The World's End (2013)

What the fuck does WTF mean?

Två filmer från 2013 hade förvillande liknande namn; The world's End och This is the end. Jag har nu sett den båda filmerna och man kan konstatera att de liknar varandra på fler sätt än ett. Båda är komedier och båda har starka inledningar och svagare avslutningar. Båda hamnar på samma betyg. Båda är rimligt att ses om då de innehåller många roliga scener, och resten kan man ju alltid spola över.

This is the end var en bitvis mycket rolig amerikansk komedi med flera kända humorkillar i listan. Tyvärr blev den lite enahanda och på gränsen till tråkig allt eftersom. Den har dock en del favoritscener där de med Michael Cera sticker ut.

Nu har jag äntligen tagit mig an den brittiska filmen The World's End från firma Simon Pegg, Nick Frost och regissören Edgar Wright. Filmen inleds otroligt starkt. Den var under första halvan en klar fyra, en fantastiskt positiv överraskning med tanke på att detta är en superbrittisk film. Jag överraskades av att Martin Freeman var med. Och jag gladdes åt att Paddy Considine från In America var med. Och Simon Pegg och Nick Frost var som vanligt mycket underhållande.

Historien om gänget som dras med av sin forne ledare att återbesöka barndomsstaden och pröva på pubrundan som de aldrig klarade som unga är en suverän setup. Jag känner faktiskt en stor filmsorg över att de inte gjorde hela filmen i samma anda som de första 45 minuterna var. Jag ville följa de fem vännerna nerför minnenas aveny utan robotar eller domedagsslut. Detta hade kunnat bli en Cemetery junction fast bättre och roligare. Den hade kunnat bli en Hotell fast brittisk och med mer öl. Filmens suveräns tidsenliga 90-talsmusik var perfekt för filmens feeling. Många favoriter där.

Men sedan går de och pajjar allt med robotar med löjligt blått blod. Fasiken, det var ju sååå bra, men det blev så mycket sämre. Jag kände direkt att filmen dog när det The warriors-inspirerade slagsmålet bröt ut inne på herrtoaletten. Och sedan bar det bara utför. Mycket trist på en så bra start av filmen.

Den bra inledningens film stretade till och med emot sin egen skapare. Det finns scener i andra halvan som också hade platsat i den seriösa komedin utan robotar. Jag tänker på scenen när Nick Frost's Andy skiter i att vara nykter och dricker shotsen, och hans historia om frun som lämnat. Jag tänker på när Simon Pegg's Gary avslöjar sin mörka hemlighet. Starka saker som rätt behandlade hade varit en perfekt motvikt till humorn och alla ölen om detta istället varit en mörk komedi.

Attans att de var tvungna att ta med robotar! Nu blev det som en mash-up av The Stepford Wives och en medelålders Attack the block fast med mer öl.

Jag ger The World's End två förlorade chanser av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Hot Fuzz (2007)

Want anything from the shop?

Den tredje och sista brittiska komedin i mitt minimarathon är Edgar Wrights uppföljare till "Shaun of the dead" buddy cop-komedin "Hot fuzz". Vapendragarna Simon Pegg och Nick Frost spelar återigen huvudrollerna, och denna gång har Wright, Pegg och Frost siktat in sig på polisfilmsvärlden med coola kommentarer, gula pilotglasögon och tandpetare i mungipan. Man kanske skulle kunna gissa att jag inte skulle gilla denna film så mycket eftersom den allmänt anses vara ett snäpp svagare än "Shaun of the dead". Men döm om min förvåning då jag uppskattade denna film en hel del.

"Hot fuzz" handlar om den hypereffektive Londonpolisen Nicholas Angel (Simon Pegg) som skickas ut på landbygden av "the top management" för att han får de övriga poliserna i London att se ineffektiva ut. Väl framme i den lilla byn Sanford möts Angel av en fridfull och sömnig stad som inte har haft ett allvarligt brott på många, många år. Staden är så välartad att den till och med slåss om utmärkelsen som "bästa by i England" eller något sådant. Staden har en liten polisstyrka där varje individ givetvis har en säregen karaktär. Angel får polischefens son Danny Butterman (Nick Frost) som ny partner. Danny är en ganska omogen polis vars erfarenheter mest spirar ur amerikanska actionfilmer som Die Hard, Point break, Leathal weapon och Bad Boys 2.

Nu visar det sig givetvis att landsbygden inte är så lugn som det först verkade. Som alla vet kan det vara farligt att bo i småstäder på den engelska landsbygden, tänk bara på grevskapet Midsomer!

I denna film tycker jag att de får till en bra mix av karaktärer och humor, respektive långsökt historia med en radda pigga skådespelarinhopp för birollsfigurerna. Simon Pegg och Nick Frost är båda roliga att se, de har en bra personkemi och humoristisk tajming. I biroller ser vi skådespelare som Steve Coogan, Bill Nighy, Martin Freeman, Jim Broadbent, Paddy Considine och ingen mindre än ex-007 Timothy Dalton.

"Hot fuzz" är en skön komedi i en mycket brittisk miljö. Denna gång funkar det för mig lite bättre och jag ger "Hot fuzz" tre cornettos av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Shaun Of The Dead (2004)

You've got red on you.

Jag missade "tåget" när "Shaun of the dead" var i ropet och alla pratade om den. Dels kan man ju inte se alla filmer som kommer ut. Väl? Dels är skräckfilm i allmänhet och zoombie-filmer i synnerhet inte min kopp av té. Men när jag hörde från min kompis Danne att denna film var bra komedi, blev jag nyfiken och satte upp den på "listan".

Några år senare såg jag den otroligt roliga filmen "Scott Pilgrim vs. The world", en av 2010 års bästa filmer. Jag lärde mig snabbt av internet att filmens regissör Edgar Wright var mannen bakom "Shaun of the dead" också. Häromdan råkade jag då till slut se "Shaun" som en del av min lilla mini-marathon på brittiska komedier.

Jag kan verkligen förstå varför "Shaun of the dead" blev så populär då den kom ut, men jag fann den tyvärr ganska tråkig. Även om jag inte sett så många "riktiga" zoombie-filmer kan jag se referenserna och tror mig uppfatta de flesta skämten. Detta är ju inte en spoof-film lik "Hot shots" eller "The naked gun", det är mer en genreöverbryggande komedi som behandlar zoombie-genren på ett kärleksfullt sätt. Det är väl inte några direkta fel på filmen, eller egentligen har den flera fel, men mer om det nedan. Jag tror helt enkelt att jag har lite svårt med den brittiska humorn. Nu är det kanske på sin plats att göra en liten bekännelse. Jag är inte ett stort Monty Python-fan. Jag finner dem tröttsamma och föråldrade. "Shaun of the dead" lever på den torra brittiska humorn, med underdrifter och små uttryck. Det är helt klart att jag gillade Edgar Wrights amerikanska serietidningsadaption bättre. Där visade han mig att han inte bara kan "brittisk" humor.

Jag tror att "Shaun of the dead" har många fans och ni undrar säkert nu vad jag menade med att filmen har flera "fel". För mig är det viktigt i alla filmer att karaktärerna känns "äkta", oavsett hur orealistiska, påhittade eller fantasifulla de är. Bra filmer får man bara genom en bra historia och helgjutna karaktärer. Det finns säkert några få undantag men den regeln gäller för det mesta. Flera av karaktärerna i "Shaun of the dead" skavde rejält i mina ögon. Ta till exempel Nick Frosts karaktär Ed som skulle vara den egocentriska slackern som var Shauns motpol. Jag tyckte att zoombiesarna var med verklighetstrogna än Ed! Filmmakarna drog skämtet att Ed var "blind" för vad som hände i omgivningen för långt. De borde ha kunnat utveckla hans karaktär mycket, mycket mer. Samma sak med David, Shauns antagonist och rival om Liz. Han var också helt platt och torftig som karaktär. Historien haltade också på flera punkter, även om jag förstår att den inte var av central betydelse för denna film (filmens enda syfte var att få in ett antal skämt och roliga scener). Men Edgar Wright slarvade trots allt bort sidohistorien om att David var ihop med Dianne endast för att han var sugen på Liz.

När jag såg filmen satt jag mest och väntade på att det braiga skulle börja och det är inget bra tecken. Filmen var lite smårolig här och där. Den återkommande repliken om att Shaun hade rött på sig var kul. Scenen då de kastade vinylskivor på zoombisarna var lysande. Men de oändliga skämten (?) om att gå till puben var däremot tröttande och mycket brittiska.

I slutändan blev jag lika besviken på Shaun som Liz. Därför ger jag "Shaun of the dead" endast två pubbesök av fem möjliga.

Betyg: 2/5