Glass Onion: A Knives Out Mystery (2022)

Glass Onion borde vara den perfekta filmen för mig och jag försökte älska den, men det är något som skaver i anrättningen. Jag var lätt besviken efter titten men filmen har växt något under dagarna efter. Men låt oss backa bandet och starta från början igen.

Jag blev förtjust överraskad av Rian Johnsons Knives Out som gav en av de bästa filmupplevelserna under Filmfestivalen 2019. Jag gillar genren med mordmysterier, inte minst efter att ha följt tv-serien Agatha Christie's Poirot nästa ända in i mål (pågående). Dessutom var filmen mysig helt enkelt, och det om något är en aspekt av filmer jag har kommit att uppskatta mer och mer post-pandemic.

Allt detta ledde till att jag hade rejält höga förväntningar på Glass Onion vilket i sig kan vara problematiskt. Oket! Och visst är det en bra film men så var det där med skavet. Låt mig utveckla...

Men först, denna film bygger på överraskningar i massor så först måste jag varna för spoilers! Det kan vara värt att se filmen före ni läser vidare i denna text, och filmen är helt klart värd att ses!

Spoiler alert! You have been warned!

Inledningen är stark. Jag gillar sekvensen med de kluriga lådorna. Bra start! Karaktärerna presenteras och snart är vi på ön. Edward Norton som har något av en aura av kinkighet runt sig spelar den egocentriska miljardären Miles Bron. Liknelsen med Elon Musk skriks ut på ett tröttande sätt, men det låter jag passera.

Skådespelarensemblen är kul. Edward Norton var njutbar i rollen som Miles Bron. Han är alltid bra. Dessutom gillade jag Kate Hudsons diva utan spärrar, Jessica Henwick som hennes assistent, Janelle Monáe som den mystiska antagonisten och Dave Bautista som den burduse Duke. Men filmens "scene stealer" var Whiskey, Dukes älskarinna spelad av Madelyn Cline. Det är alltid kul med nya upptäckter. Hon var mycket lustig med små medel. Tydligen hade hon en liten roll i någon av Stranger Things-säsongerna men annars har jag nog inte sett henne i något förr.

Däremot är jag inte överförtjust i Daniel Craigs extrema överspel i rollen som Benoit Blanc. Jag vet inte om det är det underförstådda häcklandet av Poirot eller om det bara är hans grova dialekt som gör att jag inte kan ta hans karaktär på allvar. Hans tolkning faller mer inom ramarna för fars à la Stefan & Krister vilket läsare av denna blogg vet inte är en favorit hos mig.

Men den största anledningen till att jag inte till fullo hyllar filmen är dess struktur. Rian Johnson hoppar tillbaka och visar en massa scener och slår oss i huvudet med "överraskningar". Vi får se scener från en annan vinkel eller se mer från scenerna där ny information visas. Det hela känns som en gimmick som återupprepas om och om igen. Det är inte speciellt smart då åskådaren inte haft en chans att förstå något ändå. 

Under första titten kändes det som att alla dessa "överraskningar" var filmens huvudpoäng, inte karaktärerna, humorn eller ett på riktigt smart mysterium. Det enda som Rian Johnson bjuder på är ofullständig information i runda ett, för att visa mer information andra rundan. Huh? Är det så himla kul egentligen? Nej det känns som att han försöker vara lite för "cute". Nej manuset är inte så starkt som regissören själv verkar tycka, och då är detta en film som ändå bygger på mysteriet...

Jag tror att jag behöver se om filmen innan årets filmer ska sammanfattas för att kolla om den faller mig i smaken mer vid en andra titt.

Till sist en ofrånkomlig jämförelse med Poirot. Jag gillar de adaptioner som speglar Agatha Christies humanism och tragik mest. Tv-serien är mycket bra på detta. Av långfilmerna är Kenneth Branaghs nya filmer också mycket bra, även om Branaghs överdrivna version av Poirot själv tenderar att dra fokus från tonaliteten i filmerna i övrigt. De äldre filmatiseringarna är gjorda som glättiga kammarspel, med en pajjig tonalitet (Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen framför allt). Glass Onion har inget hjärta alls, inget allvar eller humanism. Den är endast till för underhållning och det är inte fy skam i och för sig, men den kan inte konkurrera med de bästa Poirot-adaptionerna.

Som summering, Glass Onion är en helt ok uppföljare till Knives Out men den kommer inte alls upp till dess föregångare i mysighet. Och om du är intresserad av en roligare film kan jag rekommendera Game Night istället.

Betyg: 3/5

Sugen på att läsa mer om filmen? Hoppa över och läs Sofias klarsynta betraktelser om filmen.

Almost Famous (2000)

It's happening.

Varför älskar jag musik?

Det var egentligen ett konstigt val med Almost Famous som första filmen i Komiska Söndagar då den är alldeles för bra! Vad jag lite skämtsamt menar med det är att den är så mycket mer än en komedi, den är så mycket annat att den nästan inte är en komedi ens. Almost famous är Cameron Crowes kärleksprojekt, en biografisk, dramatisk, romantisk komedi och en stor kärleksförklaring till musiken. När jag nu ser om denna film påminns jag om hur mycket jag älskar musik, och hur mycket jag älskar att älska musik. Denna film ligger mig varmt om hjärtat och den ligger i tiden på det personliga planet också...

Som film betraktat är humorinnehållet sekundärt. Humorn är dessutom till hundra procent karaktärsdriven. Jag skrattar förvisso högt flera gånger, men detta är inte gapflabbakomedi. För denna omtitt har jag roat mig med att se den långa utgåvan, the extended "bootleg cut" som kallas "Untitled". Det är en 162 minuter lång film jämför med bioversionen som är 122 minuter. För er som vill se filmen för första gången skulle jag rekommendera den kortare bioversionen då den trots allt är tajtare. Den långa är till för oss fans, oss Band Aids. Crazy!



Typ av humor?

Det är helt klart mestadel en film där jag sitter med ett fånigt och drömskt leende över hela ansiktet. Men det finns scener som jag skrattar till högt av... De flesta scenerna med Williams (Patrick Fugit) mamma Elaine (Frances McDormand) är så roliga att man skrattar högt. Tex de scener då andra personer blir "freaked out" av henne, hotellreceptionisten och Russell (Billy Crudup).

En annan rolig scen är "the Gilligan cut" med William och Russell...

William: He's on acid, though.  I can't really tell.  How do you know when it's "kicked in?"

Gilligan cut => Russell stands on the jutting corner of the house rooftop. The unlit, unheated greenish family pool beckons to him below. It's kicked in.

Russell (bellowing to the heavens): I AM A GOLDEN GOD!!

Men filmens kanske roligaste scen är en scen med en stenhög radiopratare som intervjuar Stillwater. Scenen är helt klippt från bioversionen. Den utomordentlige radioprataren spelas av det komiska geniet Kyle Gass.

Ben Fong-Torres (Terry Chen) och hans "crazy" är också lustigt.



Filmkvalité vs. humorkvalité?

Filmen är suverän och den håller än idag. Jag placerade den till och med på plats 20 på min Topp 100. Den håller ääääään idag! Crazy! Om man däremot endast ser filmen för dess humoristiska inslag är den såklart svagare. Filmen är lika mycket melankolisk och sorglig som komisk.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

EN sensmoral: Våga lev drömmen. Men lev din egen dröm, inte någon annans.

TVÅ stereotyper: William är en ung (15 år) pojke i turnébussen med ett rockband. Det är "fish out of water"-stereotypen mest hela tiden.

Den andra är den överbeskyddande och därmed komiska modern Elaine.

TRE tropes: Ett mycket roligt Gilligan cut har redan nämnts ovan. En annan är "adorkable character".  William är uppenbarligen inte cool. Han är en "dork" men likväl "adorable". William är en avatar för Cameron Crowe. Filmen bygger på hans erfarenheter som tonårsreporter för Rolling Stone magazine under sjuttiotalet. Williams mentor är den legendariske Lester Bangs som fanns i verkligheten. Han spelas helt underbart av Philip Seymour Hoffman i en av Hoffmans bästa prestationer någonsin. Lester säger bara sanningar!

Leter Bangs: "That's because we are uncool! And while women will always be a problem for guys like us, most of the great art in the world is about that very problem. Good-looking people have no spine! Their art never lasts! They  get the girls, but we're smarter."

Lester Bangs: "The only true currency in this bankrupt world is what we share with someone else when we're uncool."



Manus vs. skådespelare

I denna fantastiska film är båda på topp. Manuset är helt makalöst men regin och klippning är kanske ännu bättre. Känslor och relationernas utveckling sker mer eller mindre helt utanför manus. Det är förlupna blickar, kroppspråk och situationer som för hela handlingen framåt. En master class i filmskapande. En film som bara kan skapas när regissören och tillika manusförfattaren känner ämnet som baksidan på sin hand och har full koll på vad han vill åstadkomma.

Skådespelarensamblen är också helt perfekt. Detta är en film där castingen är näst intill felfri. Läste att det var tänkt att Brad Pitt skulle spelat Russell men att han hoppade av då han kände att han inte "fattade" grejen. Nu blev det helt sagolikt med Billy Crudup. Brad Pitt hade inte kunnat spela Russell. Det bara är så.

Filmen kryllar med flera otroligt bra castade och fantsatsiska skåpdespelare; Philip Seymour Hoffman, Kate Hudson, Jason Lee, Zoey Deschanel, Patrick Fugit, Frances McDormand, Jimmy Fallon, Anna Paquin, Jay Burachel med flera.



Favoritkaraktärer?

Jag älskar Penny Lane. Hon är en så otroligt tragisk karaktär trots att karaktären känns så stark i vissa stunder. Hon är som is, så hård men också så fragil. Filmen skulle helt enkelt inte vara det samma utan Kate Hudsons porträtt av Penny. Hon är filmens hjärta. Men också ingen film utan en motpol, William spelad av nykomlingen Patrick Fugit. Han är akward men ändå brinnande klarsynt. William, the Enemy, lyssnar och iakttar omgivningen hela tiden. En mycket bra motpol till duon Penny och Russell. Fugit är inte slipad som skådis men det passar för rollen. En legend är att när han ber Penny fråga honom om Marocko igen är det Fugit som kliver ur karaktären och ber Hudson att ta om frågan men att Crowe behöll hela sekvensen för att det blev så bra. Jag kan bara hålla med.

Andra favoriter är Russell, mamman Elaine, mentorn Lester Bangs, syster Anita, världens största Led Zeppelin-fan Vic (Jay Burachel) samt radiokillen Quince Allen (Kyle Gass).

Omtittningspotential?

Detta är en film som jag antagligen kan se hur många gånger som helst. Inte i första hand för dess komedi utan för dess känsla, livssanningar och för att den påminner mig om min kärlek till musiken. Filmmusiken är ett kapitel för sig själv. Det är en otroligt bra lista sånger som alla passar i filmen. Stillwaters låtar är skrivna av Crowes fru Nancy Wilson och de är suveräna, speciellt Fever dog. Filmen har otroligt många referenser till rockscenen från sjuttiotalet. Bowie är nästan med i filmen och man skymtar honom i hotellscenen från New York. Till min glädje spelas två Neil-låtar under filmen, den andra kanske bara i den långa versionen. Det är en ljuvlig akustisk version av Cortez the Killer som jag inte ens vet var den är tagen från. Den andra låten som spelas är Everybody knows this is nowhere. Kul cokså att se Neils bootleg "I'm happy y'all came down" i Anitas skivsamling. Sen har Cameron återskapat omslaget från Neils skiva Times fades away från 1973. Neils ande vilar över hela filmen.



Slutomdöme

En personlig favoritfilm som med lätthet försvarar sin fina placering på min Topp 100. Den ska kanske till och med ännu högre upp?

Det är framför att känslan i filmen som åter igen gör mig mållös som det känns bubblande inombords. Jag fann mig själv jämföra känslan med den jag kan få av Hayao Miyazakis bästa filmer. Det finns något element av fantastical i denna historia trots att den inte har några inslag av fantasy alls. Eller är det kanske Yoshifumi Kondôs Whisper of the heart jag påminns om?

Filmen handlar om kärleken till musik men också om skrivande. Det är en film som jag som bloggare kan relatera till. Den tar sig under huden och visar hur vanskligt det kan vara. Honest and unmerciful!

Låt mig avsluta med Williams fråga och Russells svar...
William: What do you love about music?
Russell: To begin with...
Russell: Everything.

Betyg: 5/5




"You may wanna hit that delay button there, Quincy"

Pytteliten dansare

Cortez the killer ...and I know she's living there, she loves me to this day...

Deepwater Horizon (2016)

När man gör icke dokumentära filmer baserade på verkliga händelser och riktiga människor död ställs man inför stora problem. Ibland kan man till och med undra om det är rätt att filmatisera sådana händelser. De efter- och överlevandes känslor och åsikter måste hanteras med vördnad och omsorg. Hur gör man för att se till att de döda hanteras med rätt mängd respekt? Självklart måste filmmakarna ha en tillräckligt stor frihetsgrad för att kunna utöva sitt jobb, men samtidigt kan de inte helt bortse från problematiken. Ofta brukar det sluta med att vi i slutet av spelfilmer av detta slag får läsa om de döda eller skadade. Ibland får man se de riktiga personerna i bild och ibland får man se dokumentära bilder från till exempel nyheter på tv. Jag brukar tycka att dessa delar av filmerna adderar en tyngd och värdighet till filmen, men jag har förstått att det finns de som inte står ut med dessa scener, som ser dem som smetiga och överdrivet sentimentala. Det är intressant att man kan reagera så olika på denna sorts scener.

Deepwater Horizon besrkiver händelserna under dygnet då den stora oljeborrplattformen Deepwater Horizon gick under ute i Mexikanska golfen i april 2010. Brittiska BP hade hyrt plattformen för att starta en ny oljekälla djupt nere på havsbotten. Svenske Carl-Henric Svanberg hade just tillträtt som styrelseordförande för BP när olyckan skedde. Det var herr Svanberg som pratade om "the little people" i amerikanska medier efter olyckan. Kommer ni ihåg? Jag antar att han menade "common people" men gjorde en olycklig översättning i huvudet i alla hast.

Regissören Peter Berg och skådisen Mark Wahlberg verkar ha funnit varandra. De har nu gjort tre filmer ihop och alla tre är "based on a true story". 2013 kom krigsskildringen Lone survivor och förra året kom både Deepwater Horizon och Patriots Day.

Deepwater Horizon är en helt duglig actionthriller om olyckan som vi alla känner till från nyhetssändningarna. Även om filmen förklarar den övergripande händelsen tämligen väl så har du som tittare nog mer glädje av filmen om du intresserar sig av själva händelsen i sig. Filmen är gjord efter den mall Berg verkar arbeta efter. Först en akt där vi får lära känna alla de som kommer ha stora roller (i filmen). Sedan själva olyckan med en massa avancerade effekter och till slut efterbehandlingen, den delen med de smetiga och sliskiga scenerna...

Filmen är spännande för stunden men den lämnar inga djupa spår i mig. Detaljerna om vad som hände förklaras inte speciellt väl. Det är lite svepande om betong och negativa tester. Däremot är det tydligt hur de olika karaktärerna förhåller sig till varandra. De två kostymnissarna från BP är filmens stora skurkar. Jag läser på internet att dessa två faktiskt anklagades för "manslaughter", så filmen är kanske inte helt fel ute när den demoniserar dessa herrar, men åtalet lades (såklart) ner. Hjältarna i filmen spelas av Mark Wahlberg, Kurt Russel och Gina Rodriguez.

Skådespelarmässigt lyser John Malcovich i skurkrollen allra klarast. Han är riktigt skön i denna roll. Kurt Russell gör en icke besviken heller. Filmen är helt ok helt enkelt.

Filmen är mycket bra gjord rent tekniskt. Berg börjar bli bättre och bättre på stora produktioner, något som kommer visa sig ännu mer i hans nästa film Patriots Day. Hur är det smetiga slutet då? Jo, denna gång får vi se de riktiga personerna i bild och lära oss om vad som hände med dem efter olyckan. Vissa arbetar kvar inom oljeindustrin men flera har slutat. Till sist är filmen dedikerad till de 11 oljearbetarna som dog i olyckan. Smetigt? Kanske.

Jag ger Deepwater Horizon två genvägar av fem möjliga.

Betyg 2/5

PS, jag la märke till att någon av karaktärerna i filmen, tror det var en av BP-cheferna, som uttryckte sig i termer om "little people". Gissar att det kanske var en blinkning till Svanbergs felsägning...

PPS, Brad Leland som spelade Buddy Garrity i Friday Night Lights är med i denna film som en av BP-cheferna.

Clear History (2013)

Med start idag och sex inlägg framåt med ett mellanspel för månadens Filmspanartema kommer jag skriva om filmer som jag blivit tipsad om av vänner och bekanta.

Vi startar med Clear history från 2013. Filmen dök upp på fjärde plats på filmspanarkompisens Plox's årsbästalista över 2013. Jag kommenterade hans frejdiga listval och blev sugen att se filmen. Även Flmr och Addepladde stämde in i hyllningarna till filmen men framför all Larry David, mannen bakom filmen.

David skapade serien Seinfeld tillsammans med Jerry och han gick senare vidare och gjorde den egna serien Curb your enthusiasm (Simma lugnt, Larry på svenska). Där spelar han en mer eller mindre realistisk version av sig själv. Serien "simmar" runt i ett grumligt vatten där man inte vet vad som är fakta och vad som är fiction. De flesta gäster i serien spelar sig själv, Larry likaså, men hans fru är fiction och spelas av en skådespelerska (Cheryl Hines).

Huvudpersonen i Clear history heter "Nathan" och han är inte samma karaktär som "Larry" som i tv-serien men de är ändå helt lika. Man kan se serien som ett förlängt tv-serieavsnitt. Nathan är precis som Larry odiplomatisk, vresig, okänslig och framför allt intill besinningslöshet principfast. Han hamnar om och om igen i problem för att han inte kan rubba på sina förutfattade meningar. Och trots att situationer blir mer och mer awkward kör han lomhört på i samma spår.

Karaktären är inte direkt inbjudande. En film/serie som bygger runt en sådan karaktär är som en lindanserska som går på en mycket lös lina. Skillnaden mellan lyckad humor och pinsamt magplask är minimal. Det är lätt att man bara känner ogillande inför karaktären. Det måste finnas ett hjärta på rätt ställe eller åtminstone en anledning för oss i publiken att känna för honom. Det kan ske genom igenkänning eller för att han hanterar universella frågor som vi kan knyta an till.

Under seriens första säsong tyckte jag att de inte lyckades med denna balansgång och avsnitten blev oftare jobbiga än lyckade. Senare säsonger blev mycket bättre tycker jag. Clear history som för övrigt är en tv-film gjord av HBO har lite samma problem. Samtidigt som filmen har ett antal mycket roliga scener och situationer känner jag att jag inte till fullo omfamnar Nathan. Han är inte speciellt trevlig. Hans beteende är inte trevligt. Och ändå är han filmens nav som allt kretsar kring. "Lindansösen" klarar vissa partier bra, men ibland ramlar hon av linan, om jag förlänger liknelsen.

Filmen har ett antal roliga birollsfigurer spelade av Michael Keaton, Bill Hader, Kate Hudson, Eva Mendes, Danny McBride, John Hamm, Liev Schreiber och Amy Ryan. Filmen är regisserad av Greg Mottola som också gjort Superbad, Adventureland och Paul.

Clear history? Rolig film, men inte för alla. Den kanske bäst avnjutes som något av ett "extramaterial" för de av oss som gillar serien Curb your enthusiasm. Jag ger Clear history tre bombplaner av fem möjliga. Filmen komer i vilket fall inte upp på min topplista över filmer från 2013.

Betyg: 3/5

The Killer Inside Me (2010)

It's always lightest just before the dark.

Den andra filmen jag och Paddy såg i fredags kväll var Michael Winterbottom's neo-noir thriller "The killer inside me". Filmen är omtalad för att vissa i publiken lämnade visningen i Cannes, och för att Winterbottom har fått kritik för våldet i filmen. Huvudpersonen i filmen, briljant spelad av Casey Affleck, är en instabil sadistisk mördare. Kan man göra en film om en ond människa utan att vara ond själv? Winterbottom har angripits från flera håll efter filmen kom ut.

Filmen som sådan då? Rent tekniskt är den otroligt bra. Casey Affleck är lysande. Är han bra alltså? Jag brukar inte gilla honom. Vackra Jessica Alba är med, likaså favoriten Kate Hudson. Filmen är bitvis mycket spännande medan den ibland är långsam och drömmande. Till syvende och sist saknar jag en viktig ingrediens, filmen har inget hjärta! En film som "True Romance" har ett gigantiskt hjärta trots allt våld och blod.

Och för att stilla din undran, svaret är JA.

"The killer inside me" får tre knytnävsslag av fem möjliga.

Betyg: 3/5

How To Lose A Guy In 10 Days (2003)

You can't lose something you never had.

Detta är en ganska skön romantisk komedi med Kate Hudson i huvudrollen. Jag har varit betuttad i henne sen jag såg "Almost famous", en av förra årtiondets bästa filmer. Miss Hudson är kanske inte en ny Katharine eller Audrey men hon har en glöd som jag gillar. Hon är vacker, smart och stark. Denna filmen är något av en modern "screwball comedy". Det är det vanliga scriptet: en orimlig "set-up", en massa förvecklingar och till sist en stor kris med ett lyckligt slut. Häl!

Filmen är egentligen ganska dålig, men det är något speciellt med Kate i denna film. Hon spelar över en aning i vissa scener, men med vetskapen att flera av de mest hysteriska scenerna är improviserade gör att jag roas än mer av föreställningen. Man kan se hur förvånade medspelarna ibland ser ut, speciellt hunken Matthew McConaughey. Han är inte en favvis hos mig men här är han bra, han levererar en del roliga gester och miner. Han spelar helt klart (?) denna roll med en stor portion självdistans. Jag roades ganska mycket av "How to lose...", och frågan är om den ska får det bra betyget? Ja! Kate Hudsons charm och den sensationellt snygga klänningen hon har i slutscenerna får mig att smälta.

Betyg 3/5