Star Trek Into Darkness (2013)

Spock: The needs of the many outweigh the needs of the one.

Det är alltid en speciellt förväntansfull känsla som infinner sig när man sätter sig ner för att titta på en ny sf-film. Nu hade turen kommit till Star Trek into darkness. Det är den andra filmen i den omstartade filmserien signerad Hollywoods pojke med guldbyxor J. J. Abrams.

Vi pratar om alla möjliga saker när vi i Filmspanarna träffas, men ett av de vanligaste ämnena är sf-film. Och allt som oftast kommer då Star Trek på tals. Jag har sett några av de gamla filmerna men jag har inte sett ett enda avsnitt från någon av tv-serierna. Däremot har jag som ni vet sett Firefly. Det är en serie och film (Serenity) som jag kan prata om. Och det ska jag göra nu också. Prata om det jag kan. Närmare specifikt filmen Serenity. För precis som med de nya Star Trek-filmerna hade filmen Serenity en stor utmaning. Hur gör man långfilm på en älskad tv-serie som funkar för både de som aldrig sett tv-serien men också på de som redan är helt inne i den världen? Det är en magnifik utmaning, en utmaning som jag personligen tycker att Joss lyckades förträffligt med i Serenity. När jag visar filmen för kompisar som aldrig sett tv-serien (efter att de avböjt att se tv-serien först) frågar jag alltid hur de upplevde filmen. Fattade de relationerna? Fångade de referenser och förstod de vidden av vissa smärtsamma händelser? Och oftast svarar de ja.

Hur är det då med Star Trek into darkness? Funkade den på mig som INTE är ett invigt Star Trek-fan? Nej, tyvärr inte fullt ut. Filmen är snyggt gjord och med eller utan lense flares är miljöerna häftiga. Framtidens London och San Francisco är riktigt fantasieggande.

Nej, det är karaktärer och handling som inte riktigt uppfyller högt ställda krav. Detta är en film som saknar det som Adam och Sam pratar om - stakes. Filmens huvudperson Kirk borde utvecklats något under en hel film, men han har inte lärt sig något alls. Han är exakt samma person som när filmen startade. Dödstrist. Dessutom är Chris Pine en av filmen svagaste skådespelare vilket inte direkt hjälper.

Från vänster; en stor man, en gigant och en pojkvasker

Filmens bästa karaktär är givetvis skurken, spelad av den talangfulle Benedict Cumberbatch. I några scener med honom bränner det till ordentligt, tex när han skjuter ner en massa skurkar med stora pistoler eller när han slåss i en korridor så att luggen faller ner i ansiktet. Men tyvärr får vi spendera allt för lite kvalitetstid med honom. Han blir nästan inte mer än en eftertanke under stora delar av filmen. Jag upplever som jämförelse att vi får lära känna Loke från The Avengers mer. Nej, om man gillar Cumberbatch ska man istället kolla in honom i de lysande tv-filmerna Sherlock.

Det som är bra med sf-filmer saknas i denna Star Trek-film, vilket är ännu mer synd med tanke på den gamla tv-seriens rykte om att just sätta science fiction tropes som filosofi och tankenötter i första rummet. Här finns inga konsekvenser. Karaktärer kan till och med dö utan att det har någon betydelse, en av de största manusfällor en författare kan gå i. Handlingen är som Johan sa näringslös.

Även om jag skulle önska att filmen vore bättre kan jag inte styra mina egna känslor efter titten. Filmen känns bortkastad. Antingen skulle den varit mörkare, som både titel och reklam antytt, eller så skulle den varit lättare, roligare och framför allt smartare. Nu blev det mest en blänkande yta, men taffligt innehåll. Jag går inte ens in på handlingen. Vilken var tunnare och med fler plotthål än i Prometheus till och med!

Samtidigt kan filmen säkert roa de som redan älskar Star Trek, och som redan innan de gick in i salongen bestämt att de skulle älska filmen. Det har jag inget emot.

Gediget hantverk och en riktigt mustig skurk gör att jag ger filmen godkänt och Star Trek info darkness får två utomjordingar som pratar engelska av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmens bidrag till den filosofiska debatten?