Mission: Impossible - The Final Reckoning (2025)

Ok, så var det dags att stänga butiken med Mission Impossible, i alla fall som jag förstått det. Och med tanke på att Tompa nu har hunnit passera 60 är det kanske rimligt att han börjar dra ner på dare devil-fasonerna och tacka för sig gällande denna filmserie.

Jag älskar var denna filmserie tog vägen, en plats där Tompas stunts är viktigare än handlingen eller  karaktärerna. De stakes som finns är de som fanns under inspelningsdagen. Inte min favorit i vanliga fall, men M:I har blivit ett spektakel och ett popkulturellt fenomen. Klart man ville se den på största bästa duken med de största och flesta högtalarna. Jag och Måns gick och såg filmen på MoS IMAX. Höll på att bli blåst ur stolen. Jag hade glömt hörselskydden hemma.

Detta var andra delen av de två sista filmerna. Handlingen är som väntat obegriplig och lättglömd, förutom att de lyckades knyta ihop denna sista dans med alla de tidigare filmerna. Vi bjöds på flera små nostalgitrippar och de kändes i bröstet mer än förväntat. 

Förutom den enda filmen som gav mig känslosvallningar brukar Mission Impossible aldrig kännas. Det är, och ska vara häftiga scener för hela slanten. Normalt sett.

De allra bästa stuntsen lös med sin frånvaro. Det som kändes häftigast var ändå den långa scenen med dubbeldäckarplanen. Den var för lång men jag antar att om man filmat det, måste det visas, alltihopa. 

Scenen i ubåten var dock inte lika effektiv. Framför allt för att det så uppenbart inte var inspelat "på riktigt" på 150 meters djup. Tror i och för sig att det inte var helt ofarligt med en tank som snurrar likt korridoren i Inception, men scenen funkade ändå inte f ullt ut. Jag satt och tänkte på hur mycket mer spännande undervattensscenerna i For Your Eyes Only känns.

Bland nya ansikten stod Tramell Tillman som ubåtskaptenen Bledsoe ut. Bland nygamla gillade jag att de fått in Donloe (Rolf Saxon) från första filmen, dvs han som blev skickad till Alaska. Jag gillade den call backen till starten eftersom han vävdes in i handlingen på ett hyfsat organiskt sätt.

Bland de vanliga var väl alla som förväntat. Simon Pegg var barmhärtigt nog nedtonad. Jag gillar Hayley Atwell men hade hellre sett Rebecca Ferguson vara kvar i hennes ställe. Mantis är kul och jag gillar att hon pratar franska hela tiden. 

Jag förvånade mig själv med att bli lite snopen av slutet. Trodde de skulle vara modiga och fimpa alla i det gamla gänget... Men, men, producenterna (förutom Tompa) vill väl lämna en dörr öppen trots allt. Never Say Never som Sean Connery sa.

Ok, så vi har åtta filmer. Vilken är bäst verkar vara frågan för stunden. Så utan någon vidare efterforskning... 

From the top of my head... Here we go.

Jag håller Mission: Impossible III som klart bäst. Mest på grund av dess riktigt feta stakes och relationsdrivna drama. Plus att PSH som villain inte går att överträffa. Både actionfilm, spänning OCH bra karaktärer OCH bra handling! Wow, går det att få allt!?

Därefter kommer trion som reste ribban för filmserien; Rogue Nation, Fallout och Ghost Protocol i den ordningen, har jag för mig på något sätt.

Därefter har vi första filmen med de två Reckonings hack i häl. Sist har vi John Woos spektakel, M:I 2.

Betyg: 3+/5

Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One (2023)

Mission Impossible-filmerna är de nya James Bond. Alla element som kännetecknar en Bondfilm finns här; Tom Cruise är en bona fide true movie star, casten är fylld av vackra människor som gör farliga saker, det är en skön blandning av humor och action i några av de vackraste och coolaste miljöerna som finns. Samma koncept och till stor del liknande resultat.

Denna film inleddes med en prolog som lite vagt satte upp sagans hot mot världen och alla i den. Det ska alltid vara ett hot mot världen, mänskligheten eller ett ännu större hot! Mera är bättre i dessa filmer.

Tyvärr förärades vi sedan av två scener med ren exposition. Man kan tycka att teamet bakom denna film borde känna till begreppet "show, don't tell". Men först fick vi en scen med en massa CIA-chefer som berättar för oss om hotet, kameran snurrar runt och de säger en rad var. Därefter gör Ethan och hans gäng samma sak, berättar vad hotet är. Suck. Man kan tycka att en film på drygt 160 minuter borde kunnat göra detta på ett mer filmiskt tillfredsställande sätt. Inte minst då detta endast är första delen. Det kommer en film till för att sagan ska hinna avslutas.

Hotet i detta fall är ett AI som blivit medvetet och som nu riskerar att kasta världen i kaos och som dessutom till alla pris vill hindra Ethan och hans gäng att ta död på den. Det sista där låter rimligt i alla fall, även om det första ännu inte har hänt i verkligheten... Väl?

Filmen är underhållande hela vägen igenom. Bra action som förväntat med Tom Cruise i spetsen. Han ska ju enligt legenden göra de flesta stuntsen själv. Den var också mycket rolig i partier, speciellt rörande en liten gul bild. Där var det som tydligast blinkningar till Roger Moores Bond.

Filmen är dock inte lika dramatiskt tung som tidigare instanser i franchisen. Jag tänker framför allt på den utsökta tredje filmen där vissa händelser kändes berörande på ett sätt som denna film inte kom i närheten av. Trots vissa scener i slutet av filmen...

Filmens klart mest lysande stjärna är enligt min ödmjuka synpunkt Hayley Atwell  som Grace. Scenerna mellan henne och Tompa är filmens höjdpunkt. Det är som att hon vuxit upp från att vara lovande i MCU till att ha blivit en riktig filmstjärna. Hon fick kanske lite av Tompas stjärnglans?

Vår svenska Rebecca Ferguson är också med i rollen som Ilsa. Hon gjorde starkt intryck på mig framför allt i den filmen hon introducerades (Rogue Nation) men här kändes hon blek och snarast lite trött. Det var väl det karaktären var också så ingen skugga faller över henne.

I denna instans var både Simon Pegg och Ving Rhames väldigt nedtonade vilket var för väl. Istället stack Vanessa Kirby som The White Widow och Mantis-Pom som Paris ut. Kul med kvinnliga motståndare, knappast main villains men heller inte några bundsförvanter. På tal om main villain Gabriel så spelas han av Esai Morales som jag tror är en ny bekantskap för mig. Han var bra och hans energi påminde mig lite om Javier Bardems Silva i Skyfall.

Bästa actionscener? Haha, svårt att säga. De flyter alla in i varandra... Men scenerna med Grace, på flygplatsen i Abu Dhabi och i polisbyggnaden i Rom, samt scenerna på tåget var nog mina favoriter. Det kändes som att det fanns flera referenser till Bond-filmer bland tågscenerna, tänk From Russia With Love.

Bra första del, jag ser fram emot uppföljningen nästa sommar.

Betyg: 3/5

Mission: Impossible - Fallout (2018)

Mission: Impossible-serien har vuxit till sig under årens lopp. Från random actionfilm som passerade mig obemärkt förbi har serien nu vuxit sig stark och pockar på uppmärksamheten. Jag gjorde en sammanställning av mina intryck efter den senaste filmen Rogue Nation, se här. Flera av filmerna växer vid omtitt (tvåan är det notabla undantaget) så jag borde kanske se om Rogue Nation också vid tillfälle.

Tom Cruise har en stor del i att serien lyckas. Han är en av de sista megastjärnorna vi har kvar "från förr". Och han har en ruskigt bra stil när han springer. Har han kanske tagit över efter Bourne att ge oss modern action? Så är det kanske lite. Hans filmer är hårfint på rätt gräns av det helt orimliga som tex en serie som Fast and the Furious har svårt att förhålla sig till. F&F-serien har dock andra styrkor och jag kommer någon gång i framtiden ta mig an den här på bloggen. M:I-filmerna är inte lika realistiska som Bourne Identity, men ganska nära. Det är trots allt så att Tom Cruise gör de flesta av stunten själv och den vetskapen är en stor del av lockelsen med serien. 

Hur jag upplever en film beror mycket på situation, bioupplevelse och sällskapet. Jag såg Fallout på premiärdagen i Denver, Colorado. Den visades i IMAX och på 2D. Salongen var gigantisk, stolarna underbara, inget problem med sikten eller odrägliga ligister som störde och så såg jag den med Diana och Alex, folk som likt jag älskar genren. Så klart att det blev en lyckad biostund. Dessutom hade jag lyckats undgå spoilers och jag hade givetvis inte sett trailern så jag hade en förtjusande stund i bion. Trailern för denna film är spoilande på ett vidrigt sätt.

Vi brukar skoja om "action utan slut" och så är det här. Det är action för hela slanten och jag stortrivs. Allt är inte realistiskt (duh!) eller helt logiskt (skit samma) men underhållningen sviktar aldrig. Klart jag hade velat se mer av Rebecca Fergusons figur och ännu mer av relationerna mellan Ethan, Julia och Ilsa, men skit samma när det är så här frejdig action. Inte ens Benji fick mig ur fas. Han var sansad för en gång skull. Eller så har jag börjat vänja mig vid karaktären.

Actionscenerna är top notch. I was blown away som vi säger på ren svenska. Slagsmålsscenen på toaletten var riktigt najs och den fick mig att minnas både det bästa ur Bourne-serien likväl som den gamla uractionfilmen The Warriors.

Jag njöt av visningen och kan varmt rekommendera Fallout till alla som gillar action. Detta är sommarens actionrökare nummer ett. Ses bäst på bio skulle jag tippa.

Betyg : 4/5

Ready Player One (2018)

Var nyfiken på filmen då jag hört både positiv och negativ kritik om den. V gillade den mycket men D stängde av efter en kort stund då den gjorde för mycket våld på boken som enligt D ska vara bra. P har också läst boken men han såg i alla fall hela filmen, på bio inte mindre om jag inte helt misstar mig.

Men jag var nyfiken. En omtalad sci-fi-film från Steven Spielberg blir man ju såklart lite sugen på. Men jag hade ganska tempererade förväntningar på den trots allt. Och det blev ljummet men inte uselt. Det är en underhållande och välproducerad äventyrsfilm. Tyvärr känns allt plastigt och jag blir aldrig riktigt engagerad av filmen. Jag bryr mig inte speciellt mycket om karaktärerna helt enkelt.

Det hjälper inte att alla karaktärer är animerade avatarer i mer än halva filmen. Kul att tekniken finns men blev resultatet verkligen så bra? Under andra halvan av filmen påminde den mig om den gamla Total Recall, ni vet den med Arnold? Den har ganska sunkiga specialeffekter om man jämför med moderna filmer, men den har en själ och hjärta som jag saknade i Ready Player One. Så för mig ligger det inte i hur tekniskt fulländat det är utan hur historien berättas och hur mycket själ en film har.



Det jag gillar mest med Ready Player One är alla underbara popkulturella referenser, det är som ett varmt sommarhav omsluter en med åttiotalsnostalgi. Favoritscenen är den oväntat långa sekvensen från the Overlook Hotel. Vilken tur att jag tog mod till mig och såg den filmen för inte så länge sedan. Den var inte ens speciellt läskig för övrigt! Snopenheten. Fler helt uppenbara gäster från popkulturen var the Iron Giant, dinosaurien, en DeLorean DMC-12 och mycket mer. Jag skulle kunna tänka mig att se om filmen med någon form av läsanvisning till filmens alla referenser, tja varför inte en bild-i-bild på blu ray till exempel?

Jag ger i alla fall Ready Player One en svag trea. Låt oss säga tre superhjältenamn av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Hey, det är ju hon! Ghost, från Ant-Man!

Star Trek Beyond (2016)

Jag antar att om man väljer en regissör vars största "claim to fame" är Fast and the furious-filmerna så får man vad man beställer. Detta är en tröttsam actionfilm utklädd till science fiction. Jag tror dock att fans till tv-serierna kanske kan känna igen sig lite mer då filmen förutom urbota dum action också kändes som ett långt tv-avsnitt. Besättningen strandas på en okänd planet och måste besegra en fiende och ta sig hem.

Filmåret närmar sig sitt slut och jag hade några superhjältefilmer och en och annan storfilm kvar att se, och jag startade med den senaste i Star Trek-serien. Jag trodde ändå att den skulle vara ganska bra då den verkade ha fått bra kritik.

Den första timmen var olidlig. Jag hade svårt att hålla mig kvar i filmen. Tankarna vandrade hela tiden och jag var dödligt uttråkad. Det blev något bättre under andra halvan, jag orkade i alla fall se klart filmen. Det var dock först efteråt som jag började ifrågasätta den uppsjö av gigantiska logiska luckor som finns i manus. Jag älskar bra sci-fi men jag hatar sci-fi som tror att bara för att det är sci-fi så kan man helt skita i att följa den återspeglade världens interna logik.

Det är så många saker som var dåliga i denna film att jag inte ens kan lista dem alla, men några exempel kan jag få ur mig. Det blir tröttsamt att vem som helst kan laga vad som helst, inklusive hela rymdskepp, med vad som helst, när som helst och hur snabbt som helst. McGyver har inget att komma med jämfört med besättningen här. Det finns inga stakes kvar om man bara kan "re-route the power" så fungerar allt igen. Nummer två.... Hur gick det till när James T lämnade över artefakten hos den kvinnliga besättningsmedlemmen? En viktig händelse som skedde "off picture" och blev till en "reveal" senare i filmen. Det är så dåligt och framför allt slappt skrivet. Nummer tre... Hur kom vi från fyra ensamma överlevande på en öde planet (Krall plus tre överlevande) till ett antal tusen piloter i avancerade rymdskepp (Kralls armé)? Osv osv.

Nej, detta var inte min kopp av te. Jag gillar inte det slarviga manuset. All action under andra halvan blev repetitiv och meningslös. Det etableras aldrig några så viktiga "stakes", ingen spänning om att någon skulle råka illa ut på riktigt.

Jag knyter inte an till en enda ur gruppen av huvudpersoner och deras "banter" är närmast patetiskt. Simon Pegg var lyckligtvis nedtonad så han förstörde inte så mycket som han kan göra. Det var en av filmens bästa sidor. Jag försökte knyta an till James T då jag gillade Chris Pine i Hell or high water men jag kände intet.

Skådespeleriet var generellt sett undermåligt. Studera scenen när Bones kommer med fin whisky till James T i inledningen. Fruktansvärt dåligt levererade repliker av Karl Urban. Zachary Quinto i rollen som Spock Jr då? Nja, han ska ju spela den vise mannen, men det känns varken i mage, hjärta eller framför allt i huvudet.

Detta var kasst gott folk. Jag ger Star Trek Beyond en star av fem.

Betyg: 1/5

Nu plöjer jag vidare mot X-Men och Suicide squad. Framtiden ser mörk ut.

Mission: Impossible - Rogue Nation (2015) (re-revy)

Den femte filmen sattes i händerna på Christopher McQuarrie. Han är känd för att ha skrivit manus till The Usual suspects. Efter det har han gjort Jack Reacher som var en bra film. Nästa film jag fastnar på i hans filmografi är ännu ett Tom Cruise-projekt, Edge of Tomorrow. Den filmen är också riktigt najs. Men den är också en blandning av genrer mellan sci-fi, action och komedi. Detta funkade bra i Edge, men är blandningen av action och komedi verkligen något för Mission: Impossible-serien? Jag tycker inte det. Denna film, som jag nyligen skrivit en revy på, har många bra delar och en stor dålig: att den har extremt fånig humor på fel ställen. Simon Peggs figur Benji drar ner betyget rejält. Han är en tönt och det kliar under huden på mig när de slänger in ännu en fånig min från Simon Pegg. För mig vinner Mission: Impossible-filmerna på att vara mörka, som trean och fyran, inte vara en glättig komedi med explosioner som en annan Fast and the Furios-kopia.

Omöjligt uppdrag?

Uppdraget denna gång ger dock för tredje filmen i rad mig Bond-vibbar då Ethan ska stoppa Spect... sorry, The Syndicate. Syndikatet är en hemlig "shadow organization" som gäckar IMF. Genom infiltration och svek har de till och med fått IMf på onåd. Ethan Hunt står ett tag helt ensam i kampen för att avslöja de uschliga och bringa ordning och ära till IMF.

Mission: Impossible moments

Är det bara en enda lur-scen i denna film? Ethan tar på sig en mask som föreställer den brittiske säkerhetschefen Attlee för att kunna lura premiärministern. Tror inte det var något mer denna gång.

Action utan slut?

Inledningsscenen med en Tom Cruise klängandes på utsidan av ett flygplan var spektakulär. Tyvärr förtas all spänning av Peggs jönserier. Scenen påminner mycket om introscenerna i Bond-serien. Denna gång hade scenen intet att göra med filmens övriga handling vilket var kul då den hade vevats till absurdum i alla trailers inför premiären. Man kunde kanske trott att den scen som syntes i trailern skulle ha en stor viktig plats mot slutet av filmen men där lurades vi i publiken av trailern för en gång skull.

Annars har filmen två stora action pieces. Den ena är scenen på Operan där Rebecka Fergusons Ilsa Faust dyker upp igen. Hon är en spännande och stark karaktär. Kul att filmserien tar in en kvinnlig agent som kan matcha Ethan mer eller mindre. Först räddar hon honom till och med. Så mycket med dagens macho-ideal. Ethan tycker sig också känna igen henne trots att det är första gången de möts. Är det sig själv han ser i henne? Scenen på Operan är mycket häftig. Ilsa får spela ut både sin kvinnlighet och att hon är ett bad ass. Bra kombination då det hade varit allt för tröttsamt tråkigt att ha en Michelle Yeoh-liknande kung fu-kvinna med i den rollen för femtioelfte gången.

Den andra stora actionscenen är då Ethan och gänget skulle bryta sig in i något hus och enda sättet är att simma in i en turbinliknande anordning. Tyvärr är scenen ologisk och det känns som att den finns där bara för att de ville visa strömmande vatten med cgi. För mig var det helt orimligt att Benji inte kunde vänta några minuter till Ethan bytt kort. Istället var det tvunget att bli tajmat på sekunden. Oklart varför.

Sen finns det någon motorcykeljakt också men som brukligt är med biljakter och dylikt är de ganska ointressanta.

Skurken

Varför blir jag inte överraskad när det är en elak europé med hornbågade glasögon som är skurken? Jaja, jänkarna har ett kluvet förhållande till européer i allmänhet och britter i synnerhet. Svenske Jens Hultén, han från reklamfilmen, spelar hench man nummer ett - The Bone doctor. Han gör bra ifrån sig men kommer ändå i skuggan av Ferguson med bred marginal.

Sammanfattning

Denna film har en hel del bra saker för sig. Tyvärr tycker jag att komediinslagen ger filmen helt fel ton. Denna serie fungerar bättre så länge den har samma ton som Bourne-filmerna eller Craigs Bond. Så tycker jag, helt klart. Den patetiska pellejönsen Benji i Simon Peggs skepnad förstör allt för mycket. Därmed blir intrycken kluvna. Jag ger Rouge Nation tre högklackade skor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Mission: Impossible - Ghost Protocol (2011) (re-revy)

Beware! Spoilers below.

Den fjärde filmen i serien följer trean väl. Den är mörk och bra. Mörkret ger många av de karaktärdrivna scenerna tyngd utan att för den skull förminska actioninnehållet. Precis som i trean kan man dra paralleller mellan denna och Bond, tänk Daniel Craigs Bond i så fall. Vi får resa runt jorden i jakten på en galen vetenskapsman som vill starta ett kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland. Hans evil scheme innehåller att misskreditera IMF och Ethans team hamnar i fläkten när IMF initierar "The ghost protocol" (att "go deep under cover"). Mörkret återfinns till exempel i scenen när Brandt berättar om hans misslyckande med att skydda Ethan och Julia på semester i Kroatien och hur Ethan dödat det serbiska team som mördat hans fru. En kul detalj är hur Ethans team i inledningen hänvisar till ryktena om Ethan men hur de tror att allt är överdrivet och påhittat. Tänk hur fel, och hur rätt de hade.

På tal om rätt eller fel. Jag var inte nådig mot denna film efter jag sett den första gången. Nu ser jag den med lite snällare ögon.

Omöjligt uppdrag?

Ethans team ska stoppa Hendricks, galen vetenskapsman, som spelas av vår egen Michael Nyqvist. Först försöker teamet att hindra Hendricks att få tag på launchmodulen för kärnvapnen. När det inte gick vill de hindra honom från att få tag på koderna. När det inte gick måste de stoppa eller avbryta attacken efter den initieras. Hendricks får ju iväg en a-bomb med destination San Franciscos höjder.

Mission: Impossible moments

Såvitt jag kan erinra mig om används bara en mask i filmen och det är då Hendricks ska utge sig för att vara hans hantlangare Wirstrom. Ethan hade några masker på g men de hann inte bli klara. Det är mycket som går fel för Ethan i denna film. Han bli tagen av rysk polis, hans chef blir skjuten i bilen, Sabine Moreau dödsstörtar från hotellet innan de hinner pressa henne på information, Ethan hinner inte ikapp Hedricks som försvinner i sandstormen...

Action utan slut?

Jajamen, sörru. Detta är actionfyllt men också fyllt av referenser. Inledningen med Agent Hanaways död och scenen från det ryska fängelset är av Bondkaraktär och klass. Sen har vi inbrottet i Kreml vilket påminner om första Mission: Impossible. Ethan blir tagen av rysk polis och vi möter den rökande vresige ryssen, Sidorov. Ethans flykt från sjukhuset påminner om The Bourne Identity.

Den kanske mest kända scenen är den från Burj Khalifa i Dubai. Jag gillade det kluriga i den scenen, både Ethans inbrott med klättring på fasaden (även om de elektriska handskarna var fåniga) och the sting de utförde mot Wirstrom och Moreau.

Sista scenen utspelas i Indien och en fajt mellan Ethan och Hendricks i ett parkeringshus. Den scenen var inte speciellt bra, ganska trist och meningslös.

Skurken

Michael Nyqvist är långt från en favorit men han fungerar ganska bra som skurken. Men egentligen är det samma gamla visa... Han ger mig inget extra, jag blir inte nyfiken på hans karaktärer. Hans hench man Wirstrom är slätstruken. Däremot är den ryske polisen som jagar Ethan hela filmen igenom ganska lustig. Sidorov for the win!

Sammanfattning

Filmen har ett mycket starkt slut i en hamn i Seattle. Ethan, Luther och Brandt diskuterar nya uppdraget och vi får se att Julia lever. Hon vänder sig mot Ethan och ler. Tänk vad lyckligt att hennes död bara var en cover för att Ethan skulle kunna infiltrera det ryska fängelset, och tänk vad sorgligt att han var tvungen att överge henne för att hålla henne säker (som han misslyckades med i trean). Jag gillar denna typ av mixade känslor.

Filmen har mycket fokus på teamet. Brandt får en hel del spelutrymme och han är med i en av filmens starkaste scener. Den när Ethan har försvunnit och Brandt berättar för teamet om hans uppdrag i Kroatien. Simon Peggs lustigkurre Benji är också med och han är lite smålustig, men lyckligtvis är Benji mer professionell är komiker. I denna film...

Filmen lyfter också upp att Ethan agerar på en hunch, dvs magkänslan, ibland. Han utbildar Brandt i field operations. Lite kul sidostory.

Till sist kan jag konstatera att nu har serien utvecklats! Titeln innehåller både kolon och bindestreck. Spectaculaire!

Jag gillar denna film bra mycket mer än när jag såg den första gången och nu ger jag den tre allt annat än ofelbara hjältar av fem möjliga.


Betyg: 3/5

Mission: Impossible III (2006)

Oh-lala, nu börjar det likna något. Har filmserien nu hittat sin form till slut kanske? Tredje filmen är riktigt vass med idel bra och starka karaktärer. Dessa karaktärer har också relationer som etableras och utvecklas. Bara en sådan sak. Detta är en mycket mer spännande film än dess föregångare för att jag som åskådare bryr mig om Ethan, hans fru Julia (Michelle Monaghan), hans team och storskurken Davian (Philip Seymour Hoffman). Filmen inleds med en superintensiv scen där Ethan sitter fast i en stol. En ond man (Davian) pekar med pistol mot huvudet på "damsel in distress" (Julia) och hotar med att skjuta henne om inte Ethan avslöjar var the rabbits foot är (??). Ten. Nine. Eight. Seven. Ethan sliter i sina bojor. Six. Five. Four. Three. Tandagnissel. Two. Nämen? One. Pang.

Nedan äro SPOILERS.

Det jag gillar mest med filmen är dess mörker. I inledningen av filmen ska tvingas Ethan ut ur sin pensionering för att frita Agent Farris (Keri Russell) men han misslyckas! Ethan misslyckas. Riktigt stark inledning av filmen. Damn!

Resten av filmen går i samma anda. Alla scener med Philip Seymour Hoffman är som förväntat otroligt bra. Relationen mellan Ethan och skurken är mer komplex än någonsin. Speciellt leder scenen när Ethan torterar Davian under en flygfärd till att Davian får anledning till att smida en djävulsk plan för att få ut sin hämnd på Ethan. Mycket bra. Filmen blir så mycket mer än en actionrökare eller spionmysterium, det blir ett personligt drama på flera fronter, Ethan gifter sig till och med för tusan. Jag blir engagerad och orolig och detta blir filmen då filmserien riktigt etableras som bra skit för mig.

Omöjligt uppdrag?

Ethan misslyckas först med att rädda Farris. Sedan ska han stoppa Davian. IMF får reda på att Davian ska få tag på "the rabbits foot" och detta får givetvis inte ske. Av oklar anledning. Här introduceras hela seriens största macguffin. Ingen vet vad denna kaninfot är och det har ingen som helst betydelse. Jag jublar istället åt regissören J.J. Abrams frejdighet att använda en macguffin så öppet. Uppdraget blir alltså att stoppa Davian lite allmänt, och framåt slutet gäller det att rädda Julia ur Davians klor.

Mission: Impossible moments

Galenskaperna från förra filmen har försvunnit och såvitt jag kommer ihåg används masktricket endast två gånger. Det är lagom för en film, max två gånger känns rätt. För det är ju lyckligtvis inte Julia som skjuts i filmens inledning utan annan olycklig iklädd en mask av Julia. Den var kanske inte så överraskande men man vet ju aldrig. Ethan använder sig också av en mask av Davian när de kidnappar honom på något fancy party. Var det på en ambassad kanske?

Action utan slut?

Den största actionscenen är givetvis fritagningen av Davian på en bro över ett karibiskahavetblått vatten. Den scenen är för övrigt inspelad i öknen! Det är en riktigt bra actionscen med bilar på bron, attackhelikopter och en elakt aggressiv drönare. Plus en massa skjutande. Ethans gäng hinner rädda en massa civilister också. Tompa får visa att han är bra på att springa också i scenen. I like it!

I filmens inledning får vi en adrenalinfylld fritagning av Agent Farris med det mörka och otäcka slutet. Gillar mörkret i denna film. Ooops, det har jag redan sagt.

Även den tredje stora actionscenen är en fritagning, mot slutet då Ethan ska rädda sin fru Julia. Den kommer efter han misslyckats att skydda henne, hon blir ju tagen av Davians "hench man" på sjukhuset. En scen som förebådar hur det kommer sluta för Ethan och hans fru kanske...

En film om fritagningar... Ser ni inte symmetrin? Filmens tre stora actionscener handlar om fritagningar, tre av tre. Snyggt. Scenen i Shanghai är intensiv. I slutändan måste Julia döda Ethan för att rädda livet på honom. Quelle spectaculaire!

Skurken

Philip Seymour Hoffman spelar en av de bästa skurkarna i inte bara denna serie utan i actionfilmsgenren generellt sett. Hans Davian är ljuvligt ondskefull. Karismatisk och äcklig på samma gång, men också en djup karaktär. Det finns mer under ytan och du blir som åskådare väldigt nyfiken på honom.

En annan skurk är den förrädiske "middle management"-chefen Musgrave från IMf som spelas av Billy Crudup. Jag blev tagen på sängen när jag insåg att han var en ful en. Han är ju så mysig och trevlig i Almost famous att jag hade svårt att se honom som ett asshole. Han fick vad han förtjänade dock...

Sammanfattning

Detta är Mission: Impossible-seriens egen "On her Majesty's Secret Service". Ethan pensionerar sig, gifter sig och förlorar henne... nästan. Den är vid sidan av en actiondängare ett karaktärsdrivet mörkt drama. En otroligt tung inledning följs upp med en allt igenom stark film. Slutet är också något extra. Filmen är till och med starkare än vad jag kom ihåg den som!

Jag ger filmen fyra överraskningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Mission: Impossible - Rogue Nation (2015)

Det är kul att se svenskar lyckas i Hollywood. En av sommarens största popcornrullar hade inte bara en utan två svenskar i rollistan. Det verkade dock ett tag som uppdraget att se denna film var stört omöjligt för mig. Nu var det tredje gången gillt. Vid tidigare tillfällen hade jag inte kommit iväg trots "spontanbio" var i annalkande. Denna gång fick jag dock sällskap av Fiffi som ville se om filmen och då kan jag äntligen iväg. Jag var sugen på en härlig ride då denna film enligt ryktena skulle vara sommarens stora popcorn-rulle.

Men som alltid påverkar ens sinnesstämning hur man upplever en film ganska mycket. Före filmen visades flera trailers för kommande storfilmer. Först var det trailern till de nya Bondfilmen och jag blundade hela trailern igenom för att inte bli spoilad. Men sedan visade de trailern till Sicario, Denis villeneuves nya stenhårda dramathriller. Den filmen såg jag ner på Malmö filmdagar och filmen var färsk i minnet. Tyvärr satte trailern igång minnena och känslan från Sicario och den känslan skar sig rejält med inledningsscenen i Mission: Impossible - Rouge Nation. Filmen inleds ju med en häftig actionsekvens där Tom Cruise springer snabbt med korrekt armföring och hänger på utsidan av ett flygplan. Tyvärr spelas scenen som en komisk scen. Jeremy Renner, Ving Rhames och framför allt Simon Pegg fånar sig nåt otroligt. Jag inser där och då att Mission impossible-serien gått ytterligare några steg från allvarlighet och tuffhet till actionkomedins svårnavigerade gungfly.

Detta är inte en seriös actionfilm. Detta är långt från Bourne-filmer eller nyare Bondfilmer (de med Daniel Craig) och detta är sannerligen långt från Sicario. Så jag tvingades justera min sinnesstämning mitt under filmen. Den är fortfarande helt ok som pang-pang-film. Men den är inte så tung som jag kanske önskat.

Det finns några bra och några dåliga saker som jag vill nämna. För det första var det himla coolt att det pratades så mycket svenska i filmen. Det var kul. Rebecca Ferguson och Jens Hultén hade både tämligen stora roller. Rebeccas Ilsa var dessutom den första kvinnan som haft någon riktigt vettig roll i denna serie. Tidigare har det mest varit "damsels in distress".

Ferguson är helt ok. Jag trodde länge att det skulle sluta med att Ilsa skulle bli en i teamet men det verkade inte som att det slutade så. Fast det får vi kanske inte veta förrän i nästa film. Personkemin mellan henne och Tom Cruise's Ethan är bra. Det är coolt att hon är på samma nivå som honom och han verkar se sig själv i henne när han träffar henne första gången. Det är inte var dag man får se den kvinnliga birollskaraktären rädda livet på den manliga huvudpersonen både en och två gånger (om inte fler). En av filmens bästa scener utspelas på en opera och där gör folket bakom denna film en bra sak. Det handlar om högklackat. Ni vet den där detaljen som Jurassic Wolrd gick bort sig på så hårt. Ferguson har högklackat på sig vilket vi ser i en scen när hon stöder sitt vapen mot sitt knä. Senare i scenen låter hon Ethan ta av dem för henne innan de ska slänga sig ner längst en husvägg. Snabbt och snyggt hanterade de den lilla detaljen. In your face, Jurassic World.

Mission Impossible-filmerna är i mina ögon filmer d'är ett antal stora actionscener är staplade efter varandra och en ibland rörig historia där karaktärerna och publiken ska bli lurade ett antal gånger. Minst en gång ska Ethan ha på sig en mask och spela någon annan. Det signalerades på mils avstånd när det skedde i denna film. Jag antar att filmens recept är som det är och det är något man får leva med. I dagens film är set-uppen att motståndarna består av en massa gamla operatives, dvs agenter, från CIA, MIG, Mossad, KGB osv. Ethan och hans kumpaner har verkligen fått tufft motstånd. Jag gillar idén men tycker att de kunde spelat vidare på den lite mer. Jag hade hellre sett motståndarna mer kapabla. Nu föll de som furor mest hela tiden som vanligt. Ethan hade den största respekt för ledaren för Syndikatet men vi fick egentligen inte se honom vara bad ass. Det var bara för att Etan sa att han var farlig och oövervinnlig som vi skulle tro det. Typisk fall av "show, don't tell"-regeln.

Actionkomedier... Balansgången mellan pajjigt och glimten i ögat är svår. Jag hade svårt med Simon Pegg i denna film. Tycker helt enkelt att det skär sig mellan att han ska vara så duktig och professionell i sin roll och allt jönseri han håller på med.

Sen kan jag tycka att vissa av händelserna i filmen var helt ologiska. Det är kanske något man får leva med men när tanken kryper in i huvudet på en är det svårt att bli kvitt dem. Ta till exempel när de bröt sig in för att ladda ner den röda boxen. Varför var de tvungna att tajma Ethans byte av kort med Simon Peggs entré? Varför inte bara låta Pegg gå in några minuter efter Ethan bytt korten? Det kändes som att jag antagligen missade något där eller spelades scenen så bara för att konstruera spänning?

Filmens fånigaste detalj var dock att de i Ethans teckningar kunde läsa att han kände Ilsa väl och litade på henne. WTF?

Till sist var inte storskurken speciellt spännande i denna film. Även om vi inte får vänta oss skurkar i nivå med Alan Rickmans Hans Gruber, men de kan ju vara lite mer exalterande än detta i alla fall.

Som helhet var det helt ok. Ungefär lika bra som de övriga filmerna i serien. Jag ger Mission: Impossible - Rouge Nation tre popcorn av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Detta var ett inlägg i månadens Filmspanartema Svenskar i Hollywood. Låt oss se vad svenskar i Filmspanarna har att säga om detta tema:
Filmitch
Jojjenito
The Nerd Bird
Rörliga Bilder och Tryckta Ord
Fiffis Filmtajm

The World's End (2013)

What the fuck does WTF mean?

Två filmer från 2013 hade förvillande liknande namn; The world's End och This is the end. Jag har nu sett den båda filmerna och man kan konstatera att de liknar varandra på fler sätt än ett. Båda är komedier och båda har starka inledningar och svagare avslutningar. Båda hamnar på samma betyg. Båda är rimligt att ses om då de innehåller många roliga scener, och resten kan man ju alltid spola över.

This is the end var en bitvis mycket rolig amerikansk komedi med flera kända humorkillar i listan. Tyvärr blev den lite enahanda och på gränsen till tråkig allt eftersom. Den har dock en del favoritscener där de med Michael Cera sticker ut.

Nu har jag äntligen tagit mig an den brittiska filmen The World's End från firma Simon Pegg, Nick Frost och regissören Edgar Wright. Filmen inleds otroligt starkt. Den var under första halvan en klar fyra, en fantastiskt positiv överraskning med tanke på att detta är en superbrittisk film. Jag överraskades av att Martin Freeman var med. Och jag gladdes åt att Paddy Considine från In America var med. Och Simon Pegg och Nick Frost var som vanligt mycket underhållande.

Historien om gänget som dras med av sin forne ledare att återbesöka barndomsstaden och pröva på pubrundan som de aldrig klarade som unga är en suverän setup. Jag känner faktiskt en stor filmsorg över att de inte gjorde hela filmen i samma anda som de första 45 minuterna var. Jag ville följa de fem vännerna nerför minnenas aveny utan robotar eller domedagsslut. Detta hade kunnat bli en Cemetery junction fast bättre och roligare. Den hade kunnat bli en Hotell fast brittisk och med mer öl. Filmens suveräns tidsenliga 90-talsmusik var perfekt för filmens feeling. Många favoriter där.

Men sedan går de och pajjar allt med robotar med löjligt blått blod. Fasiken, det var ju sååå bra, men det blev så mycket sämre. Jag kände direkt att filmen dog när det The warriors-inspirerade slagsmålet bröt ut inne på herrtoaletten. Och sedan bar det bara utför. Mycket trist på en så bra start av filmen.

Den bra inledningens film stretade till och med emot sin egen skapare. Det finns scener i andra halvan som också hade platsat i den seriösa komedin utan robotar. Jag tänker på scenen när Nick Frost's Andy skiter i att vara nykter och dricker shotsen, och hans historia om frun som lämnat. Jag tänker på när Simon Pegg's Gary avslöjar sin mörka hemlighet. Starka saker som rätt behandlade hade varit en perfekt motvikt till humorn och alla ölen om detta istället varit en mörk komedi.

Attans att de var tvungna att ta med robotar! Nu blev det som en mash-up av The Stepford Wives och en medelålders Attack the block fast med mer öl.

Jag ger The World's End två förlorade chanser av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Star Trek Into Darkness (2013)

Spock: The needs of the many outweigh the needs of the one.

Det är alltid en speciellt förväntansfull känsla som infinner sig när man sätter sig ner för att titta på en ny sf-film. Nu hade turen kommit till Star Trek into darkness. Det är den andra filmen i den omstartade filmserien signerad Hollywoods pojke med guldbyxor J. J. Abrams.

Vi pratar om alla möjliga saker när vi i Filmspanarna träffas, men ett av de vanligaste ämnena är sf-film. Och allt som oftast kommer då Star Trek på tals. Jag har sett några av de gamla filmerna men jag har inte sett ett enda avsnitt från någon av tv-serierna. Däremot har jag som ni vet sett Firefly. Det är en serie och film (Serenity) som jag kan prata om. Och det ska jag göra nu också. Prata om det jag kan. Närmare specifikt filmen Serenity. För precis som med de nya Star Trek-filmerna hade filmen Serenity en stor utmaning. Hur gör man långfilm på en älskad tv-serie som funkar för både de som aldrig sett tv-serien men också på de som redan är helt inne i den världen? Det är en magnifik utmaning, en utmaning som jag personligen tycker att Joss lyckades förträffligt med i Serenity. När jag visar filmen för kompisar som aldrig sett tv-serien (efter att de avböjt att se tv-serien först) frågar jag alltid hur de upplevde filmen. Fattade de relationerna? Fångade de referenser och förstod de vidden av vissa smärtsamma händelser? Och oftast svarar de ja.

Hur är det då med Star Trek into darkness? Funkade den på mig som INTE är ett invigt Star Trek-fan? Nej, tyvärr inte fullt ut. Filmen är snyggt gjord och med eller utan lense flares är miljöerna häftiga. Framtidens London och San Francisco är riktigt fantasieggande.

Nej, det är karaktärer och handling som inte riktigt uppfyller högt ställda krav. Detta är en film som saknar det som Adam och Sam pratar om - stakes. Filmens huvudperson Kirk borde utvecklats något under en hel film, men han har inte lärt sig något alls. Han är exakt samma person som när filmen startade. Dödstrist. Dessutom är Chris Pine en av filmen svagaste skådespelare vilket inte direkt hjälper.

Från vänster; en stor man, en gigant och en pojkvasker

Filmens bästa karaktär är givetvis skurken, spelad av den talangfulle Benedict Cumberbatch. I några scener med honom bränner det till ordentligt, tex när han skjuter ner en massa skurkar med stora pistoler eller när han slåss i en korridor så att luggen faller ner i ansiktet. Men tyvärr får vi spendera allt för lite kvalitetstid med honom. Han blir nästan inte mer än en eftertanke under stora delar av filmen. Jag upplever som jämförelse att vi får lära känna Loke från The Avengers mer. Nej, om man gillar Cumberbatch ska man istället kolla in honom i de lysande tv-filmerna Sherlock.

Det som är bra med sf-filmer saknas i denna Star Trek-film, vilket är ännu mer synd med tanke på den gamla tv-seriens rykte om att just sätta science fiction tropes som filosofi och tankenötter i första rummet. Här finns inga konsekvenser. Karaktärer kan till och med dö utan att det har någon betydelse, en av de största manusfällor en författare kan gå i. Handlingen är som Johan sa näringslös.

Även om jag skulle önska att filmen vore bättre kan jag inte styra mina egna känslor efter titten. Filmen känns bortkastad. Antingen skulle den varit mörkare, som både titel och reklam antytt, eller så skulle den varit lättare, roligare och framför allt smartare. Nu blev det mest en blänkande yta, men taffligt innehåll. Jag går inte ens in på handlingen. Vilken var tunnare och med fler plotthål än i Prometheus till och med!

Samtidigt kan filmen säkert roa de som redan älskar Star Trek, och som redan innan de gick in i salongen bestämt att de skulle älska filmen. Det har jag inget emot.

Gediget hantverk och en riktigt mustig skurk gör att jag ger filmen godkänt och Star Trek info darkness får två utomjordingar som pratar engelska av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmens bidrag till den filosofiska debatten?

Mission: Impossible - Ghost Protocol (2012)

Mission accomplished!

Eller?

Ryktet föregick Mission: Impossible - Ghost protocol. Det skulle vara en sjuhelsikes till action-dängare. Jag gillar actionfilm. Den behöver inte ha djup eller ens vara trovärdig för att jag ska kunna gilla den. Vad den behöver är bra karaktärer och en bra story. Jag gillar Tom Crusie och Jeremy Renner är en nyare favorit. Dessutom har Brad Bird från Studio Pixar regisserat. Jag var pumpad inför filmen.

Jag gillar actionfilm.

Mission: Impossible - Ghost protocol försöker vara som en Bondfilm. De har scener från Moskva och Röda Torget (jag har varit där), från Dubai (där har jag också varit) och Indien (inte än). Men filmen har inte samma charm som då Bond glider in och ut ur världens storstäder.  Mission: Impossible - Ghost protocol försöker vara som Bourne-filmerna med häftiga närstridsscener och realistiska stunts, men även där står den sig slätt mot det mer potenta originalet, detta blir tyvärr en blek kopia.

Jag gillar actionfilm.

Filmer som denna lever och dör med sina karaktärer. Jag tänker obevekligen på den ökända filmbloggardebatten om "Hot or Not". Paula Patton i rollen som Jane Carter må vara bildligt vacker men då hon har en tristare personlighet än Bianca i Lars and the real girl kan jag med lätthet säga att hon är "Not" i denna film. Det var länge sedan jag såg en så blek skådespelerska och karaktär. När Patton ska spela sörjande över en stupad älskade så tror jag henne inte för en sekund.

Cruise och Renner då? Är de "Hot or Not"? Nej, tyvärr "Not". Tompa kom inte till sin rätta här. Trots att han sprang med pendlande armar och huggande händer i Kreml, på Röda Torget och i Dubai. Han sprang och sprang, men kom han fram? Även Jeremy Renner var bortkastad talang. Hans lurige analytiker kunde varit så mycket coolare. Jag tänker på Gena Davis i The long kiss goodnight. Där kan vi tala om en skådespelerska som är "Hot" (fast hon är inte bildskön...). Eller Matt Damon i Bourne, också "Hot".

Jag gillar actionfilm.

Nu låter det som att jag bara gnäller över denna film. Jo, men så blir det när man har fått höga förväntningar på en film. Men för att ställa allt till rätta måste jag tillstå att Mission: Impossible - Ghost protocol är underhållande och en schysste ride. Flera av actionscenerna var häftig och favoriten var nog actionscenerna i Indien med Renner och Pegg. Men till slut är det ännu en "tretton på dussinet"-actiondängare. Kan detta vara Tompas sista MI-film? Det kanske är dags för honom att lägga ansiktsmaskerna på hyllan? Jag vet inte. Men jag vet följande...

Jag gillar bra actionfilm.

Mission: Impossible - Ghost protocol var bra underhållning för stunden men ändå ganska underväldigande så jag ger filmen två starka magneter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Hot Fuzz (2007)

Want anything from the shop?

Den tredje och sista brittiska komedin i mitt minimarathon är Edgar Wrights uppföljare till "Shaun of the dead" buddy cop-komedin "Hot fuzz". Vapendragarna Simon Pegg och Nick Frost spelar återigen huvudrollerna, och denna gång har Wright, Pegg och Frost siktat in sig på polisfilmsvärlden med coola kommentarer, gula pilotglasögon och tandpetare i mungipan. Man kanske skulle kunna gissa att jag inte skulle gilla denna film så mycket eftersom den allmänt anses vara ett snäpp svagare än "Shaun of the dead". Men döm om min förvåning då jag uppskattade denna film en hel del.

"Hot fuzz" handlar om den hypereffektive Londonpolisen Nicholas Angel (Simon Pegg) som skickas ut på landbygden av "the top management" för att han får de övriga poliserna i London att se ineffektiva ut. Väl framme i den lilla byn Sanford möts Angel av en fridfull och sömnig stad som inte har haft ett allvarligt brott på många, många år. Staden är så välartad att den till och med slåss om utmärkelsen som "bästa by i England" eller något sådant. Staden har en liten polisstyrka där varje individ givetvis har en säregen karaktär. Angel får polischefens son Danny Butterman (Nick Frost) som ny partner. Danny är en ganska omogen polis vars erfarenheter mest spirar ur amerikanska actionfilmer som Die Hard, Point break, Leathal weapon och Bad Boys 2.

Nu visar det sig givetvis att landsbygden inte är så lugn som det först verkade. Som alla vet kan det vara farligt att bo i småstäder på den engelska landsbygden, tänk bara på grevskapet Midsomer!

I denna film tycker jag att de får till en bra mix av karaktärer och humor, respektive långsökt historia med en radda pigga skådespelarinhopp för birollsfigurerna. Simon Pegg och Nick Frost är båda roliga att se, de har en bra personkemi och humoristisk tajming. I biroller ser vi skådespelare som Steve Coogan, Bill Nighy, Martin Freeman, Jim Broadbent, Paddy Considine och ingen mindre än ex-007 Timothy Dalton.

"Hot fuzz" är en skön komedi i en mycket brittisk miljö. Denna gång funkar det för mig lite bättre och jag ger "Hot fuzz" tre cornettos av fem möjliga.

Betyg: 3/5