"That's one small step for a man, one giant leap for mankind."
Bevingade ord och ett världsberömt citat från Neil Armstrong, den första människan på månen.
Själva månlandningen var i första hand en bedrift av mänskligheten, det var inte en persons individuella bedrift. I historien om månlandningen finns en avgrundsstor skillnad mellan det allmänhistoriska och det personliga. Ändå har Damien Chazelle, känd för filmerna Whiplash och La la land, lyckats göra denna biografiska film oerhört berörande på det personliga planet.
Redan i första sekvensen kommer vi under huden på människan, och fadern, Neil Armstrong. Hans relation till dottern Karen genomsyrar sedan hela den långa filmen. Alltid närvarande, sällan nämnd, vakar Karens ande över filmen.
Detta är ett mästerverk! Chazelle hoppar till synes obehindrat mellan genrer. Tre filmer i rad är inte en lyckoträff. Chazelle är "the real deal". Det är skönt.
Jag tror inte att man måste var en Apollo-nörd för att kunna älska filmen men det hjälper så klart till. Däremot borde de allra flesta biobesökare bli berörda av familjefadern Neil Armstrongs berättelse då den är mänsklig på ett grundläggande plan och inte alls handlar om en resa till månen. Jag uppskattade filmen både för dess majestätiska beskrivning av Apolloprogrammets bedrifter och dess melankoliska och sorgliga ton med tanke på det personliga perspektivet. När Neil släpper armbandet i kratern vid Sea of Tranquility var det förbaskat dammigt i salongen. Vi är människor på en liten, liten planet ute i det svarta, och det enda vi har i slutändan är våra familjer.
Detta är en typ av historisk biografi som jag kan älska. Den följer Neil och hans omgivning från tidigt sextiotal till månlandningen i juli 1969. Det är svårt att greppa vilken bedrift det var att lyckas med månlandningen då när det hände. Tekniken av anno 1969 var lite mindre sofistikerad än den är idag, milt sagt. Jag satt som trollbunden under filmens 140 korta minuter. Och den är otroligt bra rent filmtekniskt, allt vi ser på duken känns totalt äkta.
Ryan Gosling, som jag ofta tycker spelar konstigt, passar perfekt i rollen som den tystlåtne och inneslutna Neil Armstrong. Goslings sätt att skådespela är ju som bekant att inte skådespela alls. Nya stjärnan Claire Foy spelar Janet Armstrong. Hon är mycket bra på att uttrycka hur sliten mellan oro och frustration en människa kan bli i en extrem situation likt den hon befann sig i. Båda är perfekta i sina roller. Filmen har många bra skådespelare; Kyle Chandler, en av vår tids bästa coacher, Jason Clarke med det starka käkbenet, lustigkurren Corey Stoll, och Patrick Fugit, han som nästan blev berömd.
Min kännedom om Apolloprogrammet adderade till spänningen då jag i (filmens) realtid kunde se ödesdigra händelser formas framför mina ögon. Fantastisk upplevelse på alla sätt. Biografin om en av förgrundsfigurerna i Apolloprogrammet ger filmen nästan full pott på egna meriter, men det personliga perspektivet och mina tårfyllda ögon knuffar upp filmen högst upp och ut genom atmosfären...
Jag ger First man fem fantastiska resor av fem möjliga.
It's happening.
Varför älskar jag musik?
Det var egentligen ett konstigt val med Almost Famous som första filmen i Komiska Söndagar då den är alldeles för bra! Vad jag lite skämtsamt menar med det är att den är så mycket mer än en komedi, den är så mycket annat att den nästan inte är en komedi ens. Almost famous är Cameron Crowes kärleksprojekt, en biografisk, dramatisk, romantisk komedi och en stor kärleksförklaring till musiken. När jag nu ser om denna film påminns jag om hur mycket jag älskar musik, och hur mycket jag älskar att älska musik. Denna film ligger mig varmt om hjärtat och den ligger i tiden på det personliga planet också...
Som film betraktat är humorinnehållet sekundärt. Humorn är dessutom till hundra procent karaktärsdriven. Jag skrattar förvisso högt flera gånger, men detta är inte gapflabbakomedi. För denna omtitt har jag roat mig med att se den långa utgåvan, the extended "bootleg cut" som kallas "Untitled". Det är en 162 minuter lång film jämför med bioversionen som är 122 minuter. För er som vill se filmen för första gången skulle jag rekommendera den kortare bioversionen då den trots allt är tajtare. Den långa är till för oss fans, oss Band Aids. Crazy!
Typ av humor?
Det är helt klart mestadel en film där jag sitter med ett fånigt och drömskt leende över hela ansiktet. Men det finns scener som jag skrattar till högt av... De flesta scenerna med Williams (Patrick Fugit) mamma Elaine (Frances McDormand) är så roliga att man skrattar högt. Tex de scener då andra personer blir "freaked out" av henne, hotellreceptionisten och Russell (Billy Crudup).
En annan rolig scen är "the Gilligan cut" med William och Russell...
William: He's on acid, though. I can't really tell. How do you know when it's "kicked in?"
Gilligan cut => Russell stands on the jutting corner of the house rooftop. The unlit, unheated greenish family pool beckons to him below. It's kicked in.
Russell (bellowing to the heavens): I AM A GOLDEN GOD!!
Men filmens kanske roligaste scen är en scen med en stenhög radiopratare som intervjuar Stillwater. Scenen är helt klippt från bioversionen. Den utomordentlige radioprataren spelas av det komiska geniet Kyle Gass.
Ben Fong-Torres (Terry Chen) och hans "crazy" är också lustigt.
Filmkvalité vs. humorkvalité?
Filmen är suverän och den håller än idag. Jag placerade den till och med på plats 20 på min Topp 100. Den håller ääääään idag! Crazy! Om man däremot endast ser filmen för dess humoristiska inslag är den såklart svagare. Filmen är lika mycket melankolisk och sorglig som komisk.
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
EN sensmoral: Våga lev drömmen. Men lev din egen dröm, inte någon annans.
TVÅ stereotyper: William är en ung (15 år) pojke i turnébussen med ett rockband. Det är "fish out of water"-stereotypen mest hela tiden.
Den andra är den överbeskyddande och därmed komiska modern Elaine.
TRE tropes: Ett mycket roligt Gilligan cut har redan nämnts ovan. En annan är "adorkable character". William är uppenbarligen inte cool. Han är en "dork" men likväl "adorable". William är en avatar för Cameron Crowe. Filmen bygger på hans erfarenheter som tonårsreporter för Rolling Stone magazine under sjuttiotalet. Williams mentor är den legendariske Lester Bangs som fanns i verkligheten. Han spelas helt underbart av Philip Seymour Hoffman i en av Hoffmans bästa prestationer någonsin. Lester säger bara sanningar!
Leter Bangs: "That's because we are uncool! And while women will always be a problem for guys like us, most of the great art in the world is about that very problem. Good-looking people have no spine! Their art never lasts! They get the girls, but we're smarter." Lester Bangs: "The only true currency in this bankrupt world is what we share with someone else when we're uncool."
Manus vs. skådespelare
I denna fantastiska film är båda på topp. Manuset är helt makalöst men regin och klippning är kanske ännu bättre. Känslor och relationernas utveckling sker mer eller mindre helt utanför manus. Det är förlupna blickar, kroppspråk och situationer som för hela handlingen framåt. En master class i filmskapande. En film som bara kan skapas när regissören och tillika manusförfattaren känner ämnet som baksidan på sin hand och har full koll på vad han vill åstadkomma.
Skådespelarensamblen är också helt perfekt. Detta är en film där castingen är näst intill felfri. Läste att det var tänkt att Brad Pitt skulle spelat Russell men att han hoppade av då han kände att han inte "fattade" grejen. Nu blev det helt sagolikt med Billy Crudup. Brad Pitt hade inte kunnat spela Russell. Det bara är så.
Filmen kryllar med flera otroligt bra castade och fantsatsiska skåpdespelare; Philip Seymour Hoffman, Kate Hudson, Jason Lee, Zoey Deschanel, Patrick Fugit, Frances McDormand, Jimmy Fallon, Anna Paquin, Jay Burachel med flera.
Favoritkaraktärer?
Jag älskar Penny Lane. Hon är en så otroligt tragisk karaktär trots att karaktären känns så stark i vissa stunder. Hon är som is, så hård men också så fragil. Filmen skulle helt enkelt inte vara det samma utan Kate Hudsons porträtt av Penny. Hon är filmens hjärta. Men också ingen film utan en motpol, William spelad av nykomlingen Patrick Fugit. Han är akward men ändå brinnande klarsynt. William, the Enemy, lyssnar och iakttar omgivningen hela tiden. En mycket bra motpol till duon Penny och Russell. Fugit är inte slipad som skådis men det passar för rollen. En legend är att när han ber Penny fråga honom om Marocko igen är det Fugit som kliver ur karaktären och ber Hudson att ta om frågan men att Crowe behöll hela sekvensen för att det blev så bra. Jag kan bara hålla med.
Andra favoriter är Russell, mamman Elaine, mentorn Lester Bangs, syster Anita, världens största Led Zeppelin-fan Vic (Jay Burachel) samt radiokillen Quince Allen (Kyle Gass).
Omtittningspotential?
Detta är en film som jag antagligen kan se hur många gånger som helst. Inte i första hand för dess komedi utan för dess känsla, livssanningar och för att den påminner mig om min kärlek till musiken. Filmmusiken är ett kapitel för sig själv. Det är en otroligt bra lista sånger som alla passar i filmen. Stillwaters låtar är skrivna av Crowes fru Nancy Wilson och de är suveräna, speciellt Fever dog. Filmen har otroligt många referenser till rockscenen från sjuttiotalet. Bowie är nästan med i filmen och man skymtar honom i hotellscenen från New York. Till min glädje spelas två Neil-låtar under filmen, den andra kanske bara i den långa versionen. Det är en ljuvlig akustisk version av Cortez the Killer som jag inte ens vet var den är tagen från. Den andra låten som spelas är Everybody knows this is nowhere. Kul cokså att se Neils bootleg "I'm happy y'all came down" i Anitas skivsamling. Sen har Cameron återskapat omslaget från Neils skiva Times fades away från 1973. Neils ande vilar över hela filmen.
Slutomdöme
En personlig favoritfilm som med lätthet försvarar sin fina placering på min Topp 100. Den ska kanske till och med ännu högre upp?
Det är framför att känslan i filmen som åter igen gör mig mållös som det känns bubblande inombords. Jag fann mig själv jämföra känslan med den jag kan få av Hayao Miyazakis bästa filmer. Det finns något element av fantastical i denna historia trots att den inte har några inslag av fantasy alls. Eller är det kanske Yoshifumi Kondôs Whisper of the heart jag påminns om?
Filmen handlar om kärleken till musik men också om skrivande. Det är en film som jag som bloggare kan relatera till. Den tar sig under huden och visar hur vanskligt det kan vara. Honest and unmerciful!
Låt mig avsluta med Williams fråga och Russells svar... William: What do you love about music? Russell: To begin with... Russell: Everything.
Precis som med Interstellar lyckades jag hålla mig i princip helt ospoilad tills jag såg Gone girl. Jag visste knappt vilka skådespelare som var med, hade absolut inte sett någon trailer och hade ingen aning om vad den skulle handla om. Det enda jag hört var att folk verkade diskutera filmen ivrigt. Jag visste inget om de olika ståndpunkterna men något lurt var det med filmen. Detta är ofta det bästa sättet att se en film - helt ospoilad.
Nu har jag äntligen sett den och jag kan med full frenesi kasta mig in i debatten. Jag insåg snart att jag skulle hamna på den sida som gillar filmen. David Fincher är en otroligt kompetent regissör. Det är en skön känsla att se en film som är så välgjord som denna. Som dramathriller fungerade den mycket väl också. Självklart förstod jag att allt inte var som det först verkade. Det är ju liksom thrillerns uppgift att fucka med våra minds lite. För att inte förstöra filmupplevelsen för någon intet ont anande läsare vill jag här deklarera att det kommer finnas spoilers nedan. Om du inte sett filmen bör du sluta läsa här och komma åter efter du sett filmen.
Spoiler alert!
Ok, nu har vi bara de som sett filmen kvar? Gott så. Filmen hade några vändningar som jag inte såg före man skulle se dem och det var bra. Men filmens styrka ligger inte i den kluriga handlingen. Den kan säkert dissikeras i minsta detalj och ifrågasättas. Jag antar att svaren på svaheter i handlingen kanske besvaras bättre i boken.
Det jag tar med mig från filmen är satiren över vårt mediesamhälle med massmedia och sociala medier som hackar i sig allt i en rasande takt. Satir frågar du? Det vi fick se var så realistiskt och kändes så troligt att satiren blev starkare av det. Jag tror verkligen att en mördare skulle kunna gå fri om hon tidigare utpekats som ett offer och därmed fått med sig "alla" från morgontvsofforna till vanligt fôlk. Det finns något mycket spännande i den tanken. Och oroande. Därmed är filmen tematiskt ganska nära en annan thriller från hösten Nightcrawler. Där får vi se samma sak fast från insidan. Massmedia gör nyheterna istället för förmedla dem.
Sociala medier fick sig också en släng i Gone girl även om det inte var lika tydligt. Jag tänker då på selfien som den galna groupien tog med sig och Ben Afflecks karaktär. Också kvinnornas reaktion där någon tyckte att han var het och en annan såg honom som ett creep var talande.
Det andra temat som var intressant i denna film var de roller vi väljer och ibland tvingas spela för att upprätthålla bilden av oss. Vi spelar roller inför våra föräldrar, våra partners, oss själva och i detta fall inför massmedierna. Både Rosamund Pike's Amy och Ben Affleck's Nick spelar roller om och om igen. Amy hela sitt liv och Nick för att rädda sitt liv.
Filmens stora behållning är till slut skådespeleriet med Pike i spetsen. Otroligt uppfriskande med en galen kvinnlig rollfigur istället för alla dessa manliga diton. Jag har inte varit över mig förtjust i Pike tidigare, även om jag uppmärksammade henne i filmen An education. Här dominerar hon.
Affleck gör också sin roll rättvisa. Det var bra att välja ett känt och snällt ansikte för karaktären Nick. Man kan identifiera sig med hans berg och dalbana bättre eftersom han redan är en publik figur. Annars njöt jag än mer av Neil Patrick Harris som spelade filmens näst största creep. Även här verkar Fincher vävt in den publika persona han har i verkliga livet i beslutet att casta honom.
Filmens trevligaste karaktär var helt klart Nicks syster Margo spelad av Carrie Coon, okänd för mig. Hon var stabil men hade inte en flashig roll som Pike eller Harris. En annan ny en är Kim Dickens som spelar polisen Rhonda Boney. Jag hade gärna sett mer av henne och mer av hur fallet gled henne ur händerna. Om något var slutet lite hastigt just när det gäller polisens utredning av Amy. Man var tvungen att tillåta sig hoppa några steg där som åskådare...
Och visst var det Patrick Fugit, den underbare William Miller från Almost famous som vi såg som ung medhjälpare till Boney! Najs.
Jag ger Finchers Gone girl fyra ledtrådar som ledde fram till lösningen av fem möjliga.
Betyg: 4/5
Filmspanarbröderna Jojjenito och Steffo har också letat efter Amy. Blev de förförda av mysteriet?
