Star Trek Beyond (2016)

Jag antar att om man väljer en regissör vars största "claim to fame" är Fast and the furious-filmerna så får man vad man beställer. Detta är en tröttsam actionfilm utklädd till science fiction. Jag tror dock att fans till tv-serierna kanske kan känna igen sig lite mer då filmen förutom urbota dum action också kändes som ett långt tv-avsnitt. Besättningen strandas på en okänd planet och måste besegra en fiende och ta sig hem.

Filmåret närmar sig sitt slut och jag hade några superhjältefilmer och en och annan storfilm kvar att se, och jag startade med den senaste i Star Trek-serien. Jag trodde ändå att den skulle vara ganska bra då den verkade ha fått bra kritik.

Den första timmen var olidlig. Jag hade svårt att hålla mig kvar i filmen. Tankarna vandrade hela tiden och jag var dödligt uttråkad. Det blev något bättre under andra halvan, jag orkade i alla fall se klart filmen. Det var dock först efteråt som jag började ifrågasätta den uppsjö av gigantiska logiska luckor som finns i manus. Jag älskar bra sci-fi men jag hatar sci-fi som tror att bara för att det är sci-fi så kan man helt skita i att följa den återspeglade världens interna logik.

Det är så många saker som var dåliga i denna film att jag inte ens kan lista dem alla, men några exempel kan jag få ur mig. Det blir tröttsamt att vem som helst kan laga vad som helst, inklusive hela rymdskepp, med vad som helst, när som helst och hur snabbt som helst. McGyver har inget att komma med jämfört med besättningen här. Det finns inga stakes kvar om man bara kan "re-route the power" så fungerar allt igen. Nummer två.... Hur gick det till när James T lämnade över artefakten hos den kvinnliga besättningsmedlemmen? En viktig händelse som skedde "off picture" och blev till en "reveal" senare i filmen. Det är så dåligt och framför allt slappt skrivet. Nummer tre... Hur kom vi från fyra ensamma överlevande på en öde planet (Krall plus tre överlevande) till ett antal tusen piloter i avancerade rymdskepp (Kralls armé)? Osv osv.

Nej, detta var inte min kopp av te. Jag gillar inte det slarviga manuset. All action under andra halvan blev repetitiv och meningslös. Det etableras aldrig några så viktiga "stakes", ingen spänning om att någon skulle råka illa ut på riktigt.

Jag knyter inte an till en enda ur gruppen av huvudpersoner och deras "banter" är närmast patetiskt. Simon Pegg var lyckligtvis nedtonad så han förstörde inte så mycket som han kan göra. Det var en av filmens bästa sidor. Jag försökte knyta an till James T då jag gillade Chris Pine i Hell or high water men jag kände intet.

Skådespeleriet var generellt sett undermåligt. Studera scenen när Bones kommer med fin whisky till James T i inledningen. Fruktansvärt dåligt levererade repliker av Karl Urban. Zachary Quinto i rollen som Spock Jr då? Nja, han ska ju spela den vise mannen, men det känns varken i mage, hjärta eller framför allt i huvudet.

Detta var kasst gott folk. Jag ger Star Trek Beyond en star av fem.

Betyg: 1/5

Nu plöjer jag vidare mot X-Men och Suicide squad. Framtiden ser mörk ut.

Star Trek Into Darkness (2013)

Spock: The needs of the many outweigh the needs of the one.

Det är alltid en speciellt förväntansfull känsla som infinner sig när man sätter sig ner för att titta på en ny sf-film. Nu hade turen kommit till Star Trek into darkness. Det är den andra filmen i den omstartade filmserien signerad Hollywoods pojke med guldbyxor J. J. Abrams.

Vi pratar om alla möjliga saker när vi i Filmspanarna träffas, men ett av de vanligaste ämnena är sf-film. Och allt som oftast kommer då Star Trek på tals. Jag har sett några av de gamla filmerna men jag har inte sett ett enda avsnitt från någon av tv-serierna. Däremot har jag som ni vet sett Firefly. Det är en serie och film (Serenity) som jag kan prata om. Och det ska jag göra nu också. Prata om det jag kan. Närmare specifikt filmen Serenity. För precis som med de nya Star Trek-filmerna hade filmen Serenity en stor utmaning. Hur gör man långfilm på en älskad tv-serie som funkar för både de som aldrig sett tv-serien men också på de som redan är helt inne i den världen? Det är en magnifik utmaning, en utmaning som jag personligen tycker att Joss lyckades förträffligt med i Serenity. När jag visar filmen för kompisar som aldrig sett tv-serien (efter att de avböjt att se tv-serien först) frågar jag alltid hur de upplevde filmen. Fattade de relationerna? Fångade de referenser och förstod de vidden av vissa smärtsamma händelser? Och oftast svarar de ja.

Hur är det då med Star Trek into darkness? Funkade den på mig som INTE är ett invigt Star Trek-fan? Nej, tyvärr inte fullt ut. Filmen är snyggt gjord och med eller utan lense flares är miljöerna häftiga. Framtidens London och San Francisco är riktigt fantasieggande.

Nej, det är karaktärer och handling som inte riktigt uppfyller högt ställda krav. Detta är en film som saknar det som Adam och Sam pratar om - stakes. Filmens huvudperson Kirk borde utvecklats något under en hel film, men han har inte lärt sig något alls. Han är exakt samma person som när filmen startade. Dödstrist. Dessutom är Chris Pine en av filmen svagaste skådespelare vilket inte direkt hjälper.

Från vänster; en stor man, en gigant och en pojkvasker

Filmens bästa karaktär är givetvis skurken, spelad av den talangfulle Benedict Cumberbatch. I några scener med honom bränner det till ordentligt, tex när han skjuter ner en massa skurkar med stora pistoler eller när han slåss i en korridor så att luggen faller ner i ansiktet. Men tyvärr får vi spendera allt för lite kvalitetstid med honom. Han blir nästan inte mer än en eftertanke under stora delar av filmen. Jag upplever som jämförelse att vi får lära känna Loke från The Avengers mer. Nej, om man gillar Cumberbatch ska man istället kolla in honom i de lysande tv-filmerna Sherlock.

Det som är bra med sf-filmer saknas i denna Star Trek-film, vilket är ännu mer synd med tanke på den gamla tv-seriens rykte om att just sätta science fiction tropes som filosofi och tankenötter i första rummet. Här finns inga konsekvenser. Karaktärer kan till och med dö utan att det har någon betydelse, en av de största manusfällor en författare kan gå i. Handlingen är som Johan sa näringslös.

Även om jag skulle önska att filmen vore bättre kan jag inte styra mina egna känslor efter titten. Filmen känns bortkastad. Antingen skulle den varit mörkare, som både titel och reklam antytt, eller så skulle den varit lättare, roligare och framför allt smartare. Nu blev det mest en blänkande yta, men taffligt innehåll. Jag går inte ens in på handlingen. Vilken var tunnare och med fler plotthål än i Prometheus till och med!

Samtidigt kan filmen säkert roa de som redan älskar Star Trek, och som redan innan de gick in i salongen bestämt att de skulle älska filmen. Det har jag inget emot.

Gediget hantverk och en riktigt mustig skurk gör att jag ger filmen godkänt och Star Trek info darkness får två utomjordingar som pratar engelska av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmens bidrag till den filosofiska debatten?

Margin Call (2011)

It's gonna get worse before it gets better.

Här kommer sista inlägget från Sommarklubben 2012. Jag bilade upp till Norrland och besökte Danne och Maria. Då myggorna blev oss övermäktiga tillbringade vi kvällstid inomhus och under vistelsen såg vi två filmer. Första kvällen blev det Contraband som jag tidigare revyat här på bloggen. Den andra kvällen såg vi en film som Marias föräldrar hade hyrt. De hade inte gillat den alls... "fattade ingenting" var omdömet.

Margin call är "West Wing"-pratig, ett drama som utspelas under två dygn, nästan uteslutande i ett kontor i ett av de höga husen på Wall Street. Filmen utspelas 2008 precis innan den senaste och mycket långdragna världsekonomiska krisen startade. Vi får följa analytiker och chefer på ett stort företag som har mycket pengar knutna i bostadsmarknaden. När en analytiker helt plötsligt upptäcker att deras matematiska modell för risktagandet i deras placeringar inte stämmer och att företaget ligger med en oacceptabel hög risknivå måste cheferna fatta ett antal ödesdigra och oåterkalliga beslut. Om företaget gör som den högsta chefen förslår kommer hela marknaden att råka i panik och den ofrånkommliga (?) ekonomiska krisen kommer startas med ett brak. Men om de fattar dessa beslut kan de minska den egna förlusten i utbyte mot allmän panik i hela branschen. Deras beslut diskuteras vilt och de berör intressanta moraliska dilemman.

Med en grymt imponerande lista av skådespelare påminner Margin Call lite om en annan film om finansvärldens grymma verklighet - Glengarry Glen Ross. Kevin Spacey är den gemensamme nämnaren. I Margin Call spelar han en av mellancheferna som faktiskt har ett samvete och som är tveksam till företagets strategi. Kevin Spacey är inte direkt en av mina favoriter (glöm aldrig den vedervärdiga filmen Pay it forward!), men här är han faktiskt ganska bra. Andra skådespelare som skiner i Margin Call är Jeremy Irons, Stanley Tucci, Zachary Quinto, Paul Bettany och den gamla godingen Demi Moore.

Jag tyckte om filmen en hel del direkt efter vi sett den. Den behandlar riktiga ekonomiska skeenden och är väl tämligen komplicerad. Man ska nog inte se filmen om man är trött eller ointresserad. Personligen tycker jag att det framgår med tydlighet vad som är problemet, lösningen och vad som står på spel. Samtidigt har jag väl inte tänkt på filmen så speciellt mycket sedan jag såg den. Den gjorde ett ganska slätstruket intryck i mig till slut.

Jag tycker ändå att den är väl värd att rekommendera för dem som gillar denna typ av "kammarspel", där ett antal riktigt vassa skådespelare som avverkar några kilometer dialog på en sådär två timmar. Jag ger därmed Margin call betyget tre ekonomiska kriser av fem möjliga.

Betyg: 3/5