hon är en så otroligt tragisk karaktär trots att karaktären känns så stark i vissa stunder. Hon är som is, så hård men också så fragil. Filmen skulle helt enkelt inte vara det samma utan Kate Hudsons porträtt av Penny. Hon är filmens hjärta. Men också ingen film utan en motpol, William spelad av nykomlingen Patrick Fugit. Han är akward men ändå brinnande klarsynt. William, the Enemy, lyssnar och iakttar omgivningen hela tiden. En mycket bra motpol till duon Penny och Russell. Fugit är inte slipad som skådis men det passar för rollen. En legend är att när han ber Penny fråga honom om Marocko igen är det Fugit som kliver ur karaktären och ber Hudson att ta om frågan men att Crowe behöll hela sekvensen för att det blev så bra. Jag kan bara hålla med.
Andra favoriter är Russell, mamman Elaine, mentorn Lester Bangs, syster Anita, världens största Led Zeppelin-fan Vic (Jay Burachel) samt radiokillen Quince Allen (Kyle Gass).
Omtittningspotential?
Detta är en film som jag antagligen kan se hur många gånger som helst. Inte i första hand för dess komedi utan för dess känsla, livssanningar och för att den påminner mig om min kärlek till musiken. Filmmusiken är ett kapitel för sig själv. Det är en otroligt bra lista sånger som alla passar i filmen. Stillwaters låtar är skrivna av Crowes fru Nancy Wilson och de är suveräna, speciellt Fever dog. Filmen har otroligt många referenser till rockscenen från sjuttiotalet. Bowie är nästan med i filmen och man skymtar honom i hotellscenen från New York. Till min glädje spelas två Neil-låtar under filmen, den andra kanske bara i den långa versionen. Det är en ljuvlig akustisk version av Cortez the Killer som jag inte ens vet var den är tagen från. Den andra låten som spelas är Everybody knows this is nowhere. Kul cokså att se Neils bootleg "I'm happy y'all came down" i Anitas skivsamling. Sen har Cameron återskapat omslaget från Neils skiva Times fades away från 1973. Neils ande vilar över hela filmen.
Slutomdöme
En personlig favoritfilm som med lätthet försvarar sin fina placering på min Topp 100. Den ska kanske till och med ännu högre upp?
Det är framför att känslan i filmen som åter igen gör mig mållös som det känns bubblande inombords. Jag fann mig själv jämföra känslan med den jag kan få av Hayao Miyazakis bästa filmer. Det finns något element av fantastical i denna historia trots att den inte har några inslag av fantasy alls. Eller är det kanske Yoshifumi Kondôs Whisper of the heart jag påminns om?
Filmen handlar om kärleken till musik men också om skrivande. Det är en film som jag som bloggare kan relatera till. Den tar sig under huden och visar hur vanskligt det kan vara. Honest and unmerciful!
Låt mig avsluta med Williams fråga och Russells svar... William: What do you love about music? Russell: To begin with... Russell: Everything.
Oh-lala, nu börjar det likna något. Har filmserien nu hittat sin form till slut kanske? Tredje filmen är riktigt vass med idel bra och starka karaktärer. Dessa karaktärer har också relationer som etableras och utvecklas. Bara en sådan sak. Detta är en mycket mer spännande film än dess föregångare för att jag som åskådare bryr mig om Ethan, hans fru Julia (Michelle Monaghan), hans team och storskurken Davian (Philip Seymour Hoffman). Filmen inleds med en superintensiv scen där Ethan sitter fast i en stol. En ond man (Davian) pekar med pistol mot huvudet på "damsel in distress" (Julia) och hotar med att skjuta henne om inte Ethan avslöjar var the rabbits foot är (??). Ten. Nine. Eight. Seven. Ethan sliter i sina bojor. Six. Five. Four. Three. Tandagnissel. Two. Nämen? One. Pang.
Nedan äro SPOILERS.
Det jag gillar mest med filmen är dess mörker. I inledningen av filmen ska tvingas Ethan ut ur sin pensionering för att frita Agent Farris (Keri Russell) men han misslyckas! Ethan misslyckas. Riktigt stark inledning av filmen. Damn!
Resten av filmen går i samma anda. Alla scener med Philip Seymour Hoffman är som förväntat otroligt bra. Relationen mellan Ethan och skurken är mer komplex än någonsin. Speciellt leder scenen när Ethan torterar Davian under en flygfärd till att Davian får anledning till att smida en djävulsk plan för att få ut sin hämnd på Ethan. Mycket bra. Filmen blir så mycket mer än en actionrökare eller spionmysterium, det blir ett personligt drama på flera fronter, Ethan gifter sig till och med för tusan. Jag blir engagerad och orolig och detta blir filmen då filmserien riktigt etableras som bra skit för mig.
Omöjligt uppdrag?
Ethan misslyckas först med att rädda Farris. Sedan ska han stoppa Davian. IMF får reda på att Davian ska få tag på "the rabbits foot" och detta får givetvis inte ske. Av oklar anledning. Här introduceras hela seriens största macguffin. Ingen vet vad denna kaninfot är och det har ingen som helst betydelse. Jag jublar istället åt regissören J.J. Abrams frejdighet att använda en macguffin så öppet. Uppdraget blir alltså att stoppa Davian lite allmänt, och framåt slutet gäller det att rädda Julia ur Davians klor.
Mission: Impossible moments
Galenskaperna från förra filmen har försvunnit och såvitt jag kommer ihåg används masktricket endast två gånger. Det är lagom för en film, max två gånger känns rätt. För det är ju lyckligtvis inte Julia som skjuts i filmens inledning utan annan olycklig iklädd en mask av Julia. Den var kanske inte så överraskande men man vet ju aldrig. Ethan använder sig också av en mask av Davian när de kidnappar honom på något fancy party. Var det på en ambassad kanske?
Action utan slut?
Den största actionscenen är givetvis fritagningen av Davian på en bro över ett karibiskahavetblått vatten. Den scenen är för övrigt inspelad i öknen! Det är en riktigt bra actionscen med bilar på bron, attackhelikopter och en elakt aggressiv drönare. Plus en massa skjutande. Ethans gäng hinner rädda en massa civilister också. Tompa får visa att han är bra på att springa också i scenen. I like it!
I filmens inledning får vi en adrenalinfylld fritagning av Agent Farris med det mörka och otäcka slutet. Gillar mörkret i denna film. Ooops, det har jag redan sagt.
Även den tredje stora actionscenen är en fritagning, mot slutet då Ethan ska rädda sin fru Julia. Den kommer efter han misslyckats att skydda henne, hon blir ju tagen av Davians "hench man" på sjukhuset. En scen som förebådar hur det kommer sluta för Ethan och hans fru kanske...
En film om fritagningar... Ser ni inte symmetrin? Filmens tre stora actionscener handlar om fritagningar, tre av tre. Snyggt. Scenen i Shanghai är intensiv. I slutändan måste Julia döda Ethan för att rädda livet på honom. Quelle spectaculaire!
Skurken
Philip Seymour Hoffman spelar en av de bästa skurkarna i inte bara denna serie utan i actionfilmsgenren generellt sett. Hans Davian är ljuvligt ondskefull. Karismatisk och äcklig på samma gång, men också en djup karaktär. Det finns mer under ytan och du blir som åskådare väldigt nyfiken på honom.
En annan skurk är den förrädiske "middle management"-chefen Musgrave från IMf som spelas av Billy Crudup. Jag blev tagen på sängen när jag insåg att han var en ful en. Han är ju så mysig och trevlig i Almost famous att jag hade svårt att se honom som ett asshole. Han fick vad han förtjänade dock...
Sammanfattning
Detta är Mission: Impossible-seriens egen "On her Majesty's Secret Service". Ethan pensionerar sig, gifter sig och förlorar henne... nästan. Den är vid sidan av en actiondängare ett karaktärsdrivet mörkt drama. En otroligt tung inledning följs upp med en allt igenom stark film. Slutet är också något extra. Filmen är till och med starkare än vad jag kom ihåg den som!
Jag ger filmen fyra överraskningar av fem möjliga.
Midsommarhelgen. Lördag kväll. Hemkomna från den lokala puben nere på "landet" skulle jag och svågern se fotbolls-VM för damer. Det var Sverige mot Tyskland i första utslagsrundan. Jag trodde svågern ville se matchen och han trodde tydligen att jag ville se den. Hmm, så det kan gå. Några få minuter in i matchen upptäcktes fadäsen och vi kunde snabbt slå över till Along came Polly som gick på en annan kanal. Hehe, mycket bättre nu...
Jag hade sett filmen förut, före bloggen. Den var lite småroliga som jag mindes den, men den drogs ner i skiten av... skiten om jag kom ihåg det. Vid denna omtitt föll jag för filmen mycket mer. Den är ju jätterolig! Självklart inte utan sina problem men klart bättre än vad jag kom ihåg den i alla fall.
Ben Stiller är perfekt i rollen som lite fumlig och bortkommen huvudperson. Han stolpar fram bredbent med hans ben som trumpinnar. Han spelar den neurotiske men godhjärtade storstadsbon mycket bra. Detta är en roll som han ofta hamnar i, andra filmer där han spelar en liknande karaktär är The heartbreak kid och Meet the parents. Här i Along came Polly spelar han en riskanalytiker och det jobbet passar han som hand i handske för.
Filmens "love interest" spelas av Jennif Aniston. Hun är superstabil som en flummig "flower power girl". Aniston är inte en av mina allra största favvisar men hon är alltid bra i det hon gör. Inga djupa dalar alltså, även om man inte får de höga topparna heller. Hennes karaktär i denna film påminner oss också om andra roller som den i Office space till exempel.
Som vanligt i denna typ av romantiska komedier spelar birollskaraktärerna ofta en huvudroll. I Polly har vi hela fyra bikaraktärer som är helt underbara. Favoriten Alec Baldwin är sitt vanliga sliskiga jag i den lilla rollen som Ben Stillers chef. Objektet som Stiller ska riskutvärdera är den australiske företagsledaren med fäbless för base jumping och katamarankappsejsning Leland Van Lew. Han spelas förträffligt av Bryan Brown.
Kvar har vi stjärnorna i klassen. Hank Azaria spelar "the scuba diver instructor". "The nude scuba diver instructor"! Han som kallar Stillers Ruben för Luben hela tiden. Hehe, han är helt underbar i denna film. Hans lustiga figur var nästan det enda jag kom ihåg från första titten.
Till sist har vi ingen mindre än maestron himself Philip Seymour Hoffman i rollen som Sandy Lyle (!), Rubens kompis. Han är som alltid suverän och här är han extra pompös, vulgär och högljudd. Rest in peace, min gode Philip. Du lämnade oss allt för tidigt. Det var Sandy som för mig introducerade begreppet "sharting"... Det är en blandning av "shitting" och "farting" och det kommer från en av filmens lite mindre kul partier.
Filmen har nämligen ett enda stort problem och det berör just det. Filmen är fylld av extremt patetisk kiss- och bajshumor. Tyvärr drar det ner helhetsintrycket en hel del. Jag förstår inte riktigt varför det ska vara så mycket bajshumor i en film som denna. Alla komponenter för en jättebra romantisk komedi finns där, men som kunden som beställer "extra allt" på Burger King var filmmakarna tvungna att ösa på med mer extra allt. Tyvärr är det extra som erbjuds banalt och passande för en publik som befinner sig i kiss- och bajsåldern. Hur gamla brukar de vara? 4-5 år?
Filmen är uppe och flyger på betyg fyra under vissa sekvenser men dippar sedan titt som tätt när den blir onödigt nödig. Jag hamnar därför mitt emellan. Jag ger Along came Polly tre misslyckade smekmånader av fem möjliga.
"Hard eight" eller "Sydney" som den också kallas är Paul Thomas Anderson's debutfilm. Han gjorde senare filmer som "Boogie nights", "Magnolia" och "The Master". PT Anderson är en av de skickligaste regissörerna som finns just nu. Han är en expert inom sitt område. Tyvärr finner jag ofta hans filmer som pretto och stiffa utan en uns av glimten i ögat. Han har en stil som jag inte alltid gillar, även om jag ser hans briljans.
"Hard eight" är en ypperlig neo-noir. Den handlar om en gammal ärrad buse och gambler som tar en ung gröngöling under sina vingar och lär upp honom hur man klarar sig som hustler. Den gamle gubben spelas av den ärrade Philip Baker Hall, ni vet domaren i "Bad words", och den unge spolingen spelas av den obehaglige John C. Reilly. Under sina spelsessioner i Vegas lär de känna en kasinovärdinna som extraknäcker inom det äldsta yrket av dem alla. Glädjeflickan Clementine spelas förträffligt av Gwyneth Paltrow. Förträfflig. Både hennes och Reillys karaktärer är dumma som spån och det kan inte alltid vara jättelätt att spela sådana roller men dem, och speciellt hon gör det med bravur. Baker Hall spelar en bad ass som ändå verkar vara på dekis. Filmens höjdpunkt är en liten scen där Philip Seymour Hoffman kommer in och totaldominerar.
Skådespeleriet är top notch. Till de tre ovan får vi också en annan korkad karaktär som spelas av en för omväxlings skull sliskig Samuel L. Jackson. Handlingen är crispig och egentligen är det en superenkel story. Nästan så enkel att jag undrar varför de valde att ens göra filmen. Det som händer i filmen händer under ytan. Det är speciellt Baker Hall som drar ett tungt lass i det dramatiska. Han spelar en sorgsen och olycklig man och det mesta sker bakom hans ögon.
Filmen lever på sin stämning och för er som gillar lite noiriga filmer borde detta passa som handen i handsken. Jag ger "Hard eight" tre obetalbara skulder av fem möjliga.
Den tredje Hunger games-filmen är lik tvåan i det att den ger mig två intryck. Det som är bra är historien om distriktens revolution mot The Capitol med dess degenererade befolkning och genomruttna president. Jag gillar storyn och de lite högre stakes som detta ger filmserien. Men allt är inte bara bra, och det som inte är så bra handlar framför allt om Katniss som person och hennes kärlekstriangel. Jennifer Lawrence är lika odynamisk i denna film som hon var i tvåan. Det känns som att hon i varenda scen ser ut som om hon ska börja gråta för att avsluta scenen med ett hulkande eller ett hest brölande. Hon spelas som ett offer hela tiden, fortfarande. Samtidigt antyder övriga filmen att hon skulle vara en stark person, en lysande stjärna för revolutionen och kanske till och med en hjälte? Det är otroligt synd att hon inte tillåts spelas lite mer grumligt. Ett ansiktsuttryck här eller en blick där. Ett avvikande uttalande då och då. Allt för att ge oss åskådare något att tugga på. Jag hade velat se henne som en komplexare personlighet, en rollfigur att känna för, kunna älska och hejja på. Det är möjlig att hon har ett större djup i böckerna men jag ser intet av det i filmerna i alla fall. Ta vilken karaktär som helst från Game of Thrones och du har en mer dynamisk och intressant karaktär (ok, kanske inte Jon Snow då!).
Kärlekstriangels är helt patetisk. Peeta. Peeta! Peeeeeeta! Blä!
Kattscenen var gräslig.
Katniss ser ut som om hon skulle börja lipa hela filmen igenom. Tråkigt!
Men filmen är ändock bra också. Kluven, jag är! Filmens höjdpunkt för mig blir alla scener med den mycket lustiga Elizabethn Banks. Hennes rollfigur är helt underbar. Woody Harrelson är fortfarande underhållande om än gravt underutnyttjad i denna film. Philip Seymour Hoffman får lite mer speltid i denna film än i tvåan och det är bitterljuvt att se honom i hans sista filmroller, men hans rollfigur är inte så fasligt intressant. Ytterligare en karaktär som säkert gavs mer utrymme i böckerna.
Filmens actionscener var helt ok, de höll mitt intresse uppe för stunden i alla fall. Jag antar att det blir mer åka av i fjärde och sista filmen.
Under hela filmens gång besöktes jag om och om igen av bilder från klassikers i genren. Det blev som ett galleri av referenser; Aliens i form av soldater med kameror på huvudet som går intrång i okända byggnadskomplex, Star Wars Episode V The Empire strikes back i form av rebeller som grävt ner sig och blir attackerade av de onda, The Matrix 2 och 3 i form av rebeller som bor under marken och utvecklat en stamliknande kultur och så vidare. Det fanns fler som jag kommer inte ihåg just nu...
Detta är långt från en favoritserie, men jag är en sucker för fantasy och sci-fi och serier dessutom så det är klart att jag roas ganska mycket ändå av filmen. Den är inte tråkig om än inte revolutionerande heller.
Jag ger The hunger games: The mockinjay - part 1 tre svaga symboler av fem möjliga.
Vi var ett litet men naggande gott gäng som såg filmen ihop. Kolla in vad de övriga tyckte. Sympatiserar de med President Snow eller orkar de med Katniss?
