Här har vi en omtitt på en film som jag kommer ihåg som ett komiskt mästerverk. Inte nödvändigtvis att filmen var perfekt men att jag skrattade så att jag tappade andan under första titten. Denna gång föll den mig inte i smaken alls lika mycket. Det är sablans vad det svänger. Är det för att filmen åldrats dåligt? Eller är det för att jag åldrats dåligt snarare? Eller kan det vara så enkelt att det beror på dagshumör och state of minds?
Jag älskar fortfarande Brad Pitts och Frances McDormands korkade initiativtagare. Dessutom älskar jag J. K Simmonds som mellanchefen på CIA som försöker förstå vad som hänt.
Clooney är ju underhållande i sig men här spelar han en tråkig karaktär. Det enda roliga var sexstolen som han byggde ihop. Tyvärr föll jag inte för John Malkovich heller. Han är som vanligt lysande som skådespelare men hans karaktär var osannolikt enkelspårig där det enda roliga med honom var att han gick från noll till 100 km/h i ilska på två sekunder. Lite kul de första gångerna men snart uttjatat. Jag gillar honom mycket mer i det mesta annat han gjort, och mest lik denna karaktär minus ilskan är hans Marvin i RED.
Bröderna Coen roar sig i denna film med att snart när alla karaktärer i filmen ska råka ut för äktenskapliga problem och det blir också enahanda och vansinnigt tråkigt i längden. Jag har inget emot en saftigt skilsmässa om det stöder en intressant handling men här är det nästan huvudpoängen av handlingen och det är det inte tillräckligt intressant, smart eller kul för att vara.
Tyvärr fick jag inte alls samma upplevelse av filmen vid denna titt. Bröderna Coen har dock snidat ihop filmen på ett som vanligt professionellt sätt så för de som gillar denna historia kan mycket väl få en trevlig stund i fåtöljen. För mig blir det en stark tvåa, kan inte rekommendera direkt som det känns nu.
Betyg: 2+/5
Ni finner detta avsnitt av Shinypodden där poddar finns, eller här.
Jag och Carl såg denna film i samband med Shinypodden säsong 13 Bröderna Coen. Det blev andra gången jag såg filmen. Första titten var kort tid efter den kom ut på dvd då jag skrev en recension på den sedan 2021 insomnade webbaffären Discshop. Jag har inte texten kvar så jag vet inte vad jag tänkte på efter den titten. Mitt minne sa mig att jag hade gillat filmen men jag kunde inte sätta fingret på vad som gjort den bra. Jag gick in till denna titt med inställningen att den nog skulle vara bra men troligast runt en trea i betyg.
Döm om min förvåning när filmen visar sig vara ett mindre och underskattat mästerverk! Detta måste vara en av brödernas bästa filmer helt klart. Jag satt i alla fall som förhäxad under filmvisningen. Den har ett sävligt tempo men känslan i filmen är magnifik. Oavsett hur bra Coens filmer i slutändan blir är de alltid mycket väl producerade, regisserade och filmade. Så också denna i knivskarp svartvitt som en gång för alla förkunnar att det kanske är det bästa fotot. I alla fall för en stämningsfilm som denna.
Filmen är också en film noir. Här är det dock mer fokus på karaktärerna och deras inre våndor än brotten som begås. Skådespelarensemblen är superb med Billy Bob Thornton, James Gandolfini, Frances McDormand, Michael Badalucco, Scarlett Johansson och Tony Shalhoub i spetsen. Speciellt Billy Bobs porträtt av en man som i de flesta perspektiv inte var där är utsökt.
Filmens första tredjedel är dess starkaste. Speciellt Faances McDormand står ut med ett minspel och små detaljer i hennes förkroppsligande av den frustrerade makan till mannen som inte var där.
Under andra halvan träder en 17 år ung Scarlett Johansson fram i en roll som kan upplevas problematisk. Som åskådare förväntar vi oss att Billy Bobs vuxne karl ska missbruka tonåringens intresse men filmen går inte den förväntade vägen. Istället får hennes Birdy en central roll i upplösningen av mordmysterierna. Är det hon som är filmens femme fatale? Oklart!
Bröderna Coen har här en film som inleds med en hel del komiska undertoner, men som senare under andra halvan blir allvarligare, mörkare och mystisk. Det gick så långt att någon scen mot slutet påminde mig starlt om något från David Lynch, tex i Lost Highway.
Coens sprider flertalet referenser till utomjordingar, aliens. Någon pratar om en alien abduction, vi ser skyltar med antydningar, en dagstidning syns i bild med stor nyhet om aliens och så vidare. Aliens ligger nära det begreppet "alienation" och det är det som filmens huvudperson personifierar. Är han en alienerad alien, är det så vi ska tolka filmen? Mycket möjligt. Hur annars förklara filmens slut och hur Billy Bobs karaktär helt lugnt går sitt öde till mötes och till och med kommenterar vad han ska göra efteråt?
Filmen är långsam, otydlig och den kräver en hel del av sin åskådare. Sådana filmer kan sannerligen bli vattendelare. Just denna gång, vid just denna titt, blev jag mer eller mindre blown away. Jag ger den en stark fyra!
Betyg: 4+/5
Lyssna på när jag och Carl pratar om filmen i Shinypodden, där poddar finns, eller här.
Om någon annan regissör hade gjort denna film hade man kunnat anklaga regissören för plagiat av Wes. För detta mina damer och herrar är den mest "Wes Anderson"-iga film jag någonsin sett. Wes Anderson har "out Wes Anderson" himself, om jag får uttrycka mig på utländska.
Hans nya film "The French Dispatch" är som ett kärleksbarn mellan "The Grand Budapest Hotel", Tage Danielssons "Picassos äventyr" och Davide Manulis "The Legend of Kaspar Hauser".
Filmen är sanslöst lös i hullet. Det känns som att jag inte riktigt förstår vad filmen handlar om... Ständige samarbetspartnern Bill Murray spelar en snubbe som driver en fysisk tidning, någon form av magasin. Filmen består av ett antal löst sammanhållna delar som i bild och ljud beskriver artiklar i de olika sektionerna av blaskan.
Jag älskar anslaget, tonaliteten, skådespelarna (det finns en massa kändisar här!), humorn och den allmänna galenskapen. Samtidigt somnar jag hela tiden framför filmen. Den är så flyktig att jag inte riktigt kan greppa den och jag blir dåsig. Detta är den andra filmen från Wes Andersson som jag oundvikligen somnar till. Första var "The Grand Budapest Hotel". Jag såg den på bio men trots det kunde jag inte hålla mig vaken. Jag trodde att det var mitt fel på grund av extrem tröttma, men efter att ha sett den en andra gång på bio (!!) kunder jag konstatera att exakt samma sak hände igen. Och nu sker det med "The French Dispatch" också.
Två av filmens kapitel stod ut. Jag älskade Tilda Swintons J.K.L Berendsen och hennes föreläsning om den galne konstnären (Benicio del Toro) och hans musa (Léa Seydoux). Det är galet på det där underbart oväntade sättet. Det är bisarrt till och med och jag älskar humorn.
Det andra kapitlet som jag vaknade till under var den om studentupproret med unge vackre studenten (Timothée Chalamet) och journalisten (Frances McDormand). Jag har länge varit lite osäker på vad jag tycker om Chamalet egentligen. Han känns så stiff då han ofta spelar trista och pretentiöst seriösa roller, på gränsen till pompösa. Ett exempel är hans tråkmåns i "Dune", om det nu är det han är, tråkig alltså? Men här tyckte jag att han var ganska rolig. Frances kan humor såklart, finns det något hon inte kan?
Allt som allt var detta obegripligt och hysteriskt men också frustrerande oengagerade och ibland sövande. Men det är helt klart att de roligaste delarna i filmen är bland det roligaste jag sett i filmer från 2021. Det måste vara värt något i alla fall?
För några veckor sedan skrev jag om Soul, vinnaren av Oscar för bästa animerade film från 2020.
Och här har vi nu vinnaren av Oscar för bästa film från 2020. Dessutom bästa regi (Chloé Zhao) och bästa kvinnliga huvudrollsinnehavare (Frances McDormand). Klart jag ville se den.
Detta är en långsam filosofisk kontemplativ film om en kvinna som på äldre dagar väljer att leva ett nomadliv i västra USA. McDormand spelar Fern som hankar sig fram på tillfälliga säsongsarbeten och däremellan åker omkring med sin van som hon byggt om till bo-bil. En Leif-bil helt enkelt.
Det går inte att komma ifrån att filmen påminner väldigt mycket av David Lynchs film The straight story, men denna når inte upp i den filmens briljans. Och jag fann mig inte helt engagerad av Ferns öde, hennes livsval eller hennes bekanta som passerar revy. Den enda karaktär som jag blev lite mer intresserad av var Swankie. Hon som paddlade till sin död.
Så var detta bara ett stort "Oscar bait"? Ja det var kanske så. Den perfekta filmen för akademin att välja detta år. Bra diversitet både bakom och framför kameran. Tyvärr verkar regissören vara något av ett asshole, men det får man ta. Har hänt förr och kommer hända igen. Jag accepterar det. Kreativa människor är kanske inte alltid de lättaste att ha att göra med.
Nej, till slut kan jag inte engagera mig nog att komma på några djupsinniga tankar om filmen trots att den säkert var både djup och meningsfull. Trots att jag var tämligen fokuserad under titten kändes det som att något saknades hela tiden. Och jag fann nog filmen ganska tråkig helt enkelt.
Nu vet jag, naturen och miljöerna var filmens bästa element. Men därom känns det som att de upplevs bäst på plats i verkliga livet. Jag har åkt på fem längre road trips i miljöerna filmen utspelas i, och mina minnen från de resorna brinner fortfarande starkare än filmen...
Upplys mig gärna om vad som var så bra med denna trefaldiga Oscarsvinnare om ni har lust (och ork).
Så, gott folk, nu har Shinypodden nått slutet av säsong 3. Jag och Carl har pratat om åtta filmer från bröderna Coen. Vi avslutar med Hail, Caesar! från 2016. Det är en som det visade sig tämligen fantastisk film fylld av filmisk berättarglädje. Jag var något "bewildered" efter jag sett den första gången men efter en omtitt har filmen vecklat ut sig till fullo. Vi pratar om filmens alla lustiga små och stora detaljer. Hoppa in och lyssna och kommentera gärna!
Filmens handling är för mig helt oväsentlig. Eddie Mannix och hans svårt karriärsbeslut blir den ramhandling som ger utrymme för oss att nyfiket titta in på de olika filminspelningarna Mannix hanterar. Carl läser in en kristusfigur i Mannix men det går mig över huvudet. Filmen i filmen "Hail, Caesar!" ska kanske vara den religiösa och episka storfilm som den säljs in som, men jag får hela tiden en känsla av att bröderna Coen undergräver dess betydelse med alla små ironiska misstag vi får se. För mig kan den lika gärna ha blivit ett stort magplask. Scenen då Mannix "förhandlar" med prästerskapet om filmens religiösa innehåll är med rätta en av filmens komiska höjdpunkter. Det faktum att att filmen accepteras av alla fyra är kanske det största beviset på att den inte är speciellt "cutting edge" inom det religiösa? Hur skulle den kunna vara det menar jag...
Vi åskådare följer Mannix under ett drygt dygn och får vara med i hanteringen av bångstyriga regissörer, missnöjda skådespelare, skvallerpressen, en kidnappad superstjärna och dåligt väder. Bröderna har lyckats med sin idé. De får chansen att spela in scener i alla gamla nostalgiska filmgenrer från Hollywoods guldålder, western, kostymdrama, musikal, och episk storfilm. Plus några till säkert. Vi funderar på vilka av alla dessa låtsasfilmer vi egentligen skulle vilja se om de skulle göras på riktigt.
George Clooney äger denna film. Han är fantastisk som stjärnan Baird Whitlock. Andra kul skådisar är Ralph Fiennes som demonregissören Laurence Laurentz, Channing Tatum som dansande kommunist och Scarlett Johansson som gravid och irriterad om än synkroniserad simstjärna DeeAnna Moran. Andra höjdare är hela gänget av manliga kommunistiska författare med den arge David Krumholtz i spetsen, Jonah Hill som Joseph Silverman, Frances McDormand som storrökande filmklippare iklädd livsfarlig scarf och Alden Ehrenreich som en ensam westernstjärna på djupt vatten.
Vi listar också Seinfeld-, Highlander och Harry Potter-referenser från filmen.
Allt som allt var detta en success. Väldigt roligt att filmen växte såpass mycket vid en omtitt. Det var ju delvis detta vi, eller jag i alla fall, var ute efter med denna säsong.
Jag ger Hail, Caesar! fyra jobberbjudanden av fem möjliga.
Miller's Crossing har jag sett förut och gillat skarpt men det var en lång tid sedan och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Vi valde filmen för Shinypoddens tredje säsong mest för att Carl inte sett den. Klart att det måste åtgärdas!
Damn, detta är en riktigt bra gangsterfilm i samma fåra som Coppolas Gudfadern. Jag älskar filmen fortfarande, den hade klarat sig väl mot tidens tand. Filmen har en mycket osentimental men barsk tonalitet. Det finns ingen antydan till satir eller humor i tonen. Däremot finns ett antal scener som dryper av svart humor, men detta är inte en av bröderna Coens komedier. Det tackar jag för då jag börjat inse att det kanske inte är deras starka kort såvitt jag får bedöma.
Gabriel Byrne är bra i rollen som Tom Reagan. Det är en kopia av Tom Hagen från Gudfadern och det är fine. Byrne är stencool som mannen bakom kulisserna som känner allt och alla. Han bär inte ens vapen då han är så etablerad och respekterad att ingen vågar hota honom på riktigt. Däremot får han spö många gånger i filmen. Han är en antihjälte antar jag.
Som vanlig har bröderna Coen full koll på allt filmtekniskt. Jag och Carl går igenom vad vi gillar och inte gillar med filmen. Anledningen till att den inte får full poäng är bland annat några scener som känns konstiga och osynkade med resten av filmen. Det är framför allt då bröderna försöker sig på någon slag humor, vilket redan konstaterats inte passar dem. Lyssna på poddavsnittet för mer ingående redovisning av dessa scener.
På filmens plussida finns några ikoniska scener där den mellan Tom Reagan och John Tuturros Bernie ute i skogen vid Miller's Crossing är en av gangsterfilmhistoriens mest minnesvärda scener. Dessutom ser vi ett antal minnesvärda birollsfigurer. Detta är något som man börjat vänja sig vid från brödernas filmer vid det här laget. Är det kanske en av deras största talanger? Att casta och använda biroller på ett lysande sätt...
Frances McDormands cameo. Toms hatt. Italienska maffian mot den irländska diton. The Glass Key, Yojimbo och A fistful of dollars.
Slutomdöme: jag håller fortfarande denna som en av brödernas bästa filmer.
Betyg: 4/5
Besök Shinypodden.se för detta avsnitt och alla tidigare. Lämna gärna kommentarer på hemsidan.
Andra filmen i Shinypodden säsong 3 är bröderna Coens debutfilm Blood simple. Jag och Carl försöker bena ut vad som händer i filmen som ändå är rakt berättad. Fokus flyttas från karaktär till karaktär allt efter filmens gång. Vi ställs inför fler viktiga frågor. Hur snabbt snurrar fläkten? Hur många kulor är det i pistolen? Vem är skyldig? Är någon oskyldig? Vem är mest svettig? Hur definieras film noir?
Efter första titten 2011 var jag vagt positiv och gav den betyget 3/5. I denna omtitt blommade filmens stämning ut. Vilket tajt driv i handlingen den har! Det är fortfarande så att jag har lite svårt att känna för karaktärerna. Jag tycker helt enkelt att de är lite för korkade för att jag ska helt kunna hänge mig åt dem.
Men bröderna Coens handlag är det inget fel på. Filmen håller oss tittare i ett fast grepp hela filmen igenom. Filmen är kanske dock mer intressant än spännande. Jag är hela tiden nyfiken på vad som komma skall för jag hade förstås glömt det mesta av vad som skulle hända sedan jag såg den senast. Denna gång la jag också märke till filmmusiken på ett positivt sätt.
Filmen kan kanske kallas en neo-noir. Den tar film noir genren och gör en egen twist på genrens grepp och troper. Är Abby en femme fatale, kvinnan som snärjer den olycklige och drar ner honom i fördärvet? Eller är hon helt enkelt filmens huvudkaraktär? Är skurkarna så farliga och dödliga som de omtalas som? Eller är de bara vanliga ganska misslyckade bonnläppar? Nästlar sig huvudpersonerna in i ett nät av lögner och förvecklingar de inte kan ta sig ur? Eller är de bara usla på att kommunicera?
Som debutfilm är detta tämligen imponerande. Bröderna visar redan här att de kan sina saker. Denna typ av mörk crime-film kommer de förädla i filmer som Fargo och No country for old men. Det var också riktigt kul att se en unga Frances McDormand i hennes debutroll. Det är som alltid kul att se en skådespelare som man lärt känna som vuxen i en yngre upplaga.
Jag och Carl diskuterar detta och mycket mer i Shinypodden. Ladda ner, prenumerera och kommentera på shinypodden.se.
Jag ger Blood simple en stark trea eller en svag fyra. Äh, känner mig generös då filmen etsat sig fast efter denna titt. Den får fyra borttappade tändare av fem möjliga. Vilket betyg tror ni Carl gav den?
It's happening.
Varför älskar jag musik?
Det var egentligen ett konstigt val med Almost Famous som första filmen i Komiska Söndagar då den är alldeles för bra! Vad jag lite skämtsamt menar med det är att den är så mycket mer än en komedi, den är så mycket annat att den nästan inte är en komedi ens. Almost famous är Cameron Crowes kärleksprojekt, en biografisk, dramatisk, romantisk komedi och en stor kärleksförklaring till musiken. När jag nu ser om denna film påminns jag om hur mycket jag älskar musik, och hur mycket jag älskar att älska musik. Denna film ligger mig varmt om hjärtat och den ligger i tiden på det personliga planet också...
Som film betraktat är humorinnehållet sekundärt. Humorn är dessutom till hundra procent karaktärsdriven. Jag skrattar förvisso högt flera gånger, men detta är inte gapflabbakomedi. För denna omtitt har jag roat mig med att se den långa utgåvan, the extended "bootleg cut" som kallas "Untitled". Det är en 162 minuter lång film jämför med bioversionen som är 122 minuter. För er som vill se filmen för första gången skulle jag rekommendera den kortare bioversionen då den trots allt är tajtare. Den långa är till för oss fans, oss Band Aids. Crazy!
Typ av humor?
Det är helt klart mestadel en film där jag sitter med ett fånigt och drömskt leende över hela ansiktet. Men det finns scener som jag skrattar till högt av... De flesta scenerna med Williams (Patrick Fugit) mamma Elaine (Frances McDormand) är så roliga att man skrattar högt. Tex de scener då andra personer blir "freaked out" av henne, hotellreceptionisten och Russell (Billy Crudup).
En annan rolig scen är "the Gilligan cut" med William och Russell...
William: He's on acid, though. I can't really tell. How do you know when it's "kicked in?"
Gilligan cut => Russell stands on the jutting corner of the house rooftop. The unlit, unheated greenish family pool beckons to him below. It's kicked in.
Russell (bellowing to the heavens): I AM A GOLDEN GOD!!
Men filmens kanske roligaste scen är en scen med en stenhög radiopratare som intervjuar Stillwater. Scenen är helt klippt från bioversionen. Den utomordentlige radioprataren spelas av det komiska geniet Kyle Gass.
Ben Fong-Torres (Terry Chen) och hans "crazy" är också lustigt.
Filmkvalité vs. humorkvalité?
Filmen är suverän och den håller än idag. Jag placerade den till och med på plats 20 på min Topp 100. Den håller ääääään idag! Crazy! Om man däremot endast ser filmen för dess humoristiska inslag är den såklart svagare. Filmen är lika mycket melankolisk och sorglig som komisk.
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
EN sensmoral: Våga lev drömmen. Men lev din egen dröm, inte någon annans.
TVÅ stereotyper: William är en ung (15 år) pojke i turnébussen med ett rockband. Det är "fish out of water"-stereotypen mest hela tiden.
Den andra är den överbeskyddande och därmed komiska modern Elaine.
TRE tropes: Ett mycket roligt Gilligan cut har redan nämnts ovan. En annan är "adorkable character". William är uppenbarligen inte cool. Han är en "dork" men likväl "adorable". William är en avatar för Cameron Crowe. Filmen bygger på hans erfarenheter som tonårsreporter för Rolling Stone magazine under sjuttiotalet. Williams mentor är den legendariske Lester Bangs som fanns i verkligheten. Han spelas helt underbart av Philip Seymour Hoffman i en av Hoffmans bästa prestationer någonsin. Lester säger bara sanningar!
Leter Bangs: "That's because we are uncool! And while women will always be a problem for guys like us, most of the great art in the world is about that very problem. Good-looking people have no spine! Their art never lasts! They get the girls, but we're smarter." Lester Bangs: "The only true currency in this bankrupt world is what we share with someone else when we're uncool."
Manus vs. skådespelare
I denna fantastiska film är båda på topp. Manuset är helt makalöst men regin och klippning är kanske ännu bättre. Känslor och relationernas utveckling sker mer eller mindre helt utanför manus. Det är förlupna blickar, kroppspråk och situationer som för hela handlingen framåt. En master class i filmskapande. En film som bara kan skapas när regissören och tillika manusförfattaren känner ämnet som baksidan på sin hand och har full koll på vad han vill åstadkomma.
Skådespelarensamblen är också helt perfekt. Detta är en film där castingen är näst intill felfri. Läste att det var tänkt att Brad Pitt skulle spelat Russell men att han hoppade av då han kände att han inte "fattade" grejen. Nu blev det helt sagolikt med Billy Crudup. Brad Pitt hade inte kunnat spela Russell. Det bara är så.
Filmen kryllar med flera otroligt bra castade och fantsatsiska skåpdespelare; Philip Seymour Hoffman, Kate Hudson, Jason Lee, Zoey Deschanel, Patrick Fugit, Frances McDormand, Jimmy Fallon, Anna Paquin, Jay Burachel med flera.
Favoritkaraktärer?
Jag älskar Penny Lane. Hon är en så otroligt tragisk karaktär trots att karaktären känns så stark i vissa stunder. Hon är som is, så hård men också så fragil. Filmen skulle helt enkelt inte vara det samma utan Kate Hudsons porträtt av Penny. Hon är filmens hjärta. Men också ingen film utan en motpol, William spelad av nykomlingen Patrick Fugit. Han är akward men ändå brinnande klarsynt. William, the Enemy, lyssnar och iakttar omgivningen hela tiden. En mycket bra motpol till duon Penny och Russell. Fugit är inte slipad som skådis men det passar för rollen. En legend är att när han ber Penny fråga honom om Marocko igen är det Fugit som kliver ur karaktären och ber Hudson att ta om frågan men att Crowe behöll hela sekvensen för att det blev så bra. Jag kan bara hålla med.
Andra favoriter är Russell, mamman Elaine, mentorn Lester Bangs, syster Anita, världens största Led Zeppelin-fan Vic (Jay Burachel) samt radiokillen Quince Allen (Kyle Gass).
Omtittningspotential?
Detta är en film som jag antagligen kan se hur många gånger som helst. Inte i första hand för dess komedi utan för dess känsla, livssanningar och för att den påminner mig om min kärlek till musiken. Filmmusiken är ett kapitel för sig själv. Det är en otroligt bra lista sånger som alla passar i filmen. Stillwaters låtar är skrivna av Crowes fru Nancy Wilson och de är suveräna, speciellt Fever dog. Filmen har otroligt många referenser till rockscenen från sjuttiotalet. Bowie är nästan med i filmen och man skymtar honom i hotellscenen från New York. Till min glädje spelas två Neil-låtar under filmen, den andra kanske bara i den långa versionen. Det är en ljuvlig akustisk version av Cortez the Killer som jag inte ens vet var den är tagen från. Den andra låten som spelas är Everybody knows this is nowhere. Kul cokså att se Neils bootleg "I'm happy y'all came down" i Anitas skivsamling. Sen har Cameron återskapat omslaget från Neils skiva Times fades away från 1973. Neils ande vilar över hela filmen.
Slutomdöme
En personlig favoritfilm som med lätthet försvarar sin fina placering på min Topp 100. Den ska kanske till och med ännu högre upp?
Det är framför att känslan i filmen som åter igen gör mig mållös som det känns bubblande inombords. Jag fann mig själv jämföra känslan med den jag kan få av Hayao Miyazakis bästa filmer. Det finns något element av fantastical i denna historia trots att den inte har några inslag av fantasy alls. Eller är det kanske Yoshifumi Kondôs Whisper of the heart jag påminns om?
Filmen handlar om kärleken till musik men också om skrivande. Det är en film som jag som bloggare kan relatera till. Den tar sig under huden och visar hur vanskligt det kan vara. Honest and unmerciful!
Låt mig avsluta med Williams fråga och Russells svar... William: What do you love about music? Russell: To begin with... Russell: Everything.
