Heads of State (2025)

Hehe, att en "usel" actionkomedi kan ge en så mycket glädje. Det är konstig på ett sätt men känns helt självklart på ett annat. 

Efter en dags bilkörning från Tetonia, Idaho till Casper, Wyoming via indianreservatet Wind River var vi lite slitna på kvällen. Huset vi hyrt hade en schysste soffa och däri valde vi att relaxa framför denna film.

John Cena som presidenten och Idris Elba som premiärministern, vad kan gå fel? Cenas President Will Derringer, en galen karikatyr av den bistra verklighetens president, och Elbas Prime Sam Clarke som the straigh man som skämten bollas mot. Jag vågade knappast erkänna att jag hade det så kul under titten men resesällskapet konstaterade att jag skrattat högt flera gånger om. Avslöjad!

Nej, det är inte den bästa komedin. Inte den bästa actionrullen. Inte heller den bästa actionkomedin. Men den dög för stunden och uppfyllde sitt på pappret så enkla uppdrag - att underhålla. För trots all sin enkelhet är det specifika uppdraget inte alltid är så lätt att utföra för "the boys and girls of Hollywood"?

Jag gillar båda huvudrollsinnehavarna. Men roligast av alla var CIA agenten Jack Quaid, sonen till Dennis och Meg. Om det kommer en uppföljare, och det kan man alltid anta i dagens filmekonomi, är det honom jag är mest sugen på att se igen.

Andra kända ansikten är Stephen Root (Office Space), Carla Gugino (Women In trouble), Paddy Considine (In America) och Priyanka Chopra Jonas (Baywatch). Solid.

Jaha, betyget? "Helt ok" snurrar runt i mitt huvud... 

Men samtidigt, skrattat högt under titten... Inför "publik". Ja, då får det bli en trea.

Betyg: 3/5

The Girl with All the Gifts (2016)

Bad ass. Damn, jag gillar denna brittiska zombiefilm! Jag gillar den skarpt, men det var inte givet innan titten... Detta är ju en genre där det kan vara svårt för filmmakarna att hitta nya vinklar. Jag kan tänka mig att vissa i publiken inte kan frigöra sig från att den liknar andra zombiefilmer, såsom 28 days later..., MEN, den bär på tillräckligt mycket nya idéer för att jag ska stormtrivas. The girl with all the gifts är en bra film helt klart.

Den inleds med en av de bästa scenerna i hela filmen. Vi kastas in i trånga betongrum och intensiv spänning, för att senare ta klivet ut i världen där de flesta redan blivit smittade till zombies. Jag tänkte direkt på Aliens när gruppen vi följer reduceras från många till bara ett fåtal. Andra halvan av filmen är lite av en road movie då våra hjältar försöker ta sig från en plats till en annan säkrare (?) plats i södra England. Vi får se ett post-apokalyptiskt London där naturen börjat ta över. Vi får flera tropes från zombie-filmer, ett exempel är när våra hjältar smyger sig igenom hordar av "sovande" zombisar.

I huvudrollerna ser vi Glenn Close (en tuffing i denna film), Paddy Considine, Gemma Arterton och det nya stjärnskottet Sennia Nanua som Melanie. Filmen är mycket bra gjord, regissören Colm McCarthy är en ny bekantskap för mig men jag ser att han regisserat både avsnitt i Dr Who och Sherlock så han har varit med i svängen i alla fall. Regin är tajt och nästan känslofri. Det är helt klart en actionorienterad zombie fiction detta, men vissa sekvenser hade nästan en dokumentär känsla över sig. Jag gillar fotot av Simon Dennis. En annan del av filmens förträfflighet beror på manus som bygger på boken med samma namn. Mike Carey som har skrivit romanen har också också skrivit filmmanuset så jag får anta att filmen representerar boken hyfsat väl. Jag har dock inte läst boken. Än.

Zombie-filmer skulle inte vara lika intressanta om de bara handlar om monster. Det är klart bättre när zombiesarna representerar något i vårt riktiga liv, ofta något vi fruktar. Det jag tolkar in i denna historia är en pinad moder Jord som tar ut sin hämnd på oss människor. Den sjukdom hon dragit på sig bekämpas med smitta. Right back at you, damn humans! Det är en vacker tanke att människan besegras av Jorden till slut. Vissa scener i slutet är otroligt tydliga men jag vill inte spoila dig här.

För detta är en film som jag starkt kan rekommendera till alla er som gillar genren eller åtminstone kan acceptera att se en film där allt inte är super-duper verkligt. Inom den värld som målas upp är filmen faktiskt väldigt realistisk, den begår inga irriterande logiska kullerbyttor alls såvitt jag kan bedöma, men man måste kunna acceptera själva premissen (zombies).

Nedan följer några spoilers-funderingar.

Varning spoilers nedan!

Fripp funderar:
- Var Sgt. Parks Melanies pappa? Fick en känsla av det och det skulle kunna förklara hans ilska mot henne i början av filmen... Det kanske står mer om det i boken?
- Kopplingen till Flugornas herre... Alla de där galna barnen... Kanske filmens svagaste element.
- Filmen inleds med Melanie i en bur, avslutas med någon annan i en bur. Symboliskt.
- Påminner inte Melanie lite om Ava i Ex machina då det gäller karaktärens roll i dramat?

Jag ger The girl with all the gifts fyra masker av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Fiffi
Sofia

The World's End (2013)

What the fuck does WTF mean?

Två filmer från 2013 hade förvillande liknande namn; The world's End och This is the end. Jag har nu sett den båda filmerna och man kan konstatera att de liknar varandra på fler sätt än ett. Båda är komedier och båda har starka inledningar och svagare avslutningar. Båda hamnar på samma betyg. Båda är rimligt att ses om då de innehåller många roliga scener, och resten kan man ju alltid spola över.

This is the end var en bitvis mycket rolig amerikansk komedi med flera kända humorkillar i listan. Tyvärr blev den lite enahanda och på gränsen till tråkig allt eftersom. Den har dock en del favoritscener där de med Michael Cera sticker ut.

Nu har jag äntligen tagit mig an den brittiska filmen The World's End från firma Simon Pegg, Nick Frost och regissören Edgar Wright. Filmen inleds otroligt starkt. Den var under första halvan en klar fyra, en fantastiskt positiv överraskning med tanke på att detta är en superbrittisk film. Jag överraskades av att Martin Freeman var med. Och jag gladdes åt att Paddy Considine från In America var med. Och Simon Pegg och Nick Frost var som vanligt mycket underhållande.

Historien om gänget som dras med av sin forne ledare att återbesöka barndomsstaden och pröva på pubrundan som de aldrig klarade som unga är en suverän setup. Jag känner faktiskt en stor filmsorg över att de inte gjorde hela filmen i samma anda som de första 45 minuterna var. Jag ville följa de fem vännerna nerför minnenas aveny utan robotar eller domedagsslut. Detta hade kunnat bli en Cemetery junction fast bättre och roligare. Den hade kunnat bli en Hotell fast brittisk och med mer öl. Filmens suveräns tidsenliga 90-talsmusik var perfekt för filmens feeling. Många favoriter där.

Men sedan går de och pajjar allt med robotar med löjligt blått blod. Fasiken, det var ju sååå bra, men det blev så mycket sämre. Jag kände direkt att filmen dog när det The warriors-inspirerade slagsmålet bröt ut inne på herrtoaletten. Och sedan bar det bara utför. Mycket trist på en så bra start av filmen.

Den bra inledningens film stretade till och med emot sin egen skapare. Det finns scener i andra halvan som också hade platsat i den seriösa komedin utan robotar. Jag tänker på scenen när Nick Frost's Andy skiter i att vara nykter och dricker shotsen, och hans historia om frun som lämnat. Jag tänker på när Simon Pegg's Gary avslöjar sin mörka hemlighet. Starka saker som rätt behandlade hade varit en perfekt motvikt till humorn och alla ölen om detta istället varit en mörk komedi.

Attans att de var tvungna att ta med robotar! Nu blev det som en mash-up av The Stepford Wives och en medelålders Attack the block fast med mer öl.

Jag ger The World's End två förlorade chanser av fem möjliga.

Betyg: 2/5

In America (2002)

Welcome to America.

Som tack för all den hjälp jag fick av Fiffi med filmrummet gav jag henne sex favoritfilmer från tidigt 2000-tal. Förra veckan hade hon sett Schultze gets the blues, och jag såg om den filmen. Till min stora, men kanske malplacerade, förvåning var inte Schultze som jag kom ihåg den. Jag gillade den fortfarande, men inte riktigt lika mycket som jag trodde, och dessutom var mina minnen från filmen i vissa fall helt felaktiga. Hur skulle det då bli med de övriga filmerna? Hur skulle mina filmval stå sig, och skulle jag fortfarande tycka att de är bra då jag nu åter besöker dem?

Denna vecka valde Fiffi Jim Sheridan's självbiografiska film In America från 2002. Jag och Josqen såg den på filmfesten 2003 och jag gillade den skarpt. Den var inte en smash-hit, men den växte och växte och blev med tiden en av de filmer från året som jag höll högst. Igår slog jag mig ner i en av filmrumsfåtöljerna och stiftade åter bekantskapen med den fattiga irländska familjen som någon gång på 80-talet flyttar till New York för att börja om.

Det hade inte gått ens fem minuter innan det blev väldigt dammigt i rummet. Scenen när familjen passerar gränsen mellan Kanada och USA högg direkt tag om hjärtat. Jag kände mig genast lugnare. Mitt minne hade inte spelat ett spratt med mig som det gjorde med förra veckans film!

Filmen som löst bygger på verkliga händelser i Jim Sheridans liv handlar om hur familjen flyttar till Manhattan, och ett nedgånget kvarter i Hell's Kitchen. Paret har två döttrar Christy och Ariel och efter sig lämnar de minnet av Frankie, sonen som dött i cancer. Eller, har de lämnat minnet av Frankie? Filmen berättas från äldsta dottern Christys perspektiv då hon iaktar hur de övriga familjemedlemmarna behandlar sin sorg över Frankie.

I den sjaskiga lägenhetsbyggnaden lär de känna knarkare, transvetiter ("No, Ariel, they don't wear womens cloths only at Halloween. All the time. All the time."), och en konstnär som lever ett avskilt liv i väntan på det oundvikliga.

In America. Detta, mina damer och herrar, är en bra film. Manuskriptet är skrivet av Jim Sheridan tillsammans med hans två döttrar Naomi och Kirsten. Det är långt från manipulativt effektsökerier, utan här har vi äkta vara som spirar ur egna personliga erfarenheter. Manus blev oscars-nominerat. Skådespeleriet är bländande. Paddy Considine spelar den arbetslöse skådespelaren och familjefadern Johnny. Han gör det bra, han lyckas förmedla den köld och avstängdhet som hans karaktär råkar ut för när Frankie dör. Något som inte är speciellt bra för en skådespelare som söker jobb.

Men filmens stora (små) stjärnor är Samantha Morton som Sarah (oscars-nominerad kvinnlig huvudroll), Djimon Hounsou (oscars-nominerad bästa manliga biroll) och de alldeles makalösa systrarna Sarah och Emma Bolger som spelar Christy och Ariel.

Samantha Morton är väldigt bra i denna film. Jag har sett henne några gånger tidigare men aldrig "sett" henne. Här är hon så otroligt vacker i sin Sinead O'Connor-frisyr. Hon var fortfarande kortklippt, en bieffekt från inspelningen av Minority Report.

Barn på film är ett eget kapitel. Det är svårt att veta om det är deras egen förtjänst eller om det "bara" är regissörens förtjänst. Systrarna Bolger som var tio respektive fem år när In America spelades in är verkligen fantastiska. De har varsin tear jerker-scen som de sätter perfekt var för sig. Dammigt i rummet igen.

Sentimentalitet säger du? Ja, kanske det, men det är skillnad på sakerna här. Sentimentala filmer som har platta karaktärer och dåligt grundade situationer kan kännas både manipulativa och cheesy. Men som här när det är djupa och "äkta" karaktärer som befinner sig i "verkliga" och väl grundade situationer, då har jag inga problem med sentimentaliteten. Först stretar jag emot, som många av oss gör. Men efter ett tag inser jag att det är ingen fara att låta sig sköljas iväg. Är det bra, så är det bra!

Denna gång är jag mycket nöjd mer att jag sett om filmen, den vann på det. Den var så bra som jag kom ihåg den, och lite bättre. Jag ger In America fem blodtransfusioner av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Jim Sheridan skriver i eftertexterna: Dedicated to Frankie Sheridan.

Post scriptum: hur har Fiffi uppfattat denna film då? Jag är lika ovetande som jag var förra veckan och denna gång är jag än mer nyfiken. Jag hoppas och tror också att hon gillade denna ganska mycket. Jag vågar inte tro på en femma men man vet ju aldrig. Du läser hennes revy på hennes alldeles egna blogg här.