Podcasten /Filmcast firade nyligen sitt 500:e avsnitt. I det långa och mycket trevliga avsnittet listade alla fyra deltagarna sina topp-5 bästa filmer sedan podcasten startade, dvs de senaste tio åren ungefär. Listorna blev mycket personliga där upplevelser under diverse filmvisningar eller andra personliga aspekter fick väga tungt. Trots detta hade jag sett alla filmer utom en som nämndes på de fyra listorna. Filmen jag inte sett? How to train your dragon som David Chen av någon anledning är så otroligt fäst vid. De har bland annat samplat delar av filmens theme song i poddens signaturmelodi.
Jag blev sugen på att se filmen för att få reda på "what's the fuzz is all about"...
How to train your dragon är en gullig liten barnfilm. Den har hjärtat på rätt ställe, "the moral of the story is a positive one", men som vuxen åskådare ger den mig inga insikter eller fördjupade känslor som de bästa animerade filmerna från Pixar eller Studio Ghibli kan göra. Den är inte heller överdrivet gullig som vissa Pixar kan vara. Jag har ingen som helst förståelse för vad David Chen ser i denna film. Han säger att den får tittaren att uppleva hur det är att flyga. Det gällde när filmen sågs i 3D, vilket jag inte sett filmen i. Jag måste efterforska lite mer om vad det var som gjorde att han känner så starkt för filmen.
Jag roades lite av filmen men ser den inte som den superfilm David vill hävda att den är.
Jag ger den två små vikingar av fem möjliga.
Betyg: 2/5
För den som är nyfiken listar jag nedan Peters, Jeffs, Devindras och Davids topp 5-listor från den 28:e maj 2008 till nu.
Peter Sciretta
1. The Dark Knight
2. Star Wars: The Force Awakens
3. Exit through the gift shop
4. Boyhood
5. Gravity
Jeff Cannata
1. Mad Max: Fury Road
2. Her
3. Arrival
4. Captain Fantastic
5. The Avengers
Devindra Hardawar
1. Mad Max: Fury Road
2. Star Wars: The Last Jedi
3. Blade Runner 2049
4. Logan
5. Scott Pilgrim vs The world
David Chen
1. Mad Max: Fury Road
2. Gravity
3. Whiplash
4. How to train your dragon
5. Inception
Battle of the Smithsonian är en mycket bra film, klart bättre än första filmen. Amy Adams är innerlig i rollen som Amelia Earhart och hon lyfter filmen till skyarna. Med henne får filmen helt nya dimensioner, en liten gnutta kärlek och än viktigare - vemod.
Den ståtlige Napoleons intåg i handlingen sörjer för mycket av den nya adderade humorn. Det är som att de ersatt scener med den fåniga apan Dexter och ersatt dem med Napoleon och det är ett byte vi alla vinner på. Napoleon spelas förträffligt av franske skådisen och producenten Alain Chabat. Vilket fynd!
Till detta återser vi de gamla favoriterna Owen Wilson som Jed, Steve Coogan som Octavius, Ricky Gervais som Professor McPhee och den fine, fine Robin Williams som Teddy Roosevelt. Nytillskott är den som alltid hysteriskt roliga Hank Azaria som "the villain" Kahmunrah, samt en underbar Bill Hader som gör General George Custer till perfektion. Till detta får vi se Ben Stiller springa som Tom Cruise med perfekt hållning, raka händer och pendlande armar!
Om genre, manus, skådespelare och filmens kvalitet
Om jag var vagt road och ibland rejält underhållen av första filmen så var den trots allt en familjeorienterad och "ofarlig" komedi som inte berörde mig jättemycket i hjärtat. denna andra film erbjuder mer i känsloregistret. Mycket av skillnaderna ligger i Amy Adams rollfigur. Amelia Earhart lyft filmen. Jag gillar att vi nästan får en kärlekshistoria istället den totala fokusen på Larrys familjeproblem med sonen. Dessutom ställs det faktum att alla dessa figurer lever på lånad tid på sin spets, de lever ju bara upp när de är nära tabletten. Elefanten i rummet i dessa filmer är att alla figurer utom ett fåtal lämnas döda när trilogin är över.
I denna andra del blir det till och med lite dammig i rummet när vi förstår att Amelia hela tiden vetat att hon bara hade en natt till "i livet". Först tycker man att hon är överdrivet energisk i sin önskan efter mera äventyr, mera upplevelser och mera roligt. Men sedan när Larry till slut tar mod till sig för att berätta för henne att hon snart kommer försvinna igen kommer det fram att hon vetat hela tiden.
Såklart hon vill att natten skulle innehålla allt! Lite sorgligt att tänka på att hon vetat hela tiden och ändå var så positiv och att hon omfamnade den korta tid hon hade. Länge leve Amelia säger jag! Sen skadar det ju inte att Amy Adams är så bra också. Även om hon här är tillbaka i komediträsket är hon alltid intressant att se i film.
Mitt under filmen kände jag ingen mig. en stark känsla som mynnade ut i att jag liknar denna film vid Toy story. Är det tvåan som denna film påminner om så?
Om sensmoral, stereotyper och tropes
Kör med ett citat från Amelia med anledning av sensmoral. Amelia Earhart: Have fun!
Stereotyp: Jonah Hill spelar en lite lätt korkad vakt som känns som en stereotyp. Han har en karaktärstyp som kommer bli kopierad i tredje filmen och som då spelas av Rebel Wilson.
Tropes:
Att hellre dö än att bli "fängslad". Amelia flyger iväg med planet mot sin död då hon kommer bli damm så snart solen går upp. Detta istället för att åter igen bli en vaxfigur.
Big Damn Heroes! Abe lincoln är en big ass hero!
Tavlor som kommer till liv i bakgrunden som om det vore en Harry Potter-film.
Trivia
Amelia says in the movie that she became a pilot for "the fun of it" the title of a 1932 autobiography by the real Amelia Earhart.
Om slutomdöme, favoritkaraktärer och omtittningspotential
Jag gillar denna film! Den är mysig, rolig och saknar mycket av de fåniga partier som drog ner ettan. en mycket trivsam komedi med utrymme för mer än bara humorn och jag kommer säkert se om filmen flera gånger.
It's happening.
Varför älskar jag musik?
Det var egentligen ett konstigt val med Almost Famous som första filmen i Komiska Söndagar då den är alldeles för bra! Vad jag lite skämtsamt menar med det är att den är så mycket mer än en komedi, den är så mycket annat att den nästan inte är en komedi ens. Almost famous är Cameron Crowes kärleksprojekt, en biografisk, dramatisk, romantisk komedi och en stor kärleksförklaring till musiken. När jag nu ser om denna film påminns jag om hur mycket jag älskar musik, och hur mycket jag älskar att älska musik. Denna film ligger mig varmt om hjärtat och den ligger i tiden på det personliga planet också...
Som film betraktat är humorinnehållet sekundärt. Humorn är dessutom till hundra procent karaktärsdriven. Jag skrattar förvisso högt flera gånger, men detta är inte gapflabbakomedi. För denna omtitt har jag roat mig med att se den långa utgåvan, the extended "bootleg cut" som kallas "Untitled". Det är en 162 minuter lång film jämför med bioversionen som är 122 minuter. För er som vill se filmen för första gången skulle jag rekommendera den kortare bioversionen då den trots allt är tajtare. Den långa är till för oss fans, oss Band Aids. Crazy!
Typ av humor?
Det är helt klart mestadel en film där jag sitter med ett fånigt och drömskt leende över hela ansiktet. Men det finns scener som jag skrattar till högt av... De flesta scenerna med Williams (Patrick Fugit) mamma Elaine (Frances McDormand) är så roliga att man skrattar högt. Tex de scener då andra personer blir "freaked out" av henne, hotellreceptionisten och Russell (Billy Crudup).
En annan rolig scen är "the Gilligan cut" med William och Russell...
William: He's on acid, though. I can't really tell. How do you know when it's "kicked in?"
Gilligan cut => Russell stands on the jutting corner of the house rooftop. The unlit, unheated greenish family pool beckons to him below. It's kicked in.
Russell (bellowing to the heavens): I AM A GOLDEN GOD!!
Men filmens kanske roligaste scen är en scen med en stenhög radiopratare som intervjuar Stillwater. Scenen är helt klippt från bioversionen. Den utomordentlige radioprataren spelas av det komiska geniet Kyle Gass.
Ben Fong-Torres (Terry Chen) och hans "crazy" är också lustigt.
Filmkvalité vs. humorkvalité?
Filmen är suverän och den håller än idag. Jag placerade den till och med på plats 20 på min Topp 100. Den håller ääääään idag! Crazy! Om man däremot endast ser filmen för dess humoristiska inslag är den såklart svagare. Filmen är lika mycket melankolisk och sorglig som komisk.
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
EN sensmoral: Våga lev drömmen. Men lev din egen dröm, inte någon annans.
TVÅ stereotyper: William är en ung (15 år) pojke i turnébussen med ett rockband. Det är "fish out of water"-stereotypen mest hela tiden.
Den andra är den överbeskyddande och därmed komiska modern Elaine.
TRE tropes: Ett mycket roligt Gilligan cut har redan nämnts ovan. En annan är "adorkable character". William är uppenbarligen inte cool. Han är en "dork" men likväl "adorable". William är en avatar för Cameron Crowe. Filmen bygger på hans erfarenheter som tonårsreporter för Rolling Stone magazine under sjuttiotalet. Williams mentor är den legendariske Lester Bangs som fanns i verkligheten. Han spelas helt underbart av Philip Seymour Hoffman i en av Hoffmans bästa prestationer någonsin. Lester säger bara sanningar!
Leter Bangs: "That's because we are uncool! And while women will always be a problem for guys like us, most of the great art in the world is about that very problem. Good-looking people have no spine! Their art never lasts! They get the girls, but we're smarter." Lester Bangs: "The only true currency in this bankrupt world is what we share with someone else when we're uncool."
Manus vs. skådespelare
I denna fantastiska film är båda på topp. Manuset är helt makalöst men regin och klippning är kanske ännu bättre. Känslor och relationernas utveckling sker mer eller mindre helt utanför manus. Det är förlupna blickar, kroppspråk och situationer som för hela handlingen framåt. En master class i filmskapande. En film som bara kan skapas när regissören och tillika manusförfattaren känner ämnet som baksidan på sin hand och har full koll på vad han vill åstadkomma.
Skådespelarensamblen är också helt perfekt. Detta är en film där castingen är näst intill felfri. Läste att det var tänkt att Brad Pitt skulle spelat Russell men att han hoppade av då han kände att han inte "fattade" grejen. Nu blev det helt sagolikt med Billy Crudup. Brad Pitt hade inte kunnat spela Russell. Det bara är så.
Filmen kryllar med flera otroligt bra castade och fantsatsiska skåpdespelare; Philip Seymour Hoffman, Kate Hudson, Jason Lee, Zoey Deschanel, Patrick Fugit, Frances McDormand, Jimmy Fallon, Anna Paquin, Jay Burachel med flera.
Favoritkaraktärer?
Jag älskar Penny Lane. Hon är en så otroligt tragisk karaktär trots att karaktären känns så stark i vissa stunder. Hon är som is, så hård men också så fragil. Filmen skulle helt enkelt inte vara det samma utan Kate Hudsons porträtt av Penny. Hon är filmens hjärta. Men också ingen film utan en motpol, William spelad av nykomlingen Patrick Fugit. Han är akward men ändå brinnande klarsynt. William, the Enemy, lyssnar och iakttar omgivningen hela tiden. En mycket bra motpol till duon Penny och Russell. Fugit är inte slipad som skådis men det passar för rollen. En legend är att när han ber Penny fråga honom om Marocko igen är det Fugit som kliver ur karaktären och ber Hudson att ta om frågan men att Crowe behöll hela sekvensen för att det blev så bra. Jag kan bara hålla med.
Andra favoriter är Russell, mamman Elaine, mentorn Lester Bangs, syster Anita, världens största Led Zeppelin-fan Vic (Jay Burachel) samt radiokillen Quince Allen (Kyle Gass).
Omtittningspotential?
Detta är en film som jag antagligen kan se hur många gånger som helst. Inte i första hand för dess komedi utan för dess känsla, livssanningar och för att den påminner mig om min kärlek till musiken. Filmmusiken är ett kapitel för sig själv. Det är en otroligt bra lista sånger som alla passar i filmen. Stillwaters låtar är skrivna av Crowes fru Nancy Wilson och de är suveräna, speciellt Fever dog. Filmen har otroligt många referenser till rockscenen från sjuttiotalet. Bowie är nästan med i filmen och man skymtar honom i hotellscenen från New York. Till min glädje spelas två Neil-låtar under filmen, den andra kanske bara i den långa versionen. Det är en ljuvlig akustisk version av Cortez the Killer som jag inte ens vet var den är tagen från. Den andra låten som spelas är Everybody knows this is nowhere. Kul cokså att se Neils bootleg "I'm happy y'all came down" i Anitas skivsamling. Sen har Cameron återskapat omslaget från Neils skiva Times fades away från 1973. Neils ande vilar över hela filmen.
Slutomdöme
En personlig favoritfilm som med lätthet försvarar sin fina placering på min Topp 100. Den ska kanske till och med ännu högre upp?
Det är framför att känslan i filmen som åter igen gör mig mållös som det känns bubblande inombords. Jag fann mig själv jämföra känslan med den jag kan få av Hayao Miyazakis bästa filmer. Det finns något element av fantastical i denna historia trots att den inte har några inslag av fantasy alls. Eller är det kanske Yoshifumi Kondôs Whisper of the heart jag påminns om?
Filmen handlar om kärleken till musik men också om skrivande. Det är en film som jag som bloggare kan relatera till. Den tar sig under huden och visar hur vanskligt det kan vara. Honest and unmerciful!
Låt mig avsluta med Williams fråga och Russells svar... William: What do you love about music? Russell: To begin with... Russell: Everything.
I lördags var det filmspanarträff och efter att hela gänget tillsammans sett bröderna Coens nya film (revy imorgon) och därefter träffats på det vanliga haket gick en lite klick dedikerade spanare på en andra film på lördagskvällen och såg remaken på 80-talsklassikern RoboCop med svensken Joel Kinnaman i huvudrollen som Alex Murphy.
Remakes inom filmens värld är sannerligen inte ett nytt fenomen. Remakes på filmer som man inte sett eller ens känner till är oftast inget problem. Personligen önskar jag dock färre remakes och fler nya innovativa filmidéer. Anledningarna till att man gör remakes kan säkert vara flera, men om det inte är en amerikansk remake på en utländsk film, brukar man ofta vilja uppdatera storyn på något sätt, finna någon ny vinkling på den gamla filmen.
Detta har man gjort med RoboCop. På ett mycket kass sätt. Man har tagit ett av originalfilmens mest centrala element och vänt på det 180 grader. I originalet har RoboCop inga mänskliga känslor eller minnen under större delen av filmen för att mot slutet börja återfå sina minnen och till slut sin själ. En maskin som borde vara död får en själ. Detta är en typisk sci-fi-frågeställning som så sent som i den aktuella filmen Her ställs om igen. Men i den nya RoboCop gör de tvärt om. Murphy är helt medveten, har alla sina minnen intakta och är precis samma person när han blir RoboCop för att senare göras själlös av det onda företaget. Istället för att ha en intressant sci-fi blir detta till ännu en trött "stora företaget är onda"-film som vi sett så många gånger redan. Uppdateringen av grundelementet i RoboCop var ett mycket, mycket dåligt beslut.
Detta är inte det enda som ändrats jämfört med originalet. Filmen är barnförbjuden men den tror tydligen att publiken är ungefär 10 år gamla. Det är länge sedan jag såg en satirisk sci-fi med så flagrant övertydliga paralleller med dagens politik. Filmen kritiserar användningen av drönare i USA's utrikespolitik. Inget lämnas åt publiken att förstå själva. Istället tuggas budskapet till en välling och hälls ned i strupen på den korkade publiken. Filmens enda färgstarke figur, tv-personligheten Pat Novak i Samuel L Jacksons skepnad drar till och med parallellen med USA's drönare i en av sina monologer. Övertydlig, ängslig och irriterande hantering från manusförfattare och regissör.
I originalfilmen framkom satiren över nutidens politik och strömningar i bakgrunden, som en fond till filmens historia. Regissören Paul Verhoeven var en mästare på dystopiska framtidsvisioner där filmer som RoboCop, Total recall och Starship troopers alla kan ingå i samma framtid och där alla har ett stort ont företag i bakgrunden och fascistiska undertoner i samhället. Satiren, precis som humorn, ska upplevas och förstås av åskådaren, inte övertydligt förklaras av skaparen av verket.
För övrigt är manus mycket svagt. Filmen är ett logiskt vrak. Ta till exempel inledningens långa scen där amerikanska krigsrobotar dödar iranska motståndsmän och till slut råkar ha ihjäl ett barn med en kniv i handen. Var tog uppföljningen av den scenen vägen? Eller ta RoboCops attack på de stora krigsrobotarna i filmens slutscen. Varför? Inget tydde på att han ville begå självmord där. Samtidigt hade han alla tillgänglig data och förstånd att utvärdera att han inte skulle klara sig mot de fem robotar som fanns där. Hela scenen var så urbota dum att man bara skulle skrattat om man orkat bry sig.
Skådespeleriet var överlag mediokert. Joel Kinnaman stack absolut inte ut negativt, men han gjorde det sannerligen inte positivt heller. Den enda skådespelaren som verkade ha lite kul med sin roll var Samuel L Jackson. Men hans karaktär var inte så mycket att hänga i julgranen så det blev lite platt det också. Man kunde kanske hoppats på lite mer från Gary Oldman eller Michael Keaton men de spelar sina roller utan innovation, helt enligt den mest riskfria mallen som finns i Hollywood.
Filmen har en enda scen där det brände till lite. Jag tänker på när Murphy upptäckte att hans kropp var borta. En skrämmande scen i all sin Kafka-anda.
Efter filmen tog vi oss en nattfika på stan och jag råkade nämna vilket betyg filmen skulle få från mig. Ett långt och intressant samtal om betyg tog fart. Jag kan här repetera att eftersom en godkänd film, en "helt ok"-film får tvåa av mig och betygen 3-5 alla är bra betyg för filmer som jag på ett eller annat sätt kan rekommendera blir betyg etta ett brett betyg (variationen på hur dåliga filmer är inom betyget kan vara stort). Alla filmer som jag tycker är kassa kan få en etta, även om det inte behövs så mycket för att komma upp på tvåa. Det finns flera filmer som är sämre än denna nya version av RoboCop. Men på min betygsskala blir det inte godkänt. RoboCop var lite sämre än Colombiana...
Edit: glömde en viktig detalj som ofta kan få en film att garanteras minst en tvåa/trea och det är humor. Denna film var kliniskt befriad från humor och i en så överdriven film som denna tycker jag att det är helt fel beslut. Slut edit.
Danny McBride: Hermione just stole all of our shit. And Jay suggested that we rape her. I think the only reason he did that is because he knows he's about two minutes away from becoming the house bitch himself.
Här kommer en revy på en film som jag såg precis före filmfestivalen men som hamnade i bakvattnet till den tornado av filmtittande och revyskrivande som följde med sagda festival. Jag såg alltså denna komedi för cirka fyra veckor sedan och den är nu som bortblåst ur mitt sinne. Jag kommer nästan inte ihåg någonting från denna film. Och det är inte ett speciellt bra tecken. Den så bespottade The Internship såg jag för längre sedan men den kommer jag ihåg mycket mer från. Jag skulle nog kunna redogöra för dess handling scen för scen, i stora drag i alla fall.
Men icke så med This is the end. Det jag kommer ihåg är Michael Cera, att de var i James Francos hus mest hela tiden och att filmen avslutades som ett sämre Buffy The Vampire Slayer-avsnitt. Samt att den hade en rolig dialog, men att det blev lite för mycket efter ett tag.
This is the end är en komedi där skådespelarna spelar sig själva fast ändå inte. Den plaskar i grumliga vatten mellan skådespelarnas verkliga personligheter och en helt galen och crazy story. Jag förstår det som att mycket av dialogen ska vara improviserad. Jag kan helt klart bli nyfiken och intresserad av konceptet, men genomförande måste ändå vara bra oavsett vilken arbetsform filmen tagits fram i.
Filmens story är att Seth Rogen och hans gamle kompis på besök Jay Baruchel går på fest hos James Franco. På festen partas det rejält och en och annan drog konsumeras och ett och annat anus slickas. Senare under natten sker något konstigt med världen. I en droginducerad hallucination eller en parallell verklighet öppnas helvetets portar och djävlar och demoner kommer ner över syndens stad, Los Angeles.
Under resten av filmen försöker våra "hjältar" att överleva. Det är Seth Rogen, Jay Baruchel, James Franco, Jonah Hill (vilket as), Danny McBride och Craig Robinson som vill överleva. De försöker också undvika att våldta Emma Watson. Alla får inte sin önskan uppfylld, vilket är frächt och uppfriskande, men de som är osjälviska kommer upp till himlen och får där gå på konsert. Klipp på egen spoiler-risk.
Filmen är underhållande och skådespelarna bjuder en hel del på sig själva. Michael Cera är med en kort, kort stund och han är bäst i hela filmen. Man får hoppas att Jonah Hill inte är lika dryg som han framställs i filmen. Om skådisarna har bjudit på sig själva och de avigsidor i deras personligheter som vi ser är äkta, då är filmen bra. Om det mesta är manusskrivet är filmen meningslös och därmed ganska dålig.
Evil
Jag hade en rolig, delvis mycket rolig, stund med denna film, men en film som glöms så illa kvickt kan knappast få mer än "bara helt ok".
Jag ger This is the end två bakgatugrabbar av fem möjliga.
Istället för Florida-resan blev det filmkväll hemma hos mig. Plymen dök upp och då var komedi uteslutet. Valet föll på "The sorcerers apprentice". Jag hoppades på ett fantasifullt äventyr, kanske likt "Stardust" som jag såg på julen för några år sedan. Nu blev det inte riktigt så. Istället fick vi se denna Harry Potter rip-off.
"The sorcerers apprentice" är inget annat än skräp. Jerry Bruckheimer och Disney Studios har försökt rida på Harry Potter-vågen. Här finns en ung kille, som är "the one". Han ska förgöra den hemska trollkarlen som vill förslava världen. Här finns en gammal superduktig trollkarl som ska lära upp ynglingen, och som till slut ger sitt liv i kampen, fast detta är Hollywood så han överlever ändå.
Är Hollywood så svältfödd på idéer att de måste återanvända redan gjorda filmer? Det är väl en sak att de gör engelskspråkiga versioner av "internationell" film. Är den nya filmen bra så ok för mig, men detta är endast en blek kopia av originalidén. Det är för fattigt.
Jag är ingen stor fan av Nick Cage, men han gör en del "intressanta" skådespelarval. Se honom till exempel spela över i "Bad lieutenant - Port of call New Orleans". Den unge spelas av Jay Baruchel. Honom gillar jag inte alls, denna roll hade krävt en charmig aktör.
Filmen förtrollar mig icke och den får en saknad originell idé av fem.
