Inför den pågående tjänsteresan till Tokyo fick jag för mig att se om den gamla filmen Lost in translation. Det är en film som jag fullständigt älskade när jag såg den första gången, men jag hade faktiskt inte sett om den tills nu. Med denna omtitt riskerade den sin plats på min Topp 100 bästa filmerna genom filmhistorien!
Hur gick det gå? Bra kan man säga. Jag älskar den fortfarande! Damn, vilken underbar film. Den lever på sin underbara känsla och på de två majestätiska skådespelarinsatserna av Bill Murray och Scarlett Johansson. Det hade gått så långt sedan förra titten att jag glömt av det mesta som händer. Filmen bygger ju dessutom inte på specifika händelser. Jag levde mig in i alla galna situationer och miljöer Charlotte och Bob hamnade i. Vem vet, jag kanske upplever liknande själv på resa i Tokyo just nu när du läser detta?
Filmen handlar om två själar som guppar på livets stormiga hav. De är på olika platser i sina liv, men mer knyter dem samma än tvärtom. Båda funderar på sina liv, vad gör jag här och vad gör jag härefter? Som om de vore utkastade från sina vanliga liv ser de varandra som räddningen och en fast punkt i kaoset, som lysbojen som hägrar i mörkret för nattseglaren. En osannolik vänskap formas framför våra ögon och deras relation tar en allt annat än rak bana mot något mer? Vi hoppas, vi håller tummarna, vi skrattar och kanske fäller en tår. Hur det slutar vet bara Sofia, Scarlett och Bill.
Filmen är fast förankrad som en av mina absoluta favoritfilmer, den har sin plats på topp 50 säkrad för ett tag till. Det blir en solklar femma!
It's happening.
Varför älskar jag musik?
Det var egentligen ett konstigt val med Almost Famous som första filmen i Komiska Söndagar då den är alldeles för bra! Vad jag lite skämtsamt menar med det är att den är så mycket mer än en komedi, den är så mycket annat att den nästan inte är en komedi ens. Almost famous är Cameron Crowes kärleksprojekt, en biografisk, dramatisk, romantisk komedi och en stor kärleksförklaring till musiken. När jag nu ser om denna film påminns jag om hur mycket jag älskar musik, och hur mycket jag älskar att älska musik. Denna film ligger mig varmt om hjärtat och den ligger i tiden på det personliga planet också...
Som film betraktat är humorinnehållet sekundärt. Humorn är dessutom till hundra procent karaktärsdriven. Jag skrattar förvisso högt flera gånger, men detta är inte gapflabbakomedi. För denna omtitt har jag roat mig med att se den långa utgåvan, the extended "bootleg cut" som kallas "Untitled". Det är en 162 minuter lång film jämför med bioversionen som är 122 minuter. För er som vill se filmen för första gången skulle jag rekommendera den kortare bioversionen då den trots allt är tajtare. Den långa är till för oss fans, oss Band Aids. Crazy!
Typ av humor?
Det är helt klart mestadel en film där jag sitter med ett fånigt och drömskt leende över hela ansiktet. Men det finns scener som jag skrattar till högt av... De flesta scenerna med Williams (Patrick Fugit) mamma Elaine (Frances McDormand) är så roliga att man skrattar högt. Tex de scener då andra personer blir "freaked out" av henne, hotellreceptionisten och Russell (Billy Crudup).
En annan rolig scen är "the Gilligan cut" med William och Russell...
William: He's on acid, though. I can't really tell. How do you know when it's "kicked in?"
Gilligan cut => Russell stands on the jutting corner of the house rooftop. The unlit, unheated greenish family pool beckons to him below. It's kicked in.
Russell (bellowing to the heavens): I AM A GOLDEN GOD!!
Men filmens kanske roligaste scen är en scen med en stenhög radiopratare som intervjuar Stillwater. Scenen är helt klippt från bioversionen. Den utomordentlige radioprataren spelas av det komiska geniet Kyle Gass.
Ben Fong-Torres (Terry Chen) och hans "crazy" är också lustigt.
Filmkvalité vs. humorkvalité?
Filmen är suverän och den håller än idag. Jag placerade den till och med på plats 20 på min Topp 100. Den håller ääääään idag! Crazy! Om man däremot endast ser filmen för dess humoristiska inslag är den såklart svagare. Filmen är lika mycket melankolisk och sorglig som komisk.
SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)
EN sensmoral: Våga lev drömmen. Men lev din egen dröm, inte någon annans.
TVÅ stereotyper: William är en ung (15 år) pojke i turnébussen med ett rockband. Det är "fish out of water"-stereotypen mest hela tiden.
Den andra är den överbeskyddande och därmed komiska modern Elaine.
TRE tropes: Ett mycket roligt Gilligan cut har redan nämnts ovan. En annan är "adorkable character". William är uppenbarligen inte cool. Han är en "dork" men likväl "adorable". William är en avatar för Cameron Crowe. Filmen bygger på hans erfarenheter som tonårsreporter för Rolling Stone magazine under sjuttiotalet. Williams mentor är den legendariske Lester Bangs som fanns i verkligheten. Han spelas helt underbart av Philip Seymour Hoffman i en av Hoffmans bästa prestationer någonsin. Lester säger bara sanningar!
Leter Bangs: "That's because we are uncool! And while women will always be a problem for guys like us, most of the great art in the world is about that very problem. Good-looking people have no spine! Their art never lasts! They get the girls, but we're smarter." Lester Bangs: "The only true currency in this bankrupt world is what we share with someone else when we're uncool."
Manus vs. skådespelare
I denna fantastiska film är båda på topp. Manuset är helt makalöst men regin och klippning är kanske ännu bättre. Känslor och relationernas utveckling sker mer eller mindre helt utanför manus. Det är förlupna blickar, kroppspråk och situationer som för hela handlingen framåt. En master class i filmskapande. En film som bara kan skapas när regissören och tillika manusförfattaren känner ämnet som baksidan på sin hand och har full koll på vad han vill åstadkomma.
Skådespelarensamblen är också helt perfekt. Detta är en film där castingen är näst intill felfri. Läste att det var tänkt att Brad Pitt skulle spelat Russell men att han hoppade av då han kände att han inte "fattade" grejen. Nu blev det helt sagolikt med Billy Crudup. Brad Pitt hade inte kunnat spela Russell. Det bara är så.
Filmen kryllar med flera otroligt bra castade och fantsatsiska skåpdespelare; Philip Seymour Hoffman, Kate Hudson, Jason Lee, Zoey Deschanel, Patrick Fugit, Frances McDormand, Jimmy Fallon, Anna Paquin, Jay Burachel med flera.
Favoritkaraktärer?
Jag älskar Penny Lane. Hon är en så otroligt tragisk karaktär trots att karaktären känns så stark i vissa stunder. Hon är som is, så hård men också så fragil. Filmen skulle helt enkelt inte vara det samma utan Kate Hudsons porträtt av Penny. Hon är filmens hjärta. Men också ingen film utan en motpol, William spelad av nykomlingen Patrick Fugit. Han är akward men ändå brinnande klarsynt. William, the Enemy, lyssnar och iakttar omgivningen hela tiden. En mycket bra motpol till duon Penny och Russell. Fugit är inte slipad som skådis men det passar för rollen. En legend är att när han ber Penny fråga honom om Marocko igen är det Fugit som kliver ur karaktären och ber Hudson att ta om frågan men att Crowe behöll hela sekvensen för att det blev så bra. Jag kan bara hålla med.
Andra favoriter är Russell, mamman Elaine, mentorn Lester Bangs, syster Anita, världens största Led Zeppelin-fan Vic (Jay Burachel) samt radiokillen Quince Allen (Kyle Gass).
Omtittningspotential?
Detta är en film som jag antagligen kan se hur många gånger som helst. Inte i första hand för dess komedi utan för dess känsla, livssanningar och för att den påminner mig om min kärlek till musiken. Filmmusiken är ett kapitel för sig själv. Det är en otroligt bra lista sånger som alla passar i filmen. Stillwaters låtar är skrivna av Crowes fru Nancy Wilson och de är suveräna, speciellt Fever dog. Filmen har otroligt många referenser till rockscenen från sjuttiotalet. Bowie är nästan med i filmen och man skymtar honom i hotellscenen från New York. Till min glädje spelas två Neil-låtar under filmen, den andra kanske bara i den långa versionen. Det är en ljuvlig akustisk version av Cortez the Killer som jag inte ens vet var den är tagen från. Den andra låten som spelas är Everybody knows this is nowhere. Kul cokså att se Neils bootleg "I'm happy y'all came down" i Anitas skivsamling. Sen har Cameron återskapat omslaget från Neils skiva Times fades away från 1973. Neils ande vilar över hela filmen.
Slutomdöme
En personlig favoritfilm som med lätthet försvarar sin fina placering på min Topp 100. Den ska kanske till och med ännu högre upp?
Det är framför att känslan i filmen som åter igen gör mig mållös som det känns bubblande inombords. Jag fann mig själv jämföra känslan med den jag kan få av Hayao Miyazakis bästa filmer. Det finns något element av fantastical i denna historia trots att den inte har några inslag av fantasy alls. Eller är det kanske Yoshifumi Kondôs Whisper of the heart jag påminns om?
Filmen handlar om kärleken till musik men också om skrivande. Det är en film som jag som bloggare kan relatera till. Den tar sig under huden och visar hur vanskligt det kan vara. Honest and unmerciful!
Låt mig avsluta med Williams fråga och Russells svar... William: What do you love about music? Russell: To begin with... Russell: Everything.
35 år efter originalfilmen kommer nu uppföljaren till Blade runner och som uppladdning valde jag att se om den ursprungliga bioversionen, och då den något längre europeiska versionen av de två till och med. Dessutom har jag ju inte skrivit om denna film på bloggen så nu var det verkligen dags.
Fanns det ens någon chans att filmen skulle kunna leva upp till den bild jag hade av filmen i huvudet? Minnena som har utvecklats till legend om en film som alltid sedan jag såg den legat långt upp i listan av mina absoluta favoriter. Filmen intog till och med en fantastisk sjunde plats när jag häromåret gjorde ett fåfänga försök att ranka mina topp 100 favoritfilmer.
Well, filmen kommer bra nära! Damn, den håller. Lättnaden! Visst, denna gamla barndomsfavorit kommer aldrig återigen ses med ögon som aldrig sett något liknande, kommer aldrig mer öppna dörrar som ett ungt och formbart sinne inte ens visste fanns. Min kärlek för sci-fi och de komplexa frågor som kan behandlas i dess kontext brinner än idag. Jag älskade förra årets Morgan mer än de flesta. Åter igen frågan om vad som definierar en människa i tider av AI, robotar, genetik och en skenande teknisk utveckling. Kan det verkligen vara ok att döda en skapad varelse som har självmedvetande? Denna fråga ställdes redan av Ridley Scott i Blade runner. I dess originalformat är det en neo-noir om en polis som jagar några högst självmedvetna replikanter och kallblodigt mördar dem. Deras drömmar, deras dödsångest, deras ambitioner och förhoppningar sköljs bort som tårar i regnet. Jag finner filmens briljant och mycket av det ligger i att filmen är så otydlig och öppen om vem som är vad. ÄR Deckard en replikant. (såklart han är)
Jag råkade se på twitter några kommentarer om den gamla filmen. Långsam och tråkig? Vad? Jag såg filmen igår kväll och jag kan meddela att det är den inte alls. Att bara kalla den tråkig utan att precisera vad man menar med det är meningslöst, men förväntat i denna era av Trump och 140 tecken långa analyser. En långsam och tråkig film är kanske en film med scener som inte ger något till handling, stämning eller kontext. Men när Lynch kan få oss att stirra på en tom glasbur och tycka att det är svinspännande vet man att denna fråga är komplex.
Blade runner är tajt. Varje scen behövs och leder in i nästa. Helt rak tidlinje, helt enkelt en polisutredning. Jag finner filmen lika enkel som tex Alien. Många av de bästa filmerna har enkla handlingar, men det gör dem icke automatiskt simpla och sannerligen inte tråkiga. Den otroligt stämningsfyllda miljön, ett framtida Los Angeles i ständigt regn. Tusan vad effektivt. Väldigt lite av nutidens hemska cgi utan allt känns som att det på riktigt. Till det musiken som med rätta är ikonisk. Det går rysningar längs armarna på mig när filmens musikaliska teman spelas upp. Sen har jag inga som helst problem med voice over'n. Jag gillar den och finner film noir-känslan bara addera till historien. Åter till huruvida den är tråkig. Nej jag tycker inte det i alla fall. Vilken scen skulle det vara i så fall? Jag såg filmen med andan i halsen åter igen. Detta trots att jag sett filmen så många gånger förr. Visst den har inte speciellt mycket action men det är heller inte en sådan film.
Det andra jag såg på twitter var att relationen mellan Deckard och Rachel är träig. Jo, det får vara upp till var och en att tycka, men jag undrar om vederbörande ens funderat något på filmen alls. Först några tankar om alla övriga karaktärer. De är starka egensinniga karaktärer som etsat sig fast i mitt minne. Hur många filmer har man inte sett där man helt glömt karaktärer bara några dagar senare? Rutger Hauer som Roy är fantastisk, men jag kan lika lätt när som helst se Pris, J.F. Sebastian, Leon, Gaff och Tyrell i mitt huvud. De spelas med små medel men det finns ack så mycket "karaktär" i dem som om det vore i koncentrerad format. Pris pendling mellan kompisen, förförerskan och den helt känslokalla överlevaren, den enigmatiske Gaff, Leons desperata fråga om hur länge han har kvar att leva, J. F. Sebastian med alla sina "kompisar". Tyrell...? Tyrell, kanske inte så mycket, förutom att hans glasögon är oförglömliga.
Men Deckard och Rachel då? Ja, vad är problemet? Rachel är några år gammal med inplanterade minnen. Beter hon sig inte som era idéer om hur kärlek ska se ut? Att hon är stel är inte så konstigt med tanke på att hon just insett att hela hennes liv har slagits i spillror. Skillnaden mellan henne i första scenen och de i Deckards lägenhet funkar för mig i alla fall och jag känner för henne lika mycket som jag gör för Roy, Leon och Pris. Den fjärde, Zhora lärde jag aldrig att känna...
Harrison Ford är perfekt i rollen som Deckard. Han måste spela rollen på ett sätt så att det inte går att avgöra om han är en människa eller en replikant. Ford och Scott har sett till att denna film kan ses på många sätt vilket fansens långa efterföljande debatt om Deckard visar. Vi kan inte ha ett förhållande mellan Deckard och Rachel som taget ur valfritt romantisk drama om två förälskade människor, det går emot storyn. De är inte normala, deras kärlek är inte av den rosenröda sorten. Rachel är i chock och behöver en pelare att luta sig mot ett litet tag, och Deckard är en fuck up, vilsen i livet på randen till självfördärv och självförakt. Klart han tar emot Rachel med öppna armar och med henne en gnutta hopp om något bättre. ÄR Deckard en replikant? (såklart han är)
Ögat är som ett fönster in i själen och denna film har massor av ögon, massor av själ. Såklart måste jag också ge en shout out till Roys slutmonolog. Kanske filmhistoriens bästa monolog och dödsscen.
Topp 100 Placering: 19 Genre: Drama, mystery, thriller Cowboy: Hey, pretty girl, time to wake up.
Cinemateket visade David Lynchs Mulholland Dr. på stor duk och jag, Johan, Linnea och Carl tog chansen att se den i sitt rätta format. Första gången jag såg den, för över 10 år sedan, var det hemma hos Johan S på hans lilla tv. Trots de långt från idealiska förutsättningarna den gången blev jag ändå helt blown away av mystiken i filmen och det mysterium filmen var. Jag spenderade en säkerligen ohälsosam lång stund på att fundera på hur allt hängde ihop. När den funderingen var till ända hade filmen cementerat sig som en av mina absoluta favoriter. Den fick placering 19 på min topplista. Skulle den behålla en så hög placering efter denna omtitt?
Miljön och stämningen runt visningen var perfekt. Den visade på filmhusets stora salong, Bio Victor. Jag och Carl tog en fika före visningen och när vi kom in var snart hela salongen fylld av förväntansfulla. Många av besökarna var tonåringar som kanske skulle se filmen för första gången. En och annan Buffypoddengäst syntes i vimlet. Förväntan var närmast elektrisk och kändes i luften.
Filmen är fantastiskt stämningsfull. Den är nästan två och en halv timme men jag upplever ingen seghet under visningen alls, om något flög tiden fram. Den stora skillnaden mot första titten är att mysteriet inte känns lika starkt denna gång. Däremot fascineras jag åter igen över skådespeleriet, framför allt från Naomi Watts.
Filmen är som ett jättepussel där vi har tilldelats för många pusselbitar. Alla bitar får helt enkelt inte plats i pusslet och tillhör därmed inte lösningen. Man kan säkert tolka denna film lite som hur man vill, men jag är ganska säker på att lösningen innehåller en fantasidröm som upplevs i de sista ögonblicken före ett självmord och sedan en återblick på vad som ledde till sagda självmord. Men det finns uppenbarligen flera tolkningar.
Detta är i vilket fall en film som är en fröjd för alla filmnördar. Den är komplex, mångfacetterad och svårförstådd och samtidigt är den på ett konstigt sätt ändå lättillgänglig och underhållande i all sin absurdism. Den kan nog passa till även lite simplare sinnen, och de som inte vill se sitt filmtittande som en hemläxa i symbolism. Detta är nämligen inte trots filmen beskrivning "på pappret" en av de svåra Lynchfilmerna, inte grotesk som Eraserhead eller tung och sorglig som The elephant man. Nej, detta är en skön film, även om man inte förstår den!
Filmen har kanske tappat en aningens aning av sin stjärnglans, men den är och förblir en personlig favorit och den ska absolut behålla en plats på topp 50 i alla fall.
Top 100 Placering: 4 Genre: Drama, comedy, satire, mystery Woman: What took you so long? Man: Traffic was a bitch.
Griffin Mill beskriver vad en film behöver innehålla för att den ska kunna bli framgångsrikt marknadsförd; "Suspense, laughter, violence... hope, heart... nudity, sex... happy endings. Mainly happy endings." The player har allt det där, och det är bra, men den främsta anledningen jag gillar filmen är dess manus, dess briljanta manus.
Det är ett smart manus, ett manus som gör att jag som tittare känner mig smart när jag ser filmen. Givetvis måste allt annat också vara rätt för att en film ska bli så bra som denna. Filmen är regisserad av mästaren Robert Altman under hans kreativa höjdpunkt (tidigt 90-tal). Skådespelarna måste också göra sitt och här får vi en radda med lysande skådespelarinsatser med Tim Robbins och Greta Scacchi i huvudrollerna. Dessutom passerar ett hundratal filmstjärnor och branschfolk revy i cameos, allt från John Cusack till Jeff Goldblum, från Angelica Huston till Andie McDowell.
Med filmer som Desperado och Fletch på min topplista över bästa filmer kan jag inte anklagas för att bara gilla pratiga och "smarta" filmer, men detta är helt klart en sådan film. Det är en vass och mörk satir över filmindustrin i Hollywood. Och precis som en film som The wolf of Wall Street har den en distans från ämnet och en lekfullhet som jag älskar. Filmen inleds med en nästan åtta minuter lång obruten scen vilken innehåller en dialog om klassiska långa obrutna inledningsscener från filmhistorien. Redan här inser jag att detta är en film för mig. Sedan spelas ett mysterium upp. En arg manusförfattare hotar Griffin Mill (Tim Robbins). Samtidigt pågår ett maktspel i toppen av bolaget. Jag får känslan av att detta maktspel aldrig tar slut. Vem är på väg in, vem är på väg ut? Sen adderas lager på lager av handling. Filmen har ett flow där scener och handling glider in i varandra och överlappar varandra. Det är ett under av filmiskt koordination, helt enkelt bra regisserad och producerat.
The Player är absolut inte en komedi. Men den har flera underfundigt roliga scener. Där finns också en del konstiga och förvirrande scener. Jag tänker i första hand på scenen när Griffin besöker polisen och de börjar skratta som om de vore crazy (Whoopie Goldberg med flera). Den scenen skaver rejält och samtidigt känns den drömlik. Antagligen ska den reflektera Griffins state of mind.
Greta Scacchi i rollen som June Gudmundsdottir var en upptäckt för mig. Hon är superläcker i sina vita kläder. Bland birollerna finner man som vanligt en del guldkorn. Peter Gallagher, Brion James (Leon i Blade runner) och Sydney Pollack är alla bra men allra bäst är Richard E. Grant som den innerlige manusförfattaren som pitchar sin film Habeas Corpus. Han stjäl varje scen han är med i.
Jag älskar alla filmreferenser, alla cameos, mysteriefeelingen, alla sorters vatten på flaska som Griffin beställer, isdrottningen, scenen när Griffin dumpar Bonnie och framför allt det ironiska lyckliga slutet. En perfekt film.
Filmens styrkor
Smart manus
Skön stämning
Perfekt regi
Filmen förblir en favorit och dess plats på topp 10 känns ohotad. Betyg: 5/5
Intressant artikel om filmens manus finner du här.