Mission: Impossible - The Final Reckoning (2025)

Ok, så var det dags att stänga butiken med Mission Impossible, i alla fall som jag förstått det. Och med tanke på att Tompa nu har hunnit passera 60 är det kanske rimligt att han börjar dra ner på dare devil-fasonerna och tacka för sig gällande denna filmserie.

Jag älskar var denna filmserie tog vägen, en plats där Tompas stunts är viktigare än handlingen eller  karaktärerna. De stakes som finns är de som fanns under inspelningsdagen. Inte min favorit i vanliga fall, men M:I har blivit ett spektakel och ett popkulturellt fenomen. Klart man ville se den på största bästa duken med de största och flesta högtalarna. Jag och Måns gick och såg filmen på MoS IMAX. Höll på att bli blåst ur stolen. Jag hade glömt hörselskydden hemma.

Detta var andra delen av de två sista filmerna. Handlingen är som väntat obegriplig och lättglömd, förutom att de lyckades knyta ihop denna sista dans med alla de tidigare filmerna. Vi bjöds på flera små nostalgitrippar och de kändes i bröstet mer än förväntat. 

Förutom den enda filmen som gav mig känslosvallningar brukar Mission Impossible aldrig kännas. Det är, och ska vara häftiga scener för hela slanten. Normalt sett.

De allra bästa stuntsen lös med sin frånvaro. Det som kändes häftigast var ändå den långa scenen med dubbeldäckarplanen. Den var för lång men jag antar att om man filmat det, måste det visas, alltihopa. 

Scenen i ubåten var dock inte lika effektiv. Framför allt för att det så uppenbart inte var inspelat "på riktigt" på 150 meters djup. Tror i och för sig att det inte var helt ofarligt med en tank som snurrar likt korridoren i Inception, men scenen funkade ändå inte f ullt ut. Jag satt och tänkte på hur mycket mer spännande undervattensscenerna i For Your Eyes Only känns.

Bland nya ansikten stod Tramell Tillman som ubåtskaptenen Bledsoe ut. Bland nygamla gillade jag att de fått in Donloe (Rolf Saxon) från första filmen, dvs han som blev skickad till Alaska. Jag gillade den call backen till starten eftersom han vävdes in i handlingen på ett hyfsat organiskt sätt.

Bland de vanliga var väl alla som förväntat. Simon Pegg var barmhärtigt nog nedtonad. Jag gillar Hayley Atwell men hade hellre sett Rebecca Ferguson vara kvar i hennes ställe. Mantis är kul och jag gillar att hon pratar franska hela tiden. 

Jag förvånade mig själv med att bli lite snopen av slutet. Trodde de skulle vara modiga och fimpa alla i det gamla gänget... Men, men, producenterna (förutom Tompa) vill väl lämna en dörr öppen trots allt. Never Say Never som Sean Connery sa.

Ok, så vi har åtta filmer. Vilken är bäst verkar vara frågan för stunden. Så utan någon vidare efterforskning... 

From the top of my head... Here we go.

Jag håller Mission: Impossible III som klart bäst. Mest på grund av dess riktigt feta stakes och relationsdrivna drama. Plus att PSH som villain inte går att överträffa. Både actionfilm, spänning OCH bra karaktärer OCH bra handling! Wow, går det att få allt!?

Därefter kommer trion som reste ribban för filmserien; Rogue Nation, Fallout och Ghost Protocol i den ordningen, har jag för mig på något sätt.

Därefter har vi första filmen med de två Reckonings hack i häl. Sist har vi John Woos spektakel, M:I 2.

Betyg: 3+/5