The Order (2024)

Det är alltid trevligt med svensk anknytning i Hollywood-filmer... Eller?

The Order är en riktigt najs thiller i samma tonalitet som filmer som När Lammen Tystnar. Den har en rå ton och saknar glimten i ögat som vissa thillers har och som då blir något helt annat.

Skådespeleriet är briljant men en lite äldre Jude Law, Nicholas Hoult och Tye Sheridan i första rummet. Law den luttrade FBI-agenten, Sheridan den unge polisen och Hoult som ledaren av den nynazistiska organisationen The Order. Mycket bra insatser allihop. 

Filmen skrapar på ytan på flera intressanta teman. Jag hade gärna lärt mig mer om FBI-agentens liv i NY och problemen med frun. Också Hoult som ledare för The Order hade gärna fått utforskats mer, men filmen studsar på ytan lite för mycket, klarar inte av att penetrera frågorna på djupet.

Filmen bygger på verkliga händelser från nordvästra USA 1983-84, vilket skulle kunnat varit en styrka men istället blev något av ett sänke som filmen dras med. Filmen har en bra inledning och stämningen är ruggig men sedan växlar filmen aldrig upp och blir riktigt spännande eller fördjupar det ruggiga. Den maler på med en och annan stark scen mellan transportsträckor. Det känns som att BOATS aspekten begränsade manusförfattarnas handlingsutrymme lite för mycket.  

Personligen var jag mycket redo för en så välproducerad thriller som denna så jag var hyfsat nöjd med titten, även om den har långt upp till de bästa i genren.

Betyg: 3+/5

The Card Counter (2021)

 

The card counter är en bra men mycket svårmodig film från Paul Schrader. Oscar Isaac gör ett starkt porträtt av en före detta fängelsevakt från det ökända Abu Ghraib-fängelset. Hans samvete tyngs som under vikten av ett berg av hemska minnen och ångest över vad han gjort.

Filmen är inte en muntergök direkt, men ändock bra på ett fängslande sätt och jag satt som fastspänd i fåtöljen under hela titten. Jag kunde helt enkelt inte slita min blick från skärmen...

Detta är en typ av film som jag ser en gång men inte mer. Den är bra, tänkvärd och givande men den blir knappast en favoritfilm. För det är den allt för eländig. Och trots att den lyfter viktiga och sanna problem från vår samtid adderar den inte supermycket till frågan. Det är lite som att sparka in redan öppna dörrar.

Däremot vill jag lyfta filmens stil och ton. Den berättas i ett sävligt tempo där focus ligger nästan enkom på Oscar Isaac. Isaac bär filmen bokstavligen på sina axlar. Tye Sheridan och Tiffany Haddish supporterar kapabelt i biroller. Willem Dafoe gör en liten roll som filmens villain. Hans inhopp kändes ganska tafatt, oklart om han är trött eller vad det kan vara.

Filmens titel och mycket av handlingen kretsar runt gambling framför allt Texas hold em och Blackjack, men om man tar sig an filmen på grund av de elementen riskerar man att bli rejält besviken. Tråden om den udda "USA, USA"-killen lämnas helt oförlöst bland annat. Det var lite synd kan jag tycka. 

Jag gissar att Schraders ide, han skrev manus och regisserade, var att hålla filmen lika avskalad som Williams fängelsecell. Filmens struktur blev ganska effektiv med kontraster i tempo, ljud och bild. En av filmens mer bisarra detaljer, vid sidan av några flash backs och filmens klimax utanför bild, var hur William gjorde sina motellrum helt opersonliga och anonyma genom att ta bort all dekorationer och klä möblerna med vita lakan. Jag tolkade det som att han inte kunde slappna av förrän hela rummet var tömt på innehåll och strukturer som kunde ge intryck. Bräckligheten hos en PST-drabbad hjärna. Det känns som att han redan sonade för sina brott resten av sitt liv. Misären...

Betyg: 3+/5

Ready Player One (2018)

Var nyfiken på filmen då jag hört både positiv och negativ kritik om den. V gillade den mycket men D stängde av efter en kort stund då den gjorde för mycket våld på boken som enligt D ska vara bra. P har också läst boken men han såg i alla fall hela filmen, på bio inte mindre om jag inte helt misstar mig.

Men jag var nyfiken. En omtalad sci-fi-film från Steven Spielberg blir man ju såklart lite sugen på. Men jag hade ganska tempererade förväntningar på den trots allt. Och det blev ljummet men inte uselt. Det är en underhållande och välproducerad äventyrsfilm. Tyvärr känns allt plastigt och jag blir aldrig riktigt engagerad av filmen. Jag bryr mig inte speciellt mycket om karaktärerna helt enkelt.

Det hjälper inte att alla karaktärer är animerade avatarer i mer än halva filmen. Kul att tekniken finns men blev resultatet verkligen så bra? Under andra halvan av filmen påminde den mig om den gamla Total Recall, ni vet den med Arnold? Den har ganska sunkiga specialeffekter om man jämför med moderna filmer, men den har en själ och hjärta som jag saknade i Ready Player One. Så för mig ligger det inte i hur tekniskt fulländat det är utan hur historien berättas och hur mycket själ en film har.



Det jag gillar mest med Ready Player One är alla underbara popkulturella referenser, det är som ett varmt sommarhav omsluter en med åttiotalsnostalgi. Favoritscenen är den oväntat långa sekvensen från the Overlook Hotel. Vilken tur att jag tog mod till mig och såg den filmen för inte så länge sedan. Den var inte ens speciellt läskig för övrigt! Snopenheten. Fler helt uppenbara gäster från popkulturen var the Iron Giant, dinosaurien, en DeLorean DMC-12 och mycket mer. Jag skulle kunna tänka mig att se om filmen med någon form av läsanvisning till filmens alla referenser, tja varför inte en bild-i-bild på blu ray till exempel?

Jag ger i alla fall Ready Player One en svag trea. Låt oss säga tre superhjältenamn av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Hey, det är ju hon! Ghost, från Ant-Man!

X-Men: Apocalypse (2016)

Den andra filmen i uppsamlingsheatet av superhjältarfilmer var X-Men: Apocalypse. Jag har aldrig varit helt såld på denna filmserie. Bloggarkompisen Johan till exempel har denna serie högre än Marvels Cinematic Universe. Det är helt tvärt om för mig. Jag ser nog hellre vilken Thor-film som helst över en random X-Men film varje dag i veckan. Men det är ju tur att man får tycka olika.

Jag hade därmed inte jättehöga förhoppningar på denna film. När den dessutom inleddes med en scen som tagen från golvet i klipprummet från The Mummy började jag ångra mitt filmval. Men se där, det blev ju ganska bra. Detta är antagligen en av de två bästa filmerna i serien som jag ser det. Jag har sett alla utom den andra Wolverine-filmen tror jag. Denna film var helt perfekt för en stunds verklighetsflykt. Jag gillade den enkla och tydliga handlingen där vi faktiskt får följa några utvalda karaktärer lite mer nära.

Sophie Turner, kära Sansa från Game of Thrones, dyker upp här som en ung Jean Grey och jag gillar henne jättemycket i denna film. Den andra filmen ur serien som jag gillade en hel del var den tredje delen där Jean Grey också hade en viktig roll som kraftfull... typ "häxa". Här får vi se henne när hon fortfarande utforskar sina krafter. Hejja starka häxor. Jean är som en annan Willow eller varför inte Egwene (en stark Aes Sedai) från The Wheel of Time?

Sen måste jag lyfta delen från Polen med Michael Fassbender i rollen som Erik/Magneto. Scenen i skogen med Erik, dottern, de rädda poliserna och frun var riktigt fin. En stark och betydande scen. Efter Jean och Erik gillade jag Quicksilver också. Han var det bästa i den första av de nya filmerna och han var bra här också.

Skurken i denna film hette lämpligt nog Apocalypse och han var sannerligen uppskruvad till "over 9000". På gränsen till tråkig då han nästan var allsmäktig, men de fick ner honom till slut. Det var ju Star Wars-hjälten Oscar Isaac som spelade honom men han påminde mig också en hel del om Clancy Brown från Highlander, The Kurgan ni vet...? "There can be only one!".

Jag var vagt underhållen under hela filmens gång. Jag kollade inte på klockan mer än några få gånger!

Jag ger X-Men: Apocalypse tre helveten på Jorden av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Entertainment (2015)

The Comedian: Why?


Rick Alverson gör riktigt skumma filmer. De är kanske mer intressanta än bra, men då ombyte förnöjer räcker det långt. I filmen Entertainment får vi följa The Comedian på en turné på syltor i sydvästra USA. Han uppträder på den ena sjaskigare baren efter den andra i en långsam resa mot Los Angeles. Han är uppenbarligen djupt deprimerad och hans persona på scenen är ytterst vidrig. Han blöter håret så att det ser solkigt ut och kammar de tunna striporna hår tvärs över pannan på ett osannolikt oinbjudande sätt. Varje kväll sitter han ensam på sitt hotellrum och ringer sin dotter. Hon svarar aldrig.

Varför är han deprimerad? Vi får inte veta. Vi ser honom bara mitt i processen att brytas ner. Han rör sig långsammare och långsammare filmen igenom som om all hans energi långsamt sugs ur honom. Vi ser också honom i konstigare och konstigare situationer. Vad är verkligt och vad som sker i hans huvud är lite oklart. Filmen närmar sig i alla fall David Lynch mer och mer. Den otäcka musiken gör sitt till och jag kommer att tänka på Eraserhead och Lost highway flera gånger om. Vi har inte så mycket trixande med kameran men trots det är Alverson bra på att skapa tung stämning.

En intressant detalj var att the Comedians hotellrum så ofta var mörka och att det var så otroligt ljust utomhus. Under filmen färdas han genom The Mojave Desert. Det verkar vara torrt och soligt där. Med sig på resan har han en tämligen harmlös men ändå lite irriterande ung mimare som spelar clown som "förband". Dessa två skulle kunna klassas som världens sämsta underhållningspar.

The Comedian: What is the worst thing with being gang raped by Crosby, Stills and Nash? No Young.

Alverson gjorde för några år sedan The Comedy. När vi såg den filmen på filmspanardagen blev en väninna till mig så upprörd att hon och en till lämnade sällskapet. Även i den filmen får vi följa en deprimerad artist som är allt annat än sympatisk. Jag blev dock fascinerad av filmen och hur hans resa mot försoning berättades. Jag gav The Comdey en trea. Den hade något jag inte sett på länge. Även Entertainment har något speciellt som lockar mig. Flera scener i slutet av filmen har etsat sig in i minnet; kvinnan som föder på toaletten, besöket på ett ålderdomshem, besöket hos optikern och så det totala psykbrytet på uppträdandet i Los Angeles. Det är inte en munter film. Lustigt nog skrattar The Comedian läppen av sig när han tittar på farsartad simpel komedi på tv'n. Är det den humorn han egentligen har själv? Gillar han inte sin scenpersonlighets elaka, brutala och sexistiska skämt?

Ave Maria till eftertexterna var mycket vacker.

Jag ger Entertainment tre utskällningar av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Joe (2013)

Denna film var ganska hajpad i vissa kretsar. Bland annat hade jag hört om den i Filmspotting. En och annan filmnörd jämförde den med "Mud". Nic Cage spelar en tuffing som försöker hålla sig kvar på vagnen och leva ett laglydigt liv. Han bor i Texas och kör ett litet företag inom skogsavverkning där han tar in dagavlönade mexikanare för jobbet.

Filmens andra huvudkaraktär Gary är en pojke på ca 15 år. Han har en alkoholiserad far, en hobo, en sönderknarkad mamma och utvecklingsstörd syster. Gary spelas av den mycket kapable Tye Sheridan som vi tidigare imponerats av i "The tree of life" och tidigare nämnda "Mud".

Jag kunde inte komma ifrån att jämföra "Joe" med "Mud". Vet inte om det är rättvist då en film borde bedömas på sina egna meriter, men nu blev det så denna gång. "Joe" är lite mindre bra i alla avseenden...

Matthew McConaughey är bättre än Nicholas Cage i huvudrollen, ja till och med klart bättre. Miljön är mer intressant i "Mud". Jag gillar floden och livet runt den. Stämningen är klart bättre i "Mud" som har en liten men ack så märkbar lyrisk och magisk komponent i sig. Handlingen är också starkare i "Mud". Visst är karaktärerna ganska intressanta i "Joe" men i slutändan brydde jag mig inte så mycket om den elaka pappan och alla hans illdåd.

Nu kan tilläggas att "Joe" helt klart är en bra film, framför allt har den en stark avslutning när äntligen något händer. Jag väntade hela filmen på att Nick Cages karaktär skulle visa sitt rätta jag. De teasade ju med vilken bad ass han skulle vara hela filmen igenom.

En intressant detalj är att Gary Poulter som spelade uteliggarpappan Wade var en uteliggare i verkligheten, dvs en amatörskådespelare. Han är bra i rollen som ett as, och det är faktiskt svårt att avgöra vad som är skådespeleri eller ej. Sorgligt nog dog han kort tid efter filmen spelats in. Han blev 53 år gammal.

"Joe" är en långsam och eftertänksam film. Den passar bra för er som gillar drama som utspelar sig i "white trash"-miljöer.

Jag ger "Joe" tre elaka pappor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Mud (2012)

Galen: [to Ellis] So you get your heart broke? Don't walk around with a shit look on your face. Get back in there, get your tip wet. You hear me?


Om visningen: Jag såg fram emot surprise-filmen. Det är alltid spännande vilken film man ska få se. Normalt sett brukar de inte förannonsera vilken film det är utan man får reda på det först när filmen startar. Helt i blindo alltså, mycket najs. Detta år var det dock full med planscher på den amerikanska filmen Mud utanför Park. Jag började ana oråd. Det var ju en film som vi alla hade sett i samband med Malmö filmdagar i höstas. Dessutom är den redan släppt på blu-ray så filmen är tillgänglig lite överallt. När Ivanov presenterade filmen, också ett avsteg från rutinerna, beslutade vi oss således för lämna visningen och gå och äta middag istället. Detta hade annars blivit en korv mellan visningen och nästa film.


Mud beskrev som en "gothic south movie" vad det nu betyder. Den handlar om white trash-människor sa någon. Jag vet inte jag, jag tyckte den handlade om vita fattiga men i grunden redliga och ärbara människor som lever sin liv vid och på Mississippifloden. Förutom de oärliga och stygga männen som kommer för att döda förstås. Oavsett beskrivning är detta en jätte-jättebra film!

Filmen handlar om den 14-årige Ellis (Tye Sheridan) som upptäcker det fantastiska och det brutala med att bli förälskad. Han uppvaktar en några år äldre flicka och de har en fin kväll tillsammans. Platoniskt förstås. Senare blir hon den första av många flickor som raserar hans värld genom att ge honom kalla handen och dissa honom totalt, denna gång dessutom inför en hånskrattande publik. Ellis ser också sina föräldrar glida från varandra och mamman (Sarah Paulson) vill skiljas från Senior (Ray McKinnon). Är äkta kärlek omöjlig?

I denna fragila ålder och sinnesstämning hittar Ellis och hans bästa kompis Neckbone (Jacob Lofland) en mystisk man som lever på en sandö ute i floden. Han lever dessutom i en flodbåt som fastnat i kronan på ett högt träd. De träffar Mud (Matthew McConaughey). Pojkarna är misstänksamma som barn bör vara men en långsamt spirande vänskap tar fart mellan Ellis och Mud. Dynamiken mellan Sheridan och McConaughey är lysande i denna film som till stor del lever på fantastiska skådespelarinsatser och en suverän stämning.

Mud berättar att han är på flykt undan rättvisan då han dräpt en man som tagit och slagit hans livs kärlek Juniper (Reese Witherspoon). Mud berättar för en förhäxad Ellis om sin livslånga kärlek för Juniper och hur hon är hans soul mate. Mud skulle kunna dö för henne, och han kommer antagligen också göra just det. Ellis lapar i sig av den bitterljuva historien. När Mud berättar att Juniper är i den närbelägna staden och väntar på att Mud ska komma och hämta henne så att de kan fly iväg tillsammans bestämmer sig Ellis att han och Neckbone måste hjälpa Mud. Ellis känner att Mud och Junpier måste lyckas. De måste bevisa att det går!

Filmen är långsam, välspelad, och ljuvlig. Den har ett magiskt skimmer över sig. En båt uppe i trädkronan? Mud som bara finns ute på ön utan någon båt? Är allt en saga, en verklighetsflykt, en allegori för livet? Filmen har premiär på svensk bio om en vecka och jag kan verkligen rekommendera den för er som gillar bra amerikansk film. Regissören Jeff Nichols har tidigare gjort två filmer och hans förra film Take shelter var ännu bättre och mer intensiv.

Not 1: Elliis i Tye Sheridans skepnad är kanske den hårdaste i betydelsen tuffaste 14-åring jag sett på film. Han backar inte en millimeter och det är tydligt att han uppfostrats till att "stand his ground".

Not 2: Tänker du dig att se filmen för att den söta och gulliga Resese Witherspoon är med i filmen? Glöm det, hon är här nästa svår att känna igen. Ser rejält sliten och nedgången ut. Hon var dock till och med än mer sliten och svart innanför skalet än vad det yttre gjorde gällande.

Not 3: Fortfarande inte övertygad att du vill se filmen? Jag har bara ett svar till dig: Matthew McConaughey! Han går från klarhet till klarhet och här gör han sin Mud så bra att jag inte kan se någon annan skådespelare spela den rollen. McConaughey är nu officiellt på min man crush lista. Oscarsnominering i sikte?

Not 4: Michael Shannon spelade galen i Take shelter, och han spelar Galen i Mud.

Not 5: Skulle filmen inte slutat lite annorlunda, lite tidigare?

Jag ger filmen Mud fyra välförtjänta drömmar om ett bättre liv av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Blev mina filmbloggarvänner lika förtjusta i denna film som jag eller tyckte de att den var smuts? Jojjenito, Fiffi, Sofia. Johan, Erik och Markus från podden Har du inte sett den? har också sett den. Länk kommer senare.