Modesty Blaise (1966)

Jag läste Modesty Blaise under hela min uppväxt känds det som. Hon dök ofta upp i serietidningen Agent X9. Det var min favoriserie nummer 1, till och med större än Fantomen! 

Förutom den underbara karaktären Modesty älskar jag relationen mellan henne och Willie Garvin. På äldre dagar har jag införskaffat hennes historier i samlingsserieböcker och på engelska. Borde jag skriva revyer på dem här på bloggen? Skriv av er vad ni tycker i kommentarfältet nedan!

1966 gjordes så en film om Modesty och Willie. Filmen bygger mycket löst på en av de första historierna, The Gabriel Set-Up.

1966 var under tider då James Bond hade satt ner foten och definierat vad en spionfilm skulle vara. Antingen kunde de ha gjort en seriös adaption av Modesty Blaise i samma anda som Bond. Detta var rimligt med tanke på tonen i serien som påminner om Bond. Men valet gjordes att göra en spoof och "go crazy".

Så denna film är mer besläktad med alla James Bond spoofs moder Casino Royale från 1967. Den med David Niven, Peter Sellers, Ursula Andress, Joanna Pettet och Daliah Lavi som James Bond, Woody Allen som Jimmy Bond och Orson Welles som Le Chiffre. Den galna filmen, ni vet.

Så vad har vi här då? En inledning som vagt påminner om en vanlig Bondfilm men som gradvis ballar ut mer och mer. Vi får scenerier som skulle passa in i någon av Pink Floyds mer psykadeliska musikvideos, surrealistiska scener som iscensatta av Salvador och en scen där Modestys och Willies dialog helt plötsligt är i rim för att snart bryta ut i sång som om det vore en musikal.

Vid närmare eftertanke kan kanske denna film ha varit mallen för Casino Royale till och med?

För mig blir filmen först en stor besvikelse, såklart, men när jag kurskorrigerat mina förhoppningar inser jag snabbt att den är festlig, underhållande och ibland till och med vackert filmad. I stil påminner filmen om The Beatles roliga filmer som A Hard Days Night och Help! eller Monty Python...

Modesty spelas av Monica Vitti och jag vänjer mig aldrig vid hennes konstiga artistiska val. Som Willie Garvin ser vi en ung Terence Stamp, lyckad. Dirk Bogarde spelar main villain Gabriel och han är filmens största behållning. 

Betyg: 3/5

Heads of State (2025)

Hehe, att en "usel" actionkomedi kan ge en så mycket glädje. Det är konstig på ett sätt men känns helt självklart på ett annat. 

Efter en dags bilkörning från Tetonia, Idaho till Casper, Wyoming via indianreservatet Wind River var vi lite slitna på kvällen. Huset vi hyrt hade en schysste soffa och däri valde vi att relaxa framför denna film.

John Cena som presidenten och Idris Elba som premiärministern, vad kan gå fel? Cenas President Will Derringer, en galen karikatyr av den bistra verklighetens president, och Elbas Prime Sam Clarke som the straigh man som skämten bollas mot. Jag vågade knappast erkänna att jag hade det så kul under titten men resesällskapet konstaterade att jag skrattat högt flera gånger om. Avslöjad!

Nej, det är inte den bästa komedin. Inte den bästa actionrullen. Inte heller den bästa actionkomedin. Men den dög för stunden och uppfyllde sitt på pappret så enkla uppdrag - att underhålla. För trots all sin enkelhet är det specifika uppdraget inte alltid är så lätt att utföra för "the boys and girls of Hollywood"?

Jag gillar båda huvudrollsinnehavarna. Men roligast av alla var CIA agenten Jack Quaid, sonen till Dennis och Meg. Om det kommer en uppföljare, och det kan man alltid anta i dagens filmekonomi, är det honom jag är mest sugen på att se igen.

Andra kända ansikten är Stephen Root (Office Space), Carla Gugino (Women In trouble), Paddy Considine (In America) och Priyanka Chopra Jonas (Baywatch). Solid.

Jaha, betyget? "Helt ok" snurrar runt i mitt huvud... 

Men samtidigt, skrattat högt under titten... Inför "publik". Ja, då får det bli en trea.

Betyg: 3/5

Argylle (2024)

Jag hade en liten aning om att Argylle inte skulle vara så värst bra, men jag kunde aldrig tänka mig detta. Matthew Vaughns nya actionkomedi är något av det vansinnigaste jag någonsin sett. Filmens tonalitet är "all over the place". Filmen är fullt ös medvetslös som min gamle far uttryckte sig. Den är som Brasses kaka då han blandar in falukorv i smeten för att "korv är ju gott"...

Det är svårt att tro att filmen blev i närheten av vad de tänkte sig inledningsvis. Det känns som att den fått ett eget liv och utvecklats i oplanerade riktningar. Kanske likt det som hände med spänningsförfattaren Robert Ludlum? I en av hans böcker skriver han ett förord där han beskriver hur han tänkte skriva ytterligare en spänningsbok men att karaktärerna i boken nästan fick ett eget liv och helt plötsligt hade han skrivit en komedi. Jag minns att jag blev snopen och kände mig blåst men att jag tyckte att boken var fantastiskt underhållande när jag väl läste den.

Tyvärr kan jag inte säga samma sak om denna film. Det börjar dock bra med Henry Cavill och John Cena som författaren Elly Conways imaginära agenthjältar för att sedan handla om hennes eget liv, där hon snubblar in i agenternas värld. Bryce Dallas Howard och Sam Rockwell i huvudrollerna borde sörja för en bra film men detta är som sagt helt bonkers.

Filmen är fläckvis underhållande på det hysteriska viset, medan andra passager är helt uruselt. Är det så dåligt att det blir bra kanske? Jag vet inte, kanske.

Hur tusan fick Vaughn rättigheterna till den nya Beatles-låten och hur tusan tyckte han att det var passande att spela den om och om igen i filmen?

Jag fattar varken vad de ville göra, eller vad de gjort med filmen. Den är något av ett unikum, och vem vet, den kommer kanske bli en klassiker i en helt nyskapad kategori...

Några citat från kommentarerna på Letterboxd:

"Guy sitting next to me leaned over and told me this was the best movie he has ever seen. Say a prayer for him tonight."

"found a really really good parking spot at amc burbank 16"

"Scientists Create First Film With No Redeeming Qualities"

"That motherfucker is not real" (om katten?)

"this is certainly one of the movies of all time. of all the movies ever released and made, this is one of them."

"??? ... but for 139 minutes."

"thank god it’s over"

Ett så magnifikt spektakulärt misslyckande måste givetvis få minst en tvåa!

Betyg: 2/5

Bullet Train (2022)

Bullet Train är en mycket underhållande actionkomedi med Brad Pitt i spetsen som en lönnmördare med en massa otur. David Leitch har regisserat på japansk förlaga.

Herr Pitt är ganska ljuvlig i denna film. Han har "true star quality" och han är inte oäven i komedisituationer. Men egentligen är filmens behållning mestadels karaktärerna runt omkring honom. Mest gillar jag duon Aaron Taylor-Johnson och Brian Tyree Henry som tvillingar och smått psykopatiska mördare. Övriga njutbara skådespelare är Joey King, Michael Shannon och Sandra Bullock. Nya ansikten är Andrew Koji och Hiroyuki Sanada.

Filmen var tänkt som en hårdkokt actionfilm men under processen förvandlades filmen till en actionkomedi. Det är lockande att fantisera om hur den hade kunnat bli utan komedielementen, antagligen liknat en Tarantino-film eller kanske något av bröderna Russo. Men nu blev det bra också. Den går inte till historien som en ”tung” film som man måste återbesöka flera gånger i framtiden, men underhållning för stunden och ett gott skratt ska man inte fnysa åt. Den förlängde mitt liv några gånger. En trea!

Betyg: 3/5

Operation Fortune: Ruse de Guerre (2023)

Jag roades mycket av Guy Ritchies bland filmfolk dissade The Gentlemen som kom häromåret, så pass till den grad att jag hade med filmen på min topp 10 från 2019 till och med. Nu har den andliga uppföljaren kommit, Operation Fortune: Ruse de Guerre. Detta är inte en bokstavlig uppföljare mer än att det är Guy Ritchie, han har samma manusförfattare med sig och att Hugh Grant spelar en viktig och fantastiskt underhållande biroll.

Hugh Grant står ut i filmen tillsammans med Audrey Plaza, de är båda ljuvliga i denna film. Övriga kända ansikten är Jason Statham, Cary Elwes, Josh Hartnett, Bugsy Malone och Eddie Marsan. Josh Hartnett är kanske inte en ny DeNiro men han har allt sina skills inom komedi, något vi lärde oss redan från "buddy cops"-komedin Hollywood Homicide från 2003.

The Gentlemen var en skruvad actionkomedi som spoofade gangsterfilmen. Dagens film är istället en spoof på Mission: Impossible-serien. Omöjliga uppdrag för ett briljant team där alla har sina specifika roller. Så storyn är inte det viktigaste, det är som vanligt en red herring som jagas. Istället ä det dialogen, karaktäerena och sköna miljöer som står i första rummet.

Filmen var underhållande och hade ett galleri med lustiga birollskaraktärer. Men framför allt var den ROLIG, och det är välkommet.

Betyg: 3+/5

Sherlock Jr. (1924)

Det var inte länge sedan jag såg min första Buster Keaton-film då jag såg "The General" efter att blivit inspirerad av Carl då han hade med den på sin Sight & Sounds-lista. Och nu fick jag Keatons "Sherlock Jr." i hemläxa i Filmskolan. 

Också denna film lyser upp av Keatons fantastiska stunts, men denna film har nog en lite aningens roligare historia med biografoperatören som drömmer om att bli en privatdetektiv likt Sherlock Holmes. Sekvensen när han somnar och i drömmens värld kliver in i filmduken och kastas mellan olika drömska scener är mycket vederkvickande och får en att tänka på "Purple Rose of Cairo" och "The Last Action Hero" bland många andra filmer.

Men det är stuntsen som står ut! Fyra scener sticker ut speciellt. Motorcyckelscenen när Keaton åker på styret:

Sen har vi scenen när han dyker igenom en ring och får på sig en hel kvinnomundering inklusive hatt i dyket. Samt när han firara ner sig från taket medelst en bom. Den fjärde scenen är biljardscenen

Filmen är en klassiker och jag kan verkligen förstå varför. Keaton spelar alla sina vansinniga stuns med ett oberört ansiktsuttryck, 100% dead pan. Men för mig personligen blir filmen mestadels beroende av hans stunts och det är endast en krydda i en film för mig. I jämförelse med den nadra ikonen från eran, Charlie Chaplin, gillar jag den senare mycket mer då hans filmer är humanistiska drama- och relationskomedier med ett stort hjärta. 

"Sherlock J." var snäppet bättre än "The General" men båda hamnar ändock på samma betyg.

Betyg: 3/5

Jag och Måns pratar om filmen i Shinypodden Filmskolan.

The General (1926)

Buster Keaton var en av de största stjärnorna under stumfilmstiden. Men då Chaplin fokuserade på komedi och drama blev det actionfilm med egenhändigt utförda stunts för Keaton. Trots att han har en självklar plats i filmhistorien hade jag inte sett någon av hans filmer och det var en blindspot och något av en skämskudde för mig. Men så hade Carl med denna film på sin Sight & Sound-lista och då blev det dags för mig att se filmen!

Keaton spelar lokföraren Johnnie Gray under det amerikanska inbördeskriget. Han uppvaktar sitt hjärtas dam Annabelle men missförstånd uppstår efter att han inte blir antagen till armén, då de hade bättre nytta av honom att köra tåg med förnödenheter till fronten. När de elaka nordstatarna stjäl hans älskade tåg The General och dessutom kidnappar Annabelle därtill måste Johnnie dra ut i krig ändå. Han infiltrerar motståndarnas armé, stjäl tillbaka sitt tåg och befriar Annabelle. Sedan måste de fly med tåget söderut genom frontlinjen med nordstatarna hack i häl.

Trots den galna handlingen bygger faktiskt filmen på en verklig händelse från inbördeskriget, "The great locomotive chase". Lustigt nog har Keaton ändrat rollerna mellan Nord och Syd vilket kanske kan förklara varför filmen inte var speciellt uppskattad under sin samtid.

Filmen är frejdig för att uttala sig milt. Det är en del drama och romantik men mest av allt fokus på actionscener och galna stunts som utförts av filmens stjärna. Humorn i filmen är lågmäld, långt från den överdrivna "slap stick" som till exempel Chaplin föredrog. Detta gör filmen intressant på ett oväntat sätt. Det finns scener som korsar gränsen slapstick men mestadels är det sansat, en "deadpan comedy"-stil som jag kan uppskatta.

Focus är ändock på stuntsen och actionscenerna. Keaton köpte till och med ett helt tåg som crashades ner i en flod via en brinnande bro, och filmen var därmed givetvis den dyraste filmen i historien när den filmades. De pengarna ser man på duken!

I en era före specialeffekter och före man lärt sig att klippa film så att åskådaren luras var det upp till Keaton att planera, repetera och utföra stuntsen själv. Det finns många anmärkningsvärda i filmen men två scener sticker ut i minnet. Dels när han blivit avvisad av Annabelle i inledningen av filmen och han sätter sig på en hjulaxel på utsidan av loket. När tåget åker framåt åker Keaton upp och ner som på en gungbräda. Keaton rör inte en min, Johnnie är ju djup försjunken i tankar om Annabelle. Underbar scen. 

Den andra scenen är smått fantastisk. Keaton längst fram på grillen av ett tåg. Fienden har kastat stora stockar framför loket för att få det att spåra ur. Keaton hoppar av för att röja men spåret men hans tåg rullar för fort så till slut sitter han längst framme på tåget med en stock i famnen och måste kasta den ner på änden av en annan stock framför tåget så att båda stockarna flyger ut åt sidan och lämnar spåret tomt. Hur han lyckas med detta i en obruten tagning är obegripligt, smått genialt!

Detta var en fascinerande film som jag gillar men kanske inte älskar efter första titten. Jag har hög respekt för svårighetsgraden på stunten och actioninnehållet. Däremot var jag inte lika betagen i dramat eller kärlekshistorien. Jag tror inte att dessa saker var i fokus för Keaton men det är ändå helheten jag bedömer. Jag tror också att filmen med fördel kan ses om och jag misstänker att det kommer finnas skäl till att göra det i en snar framtid.

Betyg: 3/5 

Filmen diskuteras i Shinypodden Special Sight & Sound 2022 (del 1).

Violent Night (2022)

En av de mest intressanta sakerna med denna film är kanske att den är regisserad av norske Tommy Wirkola som gjrde de underhållande Død snø-filmerna. Denna gång låter han David Harbour spela tomten i en salig blandning av filmserierna Bad Santa, Home alone, Die Hard och Død snø. Det är våldsamt och humoristiskt. Det funkar hyfsat bra men filmen känns spretig som om Wirkola inte riktigt visste vilken film han skulle kopiera mest.

Största överraskningen var kanske när jag insåg att det var Beverly D'Angelo, känd från Ett päron till farsa-filmerna från 80- och 90-talen, som spelade den bitchiga matriarken i familjen.

Allt är lagom i denna film. Den är lagom kul, lagom vass och lagom våldsam. Men som helhet var det ändå mest av all lättglömt, så till den grad att jag inte ens kommer ihåg så mycket mer om den nu. Det får bli en tvåa.

Betyg: 2/5

The King's Man (2021)

Men för helvete! Välj en tonalitet och håll dig till den, Matt. 

Matthew Vaughn blandar flera filmer i en och det blir till en salig röra som skär sig å det grövsta. Stora delar av filmen är en actionkomedi i samma slag som de två tidigare Kingsman-filmerna. Men nästan lika stora delar är seriösa inslag som vill påvisa hur hemskt krig är. Det finns sannerligen filmer som behandlar den frågan både bättre och med den seriositet ämnet i sig berättigar. 

Vaughn och hans team kommenterar också monarkin, patriarkatet och imperialismen. "Fina" tankar som tyvärr levereras övertydligt och helt utan finess. Intressanta frågor som gärna får behandlas i film, men var sak på sin plats. Det är som att göra gräddtårta med falukorv i, det smakar inte bra i kombination.

Filmen slår också ett slag för hur överlägsna kvinnor är männen med en besserwissig Gemma Artherton. Det blir smärtsamt att se henne leverera den ena cringiga repliken efter den andra. Jag som trodde att Matt Vaughn var en bra regissör, men han visar här att det var helt fel. Kan vara så att han skrivit för mycket på manus denna gång och att han kanske är bättre med någon annans manus? Vem vet?

Gemma Arthertons skicklighet som skådis döljs under den dynga manus och regi står för. Samma gäller Ralph Fiennes och Djimon Hounsou. Deras fina skådespelarinsatser dränks i gödsel. Jag har dock svårt att bedöma Harris Dickinson i rollen som sonen Conrad då hans karaktär är så ofantligt dåligt skriven, övertydlig och imbecill. En av filmens få riktigt roliga scener var när Conrad överraskande sköts i huvudet på en meters håll av en av hans soldatkompisar. Good riddance. Skönt att bli av med den jäveln.

Rhys Ifans spelar Rasputin och han verkar ha fått en viss uppskattning på the internets. Jag tycker dock att karaktären är så överdriven att det bara blir fånigt. Hans "dans" i den stora fajtscenen var inte ens underhållande. Jag trodde först att det var vår egen Peter Stormare som spelade Rasputin men så såg jag att han var för smal...

Detta är en prequel till de tidigare två filmerna i franchisen. Som sådan var den vek. Det stora internationella "Spectre"-liknande nätverket de fajtades emot sattes inte upp speciellt bra. De lekte med kända namn ur historien som i "Forrest Gump", men i denna film ledde detta grepp snarare till en överkryddad soppa. De kastar in historiska med namn som Princip, Rasputin, Mata Hari, Lenin, Hitler, Erik Jan Hanussen och Franz Ferdinand utan att bry sig om historien. Det blir fattigt och skrattretande istället för kittlande och spännande. 

Skurkarnas chef , "The Shepherd", var som förväntat helt underväldigande. När den "unikt karismatiske" ledaren föll av berget, hoppade titeln utan kommentar vidare till nästa skurk i ledet. Kändes fattigt och inte speciellt väl förankrat. Lazy writing.

Tåget de åkte med några gånger såg fint ut. Det drar upp betyget lite...

Nä, detta var för svagt. Varken kul, spännande, engagerande eller tänkvärt. Om den bara varit mer underhållande hade den röriga tonaliteten inte betytt så mycket. Nu lämnades jag med en känsla av waste av resurser och tid.

Betyg: 1/5

Red Notice (2021)

Jag gillar dem alla tre, The Rock, Gal Gadot och inte minst Ryan Reynolds. Och därmed hade jag ganska höga förväntningar på denna film. Jag trodde kanske inte att den skulle kunna komma upp i nivå med Deadpool-filmerna men kanske i närheten?

Men nej, detta var "bara" en skön ride, underhållande för stunden, men inte en film som kommer beskrivas som årets stora film direkt. Som actionkomedi är den fine, lite spoof på James Bond med flera utsökta inspelningsplatser (som om filmens stjärnor ville åka på semester medan de spelade in filmen), lite som en blandning av The Rocks charmiga djungeläventyr med Karen Gillan och Indiana Jones till tonalitet, och lite som "Rivierans guldgossar" med två män och en kvinna som luras och stjäl dyrgripar.

Rawson Marshall Thurber har tidigare regisserat en handfull filmer där en av de senaste årens bästa komedier, "We're the Millers" står ut. Men anledningen att jag ser denna film är ändå på grund av de tre stora namnen på postern.

Alla tre har charm men det bränner inte till riktigt för mig. Ryan Reynolds är ännu bättre i mer hejdlösa filmer där hans "over the top"-persona får än mer fritt spelrum, tänker på filmer som "Deadpool", "6 Underground" och "The Hitman's bodyguard".

Gal Gadot är som alltid förtjusande i allt hon gör. Hon dominerar rummet, gör sina roller mer intressanta och spelar allt som oftast med glimten i ögat. Överlag mycket begåvad skådis. Vad hon gjorde i "Wonder Woman 1984" vete katten, låt oss skylla på manus och regissör där.

Dwayne Johnson är ytterligare en favorit. Här spelar han "the straight guy" som Ryan Reynolds får studsa sina skämt emot. Senare i filmen har han en romantisk fling med Gal och det är ok, även om vi F&F-tittare kanske kan tycka att det känns lite fel.

En kul rulle med charmiga och snygga skådespelare, plus humor, action och vackra locations. Nöjd ändå!

Betyg: 3/5

Free Guy (2021)

Det finns visa poänger med att se denna film ospoilad så du, min kära läsare, är härmed varnad.

Ok, vad har vi då här? En festlig familjefilm med Ryan Reynolds. Lite överraskande efter filmerna om Deadpool och Michael Bruce kommer här en helt barntillåten film från den näst bästa Reynolds. Men var inte oroliga det bjuds på en massa humor, popkulturella referenser och så en nypa romantik.

Detta är en konceptfilm och dess humor spirar ur idén. Vad gör de menlösa NPC figurerna i dataspel? Och vad händer om en av dem råkar vara ett AI som ”vaknar till liv” och inte nöjer sig med att göra samma sak om och om igen? Kul idé  mår jag säga. Men sedan måsten ju den förvaltas också.

Filmen är bra men det känns som att den blev lite tunn i hullet. Reynolds är som alltid trevlig att se men filmen lyfter inte riktigt för mig. Det kan ha att göra med den konstgjorda världen (dataspelets värld) inte fångar mig. Filmen är bättre under första halvan då vi som åskådare hålls i mörkret över vad som händer. 

Komplext nog tappade filmen lite när filmens näst bästa karaktär gjorde entré. Jag tänker på filmens villain förträffligt spelad av Taika Waititi. Sen gillade jag ockå Buddy som spelade av någon som var förvirrande lik och dessutom betedde sig som Kevin Hart.

Det är nog ett svaghetstecken för filmen att den starkaste scenen handlar om Avengers-musiken och den näst bästa Chis (Evans såklart). Just den popkulturella referensen skördade en "top score" hos mig.

I slutändan tror jag att det filmens svagheter bottnar i att den saknar "stakes”. Jag åker med på åkturen men blir aldrig riktigt engagerad. Trots detta har den många roliga scener och skämt, mycket om hur NPC upplever världen och inte minst karaktären Dude med sin inkompletta dialog.

Underhållningsvärdet är där men de djupa känslorna saknas. Det räcker dock till en trea på grund av humorn och dess coola grundidé.

Betyg: 3/5

PS, ni såg väl cameosarna med Hugh Jackman, Dwayne Johnson, Tina Fey och John Krasinski?

The Hitman's Wife's Bodyguard (2021)

The Hitman's Bodyguard från 2017 med Ryan Reynolds och Samuel L Jackson var en frisk fläkt till actionkomedi, en positiv överraskning som bara har vuxit sedan jag såg den. Nu har uppföljaren kommit och nu får vi se, och höra, mycket mer av Salma Hayek. Uppföljaren heter till och med The hitman's wife's bodyguard. Kul lek med titeln.

Vi fick alltså endast en liten dos av den ljuvliga Salma Hayek i förra filmen, denna gång får vi en överdos. Hon dominerar med ett frenetiskt porträtt av Sonia Kincaid. Jag gillar hennes burdusa stil. Det är kul helt enkelt. 

För det är vad denna film är: kul. Detta är inte sofistikerat eller finkultur. De som söker allvar och viktiga politiska poänger gör sig icke besväret. Detta är en typisk Ryan Reynolds-film så som det blivit. Mycket skämt under bältet, snabb och oftast underhållande dialog och en massa våld och splatter. Precis vad doktorn ordinerat i en era av ångest, apokalyps och PK. 

Personkemin mellan Reynolds och Jackson sitter som en smäck. Hayek är kul och hennes scener med Antonio Banderas, hennes vän och motspelare i den fantastiska Desperado från 1995, var extra kryddstarka på grund av metanivån från verkliga livet. 

Det är kul med alla kändisar som gör mindre roller, vilka ibland är förvillande likt cameos... Muskelmannen Frank Grillo (Rumlow!) är kul som agent, Gary Oldman flimrar förbi à la "blink and you'll miss him", "Dickon Tarly" spelar svenska bodyguarden Magnusson, Aviation Gin och nestorn Morgan Freeman gör ett kul inhopp. Men av alla biroller lyser Richard E Grant starkast. Vilken hjälte. Jag älskar Richard E Grant!

Detta var otroligt festligt. Roligt som attans, det är bra underhållning men inte så mycket djup, men om du har kompatibel humor är den klart värd en titt.

Betyg: 3+/5

R.I.P.D. (2013)

 

Här har vi ytterligare en actionkomedi med Ryan Reynolds. Denna film är inte superunik, den är som en blandning av "Men in black" och "Ghostbuster" med apokalyps och allt.

Istället för Men in Black's aliens har vi här döingar som vill förvandla världen till helvetet. Men självklart har vi några få goda döingar som försöker förhindra vålnaderna.

Reynolds karaktär dödas lite olyckligt på jobbet som polis och nu måste han stå ut med sin nye partner, i dödsriket, och samtidigt i vår värld ta reda på vem som mördade honom samt stoppa apokalypsen.

Filmen är regisserad av Robert Schwentke som gjorde den oerhörd underhållande "RED". Denna film är i samma genre, action och humor som lever på de medverkandes personliga charm, men tyvärr kommer denna inte alls upp i samma nivå som "RED". Jag vill dock inte klandra varken Ryan Reynolds, Jeff Bridges, Kevin Bacon eller Mary-Louise Parker (som är med i båda filmerna). Jag gillar Mary-Louise, hon är alltid bra.

Men det är en hård konkurrens då den äldre filmens stjärnor förutom M-L Parker är Bruce Willis, John Malkovich, Morgan Freeman och Helen Mirren! Plus att den har ett bättre och roligare manus helt enkelt.

Ryan gör ett bra jobb och det är en go stämning mellan honom och Jeff Bridges även om jag tycker att Bridges spelar över några snäpp. Och det är snarare Reynolds komiska tajming och reaktioner på Bridges eskapader som firar triumfer snarare än Bridges manér. Kevin Bacon är sliskig som sig bör men han är sannerligen ingen Matt Dillon.

"R.I.P.D" passar som ren underhållningsfilm när man vill ha något lättsmält. Tvåa.

Betyg: 2/5

The Hitman's Bodyguard (2017)

 

"The hitman's bodyguard" är en helfestligt actionkomedi med Ryan Reynolds, Samuel L Jackson och Salma Hayek. I biroller ser vi sköningarna Richard E. Grant  och Gary Oldman. Filmen osar av 90-talsaction, det är en skön känsla. Underskattat där ute på filmtundran...

Den näst bäste Reynolds spelar en livvakt på dekis efter ett misslyckat uppdrag. Han förlorade sin firma, sin flickvän och framför allt sin självaktning när han lät en klient bli mördad under hans vakt.

Men här i filmen får han chans till upprättelse då hans ex kontaktar honom och ber honom skydda ett vittne i en rättegång om mänskliga rättigheter i Haag. Han ska frakta en lönnmördare spelad av herr Jackson till rätten allt medans den onde mannens hejdukar jagar dem två med allt de har.

Vi åskådare får en skön och rolig aktionkomedi med många "motherfucker", en del cool action och framför allt en bra personkemi mellan Reynolds och Jackson. Jag gillade också Salma Hayeks insats även om hon inte var med så mycket.

De har hittat en mycket bra mix av humor och spänning. Detta är inte en orgie i biljakter och explosioner som "Fast & the Furious" till exempel, utan filmen har mycket mer fokus på karaktärerna, deras relation och humorn dem emellan.

Filmen använder en hel del kända låtar till mycket njutbart resultat. Jag la speciellt märke till "I just wanna know what love is", "Dancing in the moonlight" och "The sign". 

Festlig film, inte världsomvälvande, men den drar nytta av Reynolds komiska tajming och en bra personkemi mellan de två huvudrollsinnehavarna. En stark trea!

Betyg: 3+/5

Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019)

Wow, bra underhållning! Jag älskar filmens lättsamhet, glimten i ögat och dess charmiga skådespelare. Redan när Hobbs och Shaw introduceras förstår man vilken typ av film detta är och jag älskar det. Fokus är på karaktärsdriven humor och deras personligheter samt deras relation. Detta är en buddy-komedi där de två inte vill vara kompisar men såklart blir det till slut.

Introduktionen är kul där vi får se dem speglade i varandra där karaktärsdragen och olikheterna förhöjs, en är en stram britt den andre är en cool dude from California.

Detta var en omtitt för mig. När jag och Joel såg den på bio i höstas var jag underhållen men fann filmen tunn. Nu efter att ha sett åtta Fast & Furious-filmer i ett furiöst tempo under några sommarveckor finner jag denna film starkare än vad jag gjorde förra året. Så kan det gå. Denna gång fokuserade jag på det positiva, inte tvärtom.

Jag gillar filmens balans. Med överdrivet actioninnehåll behövs humorn. Det påvisar att filmen inte tar sig själv på för stort allvar. Till skillnad från vin Diesels superallvarliga Dom verkar det som att Hobbs och Shaw har kul när de gör denna film.

Jag gissar att det måste sticka i ögonen på Vin att denna spin off utan hans medverkan lyckas bättre att visa vad familjens betydelse är jämfört med de mer allvarliga filmerna i serien där han tjatar hål i våra trumhinnor om familjens betydelse. Sen kan en familj bestå av både biologiska och icke-biologiska familjemedlemmar.

Deckards lillasyster Hattie introduceras och jag gillar henne skarpt. Hon tar för sig och det är en skön feeling mellan dem tre, Shaw x2 och Hobbs. Dessutom gillar jag båda drottningarna, mamma Shaw och mamma Hobbs. Starka och olika kvinnor.

De bästa actionscenerna var den när Hattie spöar en CIA-agent i glasrummet och den efter Hobbs och Shaw väljer varsin dörr för att ta sig in the villains lair.

För mig står humorn i första farstun. Typen av humor påminner mig lite om den i väl valda delar av Thor-filmerna. Det är något mycket festligt när en film tar väl etablerade karaktärer och skruvar till det med humor.

En favoritscen är de med Ryan Reynolds som har seglat upp som en favorit på sistone. Hans kemi med Dwayne Johnson är påtaglig. Älskar driften med Game of Thrones, kalla mig en nörd om ni vill. Älskar Deadpool också för den delen. Samma typ av humor.

Jag gillade också scenerna med DJs kompis Kevin Hart, mycket lustigt.

Filmen är en lättviktare och har massor av hål att intressera sig för om man vill nit-picka, men eftersom ren underhållning likt denna är så förtvivlat svårt att göra är jag generös och ger den en svag fyra. Japp så får det bli.

Betyg: 4/5

Lyssna på Joel och mig snacka om filmen i Rapporter från apokalypsen.