The French Dispatch (2021)

Om någon annan regissör hade gjort denna film hade man kunnat anklaga regissören för plagiat av Wes. För detta mina damer och herrar är den mest "Wes Anderson"-iga film jag någonsin sett. Wes Anderson har "out Wes Anderson" himself, om jag får uttrycka mig på utländska.

Hans nya film "The French Dispatch" är som ett kärleksbarn mellan "The Grand Budapest Hotel", Tage Danielssons "Picassos äventyr" och  Davide Manulis "The Legend of Kaspar Hauser".

Filmen är sanslöst lös i hullet. Det känns som att jag inte riktigt förstår vad filmen handlar om... Ständige samarbetspartnern Bill Murray spelar en snubbe som driver en fysisk tidning, någon form av magasin. Filmen består av ett antal löst sammanhållna delar som i bild och ljud beskriver artiklar i de olika sektionerna av blaskan. 

Jag älskar anslaget, tonaliteten, skådespelarna (det finns en massa kändisar här!), humorn och den allmänna galenskapen. Samtidigt somnar jag hela tiden framför filmen. Den är så flyktig att jag inte riktigt kan greppa den och jag blir dåsig. Detta är den andra filmen från Wes Andersson som jag oundvikligen somnar till. Första var "The Grand Budapest Hotel". Jag såg den på bio men trots det kunde jag inte hålla mig vaken. Jag trodde att det  var mitt fel på grund av extrem tröttma, men efter att ha sett den en andra gång på bio (!!) kunder jag konstatera att exakt samma sak hände igen. Och nu sker det med "The French Dispatch" också. 

Två av filmens kapitel stod ut. Jag älskade Tilda Swintons J.K.L Berendsen och hennes föreläsning om den galne konstnären (Benicio del Toro) och hans musa (Léa Seydoux). Det är galet på det där underbart oväntade sättet. Det är bisarrt till och med och jag älskar humorn. 

Det andra kapitlet som jag vaknade till under var den om studentupproret med unge vackre studenten (Timothée Chalamet) och journalisten (Frances McDormand). Jag har länge varit lite osäker på vad jag tycker om Chamalet egentligen. Han känns så stiff då han ofta spelar trista och pretentiöst seriösa roller, på gränsen till pompösa. Ett exempel är hans tråkmåns  i "Dune", om det nu är det han är, tråkig alltså? Men här tyckte jag att han var ganska rolig. Frances kan humor såklart, finns det något hon inte kan?

Allt som allt var detta obegripligt och hysteriskt men också frustrerande oengagerade och ibland sövande. Men det är helt klart att de roligaste delarna i filmen är bland det roligaste jag sett i filmer från 2021. Det måste vara värt något i alla fall?

Betyg: 3/5

Loki - Season 1 (2021)

Marvel trycker på med den tredje tv-serien på kort tid. Loki var något helt annorlunda. Den överraskar med sin tonalitet och stil nästan lika mycket som WandaVision. Både dessa serier överglänser The Falcon and The Winter Soldier med lätthet. Alla tre serierna måste dock ses av oss som vill följa vad som händer i MCU.

Efter lite funderande och bollande med mina intryck har jag kommit fram till att Loki kommer på andra plats av de tre serier som vi fått hittills. Den kommer inte långt från WandaVision till slut. Jag var inte så förtjust i Loki under de första avsnitten men den tog sig rejält mot slutet, men dess spurt startades lite för sent. WandaVision hade lustigt nog en omvänd utveckling där den var som starkast inledningsvis.

Loki har en hel del bra saker för sig. Tom Hiddleston är superstabil i titelrollen och jag gillade verkligen Owen Wilsons persona i serien. Vilken överraskning det var att han dök upp i en så stor roll ändå! Serien tredje huvudkaraktär, den kvinnliga varianten av Loki, Sylvie, spelades med innerlighet av Sophia Di Martino. Hon var helt ok i serien. Hennes arc var intressant. 

Tyvärr var jag inte superintresserad av alla TVA-personal, Renslayer och alla poliserna. Jag fick aldrig någon känsla för dem och kände inte så mycket för dem. Men miljön i TVA var crazy, det kändes som en glassigare version av miljön i filmen Brazil.

Säsongens två bästa avsnitt var de två sista och där fick vi träffa fler varianter av Loki. Min favorit var givetvis Classic Loki helt underbart spelad av Richard E. Grant. Fan, han är ju guld i allt han gör. Vilken hjälte. Jag gillar Richard E. Grant!! För den nyfikne kan jag rekommendera filmen Withnail and I från 1987 där han excellerar. Mycket rolig film.

WandaVision och The Falcon and The Winter Soldier verkar ha varit miniserier som inte får direkta uppföljningar. Deras plats var att sätta upp aspekter inom MCU för kommande filmer och serier. Loki däremot verkar redan ha fått grönt ljus för en andra säsong. Kul!

Betyg: 3+/5

Night at the Museum: Secret of the Tomb (2014)

Efter den smått överraskande andra filmen hade tredje installationen en utmaning framför sig. Skulle filmen nå upp till samma nivå? Denna gång förläggs handlingen till the British Museum of Natural History i London. Ok, så New York City och Washington DC i de två första filmerna och nu London. Jag ser mönstert.

I denna tredje film återgår också Larrys fokus till sonen och vi saknar helt en ersättare till Amelia Earhart (Amy Adams). Det behöver dock inte betyda domedagen. Lyckligtvis har de bytt skådespelare i rollen som sonen och den nya är mycket bättre.



Men ack, tyvärr lever inte trean upp till mina förhoppningar. Oavsett dem kan jag tycka att detta är den svagaste delen i trilogin. Filmens viktigaste roll i filmhistorien är istället att detta blev den sista film Robin Williams spelade in "på riktigt". En film där han gör "voice works" kom ut senare men detta är den sista med "live action". Det känns i hjärtat när man ser honom och allt blir meningslöst för en stund.

Filmen är i övrigt lite lite sämre på allt. Humorn är inte lika kul längre, filmen känns som mer fokuserad på action än relationer och vi får inte så speciellt lyckade nya karaktärer. Både Dan Stevens i rollen som Sir Lancelot och Rebel Wilson som den lokala nattvakten är kul var för sig, men ingen av dem höjer filmen som helhet för mig. Allt känns lite mer slätstruket och det är finliret som gör stor skillnad i totalintrycket.



Det enskilt bästa tillskottet är faktisk Ben Stillers andra roll i filmen, som hans "tvilling" Laaa. Han är mycket rolig som neandertalare. Scenen när Larry och Laaa är inlåsta i något kök och Laaa härmar allt Larry gör är "laugh out lound"-"slå sig på knäna"-"skratta så att det gråter"-rolig. Det är så festligt för jag tycker mig se att de sminkat och mejslat Laaas ansikte till en mix av Ben Stiller och Tom Cruise. Stiller verkar ju ha en "hang up" på Cruise i denna serie, med kopierande av löpstilen och så vidare så varför inte?



Av det gamla gardet var Owen Wilson och Steve Coogan de man mest kunde lita på. De har några roliga sekvenser där scenen i Pompeii var roligast. I alla fall tills apan kom och kissade på dem. Där sjönk scenen till daghemsnivån... Tyvärr har apan fått en större roll i denna film efter att ha tappat mark lite i tvåan. Här får vi till och med en dödsscen som för tankarna till fina Dobby men som inte alls kommer upp i samma gravitas. Men vem väntade sig något annat?

Cameon av Hugh jackman då? Javisst lite rolig, men se hellre segmentet The catch i Movie 43 för rolig cameo av herr Wolverine.

Jag ger Night at the Museum: Secret of the Tomb två avsked av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Night at the Museum: Battle of the Smithsonian (2009)

Battle of the Smithsonian är en mycket bra film, klart bättre än första filmen. Amy Adams är innerlig i rollen som Amelia Earhart och hon lyfter filmen till skyarna. Med henne får filmen helt nya dimensioner, en liten gnutta kärlek och än viktigare - vemod.

Den ståtlige Napoleons intåg i handlingen sörjer för mycket av den nya adderade humorn. Det är som att de ersatt scener med den fåniga apan Dexter och ersatt dem med Napoleon och det är ett byte vi alla vinner på. Napoleon spelas förträffligt av franske skådisen och producenten Alain Chabat. Vilket fynd!

Till detta återser vi de gamla favoriterna Owen Wilson som Jed, Steve Coogan som Octavius, Ricky Gervais som Professor McPhee och den fine, fine Robin Williams som Teddy Roosevelt. Nytillskott är den som alltid hysteriskt roliga Hank Azaria som "the villain" Kahmunrah, samt en underbar Bill Hader som gör General George Custer till perfektion. Till detta får vi se Ben Stiller springa som Tom Cruise med perfekt hållning, raka händer och pendlande armar!

Om genre, manus, skådespelare och filmens kvalitet

Om jag var vagt road och ibland rejält underhållen av första filmen så var den trots allt en familjeorienterad och "ofarlig" komedi som inte berörde mig jättemycket i hjärtat. denna andra film erbjuder mer i känsloregistret. Mycket av skillnaderna ligger i Amy Adams rollfigur. Amelia Earhart lyft filmen. Jag gillar att vi nästan får en kärlekshistoria istället den totala fokusen på Larrys familjeproblem med sonen. Dessutom ställs det faktum att alla dessa figurer lever på lånad tid på sin spets, de lever ju bara upp när de är nära tabletten. Elefanten i rummet i dessa filmer är att alla figurer utom ett fåtal lämnas döda när trilogin är över.

I denna andra del blir det till och med lite dammig i rummet när vi förstår att Amelia hela tiden vetat att hon bara hade en natt till "i livet". Först tycker man att hon är överdrivet energisk i sin önskan efter mera äventyr, mera upplevelser och mera roligt. Men sedan när Larry till slut tar mod till sig för att berätta för henne att hon snart kommer försvinna igen kommer det fram att hon vetat hela tiden.

Såklart hon vill att natten skulle innehålla allt! Lite sorgligt att tänka på att hon vetat hela tiden och ändå var så positiv och att hon omfamnade den korta tid hon hade. Länge leve Amelia säger jag! Sen skadar det ju inte att Amy Adams är så bra också. Även om hon här är tillbaka i komediträsket är hon alltid intressant att se i film.



Mitt under filmen kände jag ingen mig. en stark känsla som mynnade ut i att jag liknar denna film vid Toy story. Är det tvåan som denna film påminner om så?

Om sensmoral, stereotyper och tropes

Kör med ett citat från Amelia med anledning av sensmoral. Amelia Earhart: Have fun!

Stereotyp: Jonah Hill spelar en lite lätt korkad vakt som känns som en stereotyp. Han har en karaktärstyp som kommer bli kopierad i tredje filmen och som då spelas av Rebel Wilson.


Tropes:

Att hellre dö än att bli "fängslad". Amelia flyger iväg med planet mot sin död då hon kommer bli damm så snart solen går upp. Detta istället för att åter igen bli en vaxfigur.

Big Damn Heroes! Abe lincoln är en big ass hero!

Tavlor som kommer till liv i bakgrunden som om det vore en Harry Potter-film.

Trivia

Amelia says in the movie that she became a pilot for "the fun of it" the title of a 1932 autobiography by the real Amelia Earhart.

Om slutomdöme, favoritkaraktärer och omtittningspotential

Jag gillar denna film! Den är mysig, rolig och saknar mycket av de fåniga partier som drog ner ettan. en mycket trivsam komedi med utrymme för mer än bara humorn och jag kommer säkert se om filmen flera gånger.


Betyg: 4

Night at the Museum (2006)

När Night at the museum nyligen fladdrade förbi på tv fick jag ett stort sug efter att se om filmerna. Jag tror att jag hade sett de två första filmerna i alla fall. Så jag kastade in dem här i Komiska söndagar. För visst är dessa filmer komiska och till och med lite roliga av och till. Nu efter att ha sett om första filmen kan jag konstatera att detta är mycket snällt och familjeorienterat, på gränsen till patetiskt putti-snuttigt. En strulig pappa som måste visa sig duktig för sin son som annars får problem med nerverna. Ok, känns lite lagom konstruerat då det gäller grundkonflikten i filmen. Jänkarna är mycket intresserade av värderingar i familjelivet. Om sonen inte vill hålla på med sport med sin pappa är det psykologen nästa, men om pappa visar sig vara en "hjälte" blir allt glada miner igen.



Det blir dock lite roligare när så filmen tar fart med själva nattvaktandet. Det är kul när alla historiska personer och uppstoppade djur kommer till liv. Filmen lever på åskådarnas intresse över de figurer vi får möta i filmerna tror jag. Ta till exempel om man älskar Lewis och Clark så skulle kanske denna film falla en på läppen?

Om genre, manus, skådespelare och filmens kvalitet

Givet att Chris Columbus har producerat filmen är det ingen överraskning att detta är en renodlad komedi med ofarlig och familjeanpassad humor. "Look and feel" påminner lite om första två Harry Potter-filmerna. Filmen är ojämn, med fler svackor än toppar. De roliga bitarna bygger på härliga skådespelare som Owen Wilson, Ricky Gervais, Steve Coogan och Robin Williams. Det är också kul med intressanta historiska personer som Columbus och Sacajawea.

De tråkiga partierna är när Ben Stiller får för mycket spelrum med sin karaktär. Han blir här tröttsam till slut. Jämför Owen Wilson och Ben Stiller, vilken skillnad! Jag gillar Owen och är kanske subjektiv i mitt tyckande här...

En av filmens sämre sidor är dess fascination av den lilla elaka apan. Usel humor i mina ögon och helt meningslösa sekvenser. Gissar dock att alla femåringar skrattar läppen av sig när apan stjäl nycklarna från Stiller.

Om sensmoral, stereotyper och tropes

Senmoralen är att om pappa är en hjälte blir inte den tioåriga sonen slut i nerverna lika lätt. Mammans inverkan på den nervsvage sonen verkar helt glömts bort.

En kul detalj är Paul Rudd i den lilla rollen som den stereotypiska töntige men framgångsrike nye pojkvännen till mamman. Det är han som Ben Stillers Larry konkurrerar med om sonens uppskattning.

Ett kul grepp som känns igen från andra filmer är att allt står i manualen! Läs manualen, eller lär dig historia!

Trivia

Ben Stiller watched Mission: Impossible (1996) and Mission: Impossible II (2000) in order to run the way his long-time friend Tom Cruise does.

Om slutomdöme, favoritkaraktärer och omtittningspotential

Det finns några riktigt roliga scener i denna film. Helt klart! Scenerna med Ricky Gervais, Owen Wilson och Steve Coogan samt de hjärtskärande scenerna med Robin Williams är alla mycket bra. Jag blev överraskad hur vemodig jag kände mig när jag såg Robin Williams i filmen. Han var en fin gubbe.

Men som helhet är detta allt för barnanpassat för att jag ska ta till mig filmen med hull och hår. Den har fånig humor i de partier den är svag och är det något som jag ogillar så är det dålig humor. Basta! Jag fruktar nu att de två uppföljarna kanske är ännu fånigare... för visst brukar alltid den första filmen i en trilogi vara den starkaste? Givetvis med vissa notabla undantag.


Betyg: 3/5

Wedding Crashers (2005)

"We lost a lot of really good men out there."

Wedding crasher är en personlig favorit och en film jag sett flera gånger redan. Det var hög tid för mig att skriva om filmen här på bloggen. Jag älskar denna film på samma sätt som jag har kommit att älska filmer som The Thomas Crown affair och America's sweethearts. Det är filmer som kanske inte allmänt sett hyllas som klassikers, men det är mina personliga favoriter som jag håller nära mitt hjärta.

Filmen har en suverän casting, både i huvudrollerna och birollerna. Manus är glimrande, ämnet traditionellt men behandlingen av detsamma mycket frejdigt och så sitter den komiska tajmingen perfekt i de flesta av filmens scener. En film som man kan se om och om igen. En film som man alltid fastnar framför om man råkar surfa förbi den på tv'n en sen kväll.

Typ av humor? 

Visst är detta en romantisk komedi, det handlar trots allt om hur den och den blir ihop och sånt, men den är till minst 80% en komedi i mina ögon. Den är långt från den bästa romantiska filmen jag vet men den är banne mig en av de allra bästa komedierna.

Filmkvalité vs. humorkvalité

HUmorn är det verkligen inget fel på och jag skrattade högt fler gånger jag kan komma ihåg. En stor anledning till att humorn funkar så bra är att hela filmen är riktigt bra gjord där framför allt redan nämnda manus samt rollbesättningen har varit nycklar till framgången. Foto, musik och scenografi kommer inte i första rummet som i en film från Nolan, Malick eller P T. Miljöerna är dock underbara. Jag gillar den härliga segelbåten även om man ser att den ligger stilla i vattnet under flera scener när de låtsas segla. Liten detalj.

Manus vs. skådespelare

Båda är i toppen och de hjälper varandra. Owen Wilson och Vince Vaughn är helt perfekta i rollerna som John och Jeremy. Wilson är min favorit, fasen vad han är bra.

Systrarna Claire och Gloria spelas lika förträffligt av Rachel McAdams och Isla Fisher. De bjuder på olika saker och kompletterar varandra bra. Fisher är helt hysterisk och mycket underhållande. McAdams har väl aldrig varit mer charmig och hon är helt otroligt snygg. I en film som handlar om kärlek och sexuella eskapader skadar det inte att ha snygga skådespelare. Fysisk attraktion ingår i filmen handling.



Bradley Cooper är helt suverän som Sack Lodge. Hela scenen när de spelar flag footboll från hans uppvärmning till hans våldsamma tacklingar är underbar. Filmen har helt klart en svacka en bit in i andra halvan, men filmen avslutas med ett fyrverkeri. Will Ferrell gör entré som den mytomspunne Chazz Reingold och han är en succé. Säga vad man vill om hans lite svagare komedier, men här är han i sitt esse.

Till sist vill jag nämna Jane Seymour och Christopher Walken som Mrs och Mr Cleary. Helt perfekta i rollerna. Det var extra roligt att se Seymour ta ut svängarna.

Av någon konstig anledning fann jag mig jämföra denna film med Meet the parents när jag satt och funderade på vad jag skulle skriva. Den stora skillnaden mellan dessa två komedier kan mycket väl vara att skådepslereriet på alla poster är starkare i Wedding crashers än i Meet the parents. Kärleksparen, föräldrarna (Walken utklassar DeNiro) och birollsfigurer kan ställas mot varandra. Den enda kategorin som är jämn är Owen Wilson i bbirollen i Meet the parent mot Bradley Cooper i Weding Crashers. Oavgjort. Resten är enkla matcher.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral är att Claire inte ska gifta sig med the asshole utan välja sin själsfrände istället. Att Gloria och Jeremy passar ihop undgår ingen.

Två stereotyper: Bradley Coopers alfahanne som bara ser sin tjej som en trofé och knullar runt med var och varannan kvinnlig bartender med stora bröst. Den stereotypiska skitstöveln. Han får vad han förtjänar!
Vad har vi mer? Den något överdrivne yngre brodern Todd. Självmordsbenägen, homosexuell konstnär i revolt mot sin rike och konservative fader. Han är en överdriven figur men rollen är så liten att den bara blir som en kul parentes som inte drar ner filmen.

Tre troper:
a. är det en underförstådd "hemlis" att Kathleen Cleary varit otrogen sin man flera gånger? Tre döttrar, en blond, en rödhårig, en brunett. LOL.

b. komisk effekt av ett missförstånd: Jeremy vill fria till Gloria men hon tror att den viktiga sak som han vill prata om är att föreslå en orgie med de brasilianska systrarna.

c. Mrs. Robinson! Kathleen Cleary får snabbt upp ögonen på John och vi får en scen som tagen ur Mandomsprovet.

Favoritkarakärer?

Jag älskar många karaktärer i denna film. Alla! John, Gloria, Jeremy, Claire, Sack, Chazz, Chazz's mother, Kathleen, Todd, The Secretary Cleary, prällen i celibat, den elaka farmodern, den sarkastiske betjänten...

Trivia

Alla 110 "Rules of Wedding Crashing by Chazz Reingold" finns med listade som extramaterial på dvd'n.

Omtittningspotential?

Jamenvisst filmen tål många fler tittningar än. Ska bli kul. När ska vi se den igen?

Slutomdöme

Precis som när Jeremy säger "Wow" när han inser att Gloria lurat honom minst lika mycket som han henne, säger jag "Wow"  när jag inser att detta är den bästa komedin i hela världen. Otroligt stark första halva, en liten svacka och sedan ett bra slut. Ett objektivt subjektivt betyg hade kanske blivit en stark fyra, men mitt subjektiva känslomässiga betyg med tanke på att McAdams är så djävulskt snygg blir en klockren femma! Där satt den!

Betyg: 5/5