Visar inlägg med etikett Michelle Monaghan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Michelle Monaghan. Visa alla inlägg

fredag 10 augusti 2018

Mission: Impossible - Fallout (2018)


Mission: Impossible-serien har vuxit till sig under årens lopp. Från random actionfilm som passerade mig obemärkt förbi har serien nu vuxit sig stark och pockar på uppmärksamheten. Jag gjorde en sammanställning av mina intryck efter den senaste filmen Rogue Nation, se här. Flera av filmerna växer vid omtitt (tvåan är det notabla undantaget) så jag borde kanske se om Rogue Nation också vid tillfälle.

Tom Cruise har en stor del i att serien lyckas. Han är en av de sista megastjärnorna vi har kvar "från förr". Och han har en ruskigt bra stil när han springer. Har han kanske tagit över efter Bourne att ge oss modern action? Så är det kanske lite. Hans filmer är hårfint på rätt gräns av det helt orimliga som tex en serie som Fast and the Furious har svårt att förhålla sig till. F&F-serien har dock andra styrkor och jag kommer någon gång i framtiden ta mig an den här på bloggen. M:I-filmerna är inte lika realistiska som Bourne Identity, men ganska nära. Det är trots allt så att Tom Cruise gör de flesta av stunten själv och den vetskapen är en stor del av lockelsen med serien. 


Hur jag upplever en film beror mycket på situation, bioupplevelse och sällskapet. Jag såg Fallout på premiärdagen i Denver, Colorado. Den visades i IMAX och på 2D. Salongen var gigantisk, stolarna underbara, inget problem med sikten eller odrägliga ligister som störde och så såg jag den med Diana och Alex, folk som likt jag älskar genren. Så klart att det blev en lyckad biostund. Dessutom hade jag lyckats undgå spoilers och jag hade givetvis inte sett trailern så jag hade en förtjusande stund i bion. Trailern för denna film är spoilande på ett vidrigt sätt.

Vi brukar skoja om "action utan slut" och så är det här. Det är action för hela slanten och jag stortrivs. Allt är inte realistiskt (duh!) eller helt logiskt (skit samma) men underhållningen sviktar aldrig. Klart jag hade velat se mer av Rebecca Fergusons figur och ännu mer av relationerna mellan Ethan, Julia och Ilsa, men skit samma när det är så här frejdig action. Inte ens Benji fick mig ur fas. Han var sansad för en gång skull. Eller så har jag börjat vänja mig vid karaktären.


Actionscenerna är top notch. I was blown away som vi säger på ren svenska. Slagsmålsscenen på toaletten var riktigt najs och den fick mig att minnas både det bästa ur Bourne-serien likväl som den gamla uractionfilmen The Warriors.

Jag njöt av visningen och kan varmt rekommendera Fallout till alla som gillar action. Detta är sommarens actionrökare nummer ett. Ses bäst på bio skulle jag tippa.

Betyg : 4/5

fredag 31 mars 2017

Patriots Day (2016)


Det jag gillade mest med Patriots day var de brutala scenerna från bombdådet. Hela filmen är filmad på ett sätt som får den att kännas lite mer "dokumentärt", och speciellt scenerna från dådet var otroligt nervpirrande. Damn! Det kändes som att man som åskådare befann sig mitt bland poliserna och publiken som förtvivlat försökte få klarhet i vad som hänt. Om man hade studerat mig där i biomörkret hade man kunnat se mitt chockade ansiktsuttryck över brutaliteten i scenerna, sett mig med handen över munnen slitandes i skägget och kanske med ett pappersduk torkandes tårar.

Patriots Day återberättar händelserna runt bombningen av Boston maraton den 15:e april 2013 och den efterföljande jakten på terroristerna. Filmen inkluderar en hel del autentiska scener från tv-nyheter, polisens presskonferenser och ett tal av Obama. Blandningen av inspelade filmscener och det övriga materialet sker sömlöst. Generellt sett känns filmen mycket realistisk i de partier som jag är mest intresserad av, själva händelsen. Jag följde handlingen i realtid via massmedier och internet och såvitt jag kan bedöma återvisar filmen förloppet mycket bra.


Självklart finns det en hel del scener och dialoger som sker mellan de olika aktörerna, poliser, politikers, offer och anhöriga, som jag inte har en aning om hur autentiska de är. Filmen är gjord av Peter Berg som bland annat har gjort den fantastiska tv-serien Friday Night Lights. Styrkan med serien är beskrivningen av samhället och folket däri, Det "lilla" livet som pågår i bakgrunden. Mr Berg är alltså mycket bra på att beskriva det amerikanska samhället men han är också ganska sentimental och i slutet av Patriots Day får vi de förväntade och välkomnade raj-raj-scenerna där mer eller mindre alla huvudpersoner intygar att friheten att leva sitt eget liv inte får inskränkas av terrorism och att Boston som stad är starkt. Jag kan tänka mig att vissa åskådar som inte gillar sådana amerikanska uttryck skulle kunna störa sig på slutet men jag gillar det. I princip alla huvudkaraktärers riktiga personer dyker upp i slutet i korta intervjubitar. Detta sker före eftertexterna så det är mer än en liten extradetalj (som tex scenerna från draften är under eftertexterna till The blind side).


Huvudrollerna spelas av Mark Wahlberg, John Goodman, Michelle Monaghan, Kevin Bacon och J. K. Simmons. Alla funkar i sina roller men den klart bästa är Kevin Bacon. Han är fasen alltid riktigt bra. Underskattad! Filmens lilla fynd och den lustigaste karaktären är dock Dun Meng spelad av Jimmy O. Yang från tv-serien Silicon Valley.

Vissa av huvudpersonerna kan säkert, som så ofta är i denna typ av film som bygger på en stor och komplex händelse, vara en komposit av flera karaktärer. Jag har inte orkat ta reda på hur det ligger med den biten. Jag är inte så intresserad i om Mark Wahlbergs hjälte är hundra procent riktigt återberättad. För mig är hans karaktär (Tommy Saunders) ändå en sammanslagning av poliser på gatan. Jag är intresserad i vad som hände på en liten mer generell nivå.

Som historisk beskrivning av en notabel händelse funkar nog filmen bra. Och jag hoppas att den funkar som upprättelse och hjälp till läkning för alla dem som befann sig mitt i helvetet efter splitterbomberna smällt av. De som hatar amerikansk sentimentalitet bör kanske hålla sig borta, ni får gå hem och fylla på era tryckkokkärl med rakblad, kullager och skruvar istället.

Jag ger Patriots Day fyra amputerade ben av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Post scriptum: kollar "user reviews" på imdb och det finns en hel drös med betyg 1/10 där de flesta som hävdar att bombningen är en "hoax" skapad av "myndigheterna". Hahaha. Att de aldrig ger sig...


fredag 6 november 2015

Mission: Impossible - Ghost Protocol (2011) (re-revy)



Beware! Spoilers below.

Den fjärde filmen i serien följer trean väl. Den är mörk och bra. Mörkret ger många av de karaktärdrivna scenerna tyngd utan att för den skull förminska actioninnehållet. Precis som i trean kan man dra paralleller mellan denna och Bond, tänk Daniel Craigs Bond i så fall. Vi får resa runt jorden i jakten på en galen vetenskapsman som vill starta ett kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland. Hans evil scheme innehåller att misskreditera IMF och Ethans team hamnar i fläkten när IMF initierar "The ghost protocol" (att "go deep under cover"). Mörkret återfinns till exempel i scenen när Brandt berättar om hans misslyckande med att skydda Ethan och Julia på semester i Kroatien och hur Ethan dödat det serbiska team som mördat hans fru. En kul detalj är hur Ethans team i inledningen hänvisar till ryktena om Ethan men hur de tror att allt är överdrivet och påhittat. Tänk hur fel, och hur rätt de hade.

På tal om rätt eller fel. Jag var inte nådig mot denna film efter jag sett den första gången. Nu ser jag den med lite snällare ögon.



Omöjligt uppdrag?

Ethans team ska stoppa Hendricks, galen vetenskapsman, som spelas av vår egen Michael Nyqvist. Först försöker teamet att hindra Hendricks att få tag på launchmodulen för kärnvapnen. När det inte gick vill de hindra honom från att få tag på koderna. När det inte gick måste de stoppa eller avbryta attacken efter den initieras. Hendricks får ju iväg en a-bomb med destination San Franciscos höjder.



Mission: Impossible moments

Såvitt jag kan erinra mig om används bara en mask i filmen och det är då Hendricks ska utge sig för att vara hans hantlangare Wirstrom. Ethan hade några masker på g men de hann inte bli klara. Det är mycket som går fel för Ethan i denna film. Han bli tagen av rysk polis, hans chef blir skjuten i bilen, Sabine Moreau dödsstörtar från hotellet innan de hinner pressa henne på information, Ethan hinner inte ikapp Hedricks som försvinner i sandstormen...



Action utan slut?

Jajamen, sörru. Detta är actionfyllt men också fyllt av referenser. Inledningen med Agent Hanaways död och scenen från det ryska fängelset är av Bondkaraktär och klass. Sen har vi inbrottet i Kreml vilket påminner om första Mission: Impossible. Ethan blir tagen av rysk polis och vi möter den rökande vresige ryssen, Sidorov. Ethans flykt från sjukhuset påminner om The Bourne Identity.

Den kanske mest kända scenen är den från Burj Khalifa i Dubai. Jag gillade det kluriga i den scenen, både Ethans inbrott med klättring på fasaden (även om de elektriska handskarna var fåniga) och the sting de utförde mot Wirstrom och Moreau.

Sista scenen utspelas i Indien och en fajt mellan Ethan och Hendricks i ett parkeringshus. Den scenen var inte speciellt bra, ganska trist och meningslös.



Skurken

Michael Nyqvist är långt från en favorit men han fungerar ganska bra som skurken. Men egentligen är det samma gamla visa... Han ger mig inget extra, jag blir inte nyfiken på hans karaktärer. Hans hench man Wirstrom är slätstruken. Däremot är den ryske polisen som jagar Ethan hela filmen igenom ganska lustig. Sidorov for the win!



Sammanfattning

Filmen har ett mycket starkt slut i en hamn i Seattle. Ethan, Luther och Brandt diskuterar nya uppdraget och vi får se att Julia lever. Hon vänder sig mot Ethan och ler. Tänk vad lyckligt att hennes död bara var en cover för att Ethan skulle kunna infiltrera det ryska fängelset, och tänk vad sorgligt att han var tvungen att överge henne för att hålla henne säker (som han misslyckades med i trean). Jag gillar denna typ av mixade känslor.

Filmen har mycket fokus på teamet. Brandt får en hel del spelutrymme och han är med i en av filmens starkaste scener. Den när Ethan har försvunnit och Brandt berättar för teamet om hans uppdrag i Kroatien. Simon Peggs lustigkurre Benji är också med och han är lite smålustig, men lyckligtvis är Benji mer professionell är komiker. I denna film...

Filmen lyfter också upp att Ethan agerar på en hunch, dvs magkänslan, ibland. Han utbildar Brandt i field operations. Lite kul sidostory.

Till sist kan jag konstatera att nu har serien utvecklats! Titeln innehåller både kolon och bindestreck. Spectaculaire!

Jag gillar denna film bra mycket mer än när jag såg den första gången och nu ger jag den tre allt annat än ofelbara hjältar av fem möjliga.


Betyg: 3/5


torsdag 5 november 2015

Mission: Impossible III (2006)



Oh-lala, nu börjar det likna något. Har filmserien nu hittat sin form till slut kanske? Tredje filmen är riktigt vass med idel bra och starka karaktärer. Dessa karaktärer har också relationer som etableras och utvecklas. Bara en sådan sak. Detta är en mycket mer spännande film än dess föregångare för att jag som åskådare bryr mig om Ethan, hans fru Julia (Michelle Monaghan), hans team och storskurken Davian (Philip Seymour Hoffman). Filmen inleds med en superintensiv scen där Ethan sitter fast i en stol. En ond man (Davian) pekar med pistol mot huvudet på "damsel in distress" (Julia) och hotar med att skjuta henne om inte Ethan avslöjar var the rabbits foot är (??). Ten. Nine. Eight. Seven. Ethan sliter i sina bojor. Six. Five. Four. Three. Tandagnissel. Two. Nämen? One. Pang.

Nedan äro SPOILERS.

Det jag gillar mest med filmen är dess mörker. I inledningen av filmen ska tvingas Ethan ut ur sin pensionering för att frita Agent Farris (Keri Russell) men han misslyckas! Ethan misslyckas. Riktigt stark inledning av filmen. Damn!

Resten av filmen går i samma anda. Alla scener med Philip Seymour Hoffman är som förväntat otroligt bra. Relationen mellan Ethan och skurken är mer komplex än någonsin. Speciellt leder scenen när Ethan torterar Davian under en flygfärd till att Davian får anledning till att smida en djävulsk plan för att få ut sin hämnd på Ethan. Mycket bra. Filmen blir så mycket mer än en actionrökare eller spionmysterium, det blir ett personligt drama på flera fronter, Ethan gifter sig till och med för tusan. Jag blir engagerad och orolig och detta blir filmen då filmserien riktigt etableras som bra skit för mig.



Omöjligt uppdrag?

Ethan misslyckas först med att rädda Farris. Sedan ska han stoppa Davian. IMF får reda på att Davian ska få tag på "the rabbits foot" och detta får givetvis inte ske. Av oklar anledning. Här introduceras hela seriens största macguffin. Ingen vet vad denna kaninfot är och det har ingen som helst betydelse. Jag jublar istället åt regissören J.J. Abrams frejdighet att använda en macguffin så öppet. Uppdraget blir alltså att stoppa Davian lite allmänt, och framåt slutet gäller det att rädda Julia ur Davians klor.



Mission: Impossible moments

Galenskaperna från förra filmen har försvunnit och såvitt jag kommer ihåg används masktricket endast två gånger. Det är lagom för en film, max två gånger känns rätt. För det är ju lyckligtvis inte Julia som skjuts i filmens inledning utan annan olycklig iklädd en mask av Julia. Den var kanske inte så överraskande men man vet ju aldrig. Ethan använder sig också av en mask av Davian när de kidnappar honom på något fancy party. Var det på en ambassad kanske?



Action utan slut?

Den största actionscenen är givetvis fritagningen av Davian på en bro över ett karibiskahavetblått vatten. Den scenen är för övrigt inspelad i öknen! Det är en riktigt bra actionscen med bilar på bron, attackhelikopter och en elakt aggressiv drönare. Plus en massa skjutande. Ethans gäng hinner rädda en massa civilister också. Tompa får visa att han är bra på att springa också i scenen. I like it!

I filmens inledning får vi en adrenalinfylld fritagning av Agent Farris med det mörka och otäcka slutet. Gillar mörkret i denna film. Ooops, det har jag redan sagt.

Även den tredje stora actionscenen är en fritagning, mot slutet då Ethan ska rädda sin fru Julia. Den kommer efter han misslyckats att skydda henne, hon blir ju tagen av Davians "hench man" på sjukhuset. En scen som förebådar hur det kommer sluta för Ethan och hans fru kanske...

En film om fritagningar... Ser ni inte symmetrin? Filmens tre stora actionscener handlar om fritagningar, tre av tre. Snyggt. Scenen i Shanghai är intensiv. I slutändan måste Julia döda Ethan för att rädda livet på honom. Quelle spectaculaire!



Skurken

Philip Seymour Hoffman spelar en av de bästa skurkarna i inte bara denna serie utan i actionfilmsgenren generellt sett. Hans Davian är ljuvligt ondskefull. Karismatisk och äcklig på samma gång, men också en djup karaktär. Det finns mer under ytan och du blir som åskådare väldigt nyfiken på honom.

En annan skurk är den förrädiske "middle management"-chefen Musgrave från IMf som spelas av Billy Crudup. Jag blev tagen på sängen när jag insåg att han var en ful en. Han är ju så mysig och trevlig i Almost famous att jag hade svårt att se honom som ett asshole. Han fick vad han förtjänade dock...



Sammanfattning

Detta är Mission: Impossible-seriens egen "On her Majesty's Secret Service". Ethan pensionerar sig, gifter sig och förlorar henne... nästan. Den är vid sidan av en actiondängare ett karaktärsdrivet mörkt drama. En otroligt tung inledning följs upp med en allt igenom stark film. Slutet är också något extra. Filmen är till och med starkare än vad jag kom ihåg den som!

Jag ger filmen fyra överraskningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5



lördag 15 mars 2014

True Detective - Season 1 (2014)



Martin: You wonder ever if you're a bad man?
Rust: No I don't wonder Marty. The world needs bad men. We keep the other bad men from the door.

Oh yeah, awesome! Detta är så bra! Ibland kommer det en film, en bok eller en tv-serie som ändrar på allt, en game change hel enkelt. Nu har en sådan tv-serie kommit och segrat. True detective. Fasen vad bra den är!

Jag tycker att det varit en trend en längre tid att tv-serier närmat sig långfilmer i form och uttryck. Bättre koncept, manus, regissörer och skådespelare figurerar i tv-serier nu för tiden. Kanaler som HBO, Showtime och nyligen Netflix har gjort denna utveckling möjlig. True detective's första säsong är mer som en lång film uppdelad på åtta entimmesbitar än en traditionell serie där man kan missa ett avsnitt eller två och ändå hänga med i handlingen.


True detective är ett polisthrillerdrama och vid en jämförelse slår den nog allt jag sett tidigare i genren, inklusive klassiska thrillers som Seven, När lammen tystnar och förra årets Prisoners. Allt från fotot och scenografi till skådisar, manus och regi är i samma klass som eller bättre än de "seriösa" filmerna. Det görs med precision och excellens i True Detective. Denna serie kan på många sätt jämföras i stil med vår svenska Millenium-trilogin, men True detective är otroligt mycket bättre. Oceaner bättre.

Här kommer en spoilerfri sektion där jag tar upp några av de saker som är så bra med serien. Jag antar att du känner till grundelementen i serien; Delstatsdetektiverna Marty Hart (Woody Harrelson) och Rusty Cohle (Matthew McConaughey) jobbar med ett mordfall 1995, har en incident år 2002 vilket leder till att båda lämnar polisyrket. Nutid utspelas år 2012 då två andra poliser från Rust och Marty's gamla organisation intervjuar dem om vad som hände 1995 respektive 2002.


Jag älskar strukturen på serien. I de första fem avsnitten beskrivs historien via återblickar som vi får se under intervjuerna. Eftersom vi vet att Marty och Rust lämnat polisen och har civila jobb år 2012 blir de inledande avsnitten som att lägga ett pussel. Vi får också reda på tämligen direkt att de fångade mördaren redan 1995. Spänningen vad som pågår och hur allt hänger ihop är så djäkla tät. Inledningen på serien är sanslöst bra och det kulminerar i och med femte avsnittet. De tre sista avsnitten utspelas i "nutiden" efter intervjuerna och då vet vi inget om vad som komma skall. Vi har inte längre kolla på var karaktärerna kommer hamna. Jag gillar det skarpt att seriemakarna väljer att ändra på konceptet mitt i serien. Det blir som två delar och jag gillar båda.


Seriens styrka är dess skådespelare som är fantastiska. Woody Harrelson gör ett bra jobb, men seriens stjärna är Matthew McConaughey i rollen som Rust Cohle, kanske tv-serievärldens bästa karaktär alla kategorier. Rust Cohle är helt enkelt bad-ass.Det är också så snyggt hur de jobbat med karaktärernas åldrande. Det är ju 17 år mellan 1995 och 2012 och även om Rust har en ny frisyr så syns denna tid mest på hans kroppshållning och hur sliten han är i allmänhet. Han ser helt enkelt fårad ut i ansikte och lekamen. Seriemakarna har lyckligtvis valt att inte använda proteser eller smink för att visa på vilket år som en scen utspelas in (1995, 2002 eller 2012). Rust börjar som en vass och "fräsch" ung detektiv 1995, till en luttrad och något desillusionerad veteran 2002, till en nedgången lodis år 2012.


Slutet av serien är otroligt spännande och slår motsvarande scener i När lammen tystnar eller The shining (enligt åsikt i en tv-krönika jag läste). Jag frågade Fiffi om det var lika spännande som i moderna skräckisarna som Sinister och hon menade att detta var mer spännande. Jag satt som stelfrusen i filmrummet under andra halvan av sista avsnittet så jag kunde lätt tro på henne om det.

Men det var inte slut efter den spännande scenen. Nedan följer några tankar om slutet-slutet vilka då givetvis per definition blir spoilers. Vänligen läs inte texten nedan om du inte sett serien än.







Spoiler alert.

Ok, "True detective"? Varför singularis? Är namnet på serien mer generellt för att lämna utrymme för framtiden, eller ska man läsa in att bara en av de två poliserna är en "riktig detektiv"? Om det är det senare måste skaparen väl ändå tänka på Rust. Han var den som såg mönstret, han gav sig aldrig och fortsatte utreda morden långt efter han till och med lämnat polisen. Rust Cohle, a "True detective".

Slutet, slutet, slutet... Jag hade kanske kunnat tycka att det varit än bättre om en speciell karaktär faktiskt fått sätta livet till. Det hade gjort serien så otroligt mörk och det var det som jag önskade i ögonblicket. Men med lite eftertanke tycker jag nog att det slut som nu blev var ännu bättre. Under hela serien har Rust stått för den realistiska, ateistiska och pessimistiska livssynen. Marty har varit en lögnare och bedragit sin fru, men han har ändå stått för sans, sunt förnuft och den traditionellt religiösa mannen. I slutscenen har de helt bytt roller. Rust får via sin nära döden-upplevelse en religiös touch. Och Marty framför väldigt bittra åsikter om samtidens elände. Han verkar inte ens tro på att de någonsin kunde kommit åt högdjuren i sekten. Han var mycket negativ. Istället är Rust den mer positiva nästan, som om han blivit lite omvandlad av erfarenheterna. Eller är det bara så att en stor sten lyfts från hans axlar? Hans avslutande ord värmde och slutet var ändå ljuvligt med en fördjupad "bromance" dem emellan som pricken över i:et.

Rust: Once there was only dark. If you ask me, the light's winning.

Betyg: 5/5




PS, sitter du och undrar över Rusts filosofi...?

Rustin Cohle: I'd consider myself a realist, alright? But in philosophical terms I'm what's called a pessimist... I think human consciousness is a tragic misstep in evolution. We became too self-aware. Nature created an aspect of nature separate from itself - we are creatures that should not exist by natural law... We are things that labor under the illusion of having a self, that accretion of sensory experience and feelings, programmed with total assurance that we are each somebody, when in fact everbody's nobody... I think the honorable thing for our species to do is to deny our programming. Stop reproducing, walk hand in hand into extinction - one last midnight, brothers and sisters opting out of a raw deal.


fredag 22 juni 2012

Gone Baby Gone (2007)


Kids forgive, they don't judge, they turn the other cheek, and what do they get for it?

Gone baby gone är Ben Afflecks debutfilm som regissör. Han har också varit med och skrivit manus som bygger på en thriller av Dennis Lehane. Jag är mäkta imponerad av Afflecks hantverk. Detta är en tät thriller, rakt berättad utan krusiduller. Jämfört med Shutter Island, en annan thriller av Lehane som filmatiserats, så är Gone baby gone mer avskalad. Spänningen i Gone baby gone kommer från handlingen och skådespelarnas insatser. I Shutter Island förstärks spänning genom stormiga miljöer, skräckinjagande scenografier och tvistade karaktärer. Gone baby gone är enklare men mycket spännande.

Skådespelarna i Gone baby gone är överlag mycket bra. Bens bror Casey Affleck, en skådespelare som jag normalt sett har lite svårt för, är väldigt bra i denna film. Han spelar sin karaktär på ett mer naturligt sätt än brukligt. Hans Patrick är en total badass. Han är stenhård helt enkelt. Patricks flickän och kollega Angie spelas av Michelle Monaghan. Hon är bra i rollen, men den får mindre utrymme än Patrick.

Filmen handlar om sökandet efter en kidnappad 4-åring. Amy Ryan spelar flickans mor Helene. Hon är en narkoman som hänger med fyllos och knarkhandlare i Bostons undre värld. Patrick och Angie blir hyrda för natt söka efter flickan i kretsar där polisen inte når fram. Det börjar som ett svårt fall, men det uppdagas snart vara ännu mer komplext än vad det verkade i början.

Gone baby gone påminner lite om stämningen i filmen Frozen River. Man får se en baksida av USA som luktar unket, bistert och rått. Amy Ryan och Jill Quigg i rollen som Dottie är mycket trovärdiga som "white trash"-brudar med kraftiga problem med auktoriteter. Vilken idiot som helst kan göra barn, men alla är inte lämpliga att ta hand om dem. Helene är ett typexempel på detta. Parallellerna till verkliga fall, tex den försvunna Madeleine, blir påtagliga när det kommer fram att Helene var på krogen för att skaffa kokain när dottern blir bortrövad. Scary...

I övriga roller ser vi en som alltid stabil Morgan Freeman som polischefen, ett mycket starkt protträtt av Ed Harris som spelar en avtrubbad polis.

I slutet av filmen ställs karaktärerna, och vi åskådare, inför ett moraliskt dilemma. Ska man hålla på Patrick eller Angie? Det är svårare att besvara än vad man först tänker sig. Jag tycker nog att Patrick gjorde rätt, men jag tror likväl att Angie antagligen hade rätt. Gone baby gone var en positiv överraskning och en riktigt bra thriller. Jag ger den fyra goda viljor av fem möjliga.

Betyg: 4/5